Estetik skulle kunna vara motsatsen till tandläkarens bedövningsspruta…

Det finns en så varm ödmjukhet i alla de berättelser som delas här. Flera gånger har vi fått höra pedagoger prata om hur mycket de lär av reflektioner med oss svenskar och de besök som flera av dem gjorde i samband med BRIC-projektet (Ett treårigt projekt mellan England, Sverige och Italien som handlade om barns relation till en plats) De delar med sig av sina projekt där de kopplar ihop inne och uteverksamheten och är lyriska över hur de nu hittat utemiljön som en guldgruva för lärande, vilket ju vi i Sverige jobbat med under lång tid. Jag fascineras också över den genuina stolthet som pedagoger uttrycker över det man varit med om, och den viljan till ansvar man känner för att berätta om det för andra.

Under den här veckan har vi träffat barn, pedagoger, pedagogistor, atelieristor, ägare av muséet för Po-floden, guiden för Maldottipalatset, ättlingen på Balsamico-fabriken, alla har de alla något gemensamt. De brinner för sin sak, värnar om sin kultur och delar mer än gärna med sig sin berättelse. Åh, jag tänker att vi har så mycket att lära av detta. Hela tiden jobbar man nära samhället, gator och torg är fulla av spår från barnen, man hittar sätt att samarbeta med kulturen, med familjerna och med varandra. Stoltheten över att vara en del av något större, smittar av sig på barnen och både i möten och föreläsningar blir detta synligt.

Att få känna sig som en del av något större

 Idag berättade Alexia, som delade en projektberättelse om ett konstnärsprojekt, om hur barnen ringt upp en konstnär för att be honom lära dem att måla. Först hade konstnären besökt barnen och de hade haft en dialog kring vad det kan vara att måla abstrakt konst, dvs konst som inte ser ut att föreställa något. Men att det istället är ett sätt att uttrycka känslor. Efter det hade barnen frågat om de inte fick komma till hans atelje och se hans tavlor och de fick de gärna. De fick till och med måla en tavla tillsammans med konstnären.

-Är du spänd? Frågade ett barn. –Ja lite, svarade kompisen. Ett pirr i magen, kanske en tvekan, men tillsammans vågade de måla och tavlan blev fantastisk. De döpte den också gemensamt till något med en regnbåge (minns inte exakt) Alexia menade att barnen genom detta arbetssätt stöttar varandras tankar och stärker sin egen självkänsla. Att känna att man vågar ta kontakt, tro på att andra vill samarbeta och ta del av det man gör, visar både på en tro på sig själv och sin betydelse men också på en tro på andra människors goda vilja. Glädjen i att lära tillsammans vinner över de fjärilar som dyker upp i magen och barnens starka tro på att de minsann är lika mycket värda som alla andra, blir till deras superkraft. ( Vi har nämligen letat efter våra superkrafter här nere, men inte hittat dem än 😉 )

Barnen fortsatte bjuda in konstnärer och även en konstkritiker som de reflekterade tillsammans med. Konstkritikern hade varit uppriktigt förvånad över hur mycket barnen kunde om konst. Alexia berättar att även Italien får ofta pedagogerna förklara för föräldrar och skola varför de jobbar så mycket med konst och estetik och inte mer med ”renodlad matematik och naturvetenskap” De lutar sig då mot forskning kring hjärnan och hur den bearbetar konst. Att uppleva konsten hjälper oss öppna dörrarna i hjärnan som går till exempelvis matematik och naturvetenskap. Många påstår att fantasi skulle vara motsatsen till verklighet? Rotari säger istället

Fantasi är ett verktyg för att förstå verkligheten. Den hjälper oss att skapa hypoteser som är nödvändiga i både matematik och naturvetenskap.

Forskning visar att det finns en större förmåga för empati, kritiskt tänkande och känslomässig intelligens hos de människor som ofta får uppleva och reflektera kring konst.

Så idag var det äntligen dags för KONST och workshop med Simone. Vi upplevde konst och historia som tavlor på Maldottipalatset, som foton på Michael Kennas svartvita utställning och PO och till sist som egentillverkad konst skapad utifrån upplevelser i workshop med Simone Armini.

Workshopen är ett stående inslag i dessa resor medans fler kulturella upplevelser lagts till, vilket jag tror vi alla upplevde som väldigt positivt. Både Maldottipalatset och muséet vid PO var något vi fick ta del av på egen hand innan vi sedan fick höra om hur barnen arbetat med dessa platser. Det gjorde verkligen skillnad för berättelsen och förståelsen för projektet.

Simones workshop handlade om att ta in en plats. Först använde vi vår fantasi, som vi ju lärt oss är nödvändig för hypoteser, och funderade över vad vi skulle kunna få uppleva på platsen. Därefter gick vi ut med full sinnlig närvaro och luktade, kände och tittade nära på saker. Vi upptäckte bland annat färgskiftningar, ekoprocesser, djur, flora, brunnar, illaluktande spår av hundar och väldigt mycket mer. Efter lite fika och vatten, eller väldigt mycket vatten för här är 28 grader, var det dags för återkast i form av gestaltning.

Det såg väldigt olika ut vad vi valde att gestalta. Allt från ekologiska processer och förmultning, till skapande av bilder, regnbågar och ljud.

Som alltid fascineras jag av olikheten i hur samma instruktioner kan skapa så olika upplevelser hos människor. Och precis som alltid med Simone, så väckte processen starka känslor inom mig. Både för naturen men också för vad estetiken gör med människan. Han avslutade med att förklara estetik på ett sätt som jag inte hört innan och som la till ytterligare en förståelse, en pusselbit kring begreppet för min egen del.

Estetik är motsatsen till anestesi som betyder ”inte känna”. Som när vi går till tandläkaren och får en bedövningsspruta för att vi inte ska känna smärta. Om vi tänker att vi tvärtom erbjuder något som gör att det vi känner blir ännu starkare.

Så vad skulle vi kunna lägga till för att skapa ännu fler och ännu mer kraftfulla känslor hos varandra. De hundra språken hjälper oss med detta i Reggios filosofi och tack vara konsten har vi fått träna på alla våra uttryckssätt. Estetiken gör oss alla känsligare och mer lyhörda på det stora i det lilla och Simone hjälpte oss att hitta estetiken i oss själva idag.   

Ingenting utan GLÄDJE

Att få lyssna på kloka människor som delar med sig av sitt sätt att tänka kring Reggios filosofi är såklart en av alla de anledningar till varför man är på studieresa i Bassa Reggiana. När vi dessutom bjuds in till att själva vara med och tänka och förstå, blir om möjligt ännu mer intressant.

Alexandra Ferrari sätter fingret på det kanske allra viktigaste för var och en som är en aktör i barnens värld. Nämligen vikten av att fundera på vad ett barn egentligen är och vad barndom betyder för oss. Nyligen hade vi denna fråga på en fördjupningsgrupp i vår enhet, efter att ha läst Christian Eidevald och Agneta Wallanders kapitel ”Synen på barnet påverkar miljön” i Linda Linders bok Miljö i tanke och handling. Pedagogens bild av vad barndom och förskola är styr hur den pedagogiska miljön utformas och därmed vilket lärande som möjliggörs för barnen. Men vad är ett barn?

Var och en fick fundera en stund och en pedagog uttryckte, lite förvånad över sin egen reflektion, att hon faktiskt aldrig varken fått eller ställt sig den frågan förut. Därmed blev den bara ännu viktigare. Jag minns att en pedagog sa att ett barn är en liten människa, en annan sa att det är någon som upptäcker allting för första gången. Detta ledde oss sedan in på fördjupade samtal om vad en människa egentligen är och hur våra tankar om henne påverkar hur vårt möte blir.

Vidare berättar Alexandra om de tre ”huvudpersoner” som Reggios filosofi bygger på. Barnet, den vuxne och miljön. Och vikten av relationsskapande mellan dessa tre. Detta är begrepp som jag ringar in gång på gång i mina anteckningar från olika föreläsningar. Samband, kopplingar, förbindelser mellan… Även när man pratar om vikten av att erbjuda minst två men gärna flera olika uttryckssätt blir det väsentligt hur man kopplar dem till varandra och hur man ser på relationen mellan barn och material, barn och barn, barn och vuxen.

Begreppet kopplingar blir viktigt även när vi pratar om hjärnforskningen kring barns lärande. Blir lite rörd och skrämd på samma gång när Alexandra poängterar vikten av att barnen blir erbjudna möjligheter till nya kopplingar i hjärnan redan i tidig ålder för det är då den är som mest formbar. Hon menar att små barn har en oändlig förmåga till utveckling från när de föds och att det ligger i vårt ansvar att förvalta dessa möjligheter på bästa sätt. I Reggio kopplas filosofin till klassiska didaktiska forskare så som Vygotskij och Dewey, bland annat för att de skrivit så mycket om små barns lärande, men man hänvisar också till andra stora filosofer och tänkare som exempelvis Dalai Lama och hans syn på barnet och människan. Ett av Dalai Lamas mest kända citat är för mig en personlig favorit när det handlar om tron på varje enskild människa på hennes möjlighet att göra skillnad.

”Om du tror att du är för liten för att göra skillnad, försök sov med en mygga.”

Dalai Lama

Stor del av Alexandras föreläsning bygger på just vår möjlighet att själva få syn på det kompetenta barnet och fundera över vad vi egentligen tänker om det. Ett sätt hon använder för att få in oss i reflektionens ljuva värld är en klassisk, men ack så effektiv metod som film och dokumentation. Vi tittar, vi tänker, vi tittar igen och vi delar våra tankar. Med små korta videosnuttar kan vi själva se hur barnen använder kommunikation utan verbalt språk, relationerar genom sitt kroppsspråk, visar empati, strävar efter att göra kompisen glad och söker bekräftelse genom undrande blickar och försiktiga leenden. Det slår mig att det nu var ett tag sedan vi fokuserade extra på den här typen av pedagogisk dokumentation. Även om vi jobbar med det i varje arbetslag för att få syn på barnens intressen och frågor i projekten och i de får ledtrådar kring hur vi tar oss vidare, så var det längesedan vi använde detta som ett verktyg för att öppna våra ögon för hur vi ser barnen och deras möten med varandra.

Hur vi kan lära oss mer om att iaktta barn med nyfikenhet, ödmjukhet och fascination och därmed få syn på våra egna tankar om det vi ser?

Det blev en ögonöppnare även för mig och tankar föds om hur vi kan vrida på locket till denna viktiga burk med visdom och reflektion och åter djupa i ögonblick som sker mellan barn varje dag. Hur kan vi, istället för att rikta luppen mot barnen, rikta den mot oss själva.

Jag gillade också särskilt det här:

”De hundra språken är som nycklar till dörrar som ger oss möjligheter att se vad som finns runtomkring oss och vad vi har tillgång till att undersöka”

Hon lyfter bland annat det grafiska språket, det symboliska, det formbara, det berättande och det känslomässiga språket. Och vikten av att alltid vara nära känslorna. Alltid koppla ihop dem med de andra språken. Vi vet att Malaguzzi sa ”Ingenting utan glädje” och Alexandra fyller på med orden att när vi lär oss med glädje och mår bra, lär vi oss bättre och kunskapen har mycket lättare att fastna.

Den här resan blir som ett exempel på hela den filosofi som vi på olika sätt lär oss mer om här i Bassa Reggiana. Vi sitter på föreläsningar och lyssnar, vi går på utställningar och tar in, tar del av, vi reflekterar i grupp och i oss själva, vi smakar på balsamico och parmesan, luktar på rosor och åkermark, känner på varm jord, sköra blad och vi lånar naturens färger i oasen och bevarar dem på ett papper. På en mängd olika sätt tar vi del av en filosofi, lär oss nya saker, och på en mängd olika sätt får vi dem att fastna i oss själva, lämna nya spår och nya kopplingar i hjärnan. Allt vi lär kommer till oss ur erfarenheter och upplevelser. Alla är vi unika. Alla behöver vi hitta våra olika sätt att samla på intryck, skapa uttryck och sätta våra avtryck.

Bruno Minari, som var en av Italiens största konstnärer, lär ha sagt:

”Att bevara barndomen inom sig själv hela livet betyder att bevara nyfikenheten, att upptäcka glädjen i att förstå och att hitta viljan i att kommunicera.”

Bruno Minari

Så sluta aldrig vara nyfiken på det barnen gör. Kanske är det ett av de enklare uppdragen i vår roll eftersom barnen alltid fortsätter att fascinera och imponera med sina olika perspektiv och sätt att upptäcka världen. Svårare är det kanske då att fortsätta vara nyfikna på oss själva och vår egen yrkesroll. Alexandra menar dock att detta är precis lika viktigt. Så frågorna vi tar med oss från Alxeandra Ferrari att fortsätta tänka kring, kommer att handla om vad vi blir nyfikna på i barnet och barndomen, men också vad vi blir nyfikna på i oss själva?

Höjda ögonbryn och doftande röda rosor

Studiebesök i Italien betyder högt tempo och mängder av intryck. Hjärnan svämmar nästan över av allt som ska tas in och göras plats för. När vi tillslut ska resa oss så protesterar kroppen vilt. De lätt framåtlutande stolarna inne i Progettinfanzias center har framkallat rejäl träsmak och det känns nästan som att vi suttit på en klipphäll och lyssnat. Innehållet är som alltid oerhört intressant i kretsar som dessa och Alexia Salati har gett oss en gedigen resa tillbaka i tiden då kvinnans rättigheter började uppmärksammas och Reggio Emilas förskolor och dess filosofi började ta form. Vi sträcker på oss och lämnar den luftkonditionerade gula byggnaden för en välbehövlig promenad mot staden. Trottoaren är smal och vi tar oss fram genom de pittoreska kvarteren på rad. Byggnaderna, med sina pastellfärgade fasader, ser ut att vårdas och pysslas om med kärlek. Fönsterluckarna som står på glänt för att skapa lite cirkulation i värmen, är välhållna och målade i olika färger. Balkongerna är utrustade med små räcken och vackra terassdörrar.  Grönskan på de små innegårdarna är i full blom och de röda rosorna doftar som en sommaräng i midsommartid. Man är liksom tvungen att stanna upp och köra in näsan i de stora blombladen.

Bakom en vacker grind av stål linkar en gammal hund runt på tre ben och ser ut att påverkas av den tidiga sommarvärmen. Han skulle nog behöva lite vatten. Vi går på rad. 26 kvinnor och en man som följer vår guide som fromma lamm följer sin fårahede. Guiden, vår kära tolk klädd i rosa, syns tydligt även utan flagga och hon leder oss med bestämda steg mot lunchen i Guastalla. De italienska byborna granskar oss skeptiskt. En äldre kvinna med kutad rygg och rynkor som skvallrar om att hon nog tillhör de äldre i byn, stannar upp på sin trappa med tvättkorgen i famnen.  Hon studerar oss med höjda ögonbryn.  En man som är på promenad med sin hund tar upp sin telefon och tar ett foto. Kulturer som möts på gator är alltid lika spännande. Vilka är vi, vilka är dom och måste vi vara ett vi och ett dom? 

Jag spatserar bland människor jag aldrig tidigare träffat och snappar upp ord i deras entusiastiska samtal om demokrati, rättigheter och barndom. Alexias berättelse har påverkat och skapat nya frågor. Precis som det ska vara. Plötsligt nås vi av en doft av nybakade croissanter och friterade bakverk. Vi är framme i city och den gula stationsbyggnaden tar mig tillbaka 6 år i minnet. Då var jag här i ett annat sammanhang, med andra pedagoger, i en annan yrkesroll. Mycket har förändrats, både här och i mig, men mycket är sig också likt. Synen på det kompetenta barnet, vikten av den rika miljön och påminnelsen om hur dessa barn och miljöer behöver närvarande och nyfikna vuxna som vill utvecklas och förstå tillsammans med andra. Det är därför vi är här. Så ljuvligt och priviligerat att åter få ingå i detta sammanhang. SÅ kära återseende med fantastiska människor som Margot och Alessandra Ferrari som får mig att inse hur viktiga dessa resor är. Hur viktiga dessa möten är. Vi kommer hit som en massa VI och blandas med en massa DOM och kommer att åka härifrån som förändrade människor och i förändrade konstellationer efter att ha kommit på hur vi kan nyttja varandra i vår gemensamma strävan för barnens bästa. Vi kommer troligtvis att bli en hel drös förändrade “VI”

Guastalla, Bassa Reggiana Study week May 2022

Så sitter man på ett flygplan igen. Känns ju både fantastiskt och lite vansinnigt. Vi vet vad som håller på och hända med vår planet. Vet hur vårt förbrukande av resurser påverkar dess livstid och hållbarhet. Ändå tar vi beslutet att den här resan är viktig. Och det är den. Eller kommer den åtminstone att bli. Skuldkänslorna slåss i bakgrunden mot känslorna av att lära mig mer, förstå mer, utbilda mig och möta andra kulturer. De kommer fortsätta slåss i mig och jag får stå ut med att ha dem där i rinken, fightandes mot varandra. Tills jag är mogen att gå in som enväldig domare…

Nu är det tolv timmar sedan jag lämnade den grönskande våren i Göteborg och jag halvligger på på sängen i ett hotellrum i Gualtieri, i närheten av Guastalla. Proppfylld av tryffeldoftande pasta och äkta parmaskinka, porlande Lambrusco och en och annan shot Limoncello. Detta ljuvliga land, känt för sin mat men också för sin pedagogik och tro på människor som vill vara med och fostra demokratiska medborgare. Här är varmt. Tropiskt, fuktigt. Den ljumma kvällsluften fick oss att lämna koftan på hotellrummet och dricka en extra flaska pellegrino för att inte få huvudvärk efter den långa flygresan. Middagen var så italiensk den kunde bli. Inte bara maten, värmen, de rutiga dukarna och de gästvänliga servitriserna. Utan också den högljudda och temperamentsfulla stämningen. Lokalen ekade av röster från glada italienare som firade sommar, söndag och konfirmation. En man tappade ett glas vilket fick hela sällskapet att brista ut i ett kärt och familjärt gapskratt. På terrassen sprang barnen runt och lekte jage mellan borden. Skramlet från köket tillsammans med rökig stekos skapade en känsla av vi satt mitt i händelsernas centrum där maten tillagades precis bredvid vårt bord.. Den livliga stämningen gjorde också oss timida svenska tvungna att höja våra röster och ge oss in den första viktiga delen av resan. Nämligen “Lära känna nya människor-delen” Det var 6 år sedan jag senast besökte Reggio Emilias förskolor och mina starkaste minnen därifrån är just reflektioner med andra människor. Kloka pedagoger som inspireras, minns, tänker framåt, bakåt, lägger till och drar ifrån. Skapar nya tankar och minnen tillsammans med andra. Jag ser med stor nyfikenhet fram emot den här resan och vad den kan tänkas göra med mig. 

Ett första möte med barnen

2021-02-10

Det bankade hårt på dörren och utanför stod fem frusna nyckelpigor och en pedagog som promenerat en halvtimme i 12 minusgrader. Det var dags för nya Tredje rummets allra fösta möte med barnen. Leende och upprymda bad de om att få komma in och de frågade nyfiket om det var här som jag bodde nu? Vi la ytterkläder i en slarvig hög och satte oss ner i hallen. Det första som hände var att ett av barnen stack ner händerna i en stor plastbutelj som var fylld med färgglada remsor, korkar och snören. En gåva från Guldgruvans återanvändningscenter. Hen kunde liksom inte låta bli att känna.

Vi pratade om vad man gör här. De hade sett en kort film på insta och skrivit ner sina tankar kring förväntningar och hypoteser. På tredje rummet kan man pyssla, bygga och göra roliga grejer. Vi vill göra allt vi får! Barnen som varit på gamla Tredje rummet mindes hur noga det var att man gjorde fint efter sig så att andra tyckte det var kul att komma in. Det behövde nödvändigtvis inte vara att man städade undan allt, men att man iordningställde. Ivriga att se mer, reste vi oss från golvet i hallen och smög in. Som vanligt fick man se och röra vid allt, om än mer något försiktigare än i den gamla lokalen. Tredje rummet var ju liksom inte “prövat” av barn ännu. De gick som i en klunga tills de kom in i det stora rummet. Där skingrades de och gick åt det håll som nyfikenheten lockade till. -Vad fint du har det här Linda! Sa ett barn! -Wow, sa ett en annat och -Kolla på det här! sa ett tredje! De kände, flyttade, lyfte och la tillbaka. De visade varandra, ropade på oss pedagoger och prövade själva i tysthet. Alla barn hade olika strategier. Ett barn hittade ett rör och utbrast -Jag är en sjörövare! Var är båten. Några hängde på i leken en kort stund, men återgick sedan till att utforska rummet och dess material. En pojke fick syn på muffinsformar och började lägga gula flörtkulor i dessa. Kompisen strödde på pärlor som strössel och plötsligt var bakandet igång. Bardisken mellan köket och det stora rummet, förvandlades till en konditoridisk och alla kompisar hjälptes åt att ställa fram. -Snart är det fika ropade de och ett barn viskade i mitt öra att det bara var på låtsas. 

Efter att de fått känna in rummen, materialet och stämningen under en stund, kunde vi se att det fanns väldigt mycket som lockade. Allt som var teknik verkade spännande. Att snurra på snickarbänken och se hur “hålet” blev allt större. Att lägga till och ta bort saker på den gamla apotekarvågen och prata om vad som var “lättare och tungare”. Att få känna overheadens värme och beskriva den som eld eller pröva skuggor i ljusstationen. Att få bli så där ärligt och härligt överraskad av att samma snölandskap de såg på datorn, också fanns på den stora vita väggen längst bort.

Men också det lilla, pyttiga verkade fascinera. Små små pärlor i olika färger, glaskulor och små träbitar. Ett pojke undersökte ett gammalt kasettbandsfordal av genomskinlig plast och när han öppnade det lite så åkte pärlorna ut. Han började plocka försiktigt för att få ihop dem till en hög. En kompis kom och hjälpte till. De upptäckte att de platta hårda kartongpappret fungerade utmärkt som skrapa och det gick då fortare att samla pärlorna igen. 

Med utforskande blickar och varsamma händer , tog de in platsen med hänsyn och vördnad men ändå med en stor självsäkerhet. Med en vetskap om tillåtande och vad som var möjligt. De hjälpte oss vuxna att se hur barnen ser. Eller åtminstone hur just dessa barn ser. De gick från att överraskas i grupp till att utforska tyst på egen hand. För att sedan kroka fast sig med kompisar igen. De kopplade samman lek och gammal erfarenhet med det som var nytt och oprövat. De använde dans, röst, kroppsspråk och ord för att dela med sig av sina upplevelser. Det uppstod ett tredje rum mellan barnen och rummets resurser.

Precis som barnen själva väljer att gå in och ur det gemensamma, ville jag ge dem ett uppdrag som går från individen till kollektivet. Vi samlades som en lång orm och gick sedan en tyst promenad genom rummen. Vi tittade och kände utan att prata. När vi är klara bad jag dem hämta något som de kände något inför. Ett svårt uppdrag kan tyckas, men alla kom tillbaka med något. En pojke hade sin hand knuten och öppnade den sakta så att vi alla kan se. Där inne låg en vacker glaspärla med en gul sträng. Tillsammans pratade vi om känslor, färger, upplevelser och material. Vi försökte bygga något tillsammans men det var svårt. Vi satt kvar i motstånd en stund, jag kände mig lite villrådig inför hur vi skulle gå vidare. Kanske hade vi för lite material?  Det vi har i mitten, det vi möts kring, är främst gula och silvriga saker. Så vi bestämde oss för att hämta mer av det. Plötsligt tog bygget fart. Barnens kreativitet tog över och de la till fantasin i sitt skapande. Det blev djur, monster, hus och bassänger. Jag kunde se hur materialet fick dem att berätta och de samarbetade för att få saker att stå upp, hitta balans och efterlikna verkligheten.

Precis som just i verkligheten, tog allt slut när det var som roligast. Tiden går ju lite fortare i det magiska Tredje rummet. Barnen knöt några band på den gemensamma “lämna-spår-väggen” och så klev de i sina overaller igen. När dörren gått igen bakom dem gick jag åter in i tystnaden och tittade mig omkring. Allt var iordningställt och vackert, till och med vackrare än innan. Vid vågen är varenda liten pryl sorterad och barnen kämpade länge för att plocka ihop alla pärlor som åkte ut. Jag tittade på “djurens värld” som de döpte det gula och silvriga till. Bestämde att den får ligga kvar. Som en påminnelse av barnen som var de allra första att vara med och förändra det Tredje rummet. 

Vem blir du i en gemenskap som attraherar?

Jag hade förmånen att få inleda den här terminen med en konferens på Västkusten tillsammans med några oerhört intelligenta kvinnor i branschen. Upplägget var att alla som var med, bidrog med något var extra intresserade av just nu och bjöd in oss andra att ta del av nya perspektiv. Det som förenade våra bidrag var ett fokus på hur en gemenskap på förskolan blir något som alla vill vara en aktiv del utav. Det som Hege Hansson beskriver som ”En attraktiv gemenskap”

Människor som samlas på en plats vid havet för att utveckla sig sig själva och lära av varandra. Individer som är intresserade av andras sätt att tänka och vill tänka mer, förstå mer. Det finns en stark vilja av att växa både som person och tillsammans med andra. Går det det att beskriva vår lilla samling av nyfikna själar på det sättet. En brokig grupp som skiljer sig åt i mycket, men som också förenas gång på gång i sitt vetgiriga sätt att ständigt hitta nya frågor att ställa, nya möjliga vägar att tänka. Vi funderar, hur jobbar vi för att skapa gemenskap? Kan en gemenskap vara tilltalande och attraktiv. Är det överhuvudtaget en gemenskap om den är motsatsen? Många teorier finns med i våra ryggsäckar. Piaget, utvecklingspsykologi och människans behov av att förstå sin omvärld. Vi lägger till Vygotskij och den proximala zoonen, samt Descartes viktiga konstaterande, “Jag tänker, alltså finns jag”. Också intressant att förstå hur vi människor är ganska nöjda i vår trygga zoon där vi inte behöver lära oss så mycket mer. Vi letar efter det vi känner igen, nickar glatt när vi hör saker vi håller med i och pustar ut lite när vi hör saker vi redan vet och tänker att nu behöver vi i alla fall inte förändra det vi gör, utan kan fortsätta som vanligt.

Ett äkta lärande är en bestående förändring i ett sätt att tänka eller göra?

Men vi tillhör också de människor som faktiskt tycker det är roligt att göra förändringar, göra på nya sätt. Kanske tillhör alla människor den kategorin, alla kanske bara inte vet om det. Ett lärande ska leda till en bestående förändring i hur vi tänker eller gör, menar författarna Ain Dack och Katz. Vi ställer oss frågan om det kan vara ett lärande om man inte själv vet om det? Man kanske inte vet att man förändrats? Eller kommer att förändras. Vi är överens om (ja tänk) att det är i kollektivet som vi lär oss, tillsammans med varandra. Men vad vi lär oss, det beror på våra erfarenheter och förväntningar. I kollektivet är individens bidrag avgörande. Det måste finnas tid för att få tänka själv och pröva själv innan man kan förväntas att göra det tillsammans med andra. Man säger att människan blir tillsammans med andra, absolut är det så, men det finns också en viktig kraft och ett behov i att vara själv.

En ära att få vara en del av denna gemenskap

En gemenskap, ett vi, en samtidighet. Eller är det samtidigheten som skapar gemenskap? Estetiken är ett hett och återkommande ämne i vår dialog och kanske också en grundsten när vi pratar tillhörighet och samarbete. Även om inte regeringen och skolans värld verkar hålla med då de ständigt plockas bort undervisning kring estetik till förmån för andra, “mer viktiga” ämnen. Men vi behöver koppla ihop, kroka i, skapa förbindelser. Hur tänker vi då kring kollektiv vs individ. Om gemenskapen ska vara frivillig, måste den då väljas? Kan man välja bort en gemenskap på en arbetsplats eller på en förskola. I ett samhälle? Hur blir man sedd och betraktad då. Inte är det väl okej att välja ensamheten. Välja bort VI-et? För att gemensamma samband och erfarenheter ska uppstå måste det också finnas något att skapa en gemenskap kring. Ett tredje? Något som finns mellan dig och mig och som vi kan förhålla oss till. på olika sätt.

Kan det vara värden vi pratar om. I en attraktiv gemenskap sker en evig produktion av mening. Det skriver Hege Hansson i boken “Att ge FORM åt förskolans innehåll” och vi är beredda att hålla med. Hur svårt det än må låta. Tänk en evig produktion, som inte startar i något och som aldrig tar slut. Som bara fortsätter in i oändligheten. Vilka krav ställer det på vår existens? “Estetiken leder oss in på vikten av en emotionell kommunikation”. Den lilla anteckningen finns som ett spår av våra reflektioner och den har fått ett litet hjärta ritat under de viktiga orden. De viktiga men svårtolkade orden. Lapparna är ett sätt att sammanfatta och kommunicera kring vad som varit viktigt på riktigt för oss i vårt sammanhang. På bordet ligger små röda lappar med ord och symboler som blir till berättelser och ledtrådar. Både tillsammans, men också ensamma.Och med olika betydelser för var och en av oss. En attraktiv och upprymd gemenskap, den känns på riktigt när den existerar. Den behöver man inte beskriva eller förklara för andra. Den kan man bara förstå när man tillhör den. Tillit är ett viktigt ord i en sådan gemenskap och den ska gå att känna även när man inte är med på platsen.

Som ledare behöver vi inte bara tänka om och tänka nytt utan vi måste veta vart vi är på väg. Fästa blicken framför oss i horisonten och samtidigt kunna se periferin. Vilka stigar ska välja, det finns ju så många hela tiden. Lätt att bli förvirrad och distraherad allt spännande som lockar, men vi behöver vara stadiga och balansera upp, vi behöver leda andra att leda. Både sig själva och andra. Vi kan heller inte bara springa i full fart framåt på dessa stigar utan måste stanna upp, tänka, ibland också definiera ett problem. Vad är det vi vill förändra, varför, och vart tror vi det kan leda. Utan att egentligen förändra det vi tror på djupt där inne, så kan vi behöva moderera en tanke, en metod, för att göra plats för en annan. Vikten av att kunna anpassa sig utan att förändra den man är och det man tror på. Hur ställer vi frågor som leder till förändring i andras tankar? Som leder till utveckling och lärande? Jag lyssnade på Greta Thunbergs sommarprat som var årets sista i p1s serie, hon ställer sig frågan om det går att ”övertala” en annan människa som inte vill bli övertygad. Och om det nu inte går, hur får vi dem att vilja tänka nytt?

Få tid för att läsa och tänka själv innan man delar det med andra, var något vi prioriterade under dessa dagar.

I arbetet med utveckling och i våra dialoger är det ett ord som ständigt kommer tillbaka. Det läggs ovanpå och emellan och det sätter fingret på vad det är vi håller på med och varför vi gör det vi gör, är där vi är med just de människor som finns där. Ordet är meningsfullt, Att fylla ett innehåll med mening. En plats, en gemenskap, ett möte med någon eller något. “Meningsfullheten med att inte ge upp, utan göra det man kan” står det på en av de röda lapparna. Att se verklighetens förutsättningar och ta små små steg framåt på vägen. Dagarna är kopplade till det vackra resonemang som Sofia Silvertdotter för i sin bok Strimmor av ljus. Hon har skrivit om just vägen och dess betydelse för oss. Vi citerar henne då och då.

Tydlig bakom molnen, kavat genom det svåra och grundad genom framgången. Den tillitsfulla vägen är en som en vän som håller handen på din rygg, om du låter henne. Varje sekund finns möjligheten att välja, med ett enda djupt andetag. Sann förändring och utveckling sker inifrån och känns viktig och angelägen, men aldrig stressande. ingen kan tvingas till medvetenhet, hoppa innan man är redo eller fatta beslut innan valet är grundat. Inifrån och ut är alltid starkare än utifrån och in.”

Vi behöver ställa oss frågan om vart vi vill, var vi är på väg och vilka stigar vi faktiskt vill börja trampa ner. När vi tagit ut en riktning måste vi ödmjukt lyssna in och känna efter. Är man med, springer man före, eller kommer man långt långt efter. Vår önskan är att alla ska vilja, kunna och kämpa för att vara viktiga delar i vår gemenskap. Vi måste lyfta, synliggöra, hurra och utmana. Vi måste tänka att alla är inom den kategorin av människor som vill förändras när det känns meningsfullt. För sig själva, för sina kollegor och för barnen som är den stora anledningen till att vi går till jobbet varje dag.

I all denna dialog och meningsskiljaktigheter är det så oerhört viktigt att stanna upp, bryta och öppna upp för nya intryck. Som avslutning på konferensen tar vi oss ner till havet. Solen ligger på och skapar ett blankt skimmer på havet som ser ut som någon hällt ut glitter över ett blått bord i ateljen. Luften är ljummen mot huden och vi får kisa för att se varandra. Med tankarna kvar estetiken och vad det kan innebära på riktigt simmar jag ut i det nästan turkosa havet och skapar nya ringar på vattnet. Camilla doppar försiktigt tårna. Tar ytterligare ett kliv på stegen så att även knäna omsluts av vattnet. Hon slänger sig ut och vi hör ett plask och ett euforiskt skrik. Sedan ropar hon förtjust. -Nästa gång struntar vi i reflektionen. Det är ändå upplevelsen som räknas!

                                                                                                                                                                       

Flummigt är det vi ännu inte skapat en relation till

Jag lutar mig tungt tillbaka och känner hur trädet omsluter mig. Den varma mossan på trädets bark tar emot mig och det är precis som att min kropp är skapt för att passa in i stammens hålighet. Jag blundar lätt och världen runtomkring stängs ute samtidigt som jag känner mig mer närvarande än någonsin. Hör vindens prassel i de torra löven och tänker att här sitter jag och umgås med ett träd.

Linda Linder har bett oss att ta sällskap med varsitt träd. I tjugo minuter ska vi uppleva trädet och dess omgivning, känna dofter och skapa sinnesintryck. Se nytt och gammalt. Kanske bli påmind om något från förr eller skapa nya minnen tillsammans med trädet. Vi är en brokig skara som mötts i Naturreservatet bakom Garveriet. Människor som vill vara med, ingå i en gemenskap och som tillsammans vill skapa förståelse för vad Tredje rummet, samverkan och nätverk är och vad det kan bli för oss i Lerums kommun. Vi är människor som just nu stannar upp och lyfter blicken. Försöker vara i stunden och för ett ögonblick glömma allt det där som ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Svåra beslut som måste tas i tider som dessa. Oro som skapar ny oro och en ovisshet som vi delar tillsammans med resten av världen. Men just nu är det bara vi och träden. Kanske vill de säga oss något.

Mina händer vilar mjukt i mossan. Den känns som pälsen på en lurvig hund. Fingrarna gräver sig in bland de täta, barrliknande bladen och där under känns det torrare och hårdare. Fingerspetsarna möter jord och fukt. Det blir kallare. Jag öppnar ögonen och ser på mitt mäktiga träd. Dess kraftiga stam och rynkiga bark. Jag ser den lilla vitsippan som trevande pressar sig upp ur mossan. Dess rötter är väl förankrade i mellanrummet av mylla och bark.

Med en oförklarlig kraft och hopp om liv, tränger den sig fram och upp ur den gröna filten som omfamnar trädet. Den bugar sig hänsynsfullt och varsamt. Som om huvudet vore för tungt för den ännu klena kroppen och som om den inte riktigt orkade sträcka på sig. Men vi som upplevt våren förut vet att det finns mycket kraft kvar att ge.

Vi vet att den lilla sippan kommer att hänföra oss alla om några veckor. Med ljuset som bränsle kommer den att räta på ryggen och visa upp sig i all sin prakt. Dess vita kronblad kommer att öppna sig mot solen och de lite kantiga bladen på stjälken kommer att breda ut sig mot himmelen likt utsträckta armar. Tillsammans kommer tusentals blommor bilda ett vitt hav som får oss alla att stanna upp och känna hur håren på armarna reser sig.

Jag märker hur jag fastnar i vitsippans lockelse och riktar istället min uppmärksamhet mot trädet igen. Jag lägger mig ner under trädet och blickar upp mot dess krona. För att inte hamna i ett formulerande av ord tar jag fram en krita och bestämmer för att istället rita av det jag ser. Jag stirrar upp i himlen. Fixerar blicken på det jag vill illustrera. Men hur i hela världen ritar man av ett träd underifrån? Det var ju verkligen hur svårt som helst.

De robusta grenarna högst upp i toppen går lätt. Lite som svarta tjocka streck där man helt enkelt kan måla hårt med pennan. Även de tunnare grenarna går bra. De ser ut lite som ett spindelnät av kvistar som man kan skissa svagt. Några små bruna löv ser jag också som mot alla odds verkar ha överlevt både stormar och regnoväder. Dom ritar jag som små ovala prickar mellan grenarna. Men stammen. Den tjocka, grova bruna kroppen som jag så tryggt lutar mig mot, vars rötter finns utspridda under marken jag ligger på. Den är smalare ju högre upp man tittar. Men hur ritar man något som man ser underifrån på ett tvådimensionellt papper? Perspektiven förvirrar och kastar om det jag ser, ja faktiskt hela min verklighet. Var på pappret ska jag börja rita stammen? Nerifrån, som jag upplever det? Eller uppifrån, som det ser ut? Jag skissar med pennan och prövar mig fram. Jag ritar ändå, fastän att jag inte kan. Jag inser att jag måste våga. Måste försöka. Det får helt enkelt bli som det blir.

Vi samlas alla på den plats vi började och Linda undrar hur över tre saker. Hur kändes det? Vad såg vi? och varför gör vi det här?

Känslor som kom fram var bland annat lugn och harmoni. Förvåning över de träd vi hittat, samhörighet med naturen och ödmjukhet inför den värld vi lever i. Vi hade sett små detaljer på träden som fascinerat oss. Upptäckt att träden har två sidor, den soliga och den skuggiga. Det var upp till oss att välja. Vi såg också olika perspektiv ju mer vi tittade. Förundrades över trädens mäktiga stammar och grenverk och blev plötsligt medvetna om att de funnits där i flera hundra år. Vuxit, tappat grenar och fått nya. Livet rullar på. Vi fick höra att en ek föds i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år. Dessa träd har varit med om så mycket. Sett mer än vad vi kan föreställa oss. Föremål som flutit fram i Säveån, människor som kommit och gått, tider som varit tuffa och svåra, men som återhämtat sig och blivit bra igen. Att tänka på träden som en större del av vår helhet, gav oss nya infallsvinklar och framtidsvyer. Ibland kan det handla om att bara stå kvar, stadigt. Att hålla i och hålla ut, stanna upp och luta sig lite mot en vän. Även om vi just nu gör bättre i att luta oss mot ett träd än att fysiskt vila mot en främlings axel. Forskning har den senaste tiden berättat för oss att naturen gör oss gott. Det är trendigt med så kallade skogsbad som ska öka välbefinnandet. Professorer berättar för oss att förundran hjälper våra stressade hjärnor att läka och vår sinnesnärvaro i skogen kan bidra till både ökat lärande och bättre återhämtning.

Men behöver vi egentligen forskning och trender för att få detta bekräftat. Vi kan ju börja med att gå ut i naturen, andas, blunda och lita på våra egna sinnen och känslor. Se vart det för oss?

Många runtomkring oss går just nu igenom stora förändringar. Arbeten sägs upp, rutiner bryts ner och görs om, man tvingas avstå från att träffa dem som står en nära. Vi som arbetar med barn, och fortfarande enligt staten bör göra detta då vi faktiskt bär upp hela samhället, har det stora privilegiet att vi kan arbeta ute. Inte nog med det vi BÖR vara ute. Och gärna sprida ut oss även utanför gårdarna. Tänk att vi på arbetstid kan lägga oss under ett träd och tillsammans med barnen fascineras av trädets kraft och magi. Eller ta med oss staffli och vattenfärger till gläntan där vi med penselns hjälp studerar en skalbagge eller en sten som är annorlunda. Vi kan välja att spendera tid tillsammans med både barnen OCH naturen.

Kanske tycker du som läser att allt det här med att umgås med ett träd låter flummigt? Jag kan till viss del hålla med. Har själv fått kämpa för att få ut något av meditation och djupandning. Men med lite träning så har det fått mig att uppskatta nya saker. Linda hjälpte mig med en ny syn på det hela när hon sa

”Flummigt är det det som vi inte ännu hittat en relation till, och om vi inte utmanar oss i det så kommer vi heller inte att få någon relation till det. ” Tänker vi så kan det kanske hjälpa oss att inte värdera oss själva för att vi inte förstår. Att vi helt enkelt inte prövat tillräckligt många gånger.

För mig blev det flummigt att försöka måla trädet underifrån. Men om jag jobbar på relationen mellan mig, pennan, perspektiven och naturen så kan det kanske bli annorlunda.

När vi kom till platsen vi startade på hittade vi inte en enda vitsippa. Men det var som att ju längre vi satt där, desto fler små krulliga själkar verkade dyka upp under löven. När jag reste mig märkte jag att suttit på en liten knopp som gått av. Jag tog med mig den hem och satte den i ett litet snapsglas och fyllde på med vatten. Nu står den i mitt fönster för att påminna mig om att våren är här. För mig är den lilla späda vitsippan också ett bevis på att kraften kommer från ljuset och naturen. Den inspirerar till att tänka att vi kan alla ta oss upp, räta på våra ryggar, sträcka ut våra armar mot solen och hålla huvudet stolt och högt.

Jag vill också vara med!

Vi har påbörjat det svåra men oerhört viktiga arbetet kring att dela med oss av våra erfarenheter från Tredje rummet. Då vi tänker att det är komplicerat att förmedla upplevelser genom att endast beskriva dem i ord, vill vi istället skapa möjligheter för åhörare att fyllas av känslorna själva. Där människor som är nyfikna kan få lämna sin passiva roll som publik och istället bli aktiva aktörer som är med och känner, tänker och bidrar.
När våra yngsta medborgare besökte Tredje rummet för några veckor sedan påverkade det mig starkt. Det fanns ett sådant fokus i rummet, under så lång tid. Förstummad av deras nyfikenhet och drivkraft, kände jag att jag ville samla allt deras utforskande i en film och skriva några rader om vad jag såg hände i rummet. Denna film visade jag för mina kollegor och plötsligt kändes den helt rätt att starta upp kommande möten med. Möten där människor som inte brukade vara i Tredje rummet skulle träffas och prata om just Tredje rummet. Så med detta innehåll spikat, skrev vi vår inbjudan och skickade ut.

IMG_9159

2020-02-04
Till det första mötet kallades Lerums pedagogistor och pedagogiska samordnare. Mötet var endast en timme långt och fick därför hålla en ganska strikt agenda. Efter att ha sett filmen började vi att prata om vad vi såg. Undersökande, glädje, utforskande och gemenskap. Glada barn som skrattade av förtjusning och barn som bjöd in varandra att delta och att vara med och undersöka.

IMG_9169

Någon berättade att hon såg ett fokus och en koncentration som viss forskning skulle påstå knappt är möjlig hos dessa unga människor. Och en sa att även om det gått inflation i ordet ”förundran”, så var det precis det hon såg. Barn som förundrades och såg ut att bli hänförda. Känslor som fyllde rummet efter att ha sett alla medvetet undersökande barn var hopp, glädje, fascination och så kallade WOW-känslor. Såna som nästan får håret att resa sig på armen och som gör att skön värme sprider sig från tårna och ända ut i fingerspetsarna.
Reflektionen i gruppen fortsatte kring varför vi egentligen gör det här? Varför skapar vi dessa möten för barnen på en plats som kan kännas krånglig att ta sig till? Varför låter vi barnen få stå med en burk och några pärlor och tittar leende på dem när de häller i, gömmer, slår ut med armarna och säger “BORTA”, för att sedan titta ner i burken igen och förtjust ropa “DÄR”.

Kloka kollegor säger att det är för att vi vill skapa utmaningar för barnen som gör att de känner att de KAN. Men också för att materialet hjälper barnen ska ställa sig frågor som de får fundera på, själva och tillsammans med andra.

Materialet blir också något att mötas kring och det skapar gemenskap och olika sätt att lära. Men också lika. Att få härma, imitera och låna lösningar och perspektiv. De säger att detta sätt att mötas på öppnar upp för nya sätt att se på världen. Omsorg och upptäckarglädje flätas ihop med hållbarhet, lärande och människosyn. Som om det vore en helhet, en självklarhet.

IMG_9167

Barnen är viktiga och likvärdiga samhällsmedborgare. Det var vi såklart överens om i rummet. Det svåra blir hur vi hjälps åt att möta barnen därefter och hur vi ger dem de förutsättningar de behöver för att kunna få vara likvärdiga medborgare. Vi behöver också fundera över hur vi ger våra kollegor dessa förutsättningar? Många tankar kretsade kring reflektioner och lärande möten mellan kollegor och avdelningar. Nätverk att mötas i och ämnen att mötas kring. Den stora frågan är och förblir HUR kan vi alla bidra så att det gör skillnad för barnen. För det är därför vi är här.

IMG_9158

Ett annat viktigt fokus på mötet blev att vi alla ingår i en gemensamhet. Vi arbetar tillsammans mot samma mål. Barn, pedagoger, utvecklingsledare,specialpedagoger och rektorer. Alla har vi barnets bästa i fokus. Vi behöver inte göra lika men vi behöver sträva mot likvärdighet och lika förutsättningar. Det föränderliga och återvinningsbara materialet är fantastiskt att starta i.
Pedagogistorna lämnade troligen mötet med fler frågor än vad de hade när de kom. Och kanske var det precis det som var meningen. I en process som denna är inget enkelt. Men varje del i ett förändringsarbete är viktig och betydelsefull. Och varje ny fråga leder säkert till tio nya. Vi startar så. Därefter får vi sortera, strukturera och välja ut. Fram tills dess tänker vi stort, vitt och visionärt.

”Tredje rummet är fantastiskt som det är. Hur kan vi göra ännu mer av det?”

IMG_9171

2020-02-06
Sedan var det rektorernas tur . De fick samma film, samma dagordning och samma frågor som pedagogistorna. Men med den skillnaden att de kunde utgå ifrån redan tänkta och formulerade tankar. OM de ville, vill säga. De kunde ju också tänka helt nytt.
De utvidgade begreppet ”viktiga samhällsmedborgare” och uttryckte sig istället “Barnen är dagens och morgondagens starka, kreativa, självständiga, modiga och fantasifulla medborgare” Det är många förmågor det. Har vi för höga krav på barnen, kan man fråga sig. Absolut inte, tänker jag. Det handlar ju inte om barnen. Det handlar om vilka förutsättningar vi ger barnen att skapa dessa styrkor och kompetenser. Och i rektorernas fall handlar det om vilka förutsättningar och riktningar de vill ge pedagogerna som arbetar med barnen.
Reflektionen mellan rektorerna kom snabbt att betona långsamheten. Vikten av att skapa lugn och harmoni, glädje och lust i samma ögonblick. Ge barnen kontraster till deras kanske många gånger stressade vardag och visa dem att på förskolan har vi tid. Här kan man få undersöka länge och noga och dessutom tillsammans med andra som är här för att de vill. Både barn och pedagoger som är genuint nyfikna på det som sker och som sätter ord på och synliggör både deras intressen och kunskaper.

IMG_9168

Ordet meningsfullhet fick också stort utrymme i diskussionen. Att vi funderar över varför vi gör saker och för vem dessa saker blir meningsfulla. Väggen som rektorerna skapade samtidigt som de reflekterade kring barnens sammanhang, blev vacker och detaljerad. Där hittar man en liten mini-bok där varje litet blad är fyllt av ett budskap. Glädje, Möjligheter, Att få finnas, Att vi ska skapa tillsammans OCH att det ska vara ENKELT. Det är i enkelheten som styrkan och kraften bor. Det är när vi förstår vad vi gör som vi kan göra skillnad tillsammans.
Vi pratade om känslor som smittar och hur barnens känslor i filmen verkade vara samma känslor som vi kände när vi såg dem? Kan det vara så enkelt? Att lika glada, nyfikna, koncentrerade och pirriga kan vi, som får förmånen att arbeta med dessa barn bli, om vi bara är i samma rum när det sker. Det är förstås inte riktigt så lätt. För att detta ska smitta måste vi vara nära och lyssna. Att lyssna på någon eller något är att verkligen försöka förstå. Att anstränga sig med alla sinnen. Och när vi gör det, DÅ kommer vi känna det barnen känner. Kanske… Eller något helt annat.

Väggen som rektorerna dekorerade, fylldes på med mängder av klokheter. Viktiga ord som funnits i huvud och hjärtan länge skulle nu äntligen få en central plats tillsammans med alla de andra.
“Att utforska är att leta efter det som inte syns”
“Det långsamma är det hållbara är det enkla”
“Här vill man vara- liten som stor”
“Vikten av att skapa känslor för att lära”
”Vi behöver påminna oss om alternativen, det inte behöver vara svårare än så här. Ett material, några barn, en pedagog och massor av tid.”

Resultat då? Vi måste väl ändå leta mätbara och framgångsrika resultat? Vad ska vi annars berätta för andra? Bildresultat för resultat

Alla som jobbar med människor på något sätt vet hur svårt detta ord är att använda och hur stumma vi lätt blir när vi ska uttrycka oss. Det går såklart inte att mäta Tredje rummets påverkan? Det är heller inget vi SKA göra. Tack och lov har vi inte en läroplan som kräver mätbara resultat, varken av verksamheten eller barnen.
Men om vi stannar lite i det som rektorer och pedagogistor ändå säger att de SER när de tittar på barnen i filmen…De medborgare som bara levt två år av sitt liv och som under en timmes tid känner, prövar och upplever med alla sina sinnen. Då återkommer vi till vissa saker. Vi kan se att små barn kan hålla fokus LÄNGE om det som de gör är tillräckligt intressant. För vem? Jo för just dem!

IMG_9166

Vi ser också att materialet kan komma med förslag till barnet om vad det kan användas till, exempelvis små pinnar går att stoppa i knappar med hål. Ingen berättar det, men kreativa barn som visas tillit, de listar ut det själva. Sedan imiterar de varandra. Vi ser viljan och behovet av att bjuda in varandra med gester och ibland ord, barnen vill upptäcka tillsammans med andra. Det är då de kan lära sig nya saker. Och barnets drivkraft att lära..den är troligtvis omättlig.

När vi kopplar ihop den forskning vi läser med de erfarenheter som vi ser att barnen gör, så känns allt så oerhört viktigt. Som att vi är skyldiga barnen den här möjligheten.

IMG_9163

Fortsätt på meningen “Tredje rummet är:” Det var kanske vår svåraste utmaning. Vad står det för idag? För oss? För barnen? Vad vill vi att det ska bli? Vi kom egentligen bara fram till att det Tredje rummet står för en mängd olika saker. Det blir olika utifrån vem man frågar. Och var hen befinner sig i sin process och sina tankar just då. Tredje rummet är en kraft, ett förhållningssätt och en kyrka mitt i byn. Ett sätt att tänka, ett sätt att vara och något som vi skapar tillsammans mellan människor.
Denna mångfald i beskrivningen handlar inte om att man inte förstått på rätt sätt utan om att det finns många olika sätt att se på det tredje rummet, och allt är rätt! Allt som man tänker är det man ska tänka utifrån det man fått till sig. Vad det tredje rummet KAN BLI kommer vi fortsätta att tänka kring. Och så småningom också göra. Om vi prövar något vi tänker kan bidra till inflytande, kreativitet och hållbarhet, då vet vi att vi är rätt ute. Inte bara när det gäller Tredje rummet utan även hand i hand med kommunens eget miljömål för att nå ”Sveriges ledande miljökommun” 2025.

Tre barn ligger på rygg med hjässorna mt varandra. De ligger i en hög med gula höstlöv
En av rektorerna uttryckte efter att hon sett filmen, att hon ville också vara med! Hon ville inte bara sitta och titta på utan hon blev sugen på att verkligen vara med och delta. Det kan bli som en målsättning att ha med sig framåt. Att vi vill skapa ett oemotståndligt utforskande tillsammans med barnen där den som går förbi, stor eller liten, pedagog eller rektor, ska känna “Jag vill också vara med!”
Sedan möts vi igen och klottrar ner våra tankar på en ny vägg. Fyller på i varandras mellanrum. Tredje rummet är nämligen också föränderlighet. Ingen början, inget slut…bara en ljuvlig kraft som drivs av tänkande och kreativa människor som alla vill göra sitt yttersta för att skapa de bästa förutsättningarna för barnen i Lerum

”Hit kommer det barn som tycker om att tänka…”

Det var en tidig morgon. När jag kom dit var Linda redan i full färd med att sätta upp ny dokumentation kring det arbete som pågår.  Som vanligt startade vi med att gå runt och tända små lampor och förbereda rummet för vad som skulle komma. På Tredje rummet handlar det inte om att städa utan mer iordningställa i varje vrå. Iscensätta de olika miljöerna inför vad som ska komma. Även om vi aldrig vet säkert vad det kommer att bli. Ofta är det kreationer kvar som är sparade från barngrupper som varit där innan, eller från en workshop med pedagoger. Det kan vara finjusteringar som skiljer från att det ser stökigt och ovårdat ut, till att det istället känns ordnat och inspirerande. Som något man vill bli en del av. Rummet ser aldrig likadant ut som dagen innan. Både dokumentation och material är i ett tillstånd av förändring.  Den här onsdagsmorgonen var allt lite extra tilltalande och fokuset låg på tyger och på välkomnande. 

-Vad många dom är! Flickan som precis kommit in genom dörren tillsammans med sina sju kompisar i gula reflexvästar tittade storögt på kvinnorna som nyfiket rörde sig runt i rummet. Flickan var van vid att komma hit. Hennes avdelning hade varit på Tredje rummet många gånger och fördjupat sig i utforskandet av tyger. Det var dessa barn som gjort upptäckten att vissa tyger kan låta medans andra nästan är tysta. Så de skapade en särskild station för det. Det var också genom sitt prövande, de kom fram till att tyger går att ha som kläder och hjälp i leken. Man kan knyta, fläta, snurra och göra staket. Den stora tygmiljön på Tredje rummet är sorterad av barnen, ibland efter färg och mönster, andra gånger utifrån känsel och kvalitet. Så flickan var en van besökare. Men den här gången var det annorlunda. 

Cirka en halvtimme innan barnen kom så fick Tredje besök av vuxna forskare från Japan. I sina studier ville de ta reda på mer om nätverk och hur förskolorna i Sverige arbetade med detta. Så tidigare i veckan välkomnades de av Gunilla Dahlberg som hade förberett olika sammanhang för de japanska kvinnorna där de kunde få information om eller till och med delta i svenska förskolenätverk. Dagen hade kommit då de skulle få vara med i barnens nätverk på Tredje rummet. Linda gav dem en fin presentation om våra tankar kring Lerum, hållbarhet och hur barnen var den drivande kraften. Dom hade med sig en present. Men Linda bad dem istället att ge den till barnen.

IMG_8877

Mötet mellan de nyfikna, fem år gamla forskarna från Sverige och de intresserade och sympatiska forskarna från Japan blev precis så magiskt som vi alla hade hoppats på. Eller kanske ännu bättre. Barnen tog emot presenten som visade sig vara… ja tro det eller, tyg! Precis det som workshopen skulle handla om. Jag studerade ett barn som tog emot sin present. Försiktigt tog han bort plasten runt det färgstarka innehållet. Sedan tog han upp det, luktade på det och studerade det tyst. Varsamt slätade han ut tyget med sina händer och la det på golvet tillsammans med de andra tygerna. Barnen hade också en present med sig till sina gäster. En sång de övat in på japanska. Som mirakulöst nog kvinnorna kände till och sjöng med i. Det blev en stund fylld av skratt, generositet och stolthet. Sittandes på golvet i en stor ring, vuxna och barn från två olika delar av världen, förenades vi kring tyger och ett genuint intresse för varandra. 

IMG_8923

Morgonen hade dock bara börjat. Linda berättade för gästerna att nu är det dags för våra tygexperter att sätta igång att visa för våra forskare från Japan hur man jobbar med tyg. Sättet hon sa det på visade på en vördnadsfull respekt inför barnen och jag tror de allihop kände förtroendet och tilliten i den introduktionen. Det var dom som var experterna. Vi andra var nyfikna gäster som de skulle bjuda in till något som de kände sig trygga med. 

IMG_3939

Så sagt och gjort! Barnen började nysta upp rullar med tygremsor, knyta mellan stolar och runt sina egna midjor. I början var japanskorna lite i bakgrunden och tittade och log mot barnen. En kvinna prövade ett stort tyg och svepte det som en kimono runt sin kropp.

IMG_8896

Utan att kunna ett gemensamt ord lyckades barnen bjuda in till samspel och delaktighet. En pojke använde en mikroskåpkamera för att undersöka tyget lite närmare. Han upptäckte att en tjej studerade honom och han sträckte kameran mot henne och frågade – Vill du pröva? Såklart hon ville det. Hon verkade dessutom oerhört förundrad över vad som projicerades på väggen framför dem. 

img_8893.jpgJag stod stilla och tittade mig omkring. Lyssnade. Så många samtal som pågick, så många processer, så mycket människor. Ändå var ljudnivån lägre än någonsin. Det var som ett viskande sorl i rummet där dialog skedde både med och utan ord. Kroppsspråk, gester, blickar och leenden stod för den största delen av kommunikationen. Kulturer gick in och ut i varandra precis som grundtanken med Tredje rummet som plats och filosofi. The third space.. Vad är det som sker däremellan?  

Kopia av IMG_3896

IMG_3917

Ett barn ville vira in sig själv i en blå tygremsa. Jag höll i nystanet och bad honom snurra. Det blev ett sådant där ögonblick där vi två nästan hamnade i symbios med varandra och vi såg inte vad som pågick utanför bubblan. Han snurrade och skrattade och jag fick en förnimmelse av hur det måste kännas inne hans huvud. Yr, lycklig och i centrum. Rummet stannade upp och log. Pojken strålade och staplade. Tappade balansen men fick hjälp av en kompis. Han ville fortsätta snurra. Tillslut var hela överkroppen inlindad i tygremsor och vi började ge oss på att även snurra in benen. Som en mumie tog han sig runt i rummet och mötte de stora leende munnarna från vuxna och barn. Det hårt snurrade tyget gjorde honom varm och tillsammans hjälptes vi åt att snurra upp honom igen. 

IMG_3898

Förmiddagen avslutades med reflektioner. Först tillsammans med barnen, sittandes där vi började dagen. Barnen ställde frågor som översattes av japanskornas tolk. Vi fick reda på att barnen börjar förskolan när de är 3 månader gamla. Vid tre års ålder byter de till en annan verksamhet som är mer lik skolan. När de är 6 år börjar de i skolan. 

När barnen ätit sin frukt och lämnat byggnaden så tog vi fram bord och stolar och satte oss runt dem. Det var inte helt enkelt att flytta på de ihopknutna stolarna som nu var mer som en soffa. Professor Gunilla Dahlberg, utvecklingsledare Camilla Lanhage, sju kvinnliga forskare från Japan, en tolk, en atelierista och en pedagogista. Det var då vi önskade att vi hade all tid i världen till våra reflektioner. Men det hade vi inte. Tiden räcker ju väldigt sällan till. Men det som blev sagt under denna halvtimme räckte för att fylla oss alla med tro och respekt inför det viktiga arbete som görs på denna kreativa plats. Japanskorna berättade om sina moments med barnen på förmiddagen och de var alla tagna av stunden. Reflektionens rubrik blev kort och gott demokrati. En kvinna sa att hon såg ett osynligt flöde av gemensamma teman i rummet. Något som hon inte sett någon annanstans. Att barnen blev sammanflätade med miljön, vilket blev väldigt symboliskt när man såg hur barnen band fast sig själva i tygremsor och fäste i stolar och bord. Vi kom in på hur tredje rummet skapade förutsättningar för demokrati och nätverk. Och hur vi under denna morgon sett äkta demokratiska ögonblick. Stolta barn som äger sin miljö och bjuder in utan att kunna växla ett ord med sina gäster. Vuxna som lyssnar, respekterar och vill lära sig mer. En av kvinnorna uttryckte att i Japan arbetar de såklart också med att lyssna på barnen. Men de tänker inte alltid på att det är grunden till demokrati. 

Kvinnan med det stora leendet och som gång på gång mötte barnen med en varm och hjärtlig blick, uttryckte sig så här:

-Hit kommer det barn som tycker om att tänka…

Kan det vara så att det är själva grunden i demokratin. Hur blir ett barn som tycker om att tänka? Hur blir pedagogen vid barnets sida? Om vi kan skapa sammanhang där det blir roligt och meningsfullt att tänka, tycka och lära så kan vi tillsammans med dessa barn skapa en utmärkt demokratisk grund att stå på.  

IMG_3981

 

”Om vi var så lika varandra så vi visste vad den andre skulle svara, då skulle kommunikationen bli meningslös”

Vad kännetecknar egentligen ett riktigt spännande arbete? Är det karriärmöjligheter? En ständigt stigande lön? Goa arbetskompisar? Den sista tiden har mitt arbete känts mer spännande än nånsin (och då har jag ändå ett väldigt spännande arbete 😉 och jag tror att jag börjar ana vad det beror på. Jag har skrivit om det förr. Så med risk för att bli tjatig så kommer jag in på det igen. Möten med olika människor.

Då tänker jag i sista hand på de möten som man kallas till där olika personer är inbjudna för att diskutera en stel och redan i förväg skriven agenda. Jag syftar på de möten som sker i de berömda mellanrummen. Ett uttryck som smakar så bra i munnen och som symboliserar så mycket av det vi just nu försöker sätta ord på. Nätverk, Tredje rummet som filosofi, lyssnande och såklart demokrati. Ett möte i mellanrummet kan vara ord som växlas i hallen med ett barn där man får en ögonblicksbild av vad barnet precis upptäckt. Det kan vara en lunch där man av en slump träffar gamla och nya kollegor på fiket och hamnar i samtal om syn på människan, pedagogik och värdegrund. Det kan också vara möten med människor som man träffar i helt andra syften. Utanför jobbet. Men som ändå bidrar med perspektiv som man ksn ta med sig in på nästa arbetsdag. Ett besök hos kiropraktorn för att rätta till en smärtande rygg, som också mynnar ut i ett delande av erfarenheter kring de möten man gör i jobbet. Vilka som genererar positiva och negativa energier? Hur vi i våra yrken träffar människor dagligen och hur mycket bättre dessa möten blir när vi lyssnar genuint och tänker bort alla fördomar och förgivettaganden, När vi får vara i ”transkulturella möten”. Intresserar oss för varandra och tänker att den vi möter har något att säga som vi kan lära oss av. Även om våra yrken och professionella styrkor ser helt olika ut så kan vi ändå dela en passion för våra arbeten. En nyfikenhet för de människor vi möter.

flodhästar

Hur arbetar vi då på förskolorna för att barn ska få uppleva transkulturella möten och möten i mellanrummen? Hur skapar vi dessa tillsammans med kollegor, föräldrar och andra vi träffar på jobbet? Vi vill ju bidra till att de känner nyfikenhet istället för rädsla inför det som är nytt och annorlunda? Jag kom och tänka på att jag skrivit om detta i min uppsats i Pedagogistautbildningen 2017 och blev sugen på att dela några rader ur den. Så för den teoritörstige, här kommer bland annat Levinas, Biestas, Dahlbecks, Baumans, Säfström (och mina egna 😉 ) teorier om transkulturella möten :

””Utmaningen i detta kan vara att möta sin kollega och vara genuint nyfiken på vad hen verkligen tänker. Att våga gå in i ett möte och vara beredd på att något nytt kan skapas under samtalet och att det kan sluta med att jag går därifrån med en förflyttad tanke. Dahlbeck och Westerlund som skriver ett kapitel i Om världen och omvärlden (2013) talar om det ”transkulturella mötet”. Där spelar det inte någon roll vem vi möter eller vad vi vet om denne. Vi utbyter erfarenheter utan att på förhand placera in varandra i olika kategorier och det går ut på att kunna ta den andres perspektiv och att se saker ur fler synvinklar än sin egen. Författarna i Från kvalitet till meningsskapande (1999) skriver om Baumans tankar kring vårt möte och vårt ansvar för den Andre. Bauman, som inspirerats av Levinas tankar, betonar vikten av att våga förändras i sitt möte med ”den andre”. Att inte enbart gå in i ett möte med intuitionen att förvandla den Andre till en likadan som vi. Detta betyder också att vi inte nödvändigtvis ska behandla den andre så som vi själva vill bli behandlade, utan att vi snarare måste tänka att den andre är unik och inte går att byta ut. Då blir dialogen nödvändig, precis som konsten att lyssna utifrån dennes position och erfarenhet och inte tvinga på vår egen förståelse på någon annan.

zebror

Frågan är ju då om det ut så här hos oss på förskolorna? Vad har vi för forum där vi kan tillåta oss (och dra nytta av) att vara olika, lyssna in våra kollegor och är vi verkligen beredda på att deras åsikter kan ändra vårt sätt att tänka? Eller vill vi bara få dem att tycka som oss?

På samma sätt som vi möter våra kollegor och lyssnar till deras tankar och åsikter, kan vi också möta barnen. I ett transkulturellt möte vinner båda parter lika mycket på att möta varandra. Jag tänker att barn har lättare att vara fördomsfria och öppna i sina dialoger, då de inte har lika tunga ryggsäckar av erfarenheter och fördomar som de bär runt på. Där har vi som vuxna och som pedagoger en viktig uppgift att inte lägga över vår packning i deras ryggsäckar.

Jag minns ett möte på en skola i Kenya där jag arbetade tillfälligt under några månader år 2010. En ljus, svenskfödd flicka satt och diskuterade tillsammans med en brun, kenyanskfödd pojke som var adopterad till en svensk familj. De reflekterade över att de båda var svenska men såg olika ut. Pojken menade att att han var lika svensk, fast än att var född i Kenya och var brun. Jag lyssnade på avstånd och deras dialog kändes nyfiken och fördomsfri, de bara funderade kring sin identitet och hur olika de såg ut. En pedagog hörde delar av dialogen och valde att gå in med förmaningar. Hen var upprörd och hade ett kroppsspråk som skvallrade om att dialogen inte var okej. Pedagogen berättade för barnen att alla människor är lika värda! Det som hände, enligt mig, var att pedagogen överförde sina fördomar och djupt rotade värderingar på barnen. Kanske hade hen själv blivit kränkt eller särbehandlad och var rädd att pojken skulle få uppleva samma sak. Intentionen var god, men blev ganska fel. För det pedagogen gjorde var att sätta ihop ord som ljus och mörk i samma sammanhang som lika och olika människovärde. Vilket barnens diskussion inte alls handlat om från början. Och så lätt det är att vi gör så här när vi är tillsammans med barnen. Våra erfarenhet, vår hemkultur, våra föräldrars sätt att uppfostra oss och våra vänners sätt att vara och uttrycka sig, allt har det gjort oss till den vi är. Kan vi verkligen begära att vi helt ska bortse från detta?

cookie emma, viola

I ett transkulturellt perspektiv på lärande, bör vi göra allt vi kan för att inte föra över dessa färdiga världsbilder på barnen. Vi bör också vara medvetna om att våra värderingar är föränderliga och att nya sanningar kan uppstå tillsammans med barnen. Kan vi också möta varje barn för vad de är och inte för vad de har för bakgrund, har vi tagit ett stort kliv mot en transkulturell pedagogik.

Tänk om gemenskap handlar om ett inträde till kommunikation? Och att kommunikationen i sin tur går ut på att vi utforskar varandras olikheter och ”blir till” i en dialog med andra. Säfström beskriver kommunikationen som ett aktivt skapande av en gemensam värld. Enligt honom skulle kommunikationen vara meningslös om vi var så lika varandra att vi visste vad denne skulle svara.

Referenser:

Gunilla Dahlberg, Peter Moss, Alan Pence (1999) Från kvalitet till meninsskapande
Marie-Anne Colliander, Lena Stråhle, Christina Wehner-Godée (2013) Om världen och omvärlden
Ann Åberg, Hillevi Lenz Taguchi (2005) Lyssnandets pedagogik

bufflar

Så passa på att mötas i mellanrummen. Växla några ord med kollegan i hallen, tanten på bussen, killen på Ica, din tandläkare eller varför inte din kiropraktor. Lyssna till vad de har att säga och fundera sedan över om det hänt något i dig? Har det kommit några nya tankar? Har något lagts till. Kan du göra nya kopplingar nu som du inte kunde förut? Kanske förstår du något på ett annat sätt. Om inte, så kanske du i alla fall fick en trevlig pratstund 😊