På promenad i Kibera

Vi åker såklart matatu till Kibera. När vi bodde i Kenya så var vi ofta lite lata och osäkra och valde därmed taxi när vi skulle någonstans men med Jessica Camsel åker man buss. Eller matatubuss. (Minibuss) Tillsammans med skrattande kenyaner trängs vi i den lilla bussen och skumpar fram på de dammiga gatorna. Musiken skrålar i de sprängda högtalarna och man får skrika för att göra sig hörd. Stämningen är på topp och vi kan inte låta bli att gunga med lite grann till de afrikanska tonerna.

Marknadsstånden längs gatorna får lägre och lägre priser och husen bytsut från betongväggar till trästonmar med plåttak. När vi kommer fram till järnvägen stannar matatubussen och vi hoppar ur. Jessica har berättat att just här bör vi inte ta fram stora kameror och fotografera. Egentligen inte för att det är farligt utan mer för att många västlänningar gjort nyhetsreportage här precis och Kiberaborna är lite trötta på det. Vi bör heller inte fota poliserna. Vi börjar promenera i den röda sanden. Överrallt ligger nertrampade sopor och man får hoppa ibland för att inte trampa i de små pölar av gyttja som finns på marken. Jag väljer att inte fundera så mycket på vad de små pölarna består av. Det ligger en lite söt doft över Kiberas gator. Svårdefinierad. Det eldas, det grillas och moppar kör fram över de gropiga gatorna helt utan tanke på att ett barn plötsligt kan ramla ut vägen. Tillsammans utgör dessa gaser och rök en karaktäristisk lukt för kibera. Vi blir omkörda av en moppe som har en stor låda där bak och i högtalaren skrålar ”Dancing in the dark” Jag säger till Movitz att vi för alltid kommer att tänka på denna promenad när vi hör den låten.

En kvinna i kortklippt hår och svart t-shirt passerar. Hon bär två stora tvättbaljor på huvudet, en rosa och en blå. Hon tappar balansen för en sekund och är tvungen att hjälpa till med händerna för att finna den igen. Hon skrattar till. Alla skrattar i Kibera. Ibland åt oss, som kommer där i våra flätor och med hårda grepp om våra handväskor. Ibland åt varandra och åt det som händer runt omkring. Andra verkar helt enkelt vilja välkomna oss med ett leende.

V

Vi lämnar det område som Jessica förklarat som ”medelklass” och går in genom nästa gränd. Här är inte bara sopor i dikena utan stigarna mellan skjulen är bokstavligen uppbyggda av skräp. En herrelös hund kommer fram och sniffar på ett tom brödpåse med förhoppning om att det skulle vara några smulor kvar. Dofterna förändras hela tiden. Från att lukta som ett instängt utedass som inte är tömt på två veckor, förvandlas lukten plötsligt till en ljuvlig doft. Det är som att stiga in i ett bageri en tidig morgon där muffins och vetebröd precis plockats ut ur ugnen. Vid diket står en man i en smutsig beige skjorta och friterar mandasi i en stekhet panna. Han har små degklumpar som han plattar ut, viker och plattar ut igen. Dessa ska bli chapati, brödet som kan liknas med det indiska naanbrödet men som enligt mig är vansinnigt mycket godare.

Efter en cirka 20 minuters lång promenad kommer vi till en vägg som verkligen sticker ut. En illgul vägg bland alla de gråa. På väggen står det Oloo children centre med stora röda bokstäver. På väggen finns också två målade barn med skolväskor som ser redo ut för att gå in i skolan. Det finns boksäver ur alfabetet för att göra det ännu tydligare för den som går förbi. Här inne pågår utbildning. Innanför denna gula vägg så finns det människor som gör skillnad. Inte bara för de barn som har turen att gå där. Utan också för deras familjer, omgivning och faktiskt för hela Kibera. En skola med goda resultat, drivkraft och målinriktning skapar hopp och framtidstro för ett helt samhälle. Vi ställer upp oss framför väggen och blir fotograferade. Folk hejar och kramas. Alla här välkomnar ”Jessica and her team”. Jag vänder mig om och besvarar ytterligare ett leende från en kvinna. Sedan går vi in genom skolans dörr, sonen och jag, hand i hand.

När en vuxen sträcker ut sin hand

Raha kids gör skillnad! Det översta fotot är från vårt besök i måndags. Det nedre är 4 killar som tack vare Raha kids fått stipendium till ett gymnasie i Kiambu. Efter att hamnat på gatan på grund av miserabla hemförhållandenfyllda av drogmissbruk och gatuliv, där några av dem till och med miste sina föräldrar, blev de uppplockade av Raha kids och fick en ny chans. Som de valde att ta. När killarna inte väljer att ta chansen, dvs när de inte följer de regler som Raha ställer, så här de tyvärr ingen möjlighet att fortsätta hjälpa. Alltför många som behöver hjälp helt enkelt.

Kevin, Peter, Bruno och Tobias är nu cirka 17 år och har börjat på gymnasieskola. Jag minns min egen. Sena förmiddagar, och ibland ”hemmaplugg” på eftermiddagarna. Det kunde bli en och annan lunch på McDonalds och det hände till och med att vi kom överens om att lämna lektionen för en schysst promenad eller kanske pulkaåkning. När Jessica berättade om killarnas skola så kan man inte påstå att jag kände igen mig.

Jessica hämtade killarna idag, då se hade ledigt från skolanpå sin för att ta dem tillbaka till Raha kids för att hälsa på. Hon bjöd dem på kyckling och bad dem berätta om sin skola.

4.30 vakna! Lämna sovsalen där 30 stycken sover i våningsängar för att ställa sig i kö bland de andra 700 barnen. De ska gå pp toa och duscha med varsin spann iskallt vatten. Sedan är det frukost på te och macka.

6.30 skolan börjar. Hårt arbete med någon enstaka paus fram till lunchen

13.00 lunch och rast i en timme. Sedan fortsätt skolarbete till middagen.

18.30 middag. Efter maten är det plugg och läxor som gäller fram till 21.30 Då har killarna en halvtimme på sig att göra sig i ordning för sängen.

Föreställ er detta schema, sex dagar i veckan. Söndagar är det kyrka och sedan plugg. Det finns ingen tid för droger, missbruk eller dumheter. Men inte heller mycket tid för skoj och socialt umgänge. Dock ligger träning som basket, fotboll o löpning i schemat tre dagar i veckan.

Tobias, Bruno, Kevin o Peter tar allt på fullt allvar. Hade de inte blivit erbjudna en utsträckt hand av en vuxen som såg dem, hade de alla gånger gått på gatan nu och sålt min till 8åriga pojkar på väg i deras fotspår. Istället kunde de idag besöka sina ”bröder” på Raha kids som hjältar och förebilder för vad man kan bli om man inte ger upp. Berätta om hur viktigt det är att kämpa vidare och våga tro på sig själv. Även om man inte har en familj som gör det.

70 kilo kärlek

Vi har väntat, vi har längtat. Vi har funderat hit och dit och hur vi skulle göra. Skulle jag åka själv, åka med ett av barnen eller borde vi åka hela familjen. Ett av barnen, vem då? Får bli den äldste då de andra barnen som ska med är i hans ålder och äldre. Den lilla är fantastisk. Hon förstår, åtminstone säger hon det. Hon säger att hon kommer sakna oss men att det är helt okej att vi åker. Hon ska ju med pappa till Skövde och bo på hotell, sedan till kusinen i Karlstad. Hon verkar på riktigt unna oss den här resan. Även om hon frågar ibland om varför. Tänk att mina barn berikats med den finaste egenskapen av alla. Att kunna vara glad för någon annans skull. Att se på rättvisa som något som existerar och viktigt, trots att det inte betyder att alla alltid får samma sak. Funderar på hur jag själv skulle känt om mannen och dottern åkt. Huh! Stolt och glad över min dotters storsinthet, (samtidigt som jag brottas med dåligt samvete) ser jag fram emot min och sonens resa med en enorm förväntan. Han och jag. I Kenya, vårt andra hemland. Vi kommer att besöka barn som lever under förhållanden som vi i Sverige inte kan föreställa oss. Trots att jag besökt dessa barn så många gånger så slås jag varje gång av samma känsla. HUR kan de verka så lyckliga när livet runt omkring dem kan uppfattas som misär? Vet som tur är att jag kommer kunna beskriva det här utförligare efter att ha andats den kenyanska (och dessvärre vidrigt förorenade) luften.

Något annat som gör mig glad och tacksam är det engagemang som Movitz skola visat inför vår resa. Barnen i klassen har alla skrivit brev till barnen på Oloo school och de allra flesta har skrivit stora delar av breven på engelska. De går i trean. TREAN! Jag kunde inte ens säga vad jag hette på engelska när jag gick i trean. Hörde på radion häromdagen att det är till stor del tv-spelens förtjänst att barnen kan så bra engelska. Mer tv-spel helt enkelt?! När jag läser de fina breven som barnen lagt så mycket jobb på, slås jag av hur lika vi alla är ändå. Movitz klasskompisar drömmer om att bli en veterinär eller ett fotbollsproffs. De skriver att de gillar sin skola och för vissa är det matematik och slöjd som är favoritämnena. De nämner favoritmat och sporter som de är intresserade av. Men jag blir också berörd av de stora skillnader som finns. Klasskompisarnas brev handlar mycket om dataspel, fortnite, pokémon, minecraft osv. Ett av barnen skriver att hon har tik tok på sin telefon och frågar mottagaren av brevet om hen också har tik tok och vad hen i så fall har för användarnamn. Min erfarenhet av barnen som bor i plåskjulen tillsammans med mina fördomar för hur deras uppväxtvillkor ser ut, tänker att sannolikheten är liten. Men jag har blivit förvånad och överraskad över tekniken i detta land förut. (Exempelvis fanns det vad jag förstår en föregångare till swish i Kenya när vi bodde där 2010) Det finns också mycket som handlar om klasskompisarnas husdjur som hundar, hästar och marsvin. Det finns berättelser om självgående dammsugare som blivit döpta, hur barnen har tv och dator på sina rum, om resor som de gjort tillsammans med sin familj. Det som de svenska barnen beskriver som husdjur, hamstrar och marsvin, är med största sannolikhet endast förknippat med råttor för barn uppväxta i slummen, och råttor betyder smuts och sjukdomar. Och när det gäller resor så har de flesta barnen inte varit utanför Kibera. Familjen är också något som skiljer barnen åt. ALLA barn som går på Oloo school saknar föräldrar. De bor med vänner eller släktingar och deras ända trygghet är skolan. Efter att ha besökt skolan ett flertal gånger vet jag också att ytterligare en skillnad är motivationen. Barnen jag mött sliter hårt i skolan. Många har tio timmar lång skoldag och man vet att klarar man inte skolan, blir man inte godkänd, så kan allt plötsligt vara över.

Sonen frågade härom dagen varför så många av de mest framgångsrika fotbollsspelarna har haft så tuffa uppväxter? Om det är en slump? Neymar, Messi, Soares delar alla en bakgrund av gatuliv, fattigdom och hårda villkor. Även Zlatan beskriver i sin bok om det utmanande liv han levde som ung. De var tvungna att slita hårt för att försörja sin familj, tänker sonen och fotboll var kanske det enda de var riktigt bra på? Jag tänker också att de fått lära sig livet den hårda vägen. Ska man komma någonstans här i världen måste man kämpa. Allt kommer inte serverat. Tar man inte chansen så går den till någon annan. Om man inte tränar och ligger i så kommer man ingenstans. Jag har hört många svenska killar och tjejer som vill bli proffs på tex fotboll och som tänker att de knappt behöver plugga för att de ska ju ändå bara spela fotboll. Allt löser sig ändå. Och för många är det ju så. En möjlighet försvinner och ersätts med en ny. Man tröttnar på en sport och prövar en annan. Föräldrar, släkt, vänner och socialt nätverk skyddar barnen som en vägg dit inte de tuffaste utmaningarna kan nå, eller som en hängmatta som barnen gång på gång kan falla tillbaka i. Jag påstår inte att det är fel. Men jag menar bara att vi ska vara medvetna om att det är så för många. Så är det däremot inte för barnen på Oloo. Trots fantastiska bidrag av både pengar och faciliteter, kommer de behöva kämpa för varenda möjlighet till framgång i sina liv. Många kommer säkert också att nå den. Och de som kommer ända fram, tror jag att våra svenska ungdomar kommer att ha svårt att ”mäta” sig med.

Började detta inlägg hemma i soffan när det var två dagar kvar tills resan. Då var väskorna packade och vi längtade så vi knappt stod ut. Dagen efter fick jag mail från Movitz lärare. Mer påsar. Fler gåvor. Våra väskor var fulla. Tack och lov hade en vän till mig två väskor tillgodo på sin incheckning till Kenya så vi lyckades faktiskt få med oss allt. Tre och en halv fulla väskor med luvtröjor, fotbollstrumpor, skor och sportkläder till killarna på Raha kids. Dessutom tallrikar, muggar, bestick och annat till eleverna på Oloo. Cirka 70 kilo bidrag från ER i tredje klass på Movitz skola. Ni har skickat med oss 70 kilo av er kärlek. Blir alldeles varm i hjärtat. TACK!

Vi är inte i soffan i längre. Vi sitter på planet, dricker juice och proppar i oss godis från karamellkungen. Har sett på Transylvanien och spelat ”sktigubbe” och nu börjar vi känna att det räcker. NU vill vi vara framme. När ni läser detta så är vi dock framme. För det går inte att publicera inlägg här ovan molnen. (Såg faktiskt ATT det gick men det kostar pengar). Vi är redo för Kenya och alla barn vi ska möta. Hoppas ni är många som vill följa vår resa.