Tredje rummet- en fabrik som producerar positiv energi

 

img_8153Energi är något som ständigt produceras och konsumeras av av oss alla. Det finns situationer och stunder som tömmer oss på energi. Sådana där stunder då allt känns motigt och tungt och där man nästan inte hittar något som lyser upp i det dystra. Det behöver inte vara så dramatiskt utan det kan räcka med att de personer som befinner sig i rummet väljer att beskriva kaffekoppen som halvtom istället för att den precis är påfylld och man bara tagit några klunkar. I dessa stunder är man ofta inte mer än människa och man smittas av den negativa energin och den lite uppgivna inställningen som finns i rummet. Sedan finns det stunder som tvärt emot bidrar med energi. Där alla runtomkring en (åtminstone är det så man upplever det) är positivt inställda till det mesta som sker och de väljer att se hur solen skiner, hur fåglarna sjunger och hur rolig förmiddag man hade på jobbet. Som tur är smittar även denna energin och ganska snabbt känner man hur andningen förvandlas till lätta och syrerika andetag, hur axlarna åker ner och man går förbi en spegel där man få syn på att man ler brett med hela ansiktet. 

Miljön blir avgörande för vilken energi som skapas

Vi som arbetar med barn har förmånen att ofta hamna i stunder som överöser oss med positiv energi. De berättar glatt om vem som ska hämta dem idag, de ställer nyfikna frågor om hur jorden snurrar och de prövar hur den blå färgen blir att måla mot en bit wellpapp. Vi vet också att VI kan påverka den där energin, både hur den skapas och hur vi tar emot den. Just nu har jag näsan i Ann Åbergs “bibel” Lyssnandets pedagogik och jag känner igen mig så i hur miljön påverkar vad som händer med barnen och därmed vilket lärande (OCH vilken energi) som kommer att skapas. 

Idag har jag haft en precis sådan där förmiddag jag beskrivit ovan, där jag smittats av barns och pedagogers positiva, glada och sprudlande energi. Det är inte en slump att det blev så. Miljön påverkade dem såklart. Och förberedelserna. Jag sitter på en plats och skriver som ingen kan gå förbi oberörd. Eller i alla fall inte komma in i, uppleva, och sedan lämna utan att den påverkat. En plats där allt används om och om igen och där allt det som kan vara tråkigt och fult i sin ensamhet, blir vackert och kreativt tillsammans med annat.

1ea2b75d-e123-4358-bf49-e2df5bbb4f1e

Tredje rummet tog emot sju glada femåringar i morse som hade plockat med sig löv från sin förskola. Så fort de kom in i genom dörren började de smittas. Energin i rummet var redan laddad, då jag gått runt och förberett genom att skriva frågor, lägga fram papper, pennor, försökt föreställa mig vad barnen skulle kunna bli nyfikna på och därför tänkt tankar kring hur man skulle skapa situationer där detta kunde ske. Jag var riktigt pirrig inför deras besök och såg fram emot att de skulle öppna dörren och tassa in. Jag tog emot dem i hallen och vi inledde med att prata om Tredje rummet och vad man kunde göra här. Hur det hade blivit till. I nästa stund blev allt så tydligt. Det där om hur ett rum, en miljö med material, påverkar den som besöker och undersöker. Barnen nästan smög in i rummet. De pratade tyst med varandra. Det var lite som att befinna sig i en “gör om rummet-serie” där husägarna går runt med vidöppna ögon och o-formade munnar och säger: WOW! Oh my God! till varandra. Rummet bjöd in till att känna med händer och fingrar. I Tredje rummet räcker det inte med att titta med ögonen. Barnen var försiktiga, respektfulla och ödmjuka, både mot materialet och mot varandra. Dessa begrepp tänker jag är inget man kan lära sig genom att prata om dem utan man behöver få “leva” dem. 

Barnen visade mig löven och jag sa att vi behövde dela upp dem på två bord för att undersöka dem. Jag gav dem två äggkartonger. Direkt började de sortera efter färg. Röda och gula. De bruna och gröna fick hamna hos de röda och gula. På två olika bord reflekterade vi kring dess ursprung, hur de kommit hit, hur de kändes, vad man kunde ha dem till med mera. Bland annat kom det fram i reflektionerna att man behövt en pall för att nå de vackraste, att de var olika hårda och mjuka, samt att när man tittade nära kunde man se att det såg ut som ett träd inuti lövet. Vi tog med dem till ljusbord och overhead för att undersöka dem vidare. Ljuset tog över barnens intresse och de började undersöka vad som ljuset kunde ta sig igenom. Tunna papper? Löv? Papper med teckning på? Jag valde efter en stund att rikta tillbaka deras fokus till löven och pedagogen antecknade att ljuset är något de måste fortsätta att utforska hemma. Vi samlade alla löven igen och de började sortera. Nu behövde de fyra papper för att alla färger skulle passa in. Vi hämtade också fler saker från rummet i dessa färger och fyllde papperna med. Sedan blev det vackra mandala.

Tredje rummet påverkar alla som kliver in

Egentligen är ju detta sätt att arbeta med löv möjligt precis var som helst. Man behöver papper, penna, något att samla löven i och eventuellt något att lysa med. Men det sker inte överallt. Barnens energi finns inte överallt. Varför då? Min gissning är många gånger just “miljön” Hur ser lärmiljön ut? Vad lockar den till att undersöka. Men även i de mest fantastiska miljöer kan detta undersökande utebli… Kanske är det så då att barnen är för vana. De behöver nya platser. Bli överraskade! I “Kreativitet och barns lärande” tolkar författarna Vygotskij och att han menar att det krävs ett överraskande möte mellan materialen och barnet som signalerar att här är allt möjligt! (Emriksson B, 2017) Och för att det ska vara överraskande behöver det kanske också vara föränderligt?

img_8170

Barnens tillgång till overheaden gjorde att de släppte fokuset på löven och istället fascinerades av att ljuset kunde ta sig igenom pappret. Hur gick det till? Frågan får undersökas vidare hemma på förskolan

Att rum och miljö påverkar det är vi säkert överens om. Att Tredje rummet påverkar mig, det känner jag varje gång jag är här. I det gedigna arbete som Linda Linder bygger upp tillsammans med Hästhagen/Uddared i Floda, funderar man mycket på vilka ringar på vattnet det här kommer att ge. Vi, som har äran att numera ingå i arbetet, är självklart med och funderar kring detta. Linda har berättat om deras spännande reflektioner kring att Tredje rummet handlar både om rummet som plats, men också om dess filosofi, the third space. Själv kan jag se att bara platsen påverkar mig och bidrar faktiskt till att jag gör små förändringar. 

Barnens tillgång till overheaden gjorde att de släppte fokuset på löven och istället fascinerades av att ljuset kunde ta sig igenom pappret. Hur gick det till? Frågan får undersökas vidare hemma på förskolan

Ett exempel på det är idag när jag sitter på kontoret och läser. Jag brukar anteckna med en blyertspenna direkt i boken och jag gillar att ha postitlappar som jag skriver på och sätter på de sidor jag ska komma ihåg. Men jag hittar inga neonfärgade lappar med klister. Letar överrallt. Detta stället är ju ändå FYLLT med papper till bredden. Jag går tillbaka och sätter mig vid min bok. Skriver desto mer i kanten av boken (vilket jag egentligen inte gillar) Framför mig ligger långa naturfärgade remsor. Plötsligt slår det mig att jag kan ju ta dem istället. Skriva korta meningar med sidnummer som jag sedan stoppar in där de hör hemma. Jag får plats med mycket mer än på postitlappar och helt ärligt blir det dessutom mycket mindre kladdigt. Gillar det. Kanske ett lite lamt exempel men ändå, rummet och materialet påverkade mitt sätt att tänka och fick mig att göra en vurpa i hur jag alltid brukar göra. 

img_8193

Liknande saker händer mig hela tiden på denna plats. Jag kommer på mig själv att vara noggrann med städning och sortering, bara för att alla andra är det. Jag försöker tänka i andra banor och plockar fram material till workshopen som jag aldrig prövat använda. Tredje rummet bidrar till nya sätt att se och göra saker. Jag är övertygad om att detta inte bara gäller mig utan de allra flesta som kommer hit och dessutom låter sig påverkas. Låter sig drabbas. Energin i rummet är och förblir magisk och med barn och pedagogers hjälp hoppas jag att den kommer att förbli så. Tredje rummet återvinner inte bara material utan fungerar även som en fabrik där negativ energi kan omvandlas till positiv. Materialet, stämningen och människorna tillsammans producerar,  smittar och fyller på med sprudlande energi där den behövs som bäst. Så har ni en dag där energinivån är låg eller kanske rent av är fyllda med ”fel” energi, kom och hälsa på oss på Tredje rummet i Floda 🙂

 

 

Annonser

-Alltså vi jobbar med de allra yngsta!

Är man teoritörstig som pedagog så är det inte svårt att hitta bra tillfällen att förkovra sig i ämnen man brinner för. Men arbetar man tillsammans med barn som är mellan ett och två år, kan det vara lite svårare att hitta föreläsningar som passar. Jag som arbetat väldigt lite med dessa åldrar, men ändå handleder arbetslag på yngrebarnsavdelningar, blev därför extra glad när jag hittade lärarfortbildnings konferens ”Förskolans allra yngsta barn” som dessutom skulle hållas på hemmaplan, nämligen i Folkets hus, Göteborg

-Alltså, vi jobbar med de allra yngsta barnen! En fras som Lena Edlund fått höra många gånger av pedagoger som lite uppgivet grubblat över hur de ska ”göra om” den teori de nyss fått höra, till undervisning för 1-2 åringar. Lätt är det inte. Det kräver pedagoger som engagerar sig, läser på och förstår sig på samhällets allra yngsta individer. Men måste vi göra det komplicerat? Enligt Lena så börjar barnen GÖRA läroplanen så fort de kommer in på förskolan. Intressant tanke. Att det är barnen som gör och vi som synliggör. Hon säger också att vi behöver göra tillägg, beroende på vad vi tänker att barnen försöker ta reda på. Vad de vill lära sig om. Sitter vi och studerar ett barn som kryper i och ur en låda behöver vi fundera över varför barnet gör detta. Kommer vi fram till att barnet försöker ta reda på hur mycket som får plats i lådan, behöver vi lägga till annat att fylla lådan med. Kanske kan det bli morgondagens planering? Eller testar barnet istället sin egen kropp, då behöver vi fundera ut andra ställen för barnet att krypa in i.

Hos oss har de pedagoger som arbetar med de yngre barnen verkligen blivit grymma på att lyssna. Observera vad barnen undersöker genom att fota, filma och sedan reflektera kring situationen. De har också börjat bygga upp fantastiska miljöer som är planerade utifrån barnen och uppmuntrar barnen till att vara kreativa, tänka på olika sätt, göra tillsammans och bli nyfikna på material. Det finns många små stationer där miljön talar om vad man kan göra där. Så lyssnandet är något som utvecklas varje dag. Däremot uttrycker många pedagoger att det är svårt att gå vidare i projekten när lyssnandet och reflektionen väl är gjort. Planeringen som ska bygga på de observationer man gjort är enligt en del den allra största utmaningen. Jag är redo att hålla med. Vilket intresse ska man gå på? Åt vilket håll ska jag styra? (För styra, det måste jag väl?) Gör jag valen utifrån barnens fokus eller är jag påverkad av projektet, temat, läroplanen. Eller kanske av mina egna intressen?

Jag fastnar för när Lena beskriver vikten av hur material placeras i förhållande till varandra. För det en konkret väg att ta projektet vidare. Har man sett att de yngsta barnen dras till bollarna behöver man såklart ta reda på hur de använder bollarna. Detta kan man göra genom att kombinera bollarna med tex rör att rulla i. Eller korgar att kasta i? Man kan också pröva att sätta bollarna bland byggleksakerna och utmana barnen att bygga med runda former. Kombination och förhållande mellan material är viktig del i hur man kan ta intresset på nya vägar.

Sofia Edin visar en bild på hur tejpremsor ramar in en detalj på en stor teckning.

Detta tänker jag också är ett sätt att se på arbete i projekt. Sätter man upp en tydlig ram runt projektet innan man börjat? Eller är det möjligt att rita ramen efter att man börjat? För i så fall gör det ju ingenting om det intresse man upptäcker hos barnen inte riktigt passar in i det projekt man arbetar med? Om man målar upp en mindmap på barnens intressen och sätt att ta sig an en utmaning så får man en mängd olika bubblor i sin ”spindel”. Som till exempel teckna, lera, packa i och packa ur. Det man kan se är att barnen går emellan dessa. Det betyder inte att de inte kan fokusera utan att de kan gå i och ur många aktiviteter och fortfarande behålla intresset.

Jag älskar Fias liknelse med dörrar. Hon menar att de stänger inga dörrar på förskolan. Men vissa står alltid öppna, medan andra står lite på glänt. Om vi går tillbaka till frågan om hur vi får en fördjupning från produkt till process, det vill säga hur arbetar vi vidare med det som barnen är intresserade av, så kan denna metafor hjälpa oss att tänka. Till de ”rum” vi har öppna dörrar kan vi tänka att det är där vi fokuserar, där vi dokumenterar och det är från dessa rum vi tar med oss reflektion till nästa gång. De dörrar som står på glänt är tillgängliga men inte vidöppna. Reflektionen mellan pedagoger (och med barn) hjälper oss att bestämma vilka dörrar som ska fortsätta vara öppna och vilka som ska vara på glänt.

Det var kanske lite extra roligt att få lyssna på kvinnan som skrivit den första boken jag läste om hur man på riktigt kan lyssna på barn. Boken som gjorde mig oerhört nyfiken om att få veta mer om ”Lyssnandets pedagogik”. På ett ödmjukt och självklart sätt kopplade hon sina tankar till föregående föreläsare som pratat om liknande saker men utifrån andra perspektiv. Det var en liten oro jag hade innan konferensen -kommer alla att säga samma sak i åtta timmar? Att det är viktigt att lyssna på de yngsta barnen för att förstå och kunna reflektera med dem. Men så blev det inte. Innebörden var kanske många gånger samma men ingångarna var olika. De fyllde i, fördjupade och i vissa fall också ifrågasatte varandras tankar.

Ann Åberg och Per Bernemyr fick mig att fundera på ”vilka minnen vill man att barnen ska bära med sig? En så oerhört viktig fråga. Vill man att de ska minnas OSS pedagoger eller vill man att de ska minnas saker vi gjort och lärt oss tillsammans? Själv har jag tänkt väldigt mycket på lärande kopplat till känslor. Vi är noga med att barnen ska få möjlighet att lära med olika sinnen och på olika sätt. Men hur mycket tänker vi på vilka känslor som kan skapas i lärtillfället? Min erfarenhet, både av det jag själv minns och det jag hör mina egna barn minnas, så är det tillfällen där oerhört starka känslor varit inblandade. Det kanske var ett ögonblick där man skulle ta reda på något och stämningen var lite pirrig, lite oviss, man kände sig nervös, kanske till och med rädd? Eller när man lyckats med något man länge kämpat med och kroppen fylldes med eufori, glädje. Kan vi forma undervisningen så att barnen ges möjligheter att uppleva på riktigt och därmed också chansen att stunden skapar starka känslor i barnet, som vi dessutom hjälper dem att sätta ord på, så tror jag vi skapat de bästa förutsättningar för att ge barnen minnen för livet.

Den här konferensen kom i precis rätt tid för oss då vi som alla andra utvecklingsledare och chefer, just nu bakar ihop resultat och tänker framåt. Av Ann Åberg fick vi nya tankar om ”sommaruppdrag” eller ”familjeuppdrag” som vi inspirerats av från Trollets förskolor i Kalmar, och som vi nu kommer att starta upp på förskolorna. Ett sätt att fokusera på något som kommer från barnen och i samma stund skapa något gemensamt att lyssna till och arbeta kring. Vi fick också oerhört mycket med oss i vårt tema ”I mötet med världen”. Ann funderade över om de möten barnen gjorde, alltid behövde innebära att man lyssnade ordentligt på varandra. Eller kunde man mötas bara för att det var lustfyllt att mötas? Att vi behöver fundera över varför vi ska mötas och HUR vi ska mötas. Detta var verkligen frågor som satte igång något hos mig. Något vi kan arbeta vidare med i våra tankar kring möten. Hon kopplade också till ”aktiv publik” från Lena Edlunds bok ”De yngsta och läroplanen” där ett barn hade uttryckt att det måste finnas något i mitten! Något att mötas kring. En intressant fundering som vi kanske glömmer av.

Det går ju att skriva hur mycket som helst om den här konferensen men jag vet att man inte orkar läsa det 🙂 Vill bara avsluta med några av de tankar jag skrev ner som en slags sammanfattning av denna dag

  • Fokusera på framgångsfaktorer! Flera av föreläsarna avslutade med detta och det är när vi delar våra framgångar som vi växer. Våga var lite pretentiösa 😉
  • Fokusera på KÄNSLAN i lärandet
  • Varför ska vi mötas och HUR? Vilka möten har barnen faktiskt RÄTT till att få vara med om på förskolan
  • Märkvärdiggör det vardagliga och var aktivt varsam om barns tankar

Oavsett om det är ettåringar, femåringar eller kollegor vi möter så är det viktiga det som sker i själva mötet. Och det får vi bara reda på om vi lyssnar ordentligt. På riktigt. Per Bernemyr sa att ”relationer handlar inte om två parter utan om det som dessa parter har emellan sig. Det som vi delar med varandra ingår i relationen. Lena kompletterade hans tankar med att säga:

Guldet finns i mellanrummet!

Sortera och kategorisera eller associera mera?

Har ni varit med om att ni fått en inbjudan till något som ni inte riktigt vet vad det kommer att innebära. En kallelse att infinna er på en plats ett visst datum och på ett bestämt klockslag men ni har inte en aning om vad som ska hända. Ni har inga tidigare erfarenheter av platsen, ni har ingen kunskap om vad det innebär och ni vet inte riktigt vad ni har för förväntningar på er. Men direkt när ni fick inbjudan förstod ni att det här kommer bli något alldeles särskilt, kanske till och med unikt. Ni vet att det är få förunnade att få denna möjligheten och självklart säger ni ja. Utan att egentligen ha en aning.

img_7291-1

Vi har följt tredje rummet på håll. Ett kreativt återanvändningsbruk som pedagoger och barn byggt upp tillsammans. Vi har sett bilder, hört berättelser och förstått att rummet verkar oerhört spännande. Vackert, magiskt, inspirerande och fullt av möjligheter. Nästan lite som i sagornas värld. Vi har förstått att vi så småningom skulle bli involverade på ett eller annat sätt. Så tidigt i våras fick vi plötsligt en nyckel. Nu var det bara (!!) att skriva upp sig på schemat och kliva in och ha workshop. Vi startade med pedagogerna på studiedagen i mars. De fick ha med sig material som de skulle undersöka och fördjupa sig i. Det blev en förmiddag fylld av kreativitet, skratt men också lite nervositet och till och med ångest. Vuxna människor som ska tänka utanför boxen, beskriva en champagnekork i detalj, måla av en pappersmugg och bygga höga torn av äggkartonger tillsammans med kollegor. Lätt att tänka att vi pedagoger gör väl sådant varje dag och borde inte alls bli låsta, men det är något helt annat tillsammans med andra vuxna. Målet var att skapa en nyfikenhet och öppenhet inför materialet och det måste jag verkligen säga att pedagogerna lyckades med. Men jag vet också att vissa beskrev det som svårt, pressat och lite jobbigt att vara kreativ på beställning.

 

Igår hade vi första workshopen med barnen. Jag tog emot nio förväntansfulla barn som satte sig på mattan innanför dörren i tredje rummet. Tillsammans pratade vi om förväntningarna inför stunden. Sedan fick barnen beskriva det material de hade med sig för varandra i grupper. Med hjälp av olika sinnen och adjektiv, fördjupade sig barnen i kottarna, sugrören och toarullarna. Dessa samtal med barn är alltid lika fascinerande. Ett barn beskrev kotten som en igelkottbäbis som rullat ihop sig till en boll. En annan beskrev den som en bajskorv med taggar. En pojke undersökte sugröret genom att helt enkelt suga i det. Han sken upp och berättade att han kom och tänka på Thailand. Det smakade som en dricka av kokos som han druckit där.

Genom att arbeta med det medtagna materialet i Tredje rummet, skapade barnen nya erfarenheter av det. När det pressades i snickarbänken kom barnen på att toarullen ändrade sin runda form till platt, medan sugrören blev tillfälligt platta men runda igen man tog ur dem ur pressen. Med pennas hjälp kom barnen på att toarullen, som de först beskrev som rund, skapade en kvadrat på pappret när de ritade av den.

Efter att barnen sorterat ut sitt material och gått, mötte jag upp en pedagogistakollega till mig, Marie Folin som ville besöka rummet. Jag visade dokumentationen och vi började diskutera barnens reflektioner och associationer. Efter en stund kommer även Linda Linder och gör tillägg i våra funderingar. Hur kommer det sig att barnen är så fria i sina tankar. Hur fungerar det i hjärnan när de ser en kotte men tänker på en igelkott, dricker luft ur ett sugrör och hamnar i Thailand. Vad är det som gör att deras fantasi skapar alla dessa kopplingar. Vi hamnar i ett resonemang som leder till att kanske har det med förmågan att kategorisera att göra? Som vuxen kanske du får en förnimmelse av Thailand men snabbt slår bort tanken för du tycker inte att det hör till saken. Och skulle du beskriva kotten som en taggig bajskorv (som ju är en oerhört bra beskrivning) skulle du nog fundera både en och två gånger innan du säger det högt.  För att din hjärna sållar, kategoriserar och drar tillbaka dina tankar till fokus. Den påminner dig också om frågor som -Är det relevant? -Hör det till sammanhanget? -Är detta rätt eller fel, är det vad hon vill höra? Barnen är på något sätt friare i tanken och deras kategoriseringsarbete pågår ständigt. Varje sekund. Som vuxen har du varit tvungen att sortera tankar sedan du var liten, för annars skulle det blivit oerhört rörigt i hjärnan.  Vi kommer fram till att det är viktigt att ha denna erfarenhet och faktiskt också forskning av hjärnan, nära till hands. När ett barn plötsligt börjar ”prata om annat” är det lätt att säga att de ska hålla sig till det vi pratar om. Fokusera. Inte sväva i väg i tanken och vara okoncentrerat. Men egentligen handlar det bara om att de har en förmåga att associera som vi vuxna många gånger tappat? Att deras hjärna arbetar för fullt med att sortera, placera i fack och skapa förståelse för olika förbindelser och synapsbildningar som sker.

 

Tredje rummet har bidragit med ett nytt spännande sammanhang till mitt redan så spännande arbete. Det har gett mig en ny kollega (Tjoho!) och skapat intressanta utmaningar framöver. Hade jag vetat för två år sedan att jag skulle hålla i en workshop i ett kreativt återbrukscenter tillsammans med en grymt imponerande och erfaren atelierista, hade jag kanske tvekat över jobbet. Men det gäller att ta för sig och springa på de bollar man får. Så kan det sluta precis var som helst. Det är ju det som är det roliga med utvecklingsarbete.

img_7306

Socialt och digitalt myller


Ett myller av människor. Egentligen är det nog inte så höga ljud utan bara många olika. Tillsammans bildar de en enda stor bullrig kör som man gärna hade vridit ner några snäpp med volymknappen. I taket sitter det ramper med stora runda lampor och överallt hänger det sladdar, linor och eluttag. Det gigantiska rummet avgränsas med reklamskyltar i starka färger som skapar rum i rummet och framför dessa finns montrar där utställarna samlat sitt material. Informationsblad, nyckelringar, böcker och pennor, hos varje utställare får man också en snygg tygpåse att lägga sina saker i. Och så godis! I nästan alla montrar kan man hitta kolor eller choklad, det mesta hygieniskt nog i papper. En kvinna fyller en hel näve, lägger över i andra handen och plockar till sig ytterligare en näve med hemkola. Intressant att man kan med. Människor skrattar, pratar och informerar. Några har uppenbart bråttom till en föreläsning när man ser hur de sicksackar sig fram mellan besökare. Andra har slagit sig ner vid ett runt bord med en kaffe i handen. Mitt i detta sociala kaos kommer också framtiden rullandes. En ipad på hjul med skjorta och keps. På skärmen finns ett livs levande barn som befinner sig på mässan via videosamtal. Så hittar man ingen annan att prata med kan man alltid prata med honom. Det är tydligt att vi befinner oss på en digital mässa. Små robotar som styrs genom att man målar olika färger som bestämmer deras väg. Andra styrs via blickar och kommandon. QR-koder känns som en självklar väg att få veta mer och naturligtvis kan man finna mer information på företagens hemsidor, bloggar, och sociala medier. Två gula runda stolar uppenbarar sig och vi provsitter en stund. Allt blir tyst. Eller ja, inte helt tyst såklart men allt det skräniga sorlet sorteras bort. Skönt. Ett fokus infinner sig. Idag är jag besökare och sitter som publik. Imorgon är jag föreläsare och ska själv stå inför åskådare och berätta om det jag tycker är viktigt. Salen kommer att vara tyst och tom när jag går in, men förhoppningsvis bubblande av samma sorl precis innan jag börjar prata. Musiken från filmen kommer få dem att tystna. Filmerna på barnens utforskande i England, Italien och Sverige kommer förhoppningsvis få dem nyfikna och vilja veta mer. Vilja stanna hela föreläsningen. Ett märkligt lugn sprider sig i min kropp. Ett pirrigt men välbehagligt lugn. Jag ser fram emot det. Imorgon är det min tur.

En brun låda fylld med barns rättigheter

Igår anlände en mycket viktig låda till vår förskola. När jag kånkade in den genom grinden och in på gården så flockades barnen runt omkring mig.

-Vad är det! Är det ett paket! Vad finns i? Deras ögon glittrade av förväntan. Ofta innebär ju bruna lådor som är adresserade till deras förskolor att det är nya spännande saker på gång. Kanske pärlor eller leksaksbilar? Eller annat nytt material som lera eller splirrans nya penslar och färger?

-Här i finns böcker, svarade jag. Böcker om barns rättigheter. Allt det som du och du och du har rätt att säga och göra här på förskolan och hemma. Barnen tittade lite konstigt på mig. Log lite fundersamt och sprang sedan i väg och fortsatte med sina lekar. Jag log också och tänkte att det här måste vi ändra på. Om ett år ska barnen själva slita upp lådan för att frossa i sina egna rättigheter 🙂

Barns rättigheter alltså… I vilken ände börjar man. Eller självklart så HAR man redan börjat, arbetet pågår för fullt, men kanske inte kring själva ordet. Är ordet över huvud taget viktigt att diskutera med barnen och fördjupa sig i? ”Rättighet” Vad jag har RÄTT till? Hamnar vi kanske i en diskussion om rätt och fel? Vilket kan ju vara spännande i sig. Det som är rätt för mig kanske inte är det för dig. Förhoppningsvis mynnar det ut i en diskussion om hur olika vi är, tänker och lever. Oavsett var vi hamnar så har vi inlett en dialog kring vad varje barn har rätt till, på och utanför förskolan.

I den reviderade läroplanen som träder i kraft i sommar, hittar jag inte mindre än elva delar i planen som berör ordet rätt eller rättighet. (Räkna gärna själva och se om jag missat något) Det handlar om barnens rätt till integritet samt rätt till demokrati och inflytande. Men också hur förskolan och arbetslagen aktivt och medvetet ska främja alla barns rättigheter och möjligheter samt respektera att alla har rätt att uttrycka sina åsikter på olika sätt. Läroplanen beskriver inte bara barnens egna rättigheter utan också vikten av att skapa respekt och förståelse för alla barns lika värde och mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Med rättigheter följer också skyldigheter och som pedagoger i förskolan blir vi viktiga förebilder genom vårt eget förhållningssätt.

Ingen har väl missat att barnkonventionen blir svensk lag nästa år och därför är den även förtydligad i vår reviderade läroplan. Så pass förtydligad att ordet rättighet förekommer nio gånger i Lpfö18 och endast fem gånger i Lpfö 98 (rev 2016). Begreppet barns rätt (eller ibland ”barn har rätt till”) hittar jag på fem ställen i Lpfö18 men kan inte hitta det någonstans i den äldre versionen. Det jag vill komma fram till i min lite nördiga uträkning är att vi inte längre kan ”avvakta” med att prata med barnen om deras och andra barns rättigheter. Vill vi följa vår läroplan, vilket ju är anledningen till att vi kommer till jobbet varje dag, så är detta ett arbete som måste ske hela tiden.

En delvis ny och oerhört viktig del hittar vi på sidan 5 i Lpfö18. Där står att förskolan ska spegla de värden och rättigheter som uttrycks i FN:s barnkonvention. Samt att utbildningen ska utgå från det som bedöms vara barnens bästa. Alla barn har rätt till delaktighet och inflytande OCH att barnen ska få KÄNNEDOM OM SINA RÄTTIGHETER. Vi ska alltså inte bara hjälpa barnen att få igenom sina rättigheter utan de ska dessutom känna till vad deras rättigheter är. Detta är inget som görs färdigt i en ”kompissol” eller ett veckolångt projekt om att ”alla får vara med och leka”. Självklart kan liknande kortprojekt vara viktiga delar i ett långsiktigt arbete men det måste göras långsamt, medvetet och på många olika sätt. Utifrån BARNENS tankar och intressen. Annars blir det inte viktigt eller meningsfullt för dem.

Läste Linda Linders inlägg om Rocka sockorna och vikten av att uppmärksamma dagar som idag, där allas olikheter firas genom att ta på olika sockor. Men hur hon också borrar djupare in i komplexiteten med dagar som dessa, om man tänker att -check, nu har vi jobbat med likabehandlingsplanen. https://kullerbyttanblogg.com/2019/03/21/rocka-sockorna-idag-och-lat-sedan-vardegundsarbetet-genomsyra-allt-imorgon-och-i-fortsattningen/ Som rubriken lyder så menar hon att värdegrundsarbetet måste ständigt pågå och kan eventuellt toppas med att fira olikheter lite extra idag, men om det ska få någon vidare betydelse så måste det bli en del av helheten.

När jag öppnade min bruna låda från UNICEF blev jag glatt överraskad när jag hittade ett litet häfte som Lars H Gustavsson hade skrivit. Jag har precis lyssnat färdigt på hans bok Relationsrevolutionen och innehållet i denna bok har fått en stor plats i samtalen med mina vänner, min man, mina kollegor och faktiskt också med mina barn, den senaste tiden. Vi har pratat om mötet mellan barn och vuxna och Gustavssons  beskrivning av ”den fjärde vägen”. Enligt hans bok kan man kategorisera in vuxnas olika syn på barn enligt dessa tre  ”vägar”:

1. Den auktoritära som bygger på att de vuxna vet bäst medan barnet ska fostras

2. Den naturliga där barnet ses som det goda, kompetenta och ofta placeras på piedestal

3. Den demokratiska som utgår från att barnet är på en utvecklingsresa och ska mötas där han eller hon befinner sig. Läs mer i denna artikel

Genom att ta det mesta av det bästa har han formulerat ytterligare en syn på barn som han kallar ”Den fjärde vägen” Grunden är att se barn som vilka människor som helst, med precis samma rättigheter som alla andra. Detta sätt känns ju oerhört aktuellt när barnkonventionen blir viktigare än någonsin.

I häftet ”Möta barn på flykt” får vi åter igen ta del av hans tankar i mötet med barn, denna gången med barn som flytt från sitt land och sin trygghet. Det finns många specifika faktorer som blir viktiga om man jämför mötet med ett barn som inte flytt, som tex möjlighet till en tolk, kunna erbjuda terapi, sjukvård osv. Men det mesta av det som beskrivs är ett förhållningssätt som jag tänker gäller alla. Det första som står är vikten av att vara en medmänniska. Möta barnet med ett positivt intresse, ett leende och vara välkomnande. Vara nyfiken på vem man möter och ödmjuk inför det hen varit med om. Kunskap kring kultur och bakgrund kan vara till betydelse men behöver inte vara avgörande för att barnet ska känna sig sett och tryggt. Han menar att man ska leta efter ”friskhetsfaktorer”, det vill säga sådant som barnet är bärare av och mår gott av. Viktigt att aldrig pressa eller tvinga barnet att berätta något de inte vill berätta om. Gillar stycket extra mycket som handlar om tilltro till barnet. Om barnet berättar en historia först och sedan kommer med en helt ny version är det viktigt att inte döma eller tillrättavisa. Säg bara -Så spännande att du berättar det här nu. Det märks att vi börjar lära känna varandra ganska bra, du och jag.  Beställ boken här (boken och barnkonventionen kan beställas gratis)

Det här sättet att se och möta barnet, som en medmänniska, tänker jag blir en lika bra beskrivning över hur vi bör möta VARJE barn på våra förskolor. Och faktiskt varje människa i vår närhet. Utbildningen i förskolan ska förbereda barnen för delaktighet och ansvar och för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. (s 16, Lpfö18) Den utbildningen är var och en i förskolan viktiga delar av och vi måste se till att vi blir förebilder för ödmjukhet, nyfikenhet och positivt tänkande. Det är vår plikt och skyldighet som pedagoger. Därför tänker jag att vi behöver börja hos oss själva. I arbetslaget men också hos oss själva som människor. Hur lever vi efter barnkonventionen? Vad är självklart? Vad är svårare att nå upp till? Finns det till och med delar av konventionen som vi ställer oss frågande till? Och vilka punkter tycker vi är de allra viktigaste i förskolan. När vi gjort det så behöver vi göra barnen delaktiga i våra tankar. Tillsammans ska vi sedan arbeta med och för alla barns rättigheter. Varje dag.

_______________________

Är du också nördigt intresserad av barns rättigheter i läroplanen 🙂 Här kommer lite citat:

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. s 5

Förskolan ska spegla de värden och rättigheter som uttrycks i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Utbildningen ska därför utgå från vad som bedöms vara barnets bästa, att barn har rätt till delaktighet och inflytande och att barnen ska få kännedom om sina rättigheter. s 5

Förhållningssättet hos alla som verkar i förskolan, och deras sätt att agera och tala om något, påverkar barnens förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. s

Förskolan ska aktivt och medvetet främja alla barns lika rättigheter och möjligheter, s 7

Barnens rätt till kroppslig och personlig integritet ska också respekteras. s 7

respekt och förståelse för alla människors lika värde och de mänskliga rättigheterna, s12

sin identitet och känna trygghet i den samt medvetenhet om rätten till sin kroppsliga och personliga integritet, s 13

förmåga att fungera enskilt och i grupp, samarbeta, hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt att ta ansvar för gemensamma regler, s 13

Barn har rätt till delaktighet och inflytande. s 16

Arbetslaget ska respektera varje barns rätt att uttrycka sina åsikter med olika uttrycksformer samt säkerställa att barnens uppfattningar och åsikter tas tillvara och kommer till uttryck i s 16

utbildningen, förbereda barnen för delaktighet och ansvar och för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. s 16

Mätta barn kan lära sig vad som helst

Ett tomt blad. När man börjar skriva så känns det alltid lite spännande. Vad ska man fylla det där bladet med? Vem kommer vilja läsa det. När man upplevt allt det som vi gjort denna veckan så sätter det tomma bladet lite press. Hur ska jag kunna få ner tillräckligt med ord, punkter och utropstecken för att någon annan ska kunna förstå? Hur många sidor jag än skriver så kanske jag ändå inte kan förmedla det vi varit med om. Så jag väljer att inte försöka förmedla känslor. Jag skriver om vad som hänt och hur det känts i mitt hjärta, så får ni som läser känna efter i er själva vad ni får för känslor.

Att få träffa barnen på Oloo school var kanske huvudsyftet med denna resan. Det var bland annat därför vi valde att lägga två hela flygdagar under en dryg veckas tid för att få tillbringa cirka 7 dagar i Nairobi. Redo för alla nya möten står vi vid den obefintliga busshållplatsen och väntar på att rätt buss ska dyka upp. Vi syns, sticker ut. I mångas ögon är vi en massa ”muzungo” (viting) som har obegränsade mängder av pengar. Ett barn i en grön hoodtröja och flipflop på händerna kommer framkrypande till oss. Han ler vant och sträcker fram en hand mot mig. En till pojke dyker upp. Han haltar. Hans fot är dysfunktionell och pekar utåt vilket får benet att hamna i en onaturlig position. Även en arm är vriden. Mina tankar går till barnets mamma och hennes graviditet. Det mest troliga är att hon missbrukat under hans tid i magen. Under hans nämnvärt höga panna sitter två vackra ögon som skelar lite. Han ler snett.

-Please sister, säger han och sträcker fram handen. Jag låtsas vara kall. Vet att vi inte kan hjälpa genom att ge enstaka personer en slant. Jag pratar med mina vänner och vi försöker rättfärdiga oss själva genom att påminna varandra om att vi faktiskt är på väg till en skola i slummen där vi på riktigt gör skillnad. Genom gåvor, pengar och ett genuint besök bidrar vi med en liten pusselbit till förändring. En till pojke kommer fram. Hans blick flackar och han pratar mycket. Vill göra high five med oss alla. Han lyfter handen mot näsan och under tröjarmen sitter det ett limstift. Han drar ett djupt andetag och fortsätter prata med oss. Sedan går han fram till Jessica och jag har svårt att höra vad de pratar om. De andra pojkarna fortsätter tigga och le mot oss men vi väljer att inte ge något. Ett av våra barn kan inte stå emot och ger bort sin vattenflaska. Pojken blir glad och ler sitt snea leende. När bussen kommer och vi ska gå på vill pojken åka med. Jag tar hans hand och ler mot honom. När jag går på bussen så känner jag hans hand på vaden. Inte hårt, inte obehagligt, utan bara lite försiktigt trevande. Som om han ville ta reda på hur min vita vad kändes under hans lilla hand. När jag kommer på bussen tjocknar det i halsen. Jag sväljer hårt. Det hjälper inte alls. Klumpen sitter kvar och tårarna fyller mina ögon. Movitz tittar på mig men ser att jag inte kan svara. Därför väntar han att fråga. Pojkens ord, blick och dessutom hans fysiska kontakt mot mitt ben, gjorde det helt omöjligt att stå emot. Vi skumpar längre in i slummen och jag tänker att livet är så förbannat orättvist. Och här sitter jag. Utan att kunna göra något annat än att bara gråta.

När vi stiger in genom Oloos dörrar möts vi av sång, skratt och öppna famnar. De lite äldre barnen ler, väntar spänt på frågor och vill gärna vara med på massor av selfies. Deras klassrum är byggda av betongväggar och plåttak. Barnen sitter flera stycken på samma bänk och i alla klassrum pågår lektioner. Det är matte, swahili, geografi, religion, ja precis som i vilken skola som helst. Lite längre in i korridoren hittar vi babyklassen. Dessa godingar är endast tre och fyra år gamla. När de får syn på oss stämmer de upp i en kör som består av ett enda ord. Jeeesska, Jeeesska, Jeeesska! Deras takt är jämn och musikalisk och inget får dem att sluta. De skrattar och klappar. Jessica kommer in i klassrummet och barnen slänger sig runt halsen på henne. Som till en efterlängtad förälder som varit borta i veckor och äntligen får återse sina barn. Eller som en drottning som vänt hem för att möta sitt folk. Hon är värd all uppmärksamhet, alla kramar och allt kredd i världen. Det jobb hon gör för denna skola är makalöst. Obeskrivligt. Hon har tillsammans med andras hjälp skapat en skillnad för dessa barn som aldrig skulle gå att köpa för pengar.

Movitz och hans kompisar får hjälpa till att servera frukost till barnen. En mugg med gröt och en mandazi. Det doftar oerhört gott om de friterade bakverken och barnen väntar snällt vid sina platser med maten framför sig. En liten pojke kan inte riktigt hålla sig och bryter en liten bit och smakar. Han ser på Jessica.

-Oh, you started! Säger hon och ler med hela ansiktet.

-Noo, säger han och ler blygt tillbaka med en blick som skvallrar om att han förstår att det inte är någon fara. Men han inväntar snällt de andra.

När alla fått mat äter barnen med god aptit. Tre gånger om dagen får barnen mat i skolan. Många skolor i Kibera har inget mål mat att erbjuda. Judith Oloo som startade skolan, säger ofta att mat är det enda som på riktigt betyder något. När det är skralt i skolkassan prioriterar hon alltid mat. Hon menar att om barnen är mätta så kan de sitta på det smutsiga betonggolvet och hon kan lära dem om ekvationer, fysiska lagar och Kenyas långa historia. Men om de får nya fina skolbänkar till ett klassrum med hungriga barn så kan de ändå inte lära sig ett smack.

Utanför babyklassen pågår gymnastik. I en trång korridor under bar himmel där plåttaket från rummen som omsluter korridoren är mycket låga, tränar barnen höga knän, hopp och armhävningar. Allt görs med en glimt i ögat från lärarna. Även om det är tydligt att man inte kan komma undan träningen.

Några flickor grabbar tag i mig och ber mig vara med. Såklart jag är. En av dem heter Esther och är 11 år. Hon berättar att hon ska bli en advokat när hon blir stor. De andra flickorna drömmer om att bli en pilot och en bagare. Jag svarar att det är viktigt med drömmar. Att de har alla möjligheter i världen att bli vad de önskar.

Movitz klasskompisar hade ju skrivit brev om sig själva och Jessica hjälper oss att komma i kontakt med läraren i klass tre. Hon verkar glad och uppfylld över breven och lämnar över ordet i klassrummet till mig och Movitz.

-Hey everyone! Säger jag. We got letters from Sweden that we would like to give to you and maybe you can answer them later?

-Hello, I am Movitz, this is from my friends. Movitz pratar mer och mer engelska för varje dag som går I Kenya och det är så häftigt att se hur han vågar ta plats och uttrycka sig.

Vi delar ut breven och barnen läser. De trängs i bänkarna och skickar breven mellan varandra. När vi också delar ut bilder från Movitz skola och klassrum blir det nästan slagsmål om vem som ska ha bilderna. De står upp, sträcker sig och pratar glatt.

-Sit down! Follow the instructions!ropar läraren och alla barnen sätter sig snällt ner i sina bänkar. Jag hinner tänka att det är en helt annan respekt för läraren här. Yrkesskadad som jag är kan jag inte låta bli att fundera över hur den respekten skapats. Och är det verkligen respekt av barnen till läraren eller är det något helt annat. Lydnad? Diciplin? Om barnen INTE sätter sig, vad händer vadå? Hur som helst är läraren mycket vänlig och hon och barnen lovar att svara på baksidan av breven och sedan lämna dem till Jessica

Dessa barn på Oloo school har en helt fantastisk skoltid om man jämför med de flesta andra barn i Kibera. Många lever under hemska förhållanden och får varken mat eller vatten där de bor på nätterna. Judiths bror, Ben, berättar att i Kibera samsas 150 personer om en och samma toalett. En toalett som man ofta får gå långt för att besöka. På mornarna är det kö, både till att gå på toa och att köpa vatten. De går upp 04.00 på morgonen för att köa och har man otur är vattnet slut när man kommer fram. Vi träffade en kille i vårt lägenhetsområde som arbetade med flyktingläger för FN och han berättade att i de mest akuta flyktinglägren, det vill säga dit flyktingarna kommer allra först och endast stannar en kort tid, jobbar volontärer för att det ska gå max 50 personer på en toalett. I Kibera är det alltså tre gånger sämre förhållande. Och då ska man tänka att detta är permanent. En livsstil. Ett öde man inte har valt. På skolan finns tre toaletter som dessa 370 barn delar på. En för pojkar, en för flickor och en för personalen. Trots att de även här är många som delar så slipper barnen lämna skolan för att göra sina behov, vilket gör att skolan även här skiljer sig mot många andra.

Efter besöket på Oloo fortsätter vi hem till Ben och Judiths hem som bara ligger ett stenkast från skolan. Det öppnas med en plåtdörr och inuti huset är väggarna byggda av betong, vilket är det mest stabila av tre sätt att bygga hus på i Kibera. Här bor familjen Oloo som består av Judith och hennes syskon med familjer, samt syskonens äldre föräldrar. Ben förklarar att de lägger madrasser på golvet och alla får plats på soffan och madrasserna. Föräldrarna sover i det lilla rummet innanför skynket.

Promenaden tillbaka är mäktig på något sätt. Jag minns första gången jag besökte skolan och var så matt av alla intryck att jag bara önskade att någon kunde teleportera mig från slummen och hem till min trygga säng på Gemina court. Så kände jag inte den här gången. Hand i hand med min son, promenerar vi på järnvägen som delar Kibera i två områden och jag känner en glädje och en tacksamhet över att få uppleva allt detta. Tillsammans med Jessica känner man sig trygg i Kibera och nästan som en av dem. Fast ändå inte. Vi sticker ut. Det går inte att komma ifrån. Men i alla fall så nära som man komma. När vi kommer fram till en plats där man ser ut över alla Kiberas plåttak, stannar vi för att fota igen. Sonen ber mig lite snyggt att lägga ner telefonen.

-Ärligt mamma, sluta fota nu. Var lite IRL istället. Skäms lite och inser hur rätt han har. Jag lägger ner telefonen och jag gör som han säger. Ler för mig själv samtidigt som jag andas in den förorenade luften med djupa andetag. Blickar ut över skjulen, människorna och de smutsiga gatorna. Funderar över hur jag ska kunna smälta det jag upplever. Tänker att trots fattigdom och missär, tar jag inte med mig så många jobbiga minnen härifrån. Såklart att soporna är ett oerhört stort problem som måste tas tag i. Att vattnet måste renas och att de sanitära möjligheterna måste förbättras. Men de människor vi möter verkar lyckliga. De lever för dagen, umgås och skrattar och verkar inte tänka så mycket på morgondagen.

Ett av barnen som är med oss berättar att det hon kommer minnas starkast från denna dag är gatubarnen vid busshållplatsen. Jag tänker att jag kan inte annat än att hålla med. Senare berättade Jessica att killen som sniffade lim, var kompis till en pojke som hon hade hjälpt in till Raha Kids. Han hade grova drogproblem men hade ändå accepterat hjälp och var nu på god väg att bli fri från drogorna. Hon hade erbjudit pojken samma hjälp. Han skulle fundera på det. I detta land hjälper tillfälliga gåvor just tillfälligt. Den riktiga hjälpen måste ske på plats. Och från rätt ände. Jessica, Ben och Judith är hjältar som lever för att göra barnens tillvaro på denna jord lite bättre. Lite mer värt att leva för. De gör ett beundransvärt jobb trots oerhört svåra förutsättningar och alltid med risk för att bli svikna, utnyttjade och besvikna. Trots det sträcker de ut handen igen, gång på gång och erbjuder fler chanser. För att förstå på riktigt behöver man vara här, andas luften och möta barnen. Man behöver få en barnhand på sin vad, som ömt berör, för att förstå att det här händer på riktigt. De här barnen behöver hjälp. Och tillsammans kan vi göra sådan oerhört stor skillnad.

På promenad i Kibera

Vi åker såklart matatu till Kibera. När vi bodde i Kenya så var vi ofta lite lata och osäkra och valde därmed taxi när vi skulle någonstans men med Jessica Camsel åker man buss. Eller matatubuss. (Minibuss) Tillsammans med skrattande kenyaner trängs vi i den lilla bussen och skumpar fram på de dammiga gatorna. Musiken skrålar i de sprängda högtalarna och man får skrika för att göra sig hörd. Stämningen är på topp och vi kan inte låta bli att gunga med lite grann till de afrikanska tonerna.

Marknadsstånden längs gatorna får lägre och lägre priser och husen bytsut från betongväggar till trästonmar med plåttak. När vi kommer fram till järnvägen stannar matatubussen och vi hoppar ur. Jessica har berättat att just här bör vi inte ta fram stora kameror och fotografera. Egentligen inte för att det är farligt utan mer för att många västlänningar gjort nyhetsreportage här precis och Kiberaborna är lite trötta på det. Vi bör heller inte fota poliserna. Vi börjar promenera i den röda sanden. Överrallt ligger nertrampade sopor och man får hoppa ibland för att inte trampa i de små pölar av gyttja som finns på marken. Jag väljer att inte fundera så mycket på vad de små pölarna består av. Det ligger en lite söt doft över Kiberas gator. Svårdefinierad. Det eldas, det grillas och moppar kör fram över de gropiga gatorna helt utan tanke på att ett barn plötsligt kan ramla ut vägen. Tillsammans utgör dessa gaser och rök en karaktäristisk lukt för kibera. Vi blir omkörda av en moppe som har en stor låda där bak och i högtalaren skrålar ”Dancing in the dark” Jag säger till Movitz att vi för alltid kommer att tänka på denna promenad när vi hör den låten.

En kvinna i kortklippt hår och svart t-shirt passerar. Hon bär två stora tvättbaljor på huvudet, en rosa och en blå. Hon tappar balansen för en sekund och är tvungen att hjälpa till med händerna för att finna den igen. Hon skrattar till. Alla skrattar i Kibera. Ibland åt oss, som kommer där i våra flätor och med hårda grepp om våra handväskor. Ibland åt varandra och åt det som händer runt omkring. Andra verkar helt enkelt vilja välkomna oss med ett leende.

V

Vi lämnar det område som Jessica förklarat som ”medelklass” och går in genom nästa gränd. Här är inte bara sopor i dikena utan stigarna mellan skjulen är bokstavligen uppbyggda av skräp. En herrelös hund kommer fram och sniffar på ett tom brödpåse med förhoppning om att det skulle vara några smulor kvar. Dofterna förändras hela tiden. Från att lukta som ett instängt utedass som inte är tömt på två veckor, förvandlas lukten plötsligt till en ljuvlig doft. Det är som att stiga in i ett bageri en tidig morgon där muffins och vetebröd precis plockats ut ur ugnen. Vid diket står en man i en smutsig beige skjorta och friterar mandasi i en stekhet panna. Han har små degklumpar som han plattar ut, viker och plattar ut igen. Dessa ska bli chapati, brödet som kan liknas med det indiska naanbrödet men som enligt mig är vansinnigt mycket godare.

Efter en cirka 20 minuters lång promenad kommer vi till en vägg som verkligen sticker ut. En illgul vägg bland alla de gråa. På väggen står det Oloo children centre med stora röda bokstäver. På väggen finns också två målade barn med skolväskor som ser redo ut för att gå in i skolan. Det finns boksäver ur alfabetet för att göra det ännu tydligare för den som går förbi. Här inne pågår utbildning. Innanför denna gula vägg så finns det människor som gör skillnad. Inte bara för de barn som har turen att gå där. Utan också för deras familjer, omgivning och faktiskt för hela Kibera. En skola med goda resultat, drivkraft och målinriktning skapar hopp och framtidstro för ett helt samhälle. Vi ställer upp oss framför väggen och blir fotograferade. Folk hejar och kramas. Alla här välkomnar ”Jessica and her team”. Jag vänder mig om och besvarar ytterligare ett leende från en kvinna. Sedan går vi in genom skolans dörr, sonen och jag, hand i hand.

När en vuxen sträcker ut sin hand

Raha kids gör skillnad! Det översta fotot är från vårt besök i måndags. Det nedre är 4 killar som tack vare Raha kids fått stipendium till ett gymnasie i Kiambu. Efter att hamnat på gatan på grund av miserabla hemförhållandenfyllda av drogmissbruk och gatuliv, där några av dem till och med miste sina föräldrar, blev de uppplockade av Raha kids och fick en ny chans. Som de valde att ta. När killarna inte väljer att ta chansen, dvs när de inte följer de regler som Raha ställer, så här de tyvärr ingen möjlighet att fortsätta hjälpa. Alltför många som behöver hjälp helt enkelt.

Kevin, Peter, Bruno och Tobias är nu cirka 17 år och har börjat på gymnasieskola. Jag minns min egen. Sena förmiddagar, och ibland ”hemmaplugg” på eftermiddagarna. Det kunde bli en och annan lunch på McDonalds och det hände till och med att vi kom överens om att lämna lektionen för en schysst promenad eller kanske pulkaåkning. När Jessica berättade om killarnas skola så kan man inte påstå att jag kände igen mig.

Jessica hämtade killarna idag, då se hade ledigt från skolanpå sin för att ta dem tillbaka till Raha kids för att hälsa på. Hon bjöd dem på kyckling och bad dem berätta om sin skola.

4.30 vakna! Lämna sovsalen där 30 stycken sover i våningsängar för att ställa sig i kö bland de andra 700 barnen. De ska gå pp toa och duscha med varsin spann iskallt vatten. Sedan är det frukost på te och macka.

6.30 skolan börjar. Hårt arbete med någon enstaka paus fram till lunchen

13.00 lunch och rast i en timme. Sedan fortsätt skolarbete till middagen.

18.30 middag. Efter maten är det plugg och läxor som gäller fram till 21.30 Då har killarna en halvtimme på sig att göra sig i ordning för sängen.

Föreställ er detta schema, sex dagar i veckan. Söndagar är det kyrka och sedan plugg. Det finns ingen tid för droger, missbruk eller dumheter. Men inte heller mycket tid för skoj och socialt umgänge. Dock ligger träning som basket, fotboll o löpning i schemat tre dagar i veckan.

Tobias, Bruno, Kevin o Peter tar allt på fullt allvar. Hade de inte blivit erbjudna en utsträckt hand av en vuxen som såg dem, hade de alla gånger gått på gatan nu och sålt min till 8åriga pojkar på väg i deras fotspår. Istället kunde de idag besöka sina ”bröder” på Raha kids som hjältar och förebilder för vad man kan bli om man inte ger upp. Berätta om hur viktigt det är att kämpa vidare och våga tro på sig själv. Även om man inte har en familj som gör det.

70 kilo kärlek

Vi har väntat, vi har längtat. Vi har funderat hit och dit och hur vi skulle göra. Skulle jag åka själv, åka med ett av barnen eller borde vi åka hela familjen. Ett av barnen, vem då? Får bli den äldste då de andra barnen som ska med är i hans ålder och äldre. Den lilla är fantastisk. Hon förstår, åtminstone säger hon det. Hon säger att hon kommer sakna oss men att det är helt okej att vi åker. Hon ska ju med pappa till Skövde och bo på hotell, sedan till kusinen i Karlstad. Hon verkar på riktigt unna oss den här resan. Även om hon frågar ibland om varför. Tänk att mina barn berikats med den finaste egenskapen av alla. Att kunna vara glad för någon annans skull. Att se på rättvisa som något som existerar och viktigt, trots att det inte betyder att alla alltid får samma sak. Funderar på hur jag själv skulle känt om mannen och dottern åkt. Huh! Stolt och glad över min dotters storsinthet, (samtidigt som jag brottas med dåligt samvete) ser jag fram emot min och sonens resa med en enorm förväntan. Han och jag. I Kenya, vårt andra hemland. Vi kommer att besöka barn som lever under förhållanden som vi i Sverige inte kan föreställa oss. Trots att jag besökt dessa barn så många gånger så slås jag varje gång av samma känsla. HUR kan de verka så lyckliga när livet runt omkring dem kan uppfattas som misär? Vet som tur är att jag kommer kunna beskriva det här utförligare efter att ha andats den kenyanska (och dessvärre vidrigt förorenade) luften.

Något annat som gör mig glad och tacksam är det engagemang som Movitz skola visat inför vår resa. Barnen i klassen har alla skrivit brev till barnen på Oloo school och de allra flesta har skrivit stora delar av breven på engelska. De går i trean. TREAN! Jag kunde inte ens säga vad jag hette på engelska när jag gick i trean. Hörde på radion häromdagen att det är till stor del tv-spelens förtjänst att barnen kan så bra engelska. Mer tv-spel helt enkelt?! När jag läser de fina breven som barnen lagt så mycket jobb på, slås jag av hur lika vi alla är ändå. Movitz klasskompisar drömmer om att bli en veterinär eller ett fotbollsproffs. De skriver att de gillar sin skola och för vissa är det matematik och slöjd som är favoritämnena. De nämner favoritmat och sporter som de är intresserade av. Men jag blir också berörd av de stora skillnader som finns. Klasskompisarnas brev handlar mycket om dataspel, fortnite, pokémon, minecraft osv. Ett av barnen skriver att hon har tik tok på sin telefon och frågar mottagaren av brevet om hen också har tik tok och vad hen i så fall har för användarnamn. Min erfarenhet av barnen som bor i plåskjulen tillsammans med mina fördomar för hur deras uppväxtvillkor ser ut, tänker att sannolikheten är liten. Men jag har blivit förvånad och överraskad över tekniken i detta land förut. (Exempelvis fanns det vad jag förstår en föregångare till swish i Kenya när vi bodde där 2010) Det finns också mycket som handlar om klasskompisarnas husdjur som hundar, hästar och marsvin. Det finns berättelser om självgående dammsugare som blivit döpta, hur barnen har tv och dator på sina rum, om resor som de gjort tillsammans med sin familj. Det som de svenska barnen beskriver som husdjur, hamstrar och marsvin, är med största sannolikhet endast förknippat med råttor för barn uppväxta i slummen, och råttor betyder smuts och sjukdomar. Och när det gäller resor så har de flesta barnen inte varit utanför Kibera. Familjen är också något som skiljer barnen åt. ALLA barn som går på Oloo school saknar föräldrar. De bor med vänner eller släktingar och deras ända trygghet är skolan. Efter att ha besökt skolan ett flertal gånger vet jag också att ytterligare en skillnad är motivationen. Barnen jag mött sliter hårt i skolan. Många har tio timmar lång skoldag och man vet att klarar man inte skolan, blir man inte godkänd, så kan allt plötsligt vara över.

Sonen frågade härom dagen varför så många av de mest framgångsrika fotbollsspelarna har haft så tuffa uppväxter? Om det är en slump? Neymar, Messi, Soares delar alla en bakgrund av gatuliv, fattigdom och hårda villkor. Även Zlatan beskriver i sin bok om det utmanande liv han levde som ung. De var tvungna att slita hårt för att försörja sin familj, tänker sonen och fotboll var kanske det enda de var riktigt bra på? Jag tänker också att de fått lära sig livet den hårda vägen. Ska man komma någonstans här i världen måste man kämpa. Allt kommer inte serverat. Tar man inte chansen så går den till någon annan. Om man inte tränar och ligger i så kommer man ingenstans. Jag har hört många svenska killar och tjejer som vill bli proffs på tex fotboll och som tänker att de knappt behöver plugga för att de ska ju ändå bara spela fotboll. Allt löser sig ändå. Och för många är det ju så. En möjlighet försvinner och ersätts med en ny. Man tröttnar på en sport och prövar en annan. Föräldrar, släkt, vänner och socialt nätverk skyddar barnen som en vägg dit inte de tuffaste utmaningarna kan nå, eller som en hängmatta som barnen gång på gång kan falla tillbaka i. Jag påstår inte att det är fel. Men jag menar bara att vi ska vara medvetna om att det är så för många. Så är det däremot inte för barnen på Oloo. Trots fantastiska bidrag av både pengar och faciliteter, kommer de behöva kämpa för varenda möjlighet till framgång i sina liv. Många kommer säkert också att nå den. Och de som kommer ända fram, tror jag att våra svenska ungdomar kommer att ha svårt att ”mäta” sig med.

Började detta inlägg hemma i soffan när det var två dagar kvar tills resan. Då var väskorna packade och vi längtade så vi knappt stod ut. Dagen efter fick jag mail från Movitz lärare. Mer påsar. Fler gåvor. Våra väskor var fulla. Tack och lov hade en vän till mig två väskor tillgodo på sin incheckning till Kenya så vi lyckades faktiskt få med oss allt. Tre och en halv fulla väskor med luvtröjor, fotbollstrumpor, skor och sportkläder till killarna på Raha kids. Dessutom tallrikar, muggar, bestick och annat till eleverna på Oloo. Cirka 70 kilo bidrag från ER i tredje klass på Movitz skola. Ni har skickat med oss 70 kilo av er kärlek. Blir alldeles varm i hjärtat. TACK!

Vi är inte i soffan i längre. Vi sitter på planet, dricker juice och proppar i oss godis från karamellkungen. Har sett på Transylvanien och spelat ”sktigubbe” och nu börjar vi känna att det räcker. NU vill vi vara framme. När ni läser detta så är vi dock framme. För det går inte att publicera inlägg här ovan molnen. (Såg faktiskt ATT det gick men det kostar pengar). Vi är redo för Kenya och alla barn vi ska möta. Hoppas ni är många som vill följa vår resa.

Iskristaller som håller armkrok

IMG_6109

Snö! Äntligen säger nog de flesta av oss? Detta fenomen som faller från himlen som ensamma kristaller och som krokar ihop med andra och bildar vackra snöflingor längs färden. På marken faller de mjukt ovanpå varandra och plötsligt upplevs hela världen lite ljusare, lite vackrare och lite lättare. Det lilla barnet får på sig overall, tjocka kängor, en varm mössa och så tumvantar där tummen allra helst vill in i det där stora hålet tillsammans med de andra fingrarna och inte alls vill in i den lilla fickan som tumtillverkaren tänkt. Barnet får hjälp ut genom dörren och pedagogen kämpar tappert med nästa . Barnet blir stående i dörröppningen, nästan som i trans. Tittar med stora ögon på den förändrade världen. Kanske är det allra första gången i hennes liv som hon lägger märke till allt det mjuka, vita och kalla som hon står inför. Första gången som hon inne i sitt huvud funderar över hur det kom dit, hur det känns, vad man kan ha det till och hur det kan försvinna. Hon tar några försiktiga steg framåt. Pedagogerna där ute ropar välkomnande till henne men hon är kvar i sin inre värld. Nästan paralyserad. Några steg till och fötterna, benen och knäna kommer i kontakt med det vita. Snön är lätt idag. Det yr om hennes skor. Kanske blir hon förvånad över att det inte kändes tungt att ta sig fram? Hon hade kanske en annan teori om hur det skulle upplevas. Runt omkring henne finns det barn som utforskar snön på en mängd olika sätt. Några står med vattenfärger och penslar och tillsammans med pedagoger prövar de färgen mot den kalla och porösa målarduken.

IMG_6093

Ett barn lägger sig ner och härmar pedagogen som just gjort en snöängel. Fler barn gör likadant. Snart faller de som bowlingkäglor, en efter en, spikrakt ner på rygg. Vanten går längs kroppen, upp mot huvudet och sedan ner mot magen. De skapar stora halvcirklar i snön och man hör deras förtjusta skratt då de upptäcker vilka spår de lyckats skapa. Det finns också barn som klättrar över höga vallar och de som tveklöst hoppar ner från klätterställningen rakt ner i mjukt puder.

Pedagogerna runt barnen verkar minst lika ivriga att utforska snön som barnen själva. De tar med sig barnen på en spännande upptäcksfärd i den orörda snön och smygandes och hyssjandes får de med sig fler och fler barn. De letar efter ”något”?  Kanske en mus? Barnen märker att snön faller ner när de skakar på träden och pedagogen utmanar barnen (och andra pedagoger) att sätta sig under en gran. Luvor skyddar huvud och vantar täcker ögon och kinder. Under granen stiger spänningen. Några barn tittar på med förväntansfulla blickar. Granen skakas om och snön faller plötsligt tungt! Boom! Som en våg av kall rök färgar den allt till vitt och förtjusta gapskratt hörs framförallt av alla åskådare. Mina tankar sätts i spinn. Jag ser betydelsen av den medupptäckande pedagogen som hjälper barnen att utforska snön. Min hjärna associerar till det poddavsnitt jag just hört där Cecilia Caiman berättar om vikten av de produktiva frågorna. Frågorna som leder till handling. Vad händer om vi skakar på granen? Vad händer då med snön? Barnens iver att ta reda på detta, antingen handla själva eller vara åskådare vid sidan av. Hon menar att om vi vill att barnen ska bli kreativa måste de också få vara kreativa. Lyssna in vad de vill undersöka och skapa möjligheter för dem att göra det. Vad tror ni barnen gjorde efter att de modigt suttit under granen och fått litervis av snö över sig? Jo, de prövade själva på andra träd.

Lyssna på Cecilia Caiman som pratar om produktiva frågor