Att få lyssna på kloka människor som delar med sig av sitt sätt att tänka kring Reggios filosofi är såklart en av alla de anledningar till varför man är på studieresa i Bassa Reggiana. När vi dessutom bjuds in till att själva vara med och tänka och förstå, blir om möjligt ännu mer intressant.

Alexandra Ferrari sätter fingret på det kanske allra viktigaste för var och en som är en aktör i barnens värld. Nämligen vikten av att fundera på vad ett barn egentligen är och vad barndom betyder för oss. Nyligen hade vi denna fråga på en fördjupningsgrupp i vår enhet, efter att ha läst Christian Eidevald och Agneta Wallanders kapitel ”Synen på barnet påverkar miljön” i Linda Linders bok Miljö i tanke och handling. Pedagogens bild av vad barndom och förskola är styr hur den pedagogiska miljön utformas och därmed vilket lärande som möjliggörs för barnen. Men vad är ett barn?

Var och en fick fundera en stund och en pedagog uttryckte, lite förvånad över sin egen reflektion, att hon faktiskt aldrig varken fått eller ställt sig den frågan förut. Därmed blev den bara ännu viktigare. Jag minns att en pedagog sa att ett barn är en liten människa, en annan sa att det är någon som upptäcker allting för första gången. Detta ledde oss sedan in på fördjupade samtal om vad en människa egentligen är och hur våra tankar om henne påverkar hur vårt möte blir.

Vidare berättar Alexandra om de tre ”huvudpersoner” som Reggios filosofi bygger på. Barnet, den vuxne och miljön. Och vikten av relationsskapande mellan dessa tre. Detta är begrepp som jag ringar in gång på gång i mina anteckningar från olika föreläsningar. Samband, kopplingar, förbindelser mellan… Även när man pratar om vikten av att erbjuda minst två men gärna flera olika uttryckssätt blir det väsentligt hur man kopplar dem till varandra och hur man ser på relationen mellan barn och material, barn och barn, barn och vuxen.

Begreppet kopplingar blir viktigt även när vi pratar om hjärnforskningen kring barns lärande. Blir lite rörd och skrämd på samma gång när Alexandra poängterar vikten av att barnen blir erbjudna möjligheter till nya kopplingar i hjärnan redan i tidig ålder för det är då den är som mest formbar. Hon menar att små barn har en oändlig förmåga till utveckling från när de föds och att det ligger i vårt ansvar att förvalta dessa möjligheter på bästa sätt. I Reggio kopplas filosofin till klassiska didaktiska forskare så som Vygotskij och Dewey, bland annat för att de skrivit så mycket om små barns lärande, men man hänvisar också till andra stora filosofer och tänkare som exempelvis Dalai Lama och hans syn på barnet och människan. Ett av Dalai Lamas mest kända citat är för mig en personlig favorit när det handlar om tron på varje enskild människa på hennes möjlighet att göra skillnad.

”Om du tror att du är för liten för att göra skillnad, försök sov med en mygga.”

Dalai Lama

Stor del av Alexandras föreläsning bygger på just vår möjlighet att själva få syn på det kompetenta barnet och fundera över vad vi egentligen tänker om det. Ett sätt hon använder för att få in oss i reflektionens ljuva värld är en klassisk, men ack så effektiv metod som film och dokumentation. Vi tittar, vi tänker, vi tittar igen och vi delar våra tankar. Med små korta videosnuttar kan vi själva se hur barnen använder kommunikation utan verbalt språk, relationerar genom sitt kroppsspråk, visar empati, strävar efter att göra kompisen glad och söker bekräftelse genom undrande blickar och försiktiga leenden. Det slår mig att det nu var ett tag sedan vi fokuserade extra på den här typen av pedagogisk dokumentation. Även om vi jobbar med det i varje arbetslag för att få syn på barnens intressen och frågor i projekten och i de får ledtrådar kring hur vi tar oss vidare, så var det längesedan vi använde detta som ett verktyg för att öppna våra ögon för hur vi ser barnen och deras möten med varandra.

Hur vi kan lära oss mer om att iaktta barn med nyfikenhet, ödmjukhet och fascination och därmed få syn på våra egna tankar om det vi ser?

Det blev en ögonöppnare även för mig och tankar föds om hur vi kan vrida på locket till denna viktiga burk med visdom och reflektion och åter djupa i ögonblick som sker mellan barn varje dag. Hur kan vi, istället för att rikta luppen mot barnen, rikta den mot oss själva.

Jag gillade också särskilt det här:

”De hundra språken är som nycklar till dörrar som ger oss möjligheter att se vad som finns runtomkring oss och vad vi har tillgång till att undersöka”

Hon lyfter bland annat det grafiska språket, det symboliska, det formbara, det berättande och det känslomässiga språket. Och vikten av att alltid vara nära känslorna. Alltid koppla ihop dem med de andra språken. Vi vet att Malaguzzi sa ”Ingenting utan glädje” och Alexandra fyller på med orden att när vi lär oss med glädje och mår bra, lär vi oss bättre och kunskapen har mycket lättare att fastna.

Den här resan blir som ett exempel på hela den filosofi som vi på olika sätt lär oss mer om här i Bassa Reggiana. Vi sitter på föreläsningar och lyssnar, vi går på utställningar och tar in, tar del av, vi reflekterar i grupp och i oss själva, vi smakar på balsamico och parmesan, luktar på rosor och åkermark, känner på varm jord, sköra blad och vi lånar naturens färger i oasen och bevarar dem på ett papper. På en mängd olika sätt tar vi del av en filosofi, lär oss nya saker, och på en mängd olika sätt får vi dem att fastna i oss själva, lämna nya spår och nya kopplingar i hjärnan. Allt vi lär kommer till oss ur erfarenheter och upplevelser. Alla är vi unika. Alla behöver vi hitta våra olika sätt att samla på intryck, skapa uttryck och sätta våra avtryck.

Bruno Minari, som var en av Italiens största konstnärer, lär ha sagt:

”Att bevara barndomen inom sig själv hela livet betyder att bevara nyfikenheten, att upptäcka glädjen i att förstå och att hitta viljan i att kommunicera.”

Bruno Minari

Så sluta aldrig vara nyfiken på det barnen gör. Kanske är det ett av de enklare uppdragen i vår roll eftersom barnen alltid fortsätter att fascinera och imponera med sina olika perspektiv och sätt att upptäcka världen. Svårare är det kanske då att fortsätta vara nyfikna på oss själva och vår egen yrkesroll. Alexandra menar dock att detta är precis lika viktigt. Så frågorna vi tar med oss från Alxeandra Ferrari att fortsätta tänka kring, kommer att handla om vad vi blir nyfikna på i barnet och barndomen, men också vad vi blir nyfikna på i oss själva?