Det finns en så varm ödmjukhet i alla de berättelser som delas här. Flera gånger har vi fått höra pedagoger prata om hur mycket de lär av reflektioner med oss svenskar och de besök som flera av dem gjorde i samband med BRIC-projektet (Ett treårigt projekt mellan England, Sverige och Italien som handlade om barns relation till en plats) De delar med sig av sina projekt där de kopplar ihop inne och uteverksamheten och är lyriska över hur de nu hittat utemiljön som en guldgruva för lärande, vilket ju vi i Sverige jobbat med under lång tid. Jag fascineras också över den genuina stolthet som pedagoger uttrycker över det man varit med om, och den viljan till ansvar man känner för att berätta om det för andra.

Under den här veckan har vi träffat barn, pedagoger, pedagogistor, atelieristor, ägare av muséet för Po-floden, guiden för Maldottipalatset, ättlingen på Balsamico-fabriken, alla har de alla något gemensamt. De brinner för sin sak, värnar om sin kultur och delar mer än gärna med sig sin berättelse. Åh, jag tänker att vi har så mycket att lära av detta. Hela tiden jobbar man nära samhället, gator och torg är fulla av spår från barnen, man hittar sätt att samarbeta med kulturen, med familjerna och med varandra. Stoltheten över att vara en del av något större, smittar av sig på barnen och både i möten och föreläsningar blir detta synligt.

 Idag berättade Alexia, som delade en projektberättelse om ett konstnärsprojekt, om hur barnen ringt upp en konstnär för att be honom lära dem att måla. Först hade konstnären besökt barnen och de hade haft en dialog kring vad det kan vara att måla abstrakt konst, dvs konst som inte ser ut att föreställa något. Men att det istället är ett sätt att uttrycka känslor. Efter det hade barnen frågat om de inte fick komma till hans atelje och se hans tavlor och de fick de gärna. De fick till och med måla en tavla tillsammans med konstnären.

-Är du spänd? Frågade ett barn. –Ja lite, svarade kompisen. Ett pirr i magen, kanske en tvekan, men tillsammans vågade de måla och tavlan blev fantastisk. De döpte den också gemensamt till något med en regnbåge (minns inte exakt) Alexia menade att barnen genom detta arbetssätt stöttar varandras tankar och stärker sin egen självkänsla. Att känna att man vågar ta kontakt, tro på att andra vill samarbeta och ta del av det man gör, visar både på en tro på sig själv och sin betydelse men också på en tro på andra människors goda vilja. Glädjen i att lära tillsammans vinner över de fjärilar som dyker upp i magen och barnens starka tro på att de minsann är lika mycket värda som alla andra, blir till deras superkraft. ( Vi har nämligen letat efter våra superkrafter här nere, men inte hittat dem än 😉 )

Barnen fortsatte bjuda in konstnärer och även en konstkritiker som de reflekterade tillsammans med. Konstkritikern hade varit uppriktigt förvånad över hur mycket barnen kunde om konst. Alexia berättar att även Italien får ofta pedagogerna förklara för föräldrar och skola varför de jobbar så mycket med konst och estetik och inte mer med ”renodlad matematik och naturvetenskap” De lutar sig då mot forskning kring hjärnan och hur den bearbetar konst. Att uppleva konsten hjälper oss öppna dörrarna i hjärnan som går till exempelvis matematik och naturvetenskap. Många påstår att fantasi skulle vara motsatsen till verklighet? Rotari säger istället

Fantasi är ett verktyg för att förstå verkligheten. Den hjälper oss att skapa hypoteser som är nödvändiga i både matematik och naturvetenskap.

Forskning visar att det finns en större förmåga för empati, kritiskt tänkande och känslomässig intelligens hos de människor som ofta får uppleva och reflektera kring konst.

Så idag var det äntligen dags för KONST och workshop med Simone. Vi upplevde konst och historia som tavlor på Maldottipalatset, som foton på Michael Kennas svartvita utställning och PO och till sist som egentillverkad konst skapad utifrån upplevelser i workshop med Simone Armini.

Workshopen är ett stående inslag i dessa resor medans fler kulturella upplevelser lagts till, vilket jag tror vi alla upplevde som väldigt positivt. Både Maldottipalatset och muséet vid PO var något vi fick ta del av på egen hand innan vi sedan fick höra om hur barnen arbetat med dessa platser. Det gjorde verkligen skillnad för berättelsen och förståelsen för projektet.

Simones workshop handlade om att ta in en plats. Först använde vi vår fantasi, som vi ju lärt oss är nödvändig för hypoteser, och funderade över vad vi skulle kunna få uppleva på platsen. Därefter gick vi ut med full sinnlig närvaro och luktade, kände och tittade nära på saker. Vi upptäckte bland annat färgskiftningar, ekoprocesser, djur, flora, brunnar, illaluktande spår av hundar och väldigt mycket mer. Efter lite fika och vatten, eller väldigt mycket vatten för här är 28 grader, var det dags för återkast i form av gestaltning.

Det såg väldigt olika ut vad vi valde att gestalta. Allt från ekologiska processer och förmultning, till skapande av bilder, regnbågar och ljud.

Som alltid fascineras jag av olikheten i hur samma instruktioner kan skapa så olika upplevelser hos människor. Och precis som alltid med Simone, så väckte processen starka känslor inom mig. Både för naturen men också för vad estetiken gör med människan. Han avslutade med att förklara estetik på ett sätt som jag inte hört innan och som la till ytterligare en förståelse, en pusselbit kring begreppet för min egen del.

Estetik är motsatsen till anestesi som betyder ”inte känna”. Som när vi går till tandläkaren och får en bedövningsspruta för att vi inte ska känna smärta. Om vi tänker att vi tvärtom erbjuder något som gör att det vi känner blir ännu starkare.

Så vad skulle vi kunna lägga till för att skapa ännu fler och ännu mer kraftfulla känslor hos varandra. De hundra språken hjälper oss med detta i Reggios filosofi och tack vara konsten har vi fått träna på alla våra uttryckssätt. Estetiken gör oss alla känsligare och mer lyhörda på det stora i det lilla och Simone hjälpte oss att hitta estetiken i oss själva idag.