Snö! Äntligen säger nog de flesta av oss? Detta fenomen som faller från himlen som ensamma kristaller och som krokar ihop med andra och bildar vackra snöflingor längs färden. På marken faller de mjukt ovanpå varandra och plötsligt upplevs hela världen lite ljusare, lite vackrare och lite lättare. Det lilla barnet får på sig overall, tjocka kängor, en varm mössa och så tumvantar där tummen allra helst vill in i det där stora hålet tillsammans med de andra fingrarna och inte alls vill in i den lilla fickan som tumtillverkaren tänkt. Barnet får hjälp ut genom dörren och pedagogen kämpar tappert med nästa . Barnet blir stående i dörröppningen, nästan som i trans. Tittar med stora ögon på den förändrade världen. Kanske är det allra första gången i hennes liv som hon lägger märke till allt det mjuka, vita och kalla som hon står inför. Första gången som hon inne i sitt huvud funderar över hur det kom dit, hur det känns, vad man kan ha det till och hur det kan försvinna. Hon tar några försiktiga steg framåt. Pedagogerna där ute ropar välkomnande till henne men hon är kvar i sin inre värld. Nästan paralyserad. Några steg till och fötterna, benen och knäna kommer i kontakt med det vita. Snön är lätt idag. Det yr om hennes skor. Kanske blir hon förvånad över att det inte kändes tungt att ta sig fram? Hon hade kanske en annan teori om hur det skulle upplevas. Runt omkring henne finns det barn som utforskar snön på en mängd olika sätt. Några står med vattenfärger och penslar och tillsammans med pedagoger prövar de färgen mot den kalla och porösa målarduken.
Ett barn lägger sig ner och härmar pedagogen som just gjort en snöängel. Fler barn gör likadant. Snart faller de som bowlingkäglor, en efter en, spikrakt ner på rygg. Vanten går längs kroppen, upp mot huvudet och sedan ner mot magen. De skapar stora halvcirklar i snön och man hör deras förtjusta skratt då de upptäcker vilka spår de lyckats skapa. Det finns också barn som klättrar över höga vallar och de som tveklöst hoppar ner från klätterställningen rakt ner i mjukt puder.
Pedagogerna runt barnen verkar minst lika ivriga att utforska snön som barnen själva. De tar med sig barnen på en spännande upptäcksfärd i den orörda snön och smygandes och hyssjandes får de med sig fler och fler barn. De letar efter ”något”? Kanske en mus? Barnen märker att snön faller ner när de skakar på träden och pedagogen utmanar barnen (och andra pedagoger) att sätta sig under en gran. Luvor skyddar huvud och vantar täcker ögon och kinder. Under granen stiger spänningen. Några barn tittar på med förväntansfulla blickar. Granen skakas om och snön faller plötsligt tungt! Boom! Som en våg av kall rök färgar den allt till vitt och förtjusta gapskratt hörs framförallt av alla åskådare. Mina tankar sätts i spinn. Jag ser betydelsen av den medupptäckande pedagogen som hjälper barnen att utforska snön. Min hjärna associerar till det poddavsnitt jag just hört där Cecilia Caiman berättar om vikten av de produktiva frågorna. Frågorna som leder till handling. Vad händer om vi skakar på granen? Vad händer då med snön? Barnens iver att ta reda på detta, antingen handla själva eller vara åskådare vid sidan av. Hon menar att om vi vill att barnen ska bli kreativa måste de också få vara kreativa. Lyssna in vad de vill undersöka och skapa möjligheter för dem att göra det. Vad tror ni barnen gjorde efter att de modigt suttit under granen och fått litervis av snö över sig? Jo, de prövade själva på andra träd.
Lyssna på Cecilia Caiman som pratar om produktiva frågor
Aktör i barnens värld 