På promenad i Kibera

Vi åker såklart matatu till Kibera. När vi bodde i Kenya så var vi ofta lite lata och osäkra och valde därmed taxi när vi skulle någonstans men med Jessica Camsel åker man buss. Eller matatubuss. (Minibuss) Tillsammans med skrattande kenyaner trängs vi i den lilla bussen och skumpar fram på de dammiga gatorna. Musiken skrålar i de sprängda högtalarna och man får skrika för att göra sig hörd. Stämningen är på topp och vi kan inte låta bli att gunga med lite grann till de afrikanska tonerna.

Marknadsstånden längs gatorna får lägre och lägre priser och husen bytsut från betongväggar till trästonmar med plåttak. När vi kommer fram till järnvägen stannar matatubussen och vi hoppar ur. Jessica har berättat att just här bör vi inte ta fram stora kameror och fotografera. Egentligen inte för att det är farligt utan mer för att många västlänningar gjort nyhetsreportage här precis och Kiberaborna är lite trötta på det. Vi bör heller inte fota poliserna. Vi börjar promenera i den röda sanden. Överrallt ligger nertrampade sopor och man får hoppa ibland för att inte trampa i de små pölar av gyttja som finns på marken. Jag väljer att inte fundera så mycket på vad de små pölarna består av. Det ligger en lite söt doft över Kiberas gator. Svårdefinierad. Det eldas, det grillas och moppar kör fram över de gropiga gatorna helt utan tanke på att ett barn plötsligt kan ramla ut vägen. Tillsammans utgör dessa gaser och rök en karaktäristisk lukt för kibera. Vi blir omkörda av en moppe som har en stor låda där bak och i högtalaren skrålar ”Dancing in the dark” Jag säger till Movitz att vi för alltid kommer att tänka på denna promenad när vi hör den låten.

En kvinna i kortklippt hår och svart t-shirt passerar. Hon bär två stora tvättbaljor på huvudet, en rosa och en blå. Hon tappar balansen för en sekund och är tvungen att hjälpa till med händerna för att finna den igen. Hon skrattar till. Alla skrattar i Kibera. Ibland åt oss, som kommer där i våra flätor och med hårda grepp om våra handväskor. Ibland åt varandra och åt det som händer runt omkring. Andra verkar helt enkelt vilja välkomna oss med ett leende.

V

Vi lämnar det område som Jessica förklarat som ”medelklass” och går in genom nästa gränd. Här är inte bara sopor i dikena utan stigarna mellan skjulen är bokstavligen uppbyggda av skräp. En herrelös hund kommer fram och sniffar på ett tom brödpåse med förhoppning om att det skulle vara några smulor kvar. Dofterna förändras hela tiden. Från att lukta som ett instängt utedass som inte är tömt på två veckor, förvandlas lukten plötsligt till en ljuvlig doft. Det är som att stiga in i ett bageri en tidig morgon där muffins och vetebröd precis plockats ut ur ugnen. Vid diket står en man i en smutsig beige skjorta och friterar mandasi i en stekhet panna. Han har små degklumpar som han plattar ut, viker och plattar ut igen. Dessa ska bli chapati, brödet som kan liknas med det indiska naanbrödet men som enligt mig är vansinnigt mycket godare.

Efter en cirka 20 minuters lång promenad kommer vi till en vägg som verkligen sticker ut. En illgul vägg bland alla de gråa. På väggen står det Oloo children centre med stora röda bokstäver. På väggen finns också två målade barn med skolväskor som ser redo ut för att gå in i skolan. Det finns boksäver ur alfabetet för att göra det ännu tydligare för den som går förbi. Här inne pågår utbildning. Innanför denna gula vägg så finns det människor som gör skillnad. Inte bara för de barn som har turen att gå där. Utan också för deras familjer, omgivning och faktiskt för hela Kibera. En skola med goda resultat, drivkraft och målinriktning skapar hopp och framtidstro för ett helt samhälle. Vi ställer upp oss framför väggen och blir fotograferade. Folk hejar och kramas. Alla här välkomnar ”Jessica and her team”. Jag vänder mig om och besvarar ytterligare ett leende från en kvinna. Sedan går vi in genom skolans dörr, sonen och jag, hand i hand.

När en vuxen sträcker ut sin hand

Raha kids gör skillnad! Det översta fotot är från vårt besök i måndags. Det nedre är 4 killar som tack vare Raha kids fått stipendium till ett gymnasie i Kiambu. Efter att hamnat på gatan på grund av miserabla hemförhållandenfyllda av drogmissbruk och gatuliv, där några av dem till och med miste sina föräldrar, blev de uppplockade av Raha kids och fick en ny chans. Som de valde att ta. När killarna inte väljer att ta chansen, dvs när de inte följer de regler som Raha ställer, så här de tyvärr ingen möjlighet att fortsätta hjälpa. Alltför många som behöver hjälp helt enkelt.

Kevin, Peter, Bruno och Tobias är nu cirka 17 år och har börjat på gymnasieskola. Jag minns min egen. Sena förmiddagar, och ibland ”hemmaplugg” på eftermiddagarna. Det kunde bli en och annan lunch på McDonalds och det hände till och med att vi kom överens om att lämna lektionen för en schysst promenad eller kanske pulkaåkning. När Jessica berättade om killarnas skola så kan man inte påstå att jag kände igen mig.

Jessica hämtade killarna idag, då se hade ledigt från skolanpå sin för att ta dem tillbaka till Raha kids för att hälsa på. Hon bjöd dem på kyckling och bad dem berätta om sin skola.

4.30 vakna! Lämna sovsalen där 30 stycken sover i våningsängar för att ställa sig i kö bland de andra 700 barnen. De ska gå pp toa och duscha med varsin spann iskallt vatten. Sedan är det frukost på te och macka.

6.30 skolan börjar. Hårt arbete med någon enstaka paus fram till lunchen

13.00 lunch och rast i en timme. Sedan fortsätt skolarbete till middagen.

18.30 middag. Efter maten är det plugg och läxor som gäller fram till 21.30 Då har killarna en halvtimme på sig att göra sig i ordning för sängen.

Föreställ er detta schema, sex dagar i veckan. Söndagar är det kyrka och sedan plugg. Det finns ingen tid för droger, missbruk eller dumheter. Men inte heller mycket tid för skoj och socialt umgänge. Dock ligger träning som basket, fotboll o löpning i schemat tre dagar i veckan.

Tobias, Bruno, Kevin o Peter tar allt på fullt allvar. Hade de inte blivit erbjudna en utsträckt hand av en vuxen som såg dem, hade de alla gånger gått på gatan nu och sålt min till 8åriga pojkar på väg i deras fotspår. Istället kunde de idag besöka sina ”bröder” på Raha kids som hjältar och förebilder för vad man kan bli om man inte ger upp. Berätta om hur viktigt det är att kämpa vidare och våga tro på sig själv. Även om man inte har en familj som gör det.

70 kilo kärlek

Vi har väntat, vi har längtat. Vi har funderat hit och dit och hur vi skulle göra. Skulle jag åka själv, åka med ett av barnen eller borde vi åka hela familjen. Ett av barnen, vem då? Får bli den äldste då de andra barnen som ska med är i hans ålder och äldre. Den lilla är fantastisk. Hon förstår, åtminstone säger hon det. Hon säger att hon kommer sakna oss men att det är helt okej att vi åker. Hon ska ju med pappa till Skövde och bo på hotell, sedan till kusinen i Karlstad. Hon verkar på riktigt unna oss den här resan. Även om hon frågar ibland om varför. Tänk att mina barn berikats med den finaste egenskapen av alla. Att kunna vara glad för någon annans skull. Att se på rättvisa som något som existerar och viktigt, trots att det inte betyder att alla alltid får samma sak. Funderar på hur jag själv skulle känt om mannen och dottern åkt. Huh! Stolt och glad över min dotters storsinthet, (samtidigt som jag brottas med dåligt samvete) ser jag fram emot min och sonens resa med en enorm förväntan. Han och jag. I Kenya, vårt andra hemland. Vi kommer att besöka barn som lever under förhållanden som vi i Sverige inte kan föreställa oss. Trots att jag besökt dessa barn så många gånger så slås jag varje gång av samma känsla. HUR kan de verka så lyckliga när livet runt omkring dem kan uppfattas som misär? Vet som tur är att jag kommer kunna beskriva det här utförligare efter att ha andats den kenyanska (och dessvärre vidrigt förorenade) luften.

Något annat som gör mig glad och tacksam är det engagemang som Movitz skola visat inför vår resa. Barnen i klassen har alla skrivit brev till barnen på Oloo school och de allra flesta har skrivit stora delar av breven på engelska. De går i trean. TREAN! Jag kunde inte ens säga vad jag hette på engelska när jag gick i trean. Hörde på radion häromdagen att det är till stor del tv-spelens förtjänst att barnen kan så bra engelska. Mer tv-spel helt enkelt?! När jag läser de fina breven som barnen lagt så mycket jobb på, slås jag av hur lika vi alla är ändå. Movitz klasskompisar drömmer om att bli en veterinär eller ett fotbollsproffs. De skriver att de gillar sin skola och för vissa är det matematik och slöjd som är favoritämnena. De nämner favoritmat och sporter som de är intresserade av. Men jag blir också berörd av de stora skillnader som finns. Klasskompisarnas brev handlar mycket om dataspel, fortnite, pokémon, minecraft osv. Ett av barnen skriver att hon har tik tok på sin telefon och frågar mottagaren av brevet om hen också har tik tok och vad hen i så fall har för användarnamn. Min erfarenhet av barnen som bor i plåskjulen tillsammans med mina fördomar för hur deras uppväxtvillkor ser ut, tänker att sannolikheten är liten. Men jag har blivit förvånad och överraskad över tekniken i detta land förut. (Exempelvis fanns det vad jag förstår en föregångare till swish i Kenya när vi bodde där 2010) Det finns också mycket som handlar om klasskompisarnas husdjur som hundar, hästar och marsvin. Det finns berättelser om självgående dammsugare som blivit döpta, hur barnen har tv och dator på sina rum, om resor som de gjort tillsammans med sin familj. Det som de svenska barnen beskriver som husdjur, hamstrar och marsvin, är med största sannolikhet endast förknippat med råttor för barn uppväxta i slummen, och råttor betyder smuts och sjukdomar. Och när det gäller resor så har de flesta barnen inte varit utanför Kibera. Familjen är också något som skiljer barnen åt. ALLA barn som går på Oloo school saknar föräldrar. De bor med vänner eller släktingar och deras ända trygghet är skolan. Efter att ha besökt skolan ett flertal gånger vet jag också att ytterligare en skillnad är motivationen. Barnen jag mött sliter hårt i skolan. Många har tio timmar lång skoldag och man vet att klarar man inte skolan, blir man inte godkänd, så kan allt plötsligt vara över.

Sonen frågade härom dagen varför så många av de mest framgångsrika fotbollsspelarna har haft så tuffa uppväxter? Om det är en slump? Neymar, Messi, Soares delar alla en bakgrund av gatuliv, fattigdom och hårda villkor. Även Zlatan beskriver i sin bok om det utmanande liv han levde som ung. De var tvungna att slita hårt för att försörja sin familj, tänker sonen och fotboll var kanske det enda de var riktigt bra på? Jag tänker också att de fått lära sig livet den hårda vägen. Ska man komma någonstans här i världen måste man kämpa. Allt kommer inte serverat. Tar man inte chansen så går den till någon annan. Om man inte tränar och ligger i så kommer man ingenstans. Jag har hört många svenska killar och tjejer som vill bli proffs på tex fotboll och som tänker att de knappt behöver plugga för att de ska ju ändå bara spela fotboll. Allt löser sig ändå. Och för många är det ju så. En möjlighet försvinner och ersätts med en ny. Man tröttnar på en sport och prövar en annan. Föräldrar, släkt, vänner och socialt nätverk skyddar barnen som en vägg dit inte de tuffaste utmaningarna kan nå, eller som en hängmatta som barnen gång på gång kan falla tillbaka i. Jag påstår inte att det är fel. Men jag menar bara att vi ska vara medvetna om att det är så för många. Så är det däremot inte för barnen på Oloo. Trots fantastiska bidrag av både pengar och faciliteter, kommer de behöva kämpa för varenda möjlighet till framgång i sina liv. Många kommer säkert också att nå den. Och de som kommer ända fram, tror jag att våra svenska ungdomar kommer att ha svårt att ”mäta” sig med.

Började detta inlägg hemma i soffan när det var två dagar kvar tills resan. Då var väskorna packade och vi längtade så vi knappt stod ut. Dagen efter fick jag mail från Movitz lärare. Mer påsar. Fler gåvor. Våra väskor var fulla. Tack och lov hade en vän till mig två väskor tillgodo på sin incheckning till Kenya så vi lyckades faktiskt få med oss allt. Tre och en halv fulla väskor med luvtröjor, fotbollstrumpor, skor och sportkläder till killarna på Raha kids. Dessutom tallrikar, muggar, bestick och annat till eleverna på Oloo. Cirka 70 kilo bidrag från ER i tredje klass på Movitz skola. Ni har skickat med oss 70 kilo av er kärlek. Blir alldeles varm i hjärtat. TACK!

Vi är inte i soffan i längre. Vi sitter på planet, dricker juice och proppar i oss godis från karamellkungen. Har sett på Transylvanien och spelat ”sktigubbe” och nu börjar vi känna att det räcker. NU vill vi vara framme. När ni läser detta så är vi dock framme. För det går inte att publicera inlägg här ovan molnen. (Såg faktiskt ATT det gick men det kostar pengar). Vi är redo för Kenya och alla barn vi ska möta. Hoppas ni är många som vill följa vår resa.

Iskristaller som håller armkrok

IMG_6109

Snö! Äntligen säger nog de flesta av oss? Detta fenomen som faller från himlen som ensamma kristaller och som krokar ihop med andra och bildar vackra snöflingor längs färden. På marken faller de mjukt ovanpå varandra och plötsligt upplevs hela världen lite ljusare, lite vackrare och lite lättare. Det lilla barnet får på sig overall, tjocka kängor, en varm mössa och så tumvantar där tummen allra helst vill in i det där stora hålet tillsammans med de andra fingrarna och inte alls vill in i den lilla fickan som tumtillverkaren tänkt. Barnet får hjälp ut genom dörren och pedagogen kämpar tappert med nästa . Barnet blir stående i dörröppningen, nästan som i trans. Tittar med stora ögon på den förändrade världen. Kanske är det allra första gången i hennes liv som hon lägger märke till allt det mjuka, vita och kalla som hon står inför. Första gången som hon inne i sitt huvud funderar över hur det kom dit, hur det känns, vad man kan ha det till och hur det kan försvinna. Hon tar några försiktiga steg framåt. Pedagogerna där ute ropar välkomnande till henne men hon är kvar i sin inre värld. Nästan paralyserad. Några steg till och fötterna, benen och knäna kommer i kontakt med det vita. Snön är lätt idag. Det yr om hennes skor. Kanske blir hon förvånad över att det inte kändes tungt att ta sig fram? Hon hade kanske en annan teori om hur det skulle upplevas. Runt omkring henne finns det barn som utforskar snön på en mängd olika sätt. Några står med vattenfärger och penslar och tillsammans med pedagoger prövar de färgen mot den kalla och porösa målarduken.

IMG_6093

Ett barn lägger sig ner och härmar pedagogen som just gjort en snöängel. Fler barn gör likadant. Snart faller de som bowlingkäglor, en efter en, spikrakt ner på rygg. Vanten går längs kroppen, upp mot huvudet och sedan ner mot magen. De skapar stora halvcirklar i snön och man hör deras förtjusta skratt då de upptäcker vilka spår de lyckats skapa. Det finns också barn som klättrar över höga vallar och de som tveklöst hoppar ner från klätterställningen rakt ner i mjukt puder.

Pedagogerna runt barnen verkar minst lika ivriga att utforska snön som barnen själva. De tar med sig barnen på en spännande upptäcksfärd i den orörda snön och smygandes och hyssjandes får de med sig fler och fler barn. De letar efter ”något”?  Kanske en mus? Barnen märker att snön faller ner när de skakar på träden och pedagogen utmanar barnen (och andra pedagoger) att sätta sig under en gran. Luvor skyddar huvud och vantar täcker ögon och kinder. Under granen stiger spänningen. Några barn tittar på med förväntansfulla blickar. Granen skakas om och snön faller plötsligt tungt! Boom! Som en våg av kall rök färgar den allt till vitt och förtjusta gapskratt hörs framförallt av alla åskådare. Mina tankar sätts i spinn. Jag ser betydelsen av den medupptäckande pedagogen som hjälper barnen att utforska snön. Min hjärna associerar till det poddavsnitt jag just hört där Cecilia Caiman berättar om vikten av de produktiva frågorna. Frågorna som leder till handling. Vad händer om vi skakar på granen? Vad händer då med snön? Barnens iver att ta reda på detta, antingen handla själva eller vara åskådare vid sidan av. Hon menar att om vi vill att barnen ska bli kreativa måste de också få vara kreativa. Lyssna in vad de vill undersöka och skapa möjligheter för dem att göra det. Vad tror ni barnen gjorde efter att de modigt suttit under granen och fått litervis av snö över sig? Jo, de prövade själva på andra träd.

Lyssna på Cecilia Caiman som pratar om produktiva frågor

 

 

Varför gå utanför grindarna när förskolan tycks ha allt man kan önska sig?

Läser mitt gamla blogginlägg om besöket på Trollet och är genast tillbaka i känslan av överväldigande wow-upplevelse. Ni vet vad jag menar. Första gången man upplever något man tidigare inte varit i närheten av. Man går förbi en spegel och ser sin egen haka nere vid golvet och tungan som hänger lite utanför munnen. Ögonen är vidöppna och ögonbrynen högt upp på hjässan. Man hör också sig själv då och då utbrista ljud som ”åhhh” , ”whoo”, ”ohhh” och så vidare. Hela tiden försöker hjärnan förstå hur det kan vara möjligt att skapa sådana miljöer, arbeta i dem och få barnen att ta ansvar över dem. Med hjälp av föreläsningar och berättelser av kloka pedagoger som dyker upp som på beställning när man undrar något, så faller bit för bit på plats.

img_3704

Den här gången var upplevelsen annorlunda. Nyhetens behag hade passerat (vilket jag tyckte var ganska skönt) och studiebesöket på Trollets förskolor kunde mynna ut i något annat. Jag fascinerades över att allt var så annorlunda mot förra gången. Inte bara min egen upplevelse utan även miljöerna. Mycket i själva uppbyggnaden var likadant, som basmiljöer, mötesplatser och dokumentation, men innehållet var något helt annat. Såklart, tänker ni, det var ju ett halvår sedan jag var där sist. Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv och tänka på när jag arbetade i barngrupp för drygt ett år sedan så kunde mycket se likadant ut. Till och med år efter år. Dokumentation satt kvar uppe och endast vissa miljöer förnyades. Det var svårt för någon utifrån att skilja på vad som pågick just nu och vad som var hett för sex månader sedan. Även om förskolorna på Trollet hade gammal dokumentation kvar så att man kunde följa historien så blev det så tydligt vad som skett i barngruppen under veckan och man kunde också ana vad som skulle komma att undersökas veckan där på.

På bussen hem fortsatte reflektionerna och vi var några som funderade över vad vi tog med oss. Jag kände igen mig så tydligt i de reflektioner jag mötte och upplevde åter igen hur viktigt det är att få komma tillbaka till en plats flera gånger, också få diskutera tillsammans med dem som upplevt samma sak.

Vad tog jag då med mig?

Min stora fundering från dessa två dagar fick bli: Hur kommer det sig att förskolor med så fantastiska, kreativa och utmanande miljöer både inne och ute, arbetar så mycket utanför gården? Alla föreläsningar vi fick lyssna på innehöll berättelser om hur barn och pedagoger var aktiva på platser som skogen, bäcken, ängen och i bostadsområden. Även i dokumentationerna såg man bilder och material som skvallrade om att utforskandet pågått utanför grindarna. Man letade efter olika skal, gick på tysta promenader, tillverkade kikare för att lättare kunna upptäcka spår av alla dess slag. Man kan fråga sig om detta verkligen är nödvändigt när man har så mycket att göra på gården där hemma. En pedagog sa när vi gick runt i utemiljöerna att här behöver barnen verkligen inte ha tråkigt. Det finns stationer och inbjudan till lek och utforskande i bokstavligen vart enda hörn. Trots det stannar inte grupperna där utan de tar sig utanför grindarna och in i samhälle och natur. Ni som känner mig och följt min fascination för hur vi tillsammans med barnen kan utforska samhället, vet att jag egentligen inte är förvånad utan snarare förstummad. Och imponerad. Lyckan över att få det bekräftat på så många olika sätt. Tillfredställelsen över att se hur alla dessa barn får arbeta vidare med sina upplevelser med olika material i olika miljöer. Det får mig att häpna. Åtminstone får det bli min tolkning av varför miljöerna blir så viktiga, trots att så många timmar spenderas utanför dem.

Verkligheter knyts ihop och besök i samhället förankras på förskolorna. Man går till en plats, tar bilder, tar med sig material, ställer frågor och hypoteser. Väl tillbaka på förskolorna fyller man på med nya material och erfarenheter samtidigt som man bearbetar det man upplevt. Tittar på bilder, översätter sina hypoteser och teorier genom estetiska uttrycksmedel som lera, färg, pennor och kreativt skapande. På så sätt fastnar upplevelser och lärande och blir till ny gemensam kunskap som barnen bildar tillsammans. Det fanns så oerhört många exempel på detta och vi bekräftas i vår tanke att om man vill arbeta utifrån en utforskande, lyssnande och nyfiken pedagogik, blir uppbyggnaden av undersökningsbara miljöer helt nödvändiga.

Miljöer som pratar för sig själva

Nästa fokus i de bilder jag tagit under studiebesöket, kan jag se handlar om talande miljöer. Små stationer som känns självklara och tydliga att slå sig ner i. Något jag inte riktigt hann bli medveten om vid mitt förra besök men som nu blev så uppenbart. Vi har diskuterat det kompetenta och rika barnet i kombination med en kompetent vuxen som förberett, planerat och organiserat en aktivitet. Det fanns oerhört många exempel på detta.

”Varsågod, ta för dig, uttryck det du tänker i valfritt material. Här finns bilder som visar hur barnen gjort innan dig, förslag på vilka färger du kan använda. Vi tänker att du fixar det här”. Utmanande och föreslående stationer som för det erfarna barnet inte kräver en vuxens direktiv, uppmaning eller godkännande. Miljön talar för sig själv och nästan skriker om att bli sedd, använd och prövad. Ofta finns också komplement som faktaböcker, bilder som väcker frågor och digital teknik.

Tittar man noga så kan man se att miljöerna också ställer frågor till barnen. När jag och min kollega reflekterade kring bilderna uppfattade vi att miljöerna ställer barnen inför utmaningar som hur de ska få fram färger. Titta till exempel på den här bilden:

Tre burkar med kritor men fyra cirklar med färg. För oss betydde det att miljön frågar barnen: Du kan rita rött, blått och gult med kritorna, men hur ska du göra för att rita grönt?

Ytterligare en sak jag tar med mig är de tydliga frågorna som sitter tillsammans med dokumentationen. Syfte och nyfikenhetsfrågor. Överallt blir barn och pedagoger på påminda om projektet och de frågor de formulerat tillsammans. Detta tror jag är en oerhörd hjälp till att hålla fokus och stanna i det man sagt från början. Dessutom är väggarna fyllda av barnens teorier och tankar, vilket hjälper till i valen av projektens riktning.

Viktiga lilla person

Du, viktiga lilla person. Som kom till den här jorden för att skapa förändring. Du som kanske bara når upp till dörrhandtaget om du ställer dig på dina tåspetsar men som kommer skapa skillnad och mening så fort du tassat över tröskeln. Varmt välkommen till vårt sammanhang som du nu är del av. Det är för dig vi finns här och vill utvecklas, lära och skapas på nytt. Omskapas tillsammans med dig. Du, viktiga lilla person som ännu bara följt med jorden runt några få varv. Tillsammans med dig vill vi upptäcka allt på nytt och se allt vi redan trodde sett med dina ögon. Förstå det som du redan verkar förstå.

Ditt sätt att vara nyfiken på allt du ännu inte prövat, din vilja att lära dig det du ännu inte kan. Din ofattbara envishet att försöka gång på gång tills du till slut klarar det du från början inte trodde du kunde. Eller var det kanske vi som inte trodde? Vi som var för snabba med att använda vår alltför stora erfarenhet av vad som borde vara möjligt. Förlåt, vi är medvetna om det och hoppas att du kan lära oss mera. Hos oss blir dina styrkor till gemensamma drivkrafter som vi vill använda för att utmanas på nytt. Vi tänker lyssna på dig med våra öron och ögon och tillsammans med dig vill vi lära oss allt i världen som är värt att veta.

Välkommen hit du vetgiriga lilla person som ännu inte fyllt ryggsäcken med begränsningar och insikter kring vad som är möjligt och uppnåeligt. Du är betydelsefull i vår strävan för att bättre förstå oss på alla viktiga medborgare som du. Vi vill finnas här för dig när du upptäcker allt runt omkring. Vara med dig i alla de möten du gör med världen. Utmana när du stannar, vägleda när du kör fast och stötta i alla de beslut du är klok nog att fatta.

Välkommen till oss, du begåvade, starka och viktiga lilla person. Du behövs för att göra oss till vi. Utan dig är vi oviktiga. Tillsammans med dig blir vi viktigast i världen.

Av: Linda Mjölner, 2018

Andas UT och fira varandras framgångar på Sett syd

Stress, Kasam, digitalitet och ett salutogent perspektiv. Och så en ny läroplan på det. Det är några av de pusselbitar jag tog med mig från Sett syd. Huvudet är fyllt av ett spännande myller av tankar. Några riktigt gamla som väckts till liv och kanske klätts i nya begrepp. Andra helt nya som ska försöka ta plats bland dem som redan sitter stenhårt fast. Tillsammans ska dessa skapa nya sanningar och förståelse i hjärnan. Erika Kyrk Seger pratade om rhizom och hur hjärnans system kan liknas vid det rotsystem som vissa växter har, exempelvis vitsippan. Skulle du plocka sippan så är rotsystemet kvar och därför sägs dessa system vara svåra att utrota. Lite så är det ju med hjärnan också. Inte lätt att ändra på det system vi byggt upp under så lång tid. Men all forskning om hjärnan visar ju på att det definitivt går att skapa nya vägar och att man med tankens hjälp kan “flytta motorvägarna” och till och med trampa upp helt nya stigar.

När dokumentationen fastnar i skärmen

Andas ut

Att stress hänger ihop med hur hjärnan jobbar var ju kanske inte direkt en nyhet. Heller inte att andningen är viktig när du känner dig stressad. Men att du måste andas UT innan du kan andas in, var märkligt nog en nyhet för mig. Kan man ju tycka att man borde ha koll på men när stressen kopplar på så är det inte alltid så lätt att tänka rationellt. Lina Lanestrand berättade att stress är en fysiologisk reaktion som gör att allt blod åker ut till musklerna. För många innebär det att man stelnar till och varken kan agera eller tänka klart. I den situationen kan det vara skönt att bli påmind om att andas UT innan man ska andas in igen. Hon menade att tillfällig stress inte är någon större fara om man bara lär känna sig själv och sin egen reaktion. Man kan inte. alltid påverka sin reaktion i stress men man kan acceptera den och förebygga den och framförallt, sluta straffa sig själv för att man reagerar som man gör. Så har man ju gjort några gånger. Exempelvis innan man fått ut familjen genom ytterdörren på väg till skola och jobb på morgonen.- Skynda er nu, ni börjar snart! Har vi med oss allt? Vem har gympa idag! Är frukten packad? OM vi bara gått upp lite tidigare så hade vi hunnit i bättre tid! Att jag aldrig lär mig! Jag är ju hopplös! I den situationen är det inte bara jag själv som “straffas” för att jag hamnat i stress utan även resten av familjen får sin beskärda del. Mycket intressant föreläsning om stressrelease som fick mig att fundera kring hur jag kan andas och hur jag brukar agera och kanske också hur jag kan förändra mitt agerande i en stressad situation.

Kasam

Lina var också en av de föreläsare som pratade om begreppet KASAM som står för Känsla av sammanhang. Inte heller detta är på något sätt en ny revolutionerande upptäckt men i min hjärna hade det kommit ganska långt bak på hyllorna. Enligt Aaron Antonovskij är det sammanhangen som avgör hur individen klarar av stress. Vetskapen av det kan hjälpa oss att både hantera vår egen stress, samt förstå bättre varför andra reagerar som de gör.

Hur blir det vi håller på med, meningsfullt för oss. Har vi tydliga mål som vi alla varit med och satt upp och önskar vi verkligen samma resultat. Ordet meningsfullt har hjälpt mig som pedagog åtskilliga gånger. För vem är det vi gör, meningsfullt! För mig själv? För barnen? För föräldrarna? Om vi inte kommer på något bra svar på den frågan, då ska vi antagligen inte hålla på med det som vi gör. Då måste vi byta riktning. Först när alla i en grupp känner att arbetet blir meningsfullt så kan omkultivering ske. Lina uttryckte det så tänktvärt: “Culture eats strategy for breakfast”. Även begripligheten blir avgörande för hur stressad du blir. Förstår du inte vad du ska göra så är det inte konstigt du blir stressad. Därför är det viktigt att uppdraget är tydligt formulerat och begripligt för dem som ska ingå. Det tredje ordet är hanterbarhet. Vad finns det för resurser och tillgångar. Är det rimligt att vi kan nå detta mål? Hur ser belastningen ut och vad finns det för möjlighet att påverka?

Kuratorn och rektorn som ville förändra skolans arbete med elevhälsan

Teorier som krokar i varandra

Aaron Antonowski beskrivs också som myntaren av det Salutogena förhållningssätt som innefattar begreppet Kasam. Anna Ericsson och Johanna Tengwall beskrev det salutogena som att man lägger tonvikt på friskfaktorer istället för riskfaktorer. Att man alltid utgår från det som barnet redan kan och väljer och se människan som intressant och kompetent. Jag tänker att det är så skönt att sitta på föreläsningar och känna tillfredsställelse över hur teorier, begrepp och förhållningssätt kuggar i varandra. Gunilla Dahlbergs fokus på den lyssnande pedagogiken, tillsammans med lösningsinriktad pedagogik som är djupt rotat hos oss på Berghult, som har så mycket gemensamt med det salutogena perspektiv som beskrivs av många föreläsare. Vi lyssnar in, utgår från barnen och fokuserar på det som barnen kan, vill och är nyfikna på. Utifrån det tar lärandet nya vägar. Även Antonowskis beskrivning av att se människan som intressant och kompetent, tänker jag kuggar in i Malaguzzis beskrivningar av det rika och kompetenta barnet. Det är så härligt när våra teorier i huvudet nöts och skavs lite mot varandra, hamnar i förändrade sammanhang och kläs in i nya ord. Och kanske vidgas ens tankar aningen, när vi adderar en ny betydelse till det begrepp vi hade med oss från början.

Anna Ericsson och Johanna Tengwall tog även de upp begreppet kasam. De berättade om hur de arbetat för att förändra skolans arbete med elevhälsan. Istället för att vi tror att vi vet vad barnen behöver, måste vi ställa frågan till dem. Vad har DE med sig? Vårt mål måste vara att väcka det i människan som redan finns. Kasam kan vara till hjälp när vi stöter på motstånd, både hos barn, elever och kollegor. Att vi funderar över om personen vi möter har förstått vad vi är ute efter? Har hen möjligheter och förutsättningar för att hantera det som vi kräver och på vilket sätt är det meningsfullt för personen i fråga? När vi väl hittat vilket hörn av triangeln som ställer till bekymmer, kan vi börja jobba på förutsättningarna.

Vill också koppla tankarna om meningsfullhet och begriplighet till gårdagens reflektioner med Gunilla Dahlberg samt pedagogistorna/pedagogiska samordnare i Lerums kommun. Vi pratade om vikten att ha en gemensam riktning. Att vi alla vill mot samma mål och att vi hjälps åt att förstå varför det är just dit vi ska? HUR vi sedan kommer dit, kan få se väldigt olika ut bland pedagoger och avdelningar. Beroende barnens ålder, gruppens förutsättningar, pedagogens möjligheter och intressen osv. Men riktningen måste vara gemensam och läroplanen ska ligga där i bakhuvudet, som Gunilla uttrycker det. Annars blir det svårt för oss att hålla ihop.

Möte på Berghults förskola. Reflektion mellan Gunilla Dahlberg, Erika Kyrk Seger, Josefin Gustavsson, Camilla Warberg, Marie Folin och Anna Jansson (foto: Linda Mjölner)

Fira framgångar

Även Katinka Leo pratade om vikten av tydlighet i verksamheten. Hon menade att otydlighet kan vara utvecklingsarbetets största hinder. Att det skapar konflikter och osämja om man inte vet eller förstår vart man vill. Har man en så kallad riktad förskola (tex Montessori eller Waldorf) så vet alla pedagoger vad man “skriver på”. En kommunal (eller privat) förskola kan behöva komma fram till liknande riktning så att alla vet vad som förväntas av pedagogerna. Skapa en likvärdighetsagenda. Jag tyckte det var lite befriande när hon sa att förändring sker inte i en vision, den sker i detaljerna. Att vi så ofta börjar med så stora förändringar när det kanske egentligen handlar om att börja fundera kring en en samling, en hallsituation eller en del av ett projektarbete. Hon avslutade också med att säga att vi ska belöna våra önskade betenden och hylla varandra. Ha lite bubbelvatten eller alkoholfri cider i kylen och FIRA framgångar så ofta det går. Något jag verkligen tar med mig 🙂

Adekvat digital kompetens

Till sommaren ser vi fram emot den nya läroplanen som bland annat kommer att formulera nya mål kring hållbar utveckling och digital kompetens. Det står i nya läroplanen för förskolan att “utbildningen ska ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens”. Både Erika Kyrk Seger och Anna Stigsdotter pratade om vikten av att vi omfamnar den digitala utvecklingen och möter barnen där de är. Den digitala tekniken är inte bara till för att söka fakta på, vi behöver hjälpa barnen att utveckla sin förmåga att ifrågasätta. Att vi bidrar till att skapa problematiserande barn. Om vi tidigt släpper in barnen i den pedagogiska dokumentationen ger vi dem möjlighet att bli delaktiga i skapandet av sig själva. Erika betonar vikten av att barnen inte får bli endast objekt på en bild utan att de själva får vara med och ta bilden, välja ut bilden och reflektera kring den. Att vi förändrar sammanhangen kring barnen så att den pedagogiska dokumentationen faktiskt fungerar. Om små barn exempelvis river ner dokumentation som sitter långt ner och flyttar runt den, då bör vi lyssna in. Kanske passar det bättre med laminerad dokumentation hos ettåringarna som man faktiskt FÅR kånka runt, flytta och packa i lådor.

När dokumentationen fastnar i skärmen

Anna Stigsdotter problematiserar begreppet “adekvat digital kompetens” och tänker att det är den kompetens vi har “här och nu”. Hon talar också, precis som Erika, om vikten av sammanhang och att vi funderar över vilka barn vi har framför oss. The future is now! Pedagoger måste kritisera det digitala innehållet,och återigen fundera kring meningsfullheten. Vad blir viktigt för barnen? Vad är viktigt på riktigt? När Anna kommer in på den viktiga frågan om att fråga barnen om lov, får jag lite som en klump i magen. Vad har vi egentligen för rätt att filma, fota och spela in röster? Hur ofta ställer vi frågan till barnen: får jag lov att ta kort på dig. Den försvarande rösten inom mig säger att dokumentationen sker av goda skäl och jag gör det för att komma ihåg och förstå barnen bättre… men ändå? Vem bestämmer om det verkligen är okej? Det får mig att fundera kring barnens rättigheter och pedagogens skyldigheter.

Förskolan i den digitala tidsåldern

Låta allt sjunka in

Oj oj oj, det här blev ett långt inlägg. För er som inte tog er till SETT fick ni här en kort sammanfattning om vad man KAN ha fått med sig om man var där. Måste avslutningsvis säga att det var en fantastisk mässa och att det var extra roligt när man själv fick vara med och föreläsa. Jag kunde göra många kopplingar kring det som sas, till det jag själv föreläste om. Vikten av att lyssna in barnens frågor, finnas nära och verkligen försöka förstå vad de var intresserade av. Sammanhanget, meningsfullheten och begripligheten är på många sätt sammanfattande begrepp för hela vårt projekt BRIC och barnens roll i samhället. I projektet var den pedagogiska dokumentationen den drivande faktorn och ipads, barnens egna bilder och filmer och digital teknik blev avgörande för våra reflektioner och möten. Det fantastiska med en mässa som SETT tänker jag är bredden av alla de ämnen som behandlas. Att man dessutom har möjligheten att välja föreläsningar utifrån det man själv är intresserad av, gör ju upplevelsen ännu rikare.

Nu ska jag försöka samla tankarna från föreläsningar, reflektioner och diskussioner och fundera vidare på vilka nya vägar de skapat inuti min hjärna. På måndag är det dags för ny föreläsning om hur vi ska låta hjärnan blomma (med Ulrika Ahlqvist) och då kommer det antagligen ännu mer tankar. Tack för mig 🙂

Lite som att tågluffa…

Att vara pedagog. Att ha ansvar över nutidens och framtidens medborgare och se till att de får de verktyg de behöver för att delta i ett socialt, demokratiskt och mångfacetterat samhälle. Pedagogens synonymer på synonym.se är lärare, undervisare, uppfostrare, skolman, instruktör Tänker och hoppas att det betyder mycket mer än så.

Pedagog är ett av de mest komplexa yrken vi har. Du förväntas kunna undervisa, ha samtal med föräldrar, ta ansvar för barnens utveckling och din egen utveckling som pedagog. Men i var och en av dessa uppdrag så ingår en mängd olika roller. Olika pedagogroller. Om man själv inte arbetar med människor så kanske man inte tänker på det här. Men man måste vara extremt flexibel och känna av vilken roll som passar bäst i vilken situation.

På torsdag sitter jag på tåget ner till Malmö och Sett syd. Där ska jag föreläsa inför (förhoppningsvis) en massa förändringstörstiga pedagoger som kommer vara fyllda med åsikter och nya frågor efter mässans slut. Var själv på SETT för några år sedan med två kollegor och jag minns att det bara snurrade i huvudet på vägen hem. Då hade jag gått in i den bildande pedagogrollen och var på mässan för att lära mig en massa nya saker. Min kommande föreläsning i Malmö handlar om ett treårigt projekt där jag och mina kollegor arbetade med barnen i relation till samhället och vi utgick från Lerums torg för att förstå saker på nya sätt. Jag kommer att berätta om de olika roller som man som pedagog tar sig igenom när man tar med barnen till en ny plats. I boken “Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande”(av Elisabeth Nordin-Hultman) läste vi om omsorgspedagog och verkstadspedagog, vilket jag då fann väldigt intressant. Nu tänker jag att man inte kan dela upp pedagoger i olika fack, däremot kan man skilja på de roller de tar vid olika tillfällen.


De första gångerna vi kom till torget hade vi alla 22 barn med oss. Vi hade inte alls diskuterat våra roller innan vi gick dit, vilket fick konsekvenserna att alla räknade barn, alla ropade till barnen om gränser och ingen pedagog kunde vara med barnen i ett utforskande. Nästa gång gjorde vi upp rollerna något tydligare men fortfarande handlade väldigt mycket om att sätta upp gränser tillsammans med barnen, få dem trygga på platsen och jobba med sin egen rädsla för allt som kunde hända. Det blev också väldigt mycket omsorg som den så kallade omsorgspedagogen står för. Snuviga näsor, gå med in i kommunhuset med kissnödiga barn och lösa konflikter som uppkom i och med den nya plats vi befann oss på. Men med tiden kom också lugnet, tilliten och utforskandet. Vi kunde inte låta bli att bli nyfikna på det barnen undersökte. Sakta förändrades vår pedagogroll mot den så kallade verkstadspedagogens. Man kan också säga att vi tog en mer utforskande roll. Vi kunde sitta med fem barn och rita av hästen (statyn), dansa till musik mitt på torget, eller ställa frågor till medborgarna om deras vanor på torget. Vi gick in i en mer avslappnad roll där vi vågade stanna upp och hålla kvar barnen i processen. Men det var helt klart så att det tog sin tid.

Ibland behöver man ta en auktoritär roll för att tydliggöra vad man förväntar sig av barnen och sätta gränser. I början av en termin upplever många att man behöver vara hårdare med regler och rutiner. Nya barn har kommit till och barngruppen som fanns på förskolan i juni har oftast ändrat skepnad Äldre barn har bytts ut mot yngre.Många gånger har man också fått en ny kollega. Precis som i alla gruppkonstellationer går man igenom olika faser och för det krävs olika insatser som pedagog. Tillsammans med barnen är man ibland lekledare, ibland den som någon vill leka med. Man kan vara den som startar upp och föreslår en aktivitet, eller den som bara följer barnen. Med föräldrarna får man i vissa lägen stå med pekpinnar, i andra situationen passar det bättre med rosor. På enstaka samtal får man till och med ta rollen som familjeterapeut 🙂  I arbetslaget ska man komma överens om förhållningsregler, scheman, strukturer, samtidigt som man ska fixa att planera och reflektera kring verksamheten.

Utöver detta har vi ansvaret över den pedagogiska dokumentationen och alla de olika roller den kräver. Du ska vara den som observerar, tyst och passiv med ditt anteckningsblock. Den som reflekterar, med barn, pedagoger och föräldrar. Du ska utifrån din reflektion ta en planerande roll och strukturera upp kommande projekt. Sedan ska du inspirera, influera och introducera barnen för nya spännande upplevelser. Dessutom säger läroplanen att du ska ta en ledande roll samt vara medforskare tillsammans med barnen. Fick jag med allt? Knappast. Det är säkert lika många roller till.

När ska man då inta de olika rollerna. Malaguzzi, som är grundaren av Reggio Emilias filosofi, menar så klokt att “det beror på” Han beskriver att som pedagog ska man vara regissör, handledare, utmanare och instruktör. Man ska vara arrangör av miljöer och samtidigt kunna ge barnen utmaningar och uppgifter. Ibland behöver man till och med vara barnets sekreterare. Allt avgörs av sammanhanget. Vad behöver barnen i just denna situation?

I min pedagogroll som pedaogista, har jag förmånen att följa många kloka pedagoger i deras val kring i alla olika roller. I en reflektion med en pedagog pratade vi om den resan hon gjort under året (resan med barnen) och hur nu var mycket mer intresserad av vad barnen gör. Att hon ville förstå dem och jobbade på att hitta sätt att göra aktiviteten meningsfull för barnen, men också för henne. Istället för att pojken skulle förstå vad hon tänkte, så pratade vi om att hon först behövde förstå vad pojken tänkte. Efter det sa hon något som fastnade hos mig.  “Att vara pedagog tillsammans med dessa barn är lite som att tågluffa. Man vet inte vart man ska och man vet inte vad som kommer hända längs vägen. Men man är på samma tåg, man har roligt tillsammans och man lär sig en massa nya saker hela tiden” (hoppas att jag citerade hyfsat riktigt 😉 . Och visst är det så. Skillnaden är kanske bara att som “tågluffare” kan du bara hänga på. Go with the flow och njut av tillvaron. Som pedagog på tåget tillsammans med barnen, måste du ta tillvara på alla de möjligheter som de olika stoppen ger. Dessutom behöver du kunna inta en mängd olika “luffarroller” för att få med dig alla dina medresenärer till slutstationen. Om den ens existerar?

Möten som påverkar och förändrar

Under höstterminen på Berghults enhet har vi diskuterat styrkan i att arbeta mot ett gemensamt mål. Efter att pedagogoer besökt både Bassa Reggina i Italien och Trollets förskola i Kalmar har övertygelsen hos många av dem blivit ännu starkare. Vi behöver ett gemensamt tema att arbeta mot. Där vi kan mötas i reflektioner kring vad vi sett att barnen utforskar och undersöker. Där vi kan stödja varandra i allt det kluriga som kommer när man börjar arbeta i projekt. Där olika barns tankar, möten och erfarenheter blir till en helhet som samlas i våra gemensamma berättelser och dokumentationer. Efter en studiedag i höstas enades vi om att temat för året skulle bli ”I mötet med världen”

Studiedagen inledde vi med att berätta för varandra om möten som vi pedagoger gjort som påverkat oss i olika riktningar. Det var möten med personer som fått oss att tänka på nya sätt och få syn på våra egna rädslor? Möten med vacker natur som fick oss att känna lycka och tacksamhet? Det var också möten med olika platser som fick oss att inse att vi behöver kontraster i våra liv?

I tisdags var jag på en roadtrip tillsammans med kollegor som fick mig att ytterligare inse betydelsen av att möta människor i nya sammanhang. Vi har alla olika erfarenheter och jag tänker att vi lär oss hela tiden nya sätt att förhålla oss. I början av min ”karriär” som förskollärare var jag oerhört rädd för nya möten. Och detta var ju något som inträffade HELA tiden. Nya barn, föräldrar och kollegor. Barnen var väl de som var lättast att möta då man visste att de var raka och ärliga från början. Kollegor var också relativt enkelt i början. Alla befann sig i ”lära-känna-fasen” och man var trevlig och nästan lite fjäskig mot varandra. Möten med chefen när man skulle ”säga sin åsikt” var verkligen inget jag längade efter. Med darrande steg och svajig röst kunde jag gå dit och knacka på dörren för att fråga om mer tid för något eller om lov för att genomföra en förändring. Föräldrar var dem jag tyckte var svårast. Det enorma ansvar som vilade på mina axlar. Jag var 25 år när jag började jobba. Yngre än de flesta föräldrar och det var till lilla mig de skulle lämna det allra käraste de hade. Inte gjorde det nog saken bättre att ingen i vårt arbetslag då vi startade upp en helt ny verksamhet, hade fyllt 30 år! Jag minns alla fjärilar i magen, all rädsla för att säga fel och den hemska känslan som innfann sig när man blev ifrågasatt av en upprörd och anklagande förälder. Då var jag helt utan yrkesmässig erfarenhet av att bli utskälld, eller kritiserad. Ingen som helst vana av att på riktigt argumentera för min åsikt, då den långa lärarutbildningen var mer som ett spel kring konflikter. Fri från erfarenheter är jag definitivt inte längre. Nu släpar jag runt på en ryggsäck fylld av kollegor som tycker jag har helt fel,  föräldrar som gråter och är arga, chefer som tycker att jag ska göra en massa saker jag inte hinner med. En ryggsäck tung som bly, fylld av läskiga möten jag gjort med människor som inte tyckt som jag.

Tack vare denna stora ryggsäck är det idag mycket lättare att möta människor. Jag har också lärt mig att inse vilken utveckling det ligger i att möta olika människor i olika sammanhang. Tillbaka till min lilla roadtrip som var fylld av just möten. Bilen rattades av min sedan ett år tillbaka ”gamla” kollega, som varje gång vi pratar, får mig att se på mina grubblerier med nya ögon och som dessutom alltid gör mig påmind om vilket fantastiskt roligt och viktigt jobb jag har. Där fanns också en helt ny kollega som bidrog med ett nytt perspektiv på pedagogistarollen och som lyfte fram glädjen i att få vara med när förändringar sker. All lycka och kraft som förändringen för med sig. Jag fick också träffa gamla ”Italien-vänner” som vid vårt förra möte berättade med full entusiasm om ett projekt de höll på med och visioner som de kämpade mot. Idag hade de nått ända fram och öppnat ett helt fantastiskt återanvändningscenter i Töreboda, som de drev för att ge barn och och pedagoger möjligheter att utforska allt som finns i läroplanen med hjälp av material som annars skulle ha kastats. Jag möttes också av engagerade förskollärare som visade runt oss på sin fina förskola där barnsyn och kunskapssyn lyste igenom både arkikektur och val av material. Genom sitt självklara sätt att beskriva pedagogers närhet till barnen, vikten av miljöer som går att utforska och kraften i den pedagogiska dokumentationen, stärktes min tro på det kompetenta barnet något ytterligare (tänk att det fortfarande är möjligt) Dagen avslutades med en mängd möten med pedagoger i och med Erikas föreläsning om digitala vär(l)den. Salen var fylld av pedagoger som antecknade, fotade och in i det sista (under den 2 timmar långa föreläsningen) var fokuserade och visade stort intresse för det som presenterades.

Det är ingen tvekan om att vi människor behöver mötas för att utvecklas och lära oss nya saker. Men vi behöver också mötas för att må bra, få dela med oss och för att förändra våra tankar. Jag avslutar detta ”mötesrika” inlägg med ord från Carla Rinaldi:

För att få tillgång till sina egna subjektiva tankar och teorier om världen behöver man andra att berätta dem för. Att dela sina teorier med andra är ett svar på osäkerheten att vara människa

Vad väcker ditt intresse?

Vi befinner oss på bilsemester i Italien. I familjen finns fyra personer. En pappa som arbetar materialutveckling och uppskattar en god läsning om sport eller historia. En mamma som jobbar med pedagogisk utveckling och gärna tillbringar tid vid en pool eller på kulinarisk måltidsupplevelse. En pojke som helst spelar fotboll hela tiden (antingen i verkligheten eller på ipaden) och en flicka som badar och simmar precis så mycket som det ges möjlighet till. För att semestern i slutändan ska ses som lyckad måste alla familjemedlemmars behov på något sätt blivit tillfredsställda.

Ekvationen skulle kunna se ut enligt följande. Lite bilkörning genom Toscanas vackra vidder (alla i familjen gillar bilkörning), restaurangsökande via TripAdvisor för att inte missa ett gourmand-ställe, iPad i bilen som är laddade med favorit filmer, täta glasstopp, pool vid varje boende, en fotboll i baksätet, badkläderna redo i en egen väska, fotostopp vid diverse fotbollsstadium och ständiga resonemang om vad som ska göras här näst.

Måste säga att vi under våra elva dagar i Italien lyckats ganska bra. Men semestern har fått mig att fundera på våra olika intressen. I framsätet låter det -åh vad vackert! Ser ni, barnen! Lägg ifrån er ipadarna nu! Ser ni hur höga bergen är och hur annorlunda de är emot hemma! Kolla solrosfälten! Aldrig i mitt liv har jag sett något så vackert! Oj, vilka vyer! Som Skåne men vackrare! Och titta på det turkosa vattnet som slår upp mot klippkanten längs den italienska rivieran. För att inte tala om alla fraser som kring de smala, färgstarka italienska gränderna. Gatlamporna, kullerstenarna, valven, torgen, ja det tar aldrig slut. Gapande sitter vi i framsätet och fascineras av allt det pittoreska, genuina och kulturella som vi åkt så långt för att se. I baksätet stänger de (ibland) lydigt av sina plattor och ser ut genom fönsterna. Ja, mamma, jättefint. Denna staden var också fin. Utsikten är fin här också. Ja pappa, vattnet är fortfarande turkost. Får vi läsa nu.

När vi däremot stannat och gått ur bilen kan de fängslas av diverse under i naturen. Medan vi ser på berg, hus och människor kan de uppfyllas totalt av pyttesmå fiskar i vattnet. Titta mamma så söta! Och många! Eller när vi inte kommer vidare på strandpromenaden på grund av alla stenar som måste granskas närmare och helst av allt läggas i väskan. Vi fotar kyrkor från medeltiden, barnen samlar på colaburkar som de vill ta med till Sverige. Båtar är något som vi alla kan förundras över och studera länge. Och båtar finns det tack och lov gott om här i Italien. Men förutom det så är min upplevelse att barns och och vuxnas intresse väldigt ofta skiljer sig åt på semestrarna.

Så hur skapas egentligen ett intresse? Eller ska vi fråga oss hur skapas de ”känslor som orsakar uppmärksamhet för att fokusera på ett objekt, händelse eller process”? (Wikipedia) Jag minns att jag var inte ett dugg intresserad av utsikt, berg eller vackra vyer när jag var liten. Men nu kan det få mig att nästan tappa andan av fascination. Bli hänförd och nästan knäsvag av Gardasjöns vatten och sluttande klippor eller Florence perfekt planterade raddor av gröna vinrankor. Hur har detta intresse skapats. Lär man sig att bl intresserad? Är det föräldrarnas tjat om det vackra som till sist etsar sig fast? Är det medias redigerade och omarbetade bilder som matar oss vuxna med vad som SKA vara vackert? Vad vi SkA bli hänförda av.

Som så många gånger i mitt resonemang landar jag i ordet meningsfullhet. Vad som är meningsfullt för olika människor. Vackra vyer får mig ofta att känna lugn och harmoni. Jag andas lättare, pulsen går ner och jag kan känna mig lycklig och tacksam över att jag får befinna mig på den plats som jag just står på. Ett barn kanske inte inte tycker det känns meningsfullt att se ut över ängar där allt är stilla. Istället vill de undersöka hur ekorren kan hoppa mellan träden eller hur snabbt fiskarna simmar i vattnet. Är det rörelsen som blir drivkraften och som väcker deras intresse?Spänningen och ovissheten i vad som kan komma att hända? Det enda jag vet säkert är att vi berikar varandra med våra sätt att se på världen och tillsammans får vi syn på nya saker att fascineras kring. Att resa tillsammans med barn ger nya dimensioner till det som annars kunde blivit ganska förutsägbart. Och förhoppningsvis har resan även väckt nya intressen även hos barnen.