-Alltså vi jobbar med de allra yngsta!

Är man teoritörstig som pedagog så är det inte svårt att hitta bra tillfällen att förkovra sig i ämnen man brinner för. Men arbetar man tillsammans med barn som är mellan ett och två år, kan det vara lite svårare att hitta föreläsningar som passar. Jag som arbetat väldigt lite med dessa åldrar, men ändå handleder arbetslag på yngrebarnsavdelningar, blev därför extra glad när jag hittade lärarfortbildnings konferens ”Förskolans allra yngsta barn” som dessutom skulle hållas på hemmaplan, nämligen i Folkets hus, Göteborg

-Alltså, vi jobbar med de allra yngsta barnen! En fras som Lena Edlund fått höra många gånger av pedagoger som lite uppgivet grubblat över hur de ska ”göra om” den teori de nyss fått höra, till undervisning för 1-2 åringar. Lätt är det inte. Det kräver pedagoger som engagerar sig, läser på och förstår sig på samhällets allra yngsta individer. Men måste vi göra det komplicerat? Enligt Lena så börjar barnen GÖRA läroplanen så fort de kommer in på förskolan. Intressant tanke. Att det är barnen som gör och vi som synliggör. Hon säger också att vi behöver göra tillägg, beroende på vad vi tänker att barnen försöker ta reda på. Vad de vill lära sig om. Sitter vi och studerar ett barn som kryper i och ur en låda behöver vi fundera över varför barnet gör detta. Kommer vi fram till att barnet försöker ta reda på hur mycket som får plats i lådan, behöver vi lägga till annat att fylla lådan med. Kanske kan det bli morgondagens planering? Eller testar barnet istället sin egen kropp, då behöver vi fundera ut andra ställen för barnet att krypa in i.

Hos oss har de pedagoger som arbetar med de yngre barnen verkligen blivit grymma på att lyssna. Observera vad barnen undersöker genom att fota, filma och sedan reflektera kring situationen. De har också börjat bygga upp fantastiska miljöer som är planerade utifrån barnen och uppmuntrar barnen till att vara kreativa, tänka på olika sätt, göra tillsammans och bli nyfikna på material. Det finns många små stationer där miljön talar om vad man kan göra där. Så lyssnandet är något som utvecklas varje dag. Däremot uttrycker många pedagoger att det är svårt att gå vidare i projekten när lyssnandet och reflektionen väl är gjort. Planeringen som ska bygga på de observationer man gjort är enligt en del den allra största utmaningen. Jag är redo att hålla med. Vilket intresse ska man gå på? Åt vilket håll ska jag styra? (För styra, det måste jag väl?) Gör jag valen utifrån barnens fokus eller är jag påverkad av projektet, temat, läroplanen. Eller kanske av mina egna intressen?

Jag fastnar för när Lena beskriver vikten av hur material placeras i förhållande till varandra. För det en konkret väg att ta projektet vidare. Har man sett att de yngsta barnen dras till bollarna behöver man såklart ta reda på hur de använder bollarna. Detta kan man göra genom att kombinera bollarna med tex rör att rulla i. Eller korgar att kasta i? Man kan också pröva att sätta bollarna bland byggleksakerna och utmana barnen att bygga med runda former. Kombination och förhållande mellan material är viktig del i hur man kan ta intresset på nya vägar.

Sofia Edin visar en bild på hur tejpremsor ramar in en detalj på en stor teckning.

Detta tänker jag också är ett sätt att se på arbete i projekt. Sätter man upp en tydlig ram runt projektet innan man börjat? Eller är det möjligt att rita ramen efter att man börjat? För i så fall gör det ju ingenting om det intresse man upptäcker hos barnen inte riktigt passar in i det projekt man arbetar med? Om man målar upp en mindmap på barnens intressen och sätt att ta sig an en utmaning så får man en mängd olika bubblor i sin ”spindel”. Som till exempel teckna, lera, packa i och packa ur. Det man kan se är att barnen går emellan dessa. Det betyder inte att de inte kan fokusera utan att de kan gå i och ur många aktiviteter och fortfarande behålla intresset.

Jag älskar Fias liknelse med dörrar. Hon menar att de stänger inga dörrar på förskolan. Men vissa står alltid öppna, medan andra står lite på glänt. Om vi går tillbaka till frågan om hur vi får en fördjupning från produkt till process, det vill säga hur arbetar vi vidare med det som barnen är intresserade av, så kan denna metafor hjälpa oss att tänka. Till de ”rum” vi har öppna dörrar kan vi tänka att det är där vi fokuserar, där vi dokumenterar och det är från dessa rum vi tar med oss reflektion till nästa gång. De dörrar som står på glänt är tillgängliga men inte vidöppna. Reflektionen mellan pedagoger (och med barn) hjälper oss att bestämma vilka dörrar som ska fortsätta vara öppna och vilka som ska vara på glänt.

Det var kanske lite extra roligt att få lyssna på kvinnan som skrivit den första boken jag läste om hur man på riktigt kan lyssna på barn. Boken som gjorde mig oerhört nyfiken om att få veta mer om ”Lyssnandets pedagogik”. På ett ödmjukt och självklart sätt kopplade hon sina tankar till föregående föreläsare som pratat om liknande saker men utifrån andra perspektiv. Det var en liten oro jag hade innan konferensen -kommer alla att säga samma sak i åtta timmar? Att det är viktigt att lyssna på de yngsta barnen för att förstå och kunna reflektera med dem. Men så blev det inte. Innebörden var kanske många gånger samma men ingångarna var olika. De fyllde i, fördjupade och i vissa fall också ifrågasatte varandras tankar.

Ann Åberg och Per Bernemyr fick mig att fundera på ”vilka minnen vill man att barnen ska bära med sig? En så oerhört viktig fråga. Vill man att de ska minnas OSS pedagoger eller vill man att de ska minnas saker vi gjort och lärt oss tillsammans? Själv har jag tänkt väldigt mycket på lärande kopplat till känslor. Vi är noga med att barnen ska få möjlighet att lära med olika sinnen och på olika sätt. Men hur mycket tänker vi på vilka känslor som kan skapas i lärtillfället? Min erfarenhet, både av det jag själv minns och det jag hör mina egna barn minnas, så är det tillfällen där oerhört starka känslor varit inblandade. Det kanske var ett ögonblick där man skulle ta reda på något och stämningen var lite pirrig, lite oviss, man kände sig nervös, kanske till och med rädd? Eller när man lyckats med något man länge kämpat med och kroppen fylldes med eufori, glädje. Kan vi forma undervisningen så att barnen ges möjligheter att uppleva på riktigt och därmed också chansen att stunden skapar starka känslor i barnet, som vi dessutom hjälper dem att sätta ord på, så tror jag vi skapat de bästa förutsättningar för att ge barnen minnen för livet.

Den här konferensen kom i precis rätt tid för oss då vi som alla andra utvecklingsledare och chefer, just nu bakar ihop resultat och tänker framåt. Av Ann Åberg fick vi nya tankar om ”sommaruppdrag” eller ”familjeuppdrag” som vi inspirerats av från Trollets förskolor i Kalmar, och som vi nu kommer att starta upp på förskolorna. Ett sätt att fokusera på något som kommer från barnen och i samma stund skapa något gemensamt att lyssna till och arbeta kring. Vi fick också oerhört mycket med oss i vårt tema ”I mötet med världen”. Ann funderade över om de möten barnen gjorde, alltid behövde innebära att man lyssnade ordentligt på varandra. Eller kunde man mötas bara för att det var lustfyllt att mötas? Att vi behöver fundera över varför vi ska mötas och HUR vi ska mötas. Detta var verkligen frågor som satte igång något hos mig. Något vi kan arbeta vidare med i våra tankar kring möten. Hon kopplade också till ”aktiv publik” från Lena Edlunds bok ”De yngsta och läroplanen” där ett barn hade uttryckt att det måste finnas något i mitten! Något att mötas kring. En intressant fundering som vi kanske glömmer av.

Det går ju att skriva hur mycket som helst om den här konferensen men jag vet att man inte orkar läsa det 🙂 Vill bara avsluta med några av de tankar jag skrev ner som en slags sammanfattning av denna dag

  • Fokusera på framgångsfaktorer! Flera av föreläsarna avslutade med detta och det är när vi delar våra framgångar som vi växer. Våga var lite pretentiösa 😉
  • Fokusera på KÄNSLAN i lärandet
  • Varför ska vi mötas och HUR? Vilka möten har barnen faktiskt RÄTT till att få vara med om på förskolan
  • Märkvärdiggör det vardagliga och var aktivt varsam om barns tankar

Oavsett om det är ettåringar, femåringar eller kollegor vi möter så är det viktiga det som sker i själva mötet. Och det får vi bara reda på om vi lyssnar ordentligt. På riktigt. Per Bernemyr sa att ”relationer handlar inte om två parter utan om det som dessa parter har emellan sig. Det som vi delar med varandra ingår i relationen. Lena kompletterade hans tankar med att säga:

Guldet finns i mellanrummet!

4 reaktioner till “-Alltså vi jobbar med de allra yngsta!

  1. Så bra sammanfattat av en helt fantastisk dag med givande föreläsningar. Det är som saft inte alltid lätt att hitta föreläsningar för oss som jobbar med de yngsta barnen. Blev också väldigt glad när denna dök upp. Blev både förundrad massa tankar började snurra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s