2021-02-10
Det bankade hårt på dörren och utanför stod fem frusna nyckelpigor och en pedagog som promenerat en halvtimme i 12 minusgrader. Det var dags för nya Tredje rummets allra fösta möte med barnen. Leende och upprymda bad de om att få komma in och de frågade nyfiket om det var här som jag bodde nu? Vi la ytterkläder i en slarvig hög och satte oss ner i hallen. Det första som hände var att ett av barnen stack ner händerna i en stor plastbutelj som var fylld med färgglada remsor, korkar och snören. En gåva från Guldgruvans återanvändningscenter. Hen kunde liksom inte låta bli att känna.
Vi pratade om vad man gör här. De hade sett en kort film på insta och skrivit ner sina tankar kring förväntningar och hypoteser. På tredje rummet kan man pyssla, bygga och göra roliga grejer. Vi vill göra allt vi får! Barnen som varit på gamla Tredje rummet mindes hur noga det var att man gjorde fint efter sig så att andra tyckte det var kul att komma in. Det behövde nödvändigtvis inte vara att man städade undan allt, men att man iordningställde. Ivriga att se mer, reste vi oss från golvet i hallen och smög in. Som vanligt fick man se och röra vid allt, om än mer något försiktigare än i den gamla lokalen. Tredje rummet var ju liksom inte “prövat” av barn ännu. De gick som i en klunga tills de kom in i det stora rummet. Där skingrades de och gick åt det håll som nyfikenheten lockade till. -Vad fint du har det här Linda! Sa ett barn! -Wow, sa ett en annat och -Kolla på det här! sa ett tredje! De kände, flyttade, lyfte och la tillbaka. De visade varandra, ropade på oss pedagoger och prövade själva i tysthet. Alla barn hade olika strategier. Ett barn hittade ett rör och utbrast -Jag är en sjörövare! Var är båten. Några hängde på i leken en kort stund, men återgick sedan till att utforska rummet och dess material. En pojke fick syn på muffinsformar och började lägga gula flörtkulor i dessa. Kompisen strödde på pärlor som strössel och plötsligt var bakandet igång. Bardisken mellan köket och det stora rummet, förvandlades till en konditoridisk och alla kompisar hjälptes åt att ställa fram. -Snart är det fika ropade de och ett barn viskade i mitt öra att det bara var på låtsas.
Efter att de fått känna in rummen, materialet och stämningen under en stund, kunde vi se att det fanns väldigt mycket som lockade. Allt som var teknik verkade spännande. Att snurra på snickarbänken och se hur “hålet” blev allt större. Att lägga till och ta bort saker på den gamla apotekarvågen och prata om vad som var “lättare och tungare”. Att få känna overheadens värme och beskriva den som eld eller pröva skuggor i ljusstationen. Att få bli så där ärligt och härligt överraskad av att samma snölandskap de såg på datorn, också fanns på den stora vita väggen längst bort.
Men också det lilla, pyttiga verkade fascinera. Små små pärlor i olika färger, glaskulor och små träbitar. Ett pojke undersökte ett gammalt kasettbandsfordal av genomskinlig plast och när han öppnade det lite så åkte pärlorna ut. Han började plocka försiktigt för att få ihop dem till en hög. En kompis kom och hjälpte till. De upptäckte att de platta hårda kartongpappret fungerade utmärkt som skrapa och det gick då fortare att samla pärlorna igen.
Med utforskande blickar och varsamma händer , tog de in platsen med hänsyn och vördnad men ändå med en stor självsäkerhet. Med en vetskap om tillåtande och vad som var möjligt. De hjälpte oss vuxna att se hur barnen ser. Eller åtminstone hur just dessa barn ser. De gick från att överraskas i grupp till att utforska tyst på egen hand. För att sedan kroka fast sig med kompisar igen. De kopplade samman lek och gammal erfarenhet med det som var nytt och oprövat. De använde dans, röst, kroppsspråk och ord för att dela med sig av sina upplevelser. Det uppstod ett tredje rum mellan barnen och rummets resurser.
Precis som barnen själva väljer att gå in och ur det gemensamma, ville jag ge dem ett uppdrag som går från individen till kollektivet. Vi samlades som en lång orm och gick sedan en tyst promenad genom rummen. Vi tittade och kände utan att prata. När vi är klara bad jag dem hämta något som de kände något inför. Ett svårt uppdrag kan tyckas, men alla kom tillbaka med något. En pojke hade sin hand knuten och öppnade den sakta så att vi alla kan se. Där inne låg en vacker glaspärla med en gul sträng. Tillsammans pratade vi om känslor, färger, upplevelser och material. Vi försökte bygga något tillsammans men det var svårt. Vi satt kvar i motstånd en stund, jag kände mig lite villrådig inför hur vi skulle gå vidare. Kanske hade vi för lite material? Det vi har i mitten, det vi möts kring, är främst gula och silvriga saker. Så vi bestämde oss för att hämta mer av det. Plötsligt tog bygget fart. Barnens kreativitet tog över och de la till fantasin i sitt skapande. Det blev djur, monster, hus och bassänger. Jag kunde se hur materialet fick dem att berätta och de samarbetade för att få saker att stå upp, hitta balans och efterlikna verkligheten.
Precis som just i verkligheten, tog allt slut när det var som roligast. Tiden går ju lite fortare i det magiska Tredje rummet. Barnen knöt några band på den gemensamma “lämna-spår-väggen” och så klev de i sina overaller igen. När dörren gått igen bakom dem gick jag åter in i tystnaden och tittade mig omkring. Allt var iordningställt och vackert, till och med vackrare än innan. Vid vågen är varenda liten pryl sorterad och barnen kämpade länge för att plocka ihop alla pärlor som åkte ut. Jag tittade på “djurens värld” som de döpte det gula och silvriga till. Bestämde att den får ligga kvar. Som en påminnelse av barnen som var de allra första att vara med och förändra det Tredje rummet.
Aktör i barnens värld 