Duktig tjej!

Som förskollärare reflekterar vi ganska ofta över hur vi idag bekräftar barn. Istället för att säga “vad fint du har ritat” försöker vi visa vårt intresse för barnets teckning genom att till exempel säga: Vad spännande! Kan du inte berätta om vad du har gjort eller hur du har tänkt när du valde den färgen. När vi möter barn på morgonen försöker vi kanske undvika att kommentera vad de har på sig eller hur deras hår ser ut, utan istället bekräfta dem genom att sätta ord på hur roligt det är att just det barnet har kommit till förskolan. Kanske tillhör vi också de förskollärare som i största möjliga mån byter ut ordet “duktig” mot fraser som “vad fantastiskt det måste kännas för dig att kunna läsa själv” eller “har du tänkt på vad glad din kompis blev när du hjälpte honom med att lösa hans problem”. Åtminstone för mig och mina kollegor har detta efter många års reflektioner, blivit ett naturligt sätt att bemöta barn. Vi tänker att vi vill att barnen ska lära sig för sin egen skull och få förståelse för vilken nytta den nya kunskapen kan ha för dem själva. De ska inte lära sig saker för att tillfredsställa en vuxen som sedan ska bedöma huruvida de lyckats eller inte.
När jag skriver dessa rader kommer min sjuåriga son ner för trappan och han undrar vad jag skriver. Jag delar snabbt med mig av mina tankar och försöker att göra det utan värdering för jag är nyfiken på vad han tänker. Han har som vanligt mycket att komma med och det han säger bekräftar min tanke. Han upplever att när någon säger att han är duktig, kan det göra honom ledsen. “Duktig, det är liksom motsatsen till att absolut inte vara bra. Då måste man kämpa jättemycket för att göra så gott man kan. Det känns som att man har fått lyda folk, som att någon har varit domare och bestämt. Duktig känns som att man lyder folk för att få en belöning.” Jag undrar hur han tycker att man ska säga istället. “Man kan säga att det där kanske inte jag hade fixat, det var bra gjort. Bra gjort, betyder att man känner sig glad men man har inte tvingas att göra något. Man kan få höra att det var bra gjort, även om man kanske inte lyckades denna gången.”
Efter två veckor på Drottning Silvias barnsjukhus har jag dock fått göra ytterligare en kullerbytta i allt detta. Varje dag har vi mötts av fantastiska sköterskor som på ett oerhört proffsigt sätt tagit hand om vår dotter och hennes rädslor för undersökningar och stick. De har gjort henne lugn, trygg, glad och hoppfull och de har gjort exakt motsatsen till vad jag beskrivit ovan. De har berömt henne för hennes kläder och för hennes fina flätor. De har sagt att hon ritat fint, att hon är bra på att skriva. Efter varje undersökning som hon klarat av har hon fått höra att hon varit duktig som suttit still, sträckt fram fingret för ett stick eller orkat vänta på sin medicin. Ofta har hon också fått en direkt belöning i form av ett klistermärke, en glittrig penna eller söta kaninöron. Efter två veckor på sjukhuset kan jag inte annat än att hålla med sköterskorna. Hon har varit makalöst duktig som tagit sig igenom detta. Hon är värd alla belöningar man kan få. Självklart måste hon då också få höra detta av dem. Och av mig. 

Så varför är det mer okej att säga att ett barn är duktigt i vissa situationer än i andra?  Hur kan vi arbeta inom så liknande branscher där vi båda har barnets bästa i fokus, men ändå ha så olika strategier och syn på vad som är bra för ett barn? Kanske är det så att vi ibland glömmer bort att barn behöver olika saker i olika situationer. För att lära sig nya saker, stärka sin självkänsla och skaffa sig erfarenheter av livet, behöver vi kanske en större dos av det som vi kallar en lyssnande och medforskande pedagogik. Att barnet blir sett och hört för vad det är och vad det har i åtanke, snarare än för vad det presterar.  Men har man av olika anledningar hamnat på sjukhus, och enda sättet att blir frisk är att samarbeta med läkare och göra det man blir ombedd att göra, då är det kanske inte så farligt att få höra att man är duktig. Den berömmande dialogen skapade en kontakt mellan barnen och sköterskorna på sjukhuset. Jag såg hur barnen sträckte på sig och verkade nöjda med sig själva när de fick höra att de var duktigast av alla och att de borde börja jobba på sjukhus när de blev stora. Jag tänker vidare att barn behöver olika bemötande beroende på hur omständigheterna ser ut och det viktigaste för oss vuxna, oavsett om vi är föräldrar, pedagoger, eller sköterskor är att vi reflekterar i efterhand kring hur vi bemött ett barn och hur vi vill göra det nästa gång. 

När man bländas av solen och inser att dom är värt allt

-Mamma! Ungen skiner upp som en sol och de bruna ögonen glittrar. Hennes röst är ljus och melodisk och hon sträcker sina armar försiktigt mot mig när jag kommer in genom dörren till “tigerrummet”. I dessa stunder vet jag att det är värt allt. Att av gör vad som helst för mina barns kärlek. Hoppet som tillfälligt bleknat där hemma där de jobbiga tankarna ibland tagit över, kommer tillbaka så fort jag hör hennes röst och ser hennes ansikte skina. Som när man drar bort gardinerna från det mörka sovrummet och på ett ögonblick bländas av det starka solskenet utanför fönstret. Man känner lyckan sprida sig i bröstet och man glömmer de drömmar som varit jobbiga och minns bara dem som varit vackra. All den långa väntan på det där enda samtalet om att en operationen gått bra, all den ilska jag fått bemöta den senaste veckan, alla svåra stunder då jag tvingats berätta för henne om vad läkarna ska göra, alla nätter jag fått spendera hemma i sängen utan min lilla tjej. När hon säger “mamma” och ler fylls jag på med litervis ny energi och jag orkar med ytterligare en dag på sjukhuset. Jag bär henne, lyfter henne rätt i sängen, tröstar när hon är ledsen, lugnar när hon är rädd, medlar när hon är arg. Jag utmanar henne att cykla en liten stund, trots att jag är livrädd för att hon ska få styret i bröstet och att det ska trycka till slangen som går direkt upp till hjärtat. Jag hämtar en annan juice när smaken blivit fel, informerar sköterskorna om hur de på bästa sätt ska bemöta min spruträdda tjej och jag läser för henne i sängen sittandes bredvid trots att ryggen värker av den dåliga ställning jag hamnat i. Ingenting spelar någon roll. Ingenting är för jobbigt. Det sättet hon skiner upp på när hon ser mig, är min medicin för att orka hela vägen fram. Idag sjöng hon en sång när hon satt på cykeln och trampade fram med sina slangar, sina uppsamlingskärl, sitt värkande bröst och sin skavande lunga.
“Mamma, pappa, älskar er. Movitz, Movitz, älskar dej” image

8e november

Sitter vid köksbordet med benen i kors och  ryggen hårt tryckt mot de smala ribborna i trästolen. Min blick fastnar på allt den riktas mot. Har på något sätt svårt att få den att flytta sig i takt med det jag tänker. Ögonen svider lite, ögonlocken känns tyngre än vanligt. Har blivit många tårar det senaste dygnet. Min andning är tung och oregelbunden. Får ta i från magen för att få ordentligt med syre och på vägen ut blir andetagen hackiga. I bakgrunden hörs Tilde de Paula som pratar om Donald Trumps framgångar i det amerikanska valet, hur Hillery Clinton nu friats från sina anklagandes från FBI och att det bara är några timmar kvar tills vallokalerna öppnas och amerikanarna kan gå och rösta på sin president. Vi delar timmar av väntan och ovisshet med hela det amerikanska folket. De väntar på att få reda på vilken av dessa två enligt mig, olämpliga kandidater ska bedömas som minst olämplig. Vi väntar på ett telefonsamtal om att allt ska ha gått bra och att vi nu får komma och träffa vår lilla tjej igen.
Det var en trött och nervös tjej som hoppade in i bilen klockan 7.00 imorse. Iklädd sin turkosa kattpyamas och med lejonet Leo i hårt kramat famnen, lämnade vi först av storebror på skolan och sedan åkte vi till sjukhuset. Skulle det äntligen bli operation? Hon önskade det. Samtidigt kunde hon uttrycka hur pirrig hon var och att hon egentligen inte ville göra någon operation. De senaste dagarna har hon vid flera tillfällen sagt att hon inte alls blir trött av att springa och att hon nog inte behöver göra “opereringen”. Igår hade vi en oerhört tuff dag på sjukhuset med en tjej som blivit vansinnigt spruträdd efter alla stick och som igår fick gå igenom en mängd riktigt jobbiga känslosvall. Hennes panik och rädsla gjorde henne stel som stål och hennes vener krampade och vägrade ge ifrån sig blod. Detta ledde till att de fick sticka fyra gånger på olika ställen, innan det äntligen kom mörkröd vätska genom plaströren och läkarna fick det som de behövde. Hon är van vid att ha kontroll, vara med och påverka och har väldigt svårt att bli överkörd av beslut som fattas av andra. Hon är med andra ord precis som jag. Men i vissa fall finns det inga valmöjligheter, det går inte att vara med och bestämma. Blodprover måste tas. Punkt. Men det var något av det mest fruktansvärda jag jag gjort när vi tillsammans höll hårt och hon skrek sig hes och vädjade till oss att lyssna på henne. Vid ett tillfälle när vi släppte henne lite, gick hon ner på golvet, stampade, skrek och grät så de stora tårarna lät som regndroppar som smattrar mot taket i ett skyfall. Det hade helt enkelt blivit för mycket för henne med kirurger, sköterskor, arbetsterapeuter, narkosläkare, ultraljud, röntgen, hjärtundersökningar och nu alla dessa misslyckade nålstick. Jag gick ner på knä, höll henne hårt igen, men på ett ömt och kärleksfullt sätt till skillnad mot nyss, och jag kände hur hon slappnade av i mina armar. Mina kinder blev blöta av mina tårar och det kändes för en stund som att tiden stannade. I ögonvrån anade jag hur mannen och narkosläkaren från Lerum tittade på oss i tystnad. Kändes som att de log. Vi bara stod där, kramades och grät. Efter en stund tittade hon på mig lite undrande och frågade varför jag grät. Jag berättade att hennes tårar smittar.
Nu ligger hon där på operationsbordet. Min modiga, modiga tjej. Så stor, så smart, så begåvad. Kanske har hon inte tillräckligt med erfarenhet av livet för att spekulera i alla de risker som en operation skulle kunna innebära. Men ändå tillräckligt med kompetens för att förstå att det här är allvar. När vi satte på nattskjortan efter den tredje duschen i morse undrade hon varför hon skulle ha kläder på sig när hon skulle opereras? Skulle de ändå inte behöva ta av dem när de skulle komma åt hjärtat? Hon förstår precis, så medveten och rationell. Men ändå gör hon det. Hon lägger sig på den rullande sängen, hon håller min hand hårt och hon småpratar med mig i “giraffrummet” om varför girafferna åker luftballong, varför en giraff äter glass och hur de små mössen kan hålla sig kvar på ballongen som bara sitter fast i ett snöre. Trots att hon vet vad som ska hända, är hon tillräckligt modig för att ta andningsmasken, hålla den för munnen och ta några andetag. Jag vaggar henne ömt och med gråten i halsen nynnar jag så tyst det går “i bädden så fiin, som en blomma på en äng, i en gungande säng” Narkosläkaren varnar mig för att inte andas för nära masken och några sekunder senare känns hon flera kilo tyngre. Hennes ögonlock är stängda och hennes mun lätt öppen. Jag hör hur hon andas med djupa andetag. Min vackra prinsessa som gör livet så fantastiskt att leva. Vi lyfter över henne på britsen, lägger Leo bredvid henne och går ut ur rummet för att vänta på telefonsamtalet om att allt gått bra.

Livets titlar

Jag är inte bara en del av barnens liv på mitt jobb utan har även den stora lyckan att vara en viktig del i mina två barns liv här hemma. Under åren som gått har titlarna som beskriver vem jag är, byggts på och förändrats. På jobbet har har det varit det samma. En trogen förskollärare som ofta hamnat i debatt med alla runt omkring som kallat min arbetsplats för dagis eller mig för dagisfröken.  Men privat har det hänt mycket. Först singel sedan sambo, förlovad och gift. Den resan gick ganska så fort och jag kunde vara med och påverka den helt i min egen takt. Sedan gick det lite långsammare. Titeln “ofrivilligt barnlös” fick hänga med ganska många år. Närmare bestämt fem och ett halvt. När jag sedan äntligen fick kalla mig mamma, kunde jag i samma stund addera ännu en vacker titel till mitt privata CV, nämligen adoptivmamma. Allt detta är statusuppdateringar som skapats och utvecklats under olika omständigheter i livet och det är har gjort mig till den jag är idag. Att vara biologisk mamma till sina barn eller att vara adoptivmamma är egentligen inga motsägelsefulla roller men min upplevelse är att man ibland blir sedd som det ena och ibland det andra. Jag tänker dock att ska man få veta vem jag är på riktigt så är det nödvändigt att alla olika titlar läggs samman. Jag är den jag är och besitter den erfarenhet jag gör, bara tack vare att jag bär på alla dessa olika beskrivningar av mig själv. Det senaste halvåret kan jag stoltsera med ännu en personlig titel. Jag är mamma till ett barn med ett medfött hjärtfel.
I våras fick vi veta att vår dotter hade en missbildning på hjärtat som gjorde att hon syresatte sin kropp betydligt sämre än de flesta andra. Hennes lilla hjärta fick jobba mycket hårt och läkarna var tydliga med att förklara att detta var inget tillstånd som skulle hålla i längden. Operationen var inte förhandlingsbar om hon ville passera vuxen ålder utan en infarkt. Under ett halvårs tid har vi förberett oss så gott det går. Rädslan och oron har varit ständigt närvarande då hon har klättrat på en lekplats, sprungit efter en kompis eller hoppat studsmatta lite för länge. Läkarna har inte kunnat förklara varför hon varit så “frisk” som hon har varit, hur hon har orkat så mycket som hon gjort. De flesta barn med hennes hjärtfel (och det opereras bara ca ett barn om året på Drottning Silvias med detta fel) måste ha en operation efter bara några månader annars överlever de inte. Men ingen läkare behöver tala om för oss att vår dotter är fantastisk, unik eller att hon är ett mirakel. Det har vi vetat så länge vi känt henne.
Operationen har blivit uppskjuten vid ett antal tillfällen och det har varit tufft att planera sitt liv, förbereda sig och hålla hoppet uppe under hela hösten. Men för två veckor sedan blev det äntligen dags. Eller äntligen? Det var ju blandade känslor. Man var samtidigt livrädd för allt det skulle innebära. Vi har nu tillsammans tagit oss igenom den långa tunneln av ovisst och läskigt mörker och vi har tagit oss ut på andra sidan. Jag har skrivit ner känslor och tankar för att minnas och för er som är nyfikna på att läsa tänkte jag dela med mig av utdrag ur denna dagbok.