Imorgon är det återigen dags för den stora familjefesten med sång, skratt och glamour. Ända sedan jag var liten har vi samlats kring melodifestivalen för att lyssna, bedöma, värdera och kritisera. Skriva ner våra favoriter och kanske även dem vi tycker sjunger sämst, klär sig värst, dansar fulast osv. I tv-soffan känns det på något sätt okej att ha åsikter om killen som har något för tighta byxor, om tjejen som kanske borde valt en annan klänning med tanke på hennes figur, eller om gruppen som som i princip är helt talanglösa och borde gett upp sin plats till några som faktiskt kunde sjunga.
I lördags satt lilla familjen och tittade som vanligt på detta evenemang. Vet egentligen inte om jag tycker att festivalen är så särskilt bra, men titta ska vi ju självklart göra. Hör mannen säga att han inte ens visste att en av killarna kunde sjunga, och då utbrister dottern: -Va, ALLA kan ju sjunga! Som om det vore det mest naturliga. Själv känner jag hur det kryper lite i mig när en av artisterna tar “några moves” och jag tycker att hans dans är löjlig. Barnen älskar den. Vi är olika. Ska vara olika. Alla har rätt till sina åsikter i tv-soffan och är jag är stolt över mina barn som inte tvekar att uttrycka dem. Jag hör mig själv säga: -hur ego är det inte att ha en video av sig själv bakom när man sjunger? I samma sekund jag sagt det, tänker jag att nu är jag där igen. Värderar, dömer, tycker till om vad som är okej. För över min bild av vad ett “ego” kan vara, till mina barn som ju har rätten till att skapa egna värderingar. Eller ger jag dem bara en möjlighet till en reflektion?
Men är det då inte det som är syftet med mello, så vad är det då? En tävling i musik där vi i soffan ska bestämma vem som ska gå vidare. Såklart vi måste få tycka till om allt som ingår i showen. Men visst borde vi kunna göra det utan att döma och bli elaka?
När ett rockband dyker upp undrar dottern nyfiket om det killar eller tjejer? Vi berättar att de är killar och dottern förklarar att hon trodde dom var tjejer? Varför trodde du det!? Jag har aldrig sett en kille med pärlor på kinderna? Och så vet jag inte om jag sett en kille med så ljust hår. Fri från ryggsäckar med homofobi, rädslor för det som sticker ut och negativa attityder till att vara sig själv, och istället är hon fylld med nyfikenhet på människan och en brinnande lust att lära sig mer. Hon ställer sina frågor utan att döma och använder sina erfarenheter för att kategorisera in i fack så som tjejer och killar. Vad oerhört viktigt det är att vi inte packar upp våra egna ryggsäckar i detta läge och lägger över de oreflekterade värderingarna i hennes. Jag tänker att det är ju ingen fara för jag har ju inga “såna” värderingar själv heller? Men oavsett har jag levt ett längre liv, fått med mig medias bilder, fått höra de utsattas historier och kan omöjligt helt bortse från detta när jag ska försöka förklara.
I min pedagogistautbildning fascineras jag just nu av att läsa om det transkultulturella lärandet där alla har möjligheten att mötas utan att på förhand placera in varandra i kategorier. Per Dahlbeck och Kristina Westerlund beskriver det transkulturella mötet som ett möte mellan två individer, där det inte spelar någon roll vad de vet om varandra i förväg (Om värden och omvärlden, 2013) Man utbyter erfarenheter och låter sig berikas av det den andre har att dela med sig av. Troligtvis går man därifrån förändrad, med förflyttade tankar och med nya sätt att se på världen. Något som barn är så oerhört skickliga på
Vågar vi vuxna försöka göra detta mer? Vågar vi bortse från allt vi vet om andra, kunskap som ibland kan fungera som varningar och för vad vi ska närma oss och vad vi ska undvika? Alla fördomar vi har och alla väl förankrade erfarenheter? Och istället se varje människa som en möjlighet till att förändra något hos oss själva? När vi på torsdagskvällen, äntligen lägger ifrån oss mobilen och sätter oss i soffan tillsammans med barnen och kanske ser på något av deras favoritprogram tillsammans, kan vi då bespara barnen våra djupt rotade fördomar om exempelvis en sprallig programledarare. Läste nyss i en tråd på hemsidan Flashback, hur en förälder beskrev en programledare som ful, äcklig onaturlig, tjock och med en avskyvärd dialekt. Han menade också att hans barn inte vågade titta på programmet på grund av henne. Tråden följdes av kommentarer där alla höll med och fortsatte att skriva kränkande saker om henne. Ingen ifrågasatte hans värderingar? Det är ju inte svårt att lista ut vad BARNENS rädslor kom ifrån.
Även om de flesta av oss inte använder ord som ful, äcklig och avskyvärd när vi pratar om andra människor med våra barn, så är det hela ändå värt en tankeställare. Så imorgon på melodifestivalen, våga tyck olika om kläder, sång och utseende, men snälla… försök att tänka på vad era åsikter förmedlar och se det som ett tillfälle till reflektion över vad man får säga om andra människor.
Aktör i barnens värld 