Känslor som får minnen att fastna

Många av de reflektioner jag har tillsammans med mina kollegor, gällande hur barn lär, handlar om att barn behöver få lära med hela kroppen. Att man med hjälp av miljöer, och projekt kan skapa tillfällen där barnen kan uppleva med många olika sinnen. De sinnliga erfarenheterna eller de estetiska  lärprocesserna som vi ofta kallar dem är oerhört betydelsefulla för att skapa mening och minnen för barnen.

Härom dagen satt vi på altanen och pratade om allt det nya och spännande som händer i våra familjemedlemmars liv just nu. Min dotter som precis startat skolan, mindes tillbaka till förskolan och då särskilt en utflykt de hade gjort. Hon berättade att de varit i Jonsered och att de tagit tåget dit. Jag frågade då om hon mindes vad de gjorde där? Jag vet att de på hennes förskola bedrev ett långt vattenprojekt där barnen fick följa vattnet i forsen och på förskolan fortsatte de sedan att koppla dokumentation och upplevelser till det som de sett på platsen. Dottern kunde först inte riktigt minnas vad som hände på platsen. Sedan berättade hon med allvarsam blick att hon kom ihåg att de skulle titta över något räcke (eller om det var in i något hål) och att hon aldrig fick göra det. Hon sa att hon hade blivit väldigt arg och ledsen över detta.

Hennes minnesbild får mig att fundera kring hur viktiga barnens känslor är och hur starkt kopplade de är till minnen. Jag vet att hon även berättade om detta i våras och att ”konflikten” var löst och hon var nöjd med hur det blivit. Ändå är det ”känslan” hon minns och inte vad de såg eller upplevde. Är övertygad om att lärandet av vattnet skedde med ett flertal sinnen. Hörseln fick uppleva hur forsen lät, ögat uppmärksammade färger och fart, helt säkert hade platsen en speciell doft. Med lite hjälp mindes hon även detta och vi pratade vidare kring en dokumentation de gjort där hon målat vattnets rörelse. Så jag är övertygad om att lärande är starkt kopplat till sinnen. MEN jag tycker det är så oerhört spännande att en känsla som ilska eller att känna sig osedd, är det som först ploppar upp i huvudet.

Hur kan vi tänka vidare kring detta? Kan vi pedagoger bli bättre på att koppla ihop känslor med det som barnen upplever? Bättre på att tydliggöra sambandet och synliggöra vad man lärde sig med hjälp av känslan? Eller kanske strax efter att känslan gått över? Många gör säkert detta i stor utsträckning redan. Men jag vet också att många pedagoger gör vad de kan för att undvika och föregå konflikter. Kanske särskilt när vi är på en utflykt! Vi vill inte att barnen ska bli arga, ledsna eller upprörda för då har vi inte längre kontroll. Vi kan inte förutse barnens nästa steg när dessa känslor blir för starka. Och självklart vill vi inte att de egentligen någonsin ska behöva vara ledsna. Men tänk om vi skulle lyckas ta vara på dessa konflikter och känslosvall som hur vi än gör, kommer över barnen då och då. Inte enbart dra nytta av dem som verktyg kring konflikter och sociala samspel. Utan även kring lärande så som matematik, språk, utforskande av vatten och allt annat. Vi är nog många som kan minnas frustrationen man kände då man fick ett prov med ett hopplöst svårt mattetal och hur jobbigt det var att inte klara av att lösa det. Eller glädjen och lyckan när vi som barn läste vår första hela bok och upplevde känslan att ha lyckats med utmaningen.

Glädje och lycka tror jag vi oftare kopplar ihop med lärande situationer, jämfört med  känslor som rädsla, ilska, ledsamhet och frustration. Kanske ska vi inte vara så rädda  att tala om dessa känslor med barnen. Lyfta och synliggöra att det var tackvare känslan man mindes situationen och det var i den stunden som minnet lagrades. Precis då som minnet tog en viktig plats i ”spindelnätet” i den väldiga hårddisken där uppe, som åtminstone på barn verkar ha obegränsat lagringsutrymme.

IMG_0685

Möten som kan förändra

Precis som många andra, står jag inför många intressanta och för mig helt nya möten denna höst. Semestern är inne på sin sista dag och jag ser med spänning fram emot vad som ska hända de närmsta veckorna. För mig är möten med andra människor något som ger mig väldigt mycket, då jag ofta går därifrån med nya spännande tankar. Jag tror att det är i dialogen med andra som vi lär känna oss själva. Får reda på vad vi tycker och tänker, varför vi valt att tycka så, samt om vi är redo för att lyssna in andras perspektiv?

När jag hör ordet ”möte” går tankarna lätt till Kenya och alla de människor jag träffade där. Det kunde vara möten som ledde till långa samtal eller dialoger som gjorde oss nyfikna på att ses igen och veta mer om varandra. Vissa av dem jag träffade har jag fortfarande god kontakt med, andra har jag inte hört av på många år.

Så finns det de möten som där det endast sker en ögonblicksdialog. Ett kort ögonblick där två människor möts och växlar några ord. Detta möte kan förändra dem båda för livet. Kanske inte några stora förändringar utan bara små, små förflyttningar i hjärnan av perspektiv och värderingar. Ibland kräver mötet en reflektion. Andra gånger kan det kännas bra att skriva ner ord och känslor som man sparar. Låter man rädslan för det okända ta över och dessutom lyssnar till alla de förutfattade meningar och värderingar som kan ligga gömda i ryggsäcken, kanske man aldrig får uppleva dessa möten. Aldrig berikas med det man inte visste fanns?

Vill dela en ögonblicksdialog som hände mig i Kenya, 2013. Kanske berörde det bara mig och inte personen jag mötte men jag inbillar mig att vårt samtal kan ha påverkat även honom. Inga stora saker hände efter mötet. Inga mirakel, inga lagändringar. Det påverkade inte ens vår resväg eller gjorde så att vi valde annan mat till middag. Men det förde med sig en tacksamhet över det jag har, en förståelse för hur man kan ha det och en fundering över hur allt kunde blivit?

meruUtdrag från min blogg i Kenya. Vi är på väg norrut på safari och nya äventyr:

http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/04/

Mötet i Meru

Vi har parkerat bilen utanför en affär i staden Meru och vi väntar på att vår guide ska bli klar med sina ärenden. Jag ser att två pojkar är på väg fram till vår bil och de ser så där härligt busiga ut. Den lite större killen har en röd stickad mössa på huvudet och stora bruna ögon. Han verkar vara den som tagit initiativet till att gå fram till oss. Den mindre pojken ler osäkert och håller sig lite i bakgrunden. De hejar på oss och tittar runt i bilen. De frågar om vi är på semester? Sedan tittar den störste pojken på mig, sedan på min son och sedan på mig igen. Is it your children? Yes, svarar jag och tänker att nu kommer det nog mer spännande frågor. They dont look like you, not the same colour?. Jag förklarar för honom att vi adopterat dem och jag är inte helt säker på att han förstår vad jag menar. Hans engelska uttal är okej, men förståelsen kanske inte är fullständig. Han är bara 10 år, har sitt stamspråk som hemspråk och kan bara ha läst engelska i några år. Trots det vågar han ta kontakt med mig, ställa frågor och lyssna på mina svar. Han ser lite betänksam ut. Den mindre pojken (som är hans lillebror) håller sig fortfarande lite i bakgrunden. 10-åringen tittar på mig med sina stora, mörka ögon och säger. I could have liked a mother like you! Orden går rätt in i hjärtat och jag blir alldeles stum. Jag ler mot honom och klappar honom på kinden. I´m sure you have a great mother, säger jag sedan. Or do you have a mother? NO, säger han och ser ner i marken. Only a father, säger han och ler lite försiktigt igen. Han berättar att han och hans bror bor i byn uppe på berget och att de är på väg hem från skolan. Han tittar återigen in i bilen och ser drömmande ut. Jag förstår att han skulle vilja ha lift en bit. För ett ögonblick tänker jag tanken. Kanske skulle jag be honom hoppa in. Säga till honom att såklart jag kan bli din mamma, hoppa in i bilen så åker vi hem till Sverige. Orden rusar igenom huvudet med en väldig fart, men såklart når de aldrig mina läppar. Verkligheten kommer ifatt mig och istället förklarar jag att vi måste åka nu. Vår chaufför kommer och vinkar argt bort de båda pojkarna. De ska inte gå till vita turister och tigga pengar! I wishing you all the best in life, ropar jag och sedan lämnar vi Meru. Jag vinkar åt dem när vi åker förbi dem på vägen och de vinkar glatt tillbaka och ler mot mig. Sedan fortsätter de sin långa promenad upp längs berget, hem till sin pappa.

Ett sommarinlägg

Allt i den här bilden är vackert och oredigerat! Det bländande solljuset, de näst intill svarta regnmolnen, de varma runda klipporna, kärleken till havet och kusten samt glimten i ögonen och pirret i magen som finns hos det vackra barnet på berget. Förväntansfullt kastar han med sitt fiskespö så ett plums hörs i det stora blå. Gång på gång. Han tröttnar aldrig. Precis som jag aldrig tröttnar på att se på honom och allt det vackra.

Olika bilder av LYCKA

JUDITH OLOO
Att vara en aktör i barnens värld innebär för mig att man är delaktig och insatt i det barnen gör och säger. Det innebär också att man på kort och lång sikt är med och påverkar barnens liv. Ibland medvetet, ibland omedvetet. En person som verkligen kan kalla sig aktör i barnens värld är Judith Oloo. Hon arbetar som rektor på Oloo school i Kibera, Nairobi, Kenya.

Kibera är ett av ca 50 slumområden i Nairobi som tros ha ca 1 miljon invånare på omkring  2,5 kvadratkilometer. Runt 95 % av dessa människor tros leva under gränsen för fattigdom, dvs 1 USD per dag. Statistiskt sett finns det en toalett på 500 invånare men i verklighet är det många som inte har tillgång till varken toalett eller rent vatten. (fakta är hämtat från http://camsel.se/olooschool.html)


(Fotograf Jessica Camsel)

Judith Oloo startade upp skolan år 2007, då 25 år gammal. Skolan bestod till en början av 30 barn. Men efter valoroligheterna 2007-2008 var det många barn som blev föräldralösa och antalet ökade successivt till 240 barn. Skolan är helt gratis för barnen och i många år arbetade lärare och personal utan ersättning. Familjer som träffade Judith och såg hur hon brann för sitt arbete, påbörjade ett samarbete med skolan som ledde till att ekonomiska bidrag började komma in. Jessica och Reine Camsel har fortsatt att arbeta för att skolan och för att barnen ska utvecklas och det finns nu många månadsgivare som stöder skolan. Dessutom drivs ett enormt arbete för att skolan ska växa, att barnen ska få 3 mål om dagen och att pedagogerna numera ska få viss ersättning som motiverar dem att stanna kvar. Allt detta bidrar i sin tur till barnens resultat blir bättre och bättre. Ingen kan göra allt,men alla kan göra något. Sedan finns det dem som gör så mycket mer än så. Jessica och Judith Camsel är två av dessa kvinnor.

 

(Fotograf Jessica Camsel)

Mitt första möte med Judith var i Kibera när jag tillsammans med min familj besökte hennes skola i Kibera. Jag hade trott att det skulle bli ett oerhört jobbigt besök. Vägdiket fulla med sopor, fattiga barn i smutsiga kläder och olyckliga människor som bara längtade därifrån. Så blev det dock inte alls. Visst låg det sopor i dikena och det tog en liten stund innan man vande sig vid stanken. Men istället för ledsna och olyckliga människor, möttes jag av leenden och glada hälsningar. Barnen på gatorna var nyfikna och intresserade av oss och av vårt besök.  De vuxna hejade glatt och var artiga och välkomnande. Besöket i skolan blev något utöver det vanliga. Är ni intresserade kan ni läsa mer om det här:          

 http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/03/en-eldsjal-utover-det-vanliga-skolan.html……….     

(bild från vårt besök Kibera 2013)

Judith tog emot oss med det största leendet av alla. Hon var så genuint stolt och  lycklig över att få visa upp sin fina skola och vi fick lyssna till sång och ramsor framförda av engagerade och självsäkra elever.

I veckan landade alltså Judith för första gången på svensk mark. När vi träffade henne i Nairobi 2013 hade hon aldrig varit utanför Kibera slum. Man kan såklart förstå att kulturkrockarna blev stora. Eller kan man verkligen det? Judith sitter hemma på min altan, har ätit hamburgare och jordgubbar och bjuder på sina upplevelser med med ett klingande skratt. Hon berättar hur hon ropade “RUN sister” när de såg en katt i skogen. Hur hon frågade om aporna kunde ta sig in på balkongen hemma hos familjen Camsel? Hur hon hade skrattat när hon upptäckte att hon och Jessica var helt ensamma på gatan och hur de sett en maskin som sopade gatorna. I den svenska skolan fanns det maskiner som torkade kläder och när vi drog ut en utdragsskiva i vårt altanbord trodde jag hon skulle tappa hakan. Vi skrattade tillsammans åt hur olika våra kulturer är och som så många gånger förut, tillsammans med en kenyan, fick jag mig en tankeställare. Vi är så oerhört bortskämda, materialistiska och patetiska ibland. Allt ska gå fort och vara effektivt och helst ska vi ha så många prylar som bara är möjligt. I Kibera lever man för dagen och ser till att göra den dagen så bra det bara går. Man lever tillsammans med sin familj och sina grannar, man tar hand om varandra och man grubblar inte så mycket över morgondagen. Vi har så mycket att lära av detta sätt att leva.


(Bild från vårt besök i Kibera 2013)
INTERVJU MED JUDITH OLOO 3e juni 2017

Hur är det då att leva i slummen? Svårt att få tag på rent vatten, sjukdomar som sprids snabbt, och när mörkret faller över skjulen är det många faror som hotar i mörket. Det är lätt att vi med eget hus, vatten i kranen, och bord med utdragskivor (du förstår om du läser vidare) har fördomar om att alla drömmer om att leva som vi? Medias bild av fattiga slumområden och svältande och magra barn förstärker dessutom den bilden. Men är det sanningen? Eller har vi olika bilder av lycka?

Jag passade på att ställa lite frågor till Judith i lördags. Jag har försökt översätta och förstå så gott det går och här följer hennes svar för den som är nyfiken.

 

Varför blev du rektor i Kibera?

Att vara lärare upplever jag som ett kall. En passion. Du bara vet att det är det du ska syssla med. Det är inget du bara kan bli om du inte är menad för det, du känner från början att det är det rätta.

 

Vad tycker du är det viktigaste att man lär sig i skolan.

De yngsta barnen lär sig språk, matte, miljö, kreativitet och rörelse. Språket lär de sig via sången. Varje nytt “ljud” introduceras med en sång. Då glömmer inte barnen. När man frågar dem vad de lärt sig under dagen, sjunger de sången. Tex “A for Apple, A, A, A. Vi använder händerna och klappar i takt till sången. På så sätt lär de sig lättare

I Primary school lär de sig engelska, matte, och mer vetenskapliga ämnen så som fysik och kemi.

 

Hur ser en normal skoldag ut för barnen?

Jag går upp 5 och är i skolan från 5.30. Barnen börjar klockan 6.00

Förskolebarnen kommer klockan 7.00 och går till 15.30. De lite äldre barnen går till 17.30 och de allra äldsta barnen, de som går i 7an och 8an, har lektioner fram till klockan 19.00 De har så mycket att lära sig innan de nationella proven.

 

Hur motiverar du barnen för att de ska orka?

När de gör bra I från sig får de någon slags belöning. Ibland köper vi något fint åt dem. Ger dom också andra mindre belöningar som visar på att de gjort ett bra jobb.

 

Vad älskar du mest med Kibera?.

-Alla är väldigt vänliga mot varandra, den är en sådan avslappnad miljö, Vi känner våra grannar, står varandra nära, hjälper varandra. På morgonen när man vaknar är gatorna fulla med folk och alla säger hej på morgonen. Har man inte sett sin granne på några dagar blir man orolig och vill ta reda på vad som hänt. Man blir som en enda stor familj.

 

Vad tycker dom Sverige så här långt?

-Ha ha ha, väldigt fint men väldigt väldigt annorlunda. Inga människor på vägarna, i Kenya är det alltid en massa människor på gatorna. Man ser varandra när man vaknar, alla är vid husen. Här är stor skillnad. Vädret är också annorlunda. Men det är en fantastisk erfarenhet jag fått här under den dagen jag varit här. Jag har redan lärt mig så mycket om Sverige och Skolan. Har fått en massa idéer som jag kan ta med mig hem, massa erfarenhet och tankar om hur skolan ska växa.

 

 

Vad är dina framtidsplaner och visioner för dig själv och för skolan?

-Skolan kommer alltid först. Min vision för skolan är att alla ska gå vidare. Att barnen inte droppar av utan fortsätter utbilda sig. Min dröm är att se dem att gå vidare till nästa level, att det går bra för dem framöver.

 

Och för dig själv? Vad önskar du för dig själv och din familj?

-Jag Har en andra bäbis på gång. Jag ska gifta mig väldigt snart. Jag är väldigt glad över att snart ha två barn och att jag har träffat en man. Det har verkligen förändrat mitt liv. Nu har jag någon jag kan prata med och  att dela allt med. Det är inte lätt i Kenya att vara ensamstående mamma. Men plötsligt när man får en partner blir man delaktig på ett annat sätt, man blir någon som räknas.

 

Vill du stanna i Kibera?

-Många kämpar för att ta sig från slummen, för att livet där är inte lätt. Det finns mycket diskriminering i slummen. Om du ska söka ett jobb eller ha ett möte med någon utanför och du säger att du kommer från slummen så säger de ofta nej, att du inte “är någon”. Ibland vill de inte ens ge en chans. Men för mig… slummen har verkligen lärt mig mycket. Det har gett mig min passion. Man delar saker och man älskar sina medmänniskor. Jag kommer aldrig glömma varifrån jag kommer. För mina barn önskar jag att de får gå till skolan och får möjlighet att hitta ett arbete. Själv vill jag verkligen stanna i skolan. Men det känns viktigt att mina barn ska kunna välja och att de får förutsättningar för att klara sig utanför slummen. Men de ska alltid veta att det är livet i slummen som har lärt dem alla de här sakerna.

 

 

Förändringar


Som vuxen har man gjort det så många gånger. Man borde blivit rustad för att veta hur det känns. Livet har tagit så många svängar, ibland har man valt, ibland har man bara fått följa med. Men varje gång man gått igenom en ”förändring” så borde man ju bli lite rikare på erfarenhet. Lämnat skolan bakom sig, sökt sitt första jobb. Träffat en ny vän, glidit ifrån en annan. Gjort val i yrkeslivet som haft konsekvenser man omöjligt kunnat ana. Träffat kärleken och valt att hålla samma riktning tills döden skiljer oss åt. Varje dag är fylld av val och beslut och många av dessa leder oss på vägen genom förändring.

Som barn borde det ju då vara svårare med förändring och ta sig in i något nytt. Man har inte en ryggsäck full med bra och dåliga val att leta bland. Ingen känsla att plocka fram som skvallrar om hur det kan komma att kännas. Ändå verkar det nästan vara lättare för barnen?
Denna veckan är speciell. Särskilt för mig och min 6åriga tjej. På onsdag är hennes sommarsfest. Då får hon den omtalade ”sparken i baken” och ”kickas ut” från förskolans värld. En ny värld väntar på henne. En spännande, utmanande och lite läskig värld. Skolans. (Åtminstone tycker mamma det) Istället för att gå rakt över vägen och in i det gula trygga huset, fyllt av välkända ansikten, hemlagad mat och trygga pedagoger, ska vi gå höger genom skogen till den stora, väldiga skolan. Utan staket, med nya vänner och okända pedagoger ska hon ta sig an sin ”förändring” som börjar så fort sommarlovet tagit slut.
Lika speciell är denna vecka för mig. Förra veckan skrev jag på en ansökan om avgång och ett nytt kontrakt med en ny arbetsgivare. Denna veckan blev jag avtackad på mitt älskade jobb av min trygga och omhändertagande chef som jag haft sedan 2005. I tolv år har jag arbetat, utvecklats och vuxit inom denna enhet, tillsammans med fantastiska pedagoger och underbara ungar och föräldrar. Idag tog det slut. Abrupt. Jag har våndats för denna dag, trodde aldrig jag skulle stå där. Hållandes i en blomma, snyftandes till fina ord. Minns dem knappt. De vackra orden. Fokuserade mest på att inte bryta ihop.

Stora förändringar för både mig och dottern. Naturliga för henne, självvalda för mig. Jag ser verkligen fram emot utmaningarna som väntar efter sommaren. Jag ska få arbeta som pedagogista i Berghults enhet i Floda. Jag ska få nya kollegor, en ny chef, nya arbetsuppgifter och en massa nya utmaningar. Tillsammans med Marie Folin och Erika Kyrk, kommer jag vara med att bygga upp ett nätverk för pedagogistor i Lerums kommun. Förhoppningsvis blir vi bara fler och fler. Det känns spännande och lite pirrigt, men mest ska det bli oerhört roligt! Jag kommer att få arbeta tillsammans med nya pedagoger och nya barn och jag får dessutom vara delaktig i utvecklingen av för migen helt ny enhet. 

Uppenbarligen spelar det ingen roll hur många gånger man varit med om förändring. Den kommer lika snabbt ändå och man är aldrig tillräckligt förberedd. Jag har mycket att lära av min dotter som tar dagen som den kommer, och följer med förändringens strömmar utan att grubbla särskilt mycket på det som har varit eller det som kommer att ske. Hon längtar och väntar, samtidigt som hon är precis här och nu i exakt allt som sker. Inte en massa frågor som börjar med OM och TÄNK och OMUTIFALLATT. Istället ser hon till att inte missa en sekund av livet.

Förändringarnas svängar kan kännas lite tvära men när man kommit fram så brukar det bli fantastiskt. Nytt, inspirerande och oförutsägbart. Det gillar jag. Det kräver ju att man tar sig ur gamla spår och tänker i nya banor.

 Vecka 32 skolas vi in, jag och lilltjejen och jag tänker att det kan ju bara bli hur bra som helst!

Barnens frågor om det svåra och ofattbara

I lägen som dessa är det svårt att vara rationell. Känslor, tankar och rädslor blir till en enda röra i huvudet och det är svårt att välja vad man vill dela med sig av och inte. Av hänsyn till barnens bästa väljer kanske många att vara tysta och att stänga av radio och tv när barnen är i närheten. Istället pratar man och visar känslor när barnen somnat och man kan fritt spekulera kring var världen är på väg. Jag har länge gjort likadant. Valt att skydda mina barn från världen där ute, genom att låtsas som allt är bra. Av omsorg har vi byggt upp murar av trygghet. Det barnen inte vet har de inte ont av. 

När vi var i Thailand för en månad sedan tog vi beslutet att inte berätta för barnen om Tsunamin 2004. Vi ville inte skapa en oro för något som hänt för så längesedan och som högst sannolikt inte skulle hända igen när vi var där. Det fungerade utmärkt ända tills vi kom till Khao Lak och dess återuppbyggda och renoverade hotell och stränder. Precis utanför vår bungalow fanns det en skylt som varnade för tsunami. Och med läskunniga, kloka och intresserade barn blev sanningen plötsligt omöjlig att dölja. Vi berättade hela historien, utan försköning och samtidigt blev vi otäckt medvetna om hur vattnet farit fram, precis där vi befann oss, och dragit med sig hus, träd och människor. Vågen hade nått ända upp till restaurangen på vårt hotell, vilket var närmare 300 meter upp för en backe. Barnen lyssnade intresserat och oroligt. Först var de tysta. Sedan kom frågor. Sedan ännu mer frågor. Det blev svårt att avgöra vad man skulle svara på och hur många detaljer man skulle redogöra för. Frågorna fortsatte sent in på natten. På morgonen berättade dottern att hon drömt en mardröm om hur rummet fylldes med vatten. Då kände jag att vi gjort fel som berättat. Senare på dagen såg jag hur barnen lekte vid strandkanten. De byggde ett sandhus som gång på gång förstördes av vågorna. Jag satte mig och lyssnade på deras dialog. De byggde ett hotell. Hotellägaren var en pojke som förlorat båda sina föräldrar i den väldiga tsunamin. Pojken hade bestämt sig för att bygga ett hotell som kunde stå emot alla tsunami i världen. Efter många försök hade han äntligen lyckats. Pojken kunde bygga tsunamisäkra hotell! Genom att pröva olika sorters sand och stenar, hade barnen tillslut lyckats bygga ett hotell som stod emot de vågor som kom och i den värdefulla leken bearbetade de vad de hört om dagen innan. I det ögonblicket insåg jag att vi gjort rätt som delat den svåra verkligheten med våra kloka barn. Genom lek, fantasi och dialog med varandra gjorde de om det svåra till något konkret och förståeligt. De valde dessutom att på sitt sätt hjälpa världen att lyckas lite bättre inför en eventuellt ny, kommande katastrof. 


Med minnet av Thailand och hotellbygget på stranden, blev beslutet enkelt igår. Vi vuxna kände ett behov att prata och bearbeta det fruktansvärda som hänt i Stockholm och vi ville ge våra barn samma möjlighet. På olika sätt tog de in vad som hänt. En med stort allvar, en vilja att förstå och veta mer. Den andra, något lättsammare, ville veta och förstå, men ville ganska snabbt gå vidare och prata om annat. På olika hemsidor finns nu tips till föräldrar från psykologer och pedagoger som har idéer om hur vi kan prata om det svåra med våra barn. Konkretisera, utelämna detaljer, ta hänsyn till barnens ålder osv. Men i slutändan måste vi tänka på att det är VI som känner våra barn bäst. Själv upplever jag att det är barnens egna frågor som skapar störst förståelse hos dem. Frågorna skvallrar om hur de tänker och vad som skapat mest oro eller tankar. En fråga som jag fick tillbaka var: 
-Mamma, om han som körde lastbilen behöver opereras, behöver läkaren göra det då? Det var en fråga som visade att sonens tankar kretsade kring empati, lojalitet och moral. Vad är rätt och vad är fel? Har en terrorist samma rätt till vård som dess offer? 

Vi hade djupa diskussioner här igår. Tillsammans med alla våra perspektiv och erfarenheter av världen snuddade vi vid frågor som religion, varför kvinnor har slöja, vad man tror på inom islam? Muslimer, Trump, vilka religioner har våra vänner och vad är egentligen en terrorist? Hur kommer det sig att någon väljer att köra en lastbil för att döda människor och vad tänker och känner den personen just nu? Som vanligt lärde jag mig själv mycket. Vi kom in på vad som kan hända när två personer tycker väldigt olika och båda är säkra på att man själv har rätt. Jag frågade vad man kan göra när man hamnar i en sådan situation?

-Man kan bli vänner!

-Hur blir man det, är inte det svårt när man tycker så olika? (Själv hade jag någon tanke om ett bra svar som skulle vara att man skulle “lyssna” på varandra)

-Man kan väl välja att bry sig om det man tycker lika om och strunta i det man tycker olika om? Sedan när man blivit vänner är det lättare att prata om det man tycker olika om. 

Jag läste en skickligt skriven artikel idag av Sofia Olsson Olsén i Aftonbladet, som skrev att idag kan vi alla välja vem vi vill vara. Hon hade fått mail av människor som letade syndabockar och valde att fortsätta hata alla möjliga som kanske skulle kunna förtjäna det på något sätt. Hon hade också sett hur människor valde att öppna sina hjärtan, sina hem och sina butiker för att hjälpa. Hon menade att vi alla har ett val. Vi bestämmer själva hur vi vill vara i situationer som dessa. Jag tänker att de som låter hat föda hat, har kanske glömt bort att de kan välja. Även om du fram tills nu varit en människa som gjort andra illa många gånger, kan även DU välja att göra gott i en krissituation som denna. Kanske är det sedan den personen du vill fortsätta att vara?

http://www.aftonbladet.se/a/8ardQ

Våra barn hade i den bästa av världar inte behövt ta del av allt det hemska, ty i den bästa av världar hade det aldrig hänt. Men nu HAR det hänt. En människa har dödat andra människor i terrorismens namn och vi kan inte på något sätt göra det ogjort. Men vi kan kämpa för och försöka tro på att det inte kommer hända igen. Vi kan hjälpa våra barn till nytt hopp och ge dem verktyg att hantera det svåra. Genom deras egna frågor lär vi känna deras innersta tankar och genom dem kan vi skapa gemensamma värderingar som vi känner oss trygga med. Tror vi att hat är det bästa sättet att möta annat hat, eller tror vi snarare att ett försök till förståelse kan leda till kunskap som besegrar rädslor? Hos oss blev det en reflektion kring förövarens bakgrund, uppväxt, eventuella brist på kärlek och ett resonemang kring varför man ibland kan göra saker man egentligen inte vill på grund av grupptryck, hot och en vilja att bli accepterad. I andra familjer blir diskussionerna säkert något helt annat. Det viktiga är att vi lyssnar på varandra och delar med av oss våra frågor och rädslor. Precis som i beskrivningen ovan, kan vi leta efter det vi har gemensamt med andra först, för att så småningom även våga gå vidare med att förstå varandras olikheter. Vi kan välja vilka vi vill vara och vad vi vill fokusera på hos oss själva. Hur mycket vi delar och vad vi berättar, det tror jag vi känner av längs vägen. 

Melodifestivalen- fritt fram för förödmjukningar i tv-soffan?


Imorgon är det återigen dags för den stora familjefesten med sång, skratt och glamour. Ända sedan jag var liten har vi samlats kring melodifestivalen för att lyssna, bedöma, värdera och kritisera. Skriva ner våra favoriter och kanske även dem vi tycker sjunger sämst, klär sig värst, dansar fulast osv. I tv-soffan känns det på något sätt okej att ha åsikter om killen som har något för tighta byxor, om tjejen som kanske borde valt en annan klänning med tanke på hennes figur, eller om gruppen som som i princip är helt talanglösa och borde gett upp sin plats till några som faktiskt kunde sjunga. 
I lördags satt lilla familjen och tittade som vanligt på detta evenemang. Vet egentligen inte om jag tycker att festivalen är så särskilt bra, men titta ska vi ju självklart göra. Hör mannen säga att han inte ens visste att en av killarna kunde sjunga, och då utbrister dottern: -Va, ALLA kan ju sjunga! Som om det vore det mest naturliga. Själv känner jag hur det kryper lite i mig när en av artisterna tar “några moves” och jag tycker att hans dans är löjlig. Barnen älskar den. Vi är olika. Ska vara olika. Alla har rätt till sina åsikter i tv-soffan och är jag är stolt över mina barn som inte tvekar att uttrycka dem. Jag hör mig själv säga: -hur ego är det inte att ha en video av sig själv bakom när man sjunger? I samma sekund jag sagt det, tänker jag att nu är jag där igen. Värderar, dömer, tycker till om vad som är okej. För över min bild av vad ett “ego” kan vara, till mina barn som ju har rätten till att skapa egna värderingar. Eller ger jag dem bara en möjlighet till en reflektion?

Men är det då inte det som är syftet med mello, så vad är det då? En tävling i musik där vi i soffan ska bestämma vem som ska gå vidare. Såklart vi måste få tycka till om allt som ingår i showen. Men visst borde vi kunna göra det utan att döma och bli elaka?

När ett rockband dyker upp undrar dottern nyfiket om det killar eller tjejer? Vi berättar att de är killar och dottern förklarar att hon trodde dom var tjejer? Varför trodde du det!? Jag har aldrig sett en kille med pärlor på kinderna? Och så vet jag inte om jag sett en kille med så ljust hår. Fri från ryggsäckar med homofobi, rädslor för det som sticker ut och negativa attityder till att vara sig själv, och istället är hon fylld med nyfikenhet på människan och en brinnande lust att lära sig mer. Hon ställer sina frågor utan att döma och använder sina erfarenheter för att kategorisera in i fack så som tjejer och killar. Vad oerhört viktigt det är att vi inte packar upp våra egna ryggsäckar i detta läge och lägger över de oreflekterade värderingarna i hennes. Jag tänker att det är ju ingen fara för jag har ju inga “såna” värderingar själv heller? Men oavsett har jag levt ett längre liv, fått med mig medias bilder, fått höra de utsattas historier och kan omöjligt helt bortse från detta när jag ska försöka förklara. 

I min pedagogistautbildning fascineras jag just nu av att läsa om det transkultulturella lärandet där alla har möjligheten att mötas utan att på förhand placera in varandra i kategorier. Per Dahlbeck och Kristina Westerlund beskriver det transkulturella mötet som ett möte mellan två individer, där det inte spelar någon roll vad de vet om varandra i förväg (Om värden och omvärlden, 2013) Man utbyter erfarenheter och låter sig berikas av det den andre har att dela med sig av. Troligtvis går man därifrån förändrad, med förflyttade tankar och med nya sätt att se på världen. Något som barn är så oerhört skickliga på

Vågar vi vuxna försöka göra detta mer? Vågar vi bortse från allt vi vet om andra, kunskap som ibland kan fungera som varningar och för vad vi ska närma oss och vad vi ska undvika? Alla fördomar vi har och alla väl förankrade erfarenheter? Och istället se varje människa som en möjlighet till att förändra något hos oss själva? När vi på torsdagskvällen, äntligen lägger ifrån oss mobilen och sätter oss i soffan tillsammans med barnen och kanske ser på något av deras favoritprogram tillsammans, kan vi då bespara barnen våra djupt rotade fördomar om exempelvis en sprallig programledarare. Läste nyss i en tråd på hemsidan Flashback, hur en förälder beskrev en programledare som ful, äcklig onaturlig, tjock och med en avskyvärd dialekt. Han menade också att hans barn inte vågade titta på programmet på grund av henne. Tråden följdes av kommentarer där alla höll med och fortsatte att skriva kränkande saker om henne. Ingen ifrågasatte hans värderingar? Det är ju inte svårt att lista ut vad BARNENS rädslor kom ifrån. 

Även om de flesta av oss inte använder ord som ful, äcklig och avskyvärd när vi pratar om andra människor med våra barn, så är det hela ändå värt en tankeställare. Så imorgon på melodifestivalen, våga tyck olika om kläder, sång och utseende, men snälla… försök att tänka på vad era åsikter förmedlar och se det som ett tillfälle till reflektion över vad man får säga om andra människor. 

Klappar och tacksamhet


Hemma hos oss är ”julklappar” ett ständigt återkommande ämne just nu. Vad ska vi köpa, vad önskar vi oss, vad borde vi lägga pengarna på istället, tänk på de som inte får julklappar alls, osv. Som förälder vill man ju gärna ge sitt barn en riktigt fin julklapp som får dess ögon att tindra och skrattet att bubbla. Nu är det ju så att mina barns rum är fulla av leksaker som de inte leker med. De har också för tillfället gott om kläder i garderoben och det finns ingen direkt film som vi längtar efter att se på bio. Så konversationen hemma kan låta ungefär så här:
-Vad önskar du dig i julklapp?

– Vet inte.

-Något kan du väl komma på? Titta här i leksakskatalogen.

-Men mamma jag är upptagen just nu, jag önskar mig inget särskilt.

-Men det måste ju vara något du vill ha, för du vill väl ha julklappar på jul. Något vill du väl att tomten kommer med.

Vi släpar med hela familjen till stan där alla andra familjer svettas i affärerna i sina alldeles för varma vinterkläder för det milda decembervädret. Vi går runt i affären med telefonen i handen, beredda att dokumentera de kommande önskningarna som ska skickas till mormor o morfar som ju också vill veta. Dialogen som vi påbörjat hemma fortsätter i affären.

-En sån här är väl rolig, den kan du väl önska dig?

-Nej, en sån här bil mamma! Den här vill jag verkligen ha!

-En sån, men en sådan har du ju redan. Du har ju hela lådan full med gamla bilar som du aldrig använder!

-Okej, men en sån här då! Den här har min kompis. Dom är jättecoola!

-Men lilla älskling! 800 kronor för en plastrobot. Den kommer att gå sönder direkt. Ingen idé att lägga pengar på.

Och så håller vi på. Vet inte om någon känner igen sig? Men vår tanke är så god och vi hoppas på en jul med nöjda glada barn som ska känna tacksamhet och uppskatta sina julklappar som någon omtänksam förälder eller morfar köpt åt dem. Vi minns de där stunderna från vår egen jul för 30 år sedan när vi fick en dockvagn som enda julklapp. Hur magin bländade oss och hur vansinnigt tacksamma vi var över den där leksaken. Hur vi nöjde oss med ”det lilla” och hur vi aldrig skulle säga att vi egentligen önskat något annat och faktiskt tycker att julklappen vi fick var ganska tråkig. För hur var det egentligen? VIlka minnen har vi valt att bevara? Och vad har vi förträngt? Var det alltid vita jular förr?

Hur kommer det sig då att barnen är mer ”otacksamma” nu för tiden och varför är det så många föräldrar som önskar att barnen betedde sig mer som oss när vi var små. Ni som läste mitt förra inlägg om ”duktiga flickan” läste också min sons tankar om lydnad. När jag jämför hur man såg på hur barn ”borde” uppföra sig för 30, 40, ja kanske 50 år sedan, ska man också veta att då trodde man på barnuppfostran som gick ut på att barnen skulle lyda och visa respekt för de äldre. De skulle lära sig saker i skolan och de vuxna var förebilder som barnen skulle härma. De vuxna kunde använda sin makt för att vinna barnens respekt och barnen lärde sig tidigt att göra som de blev tillsagda för att behaga den vuxne. Självklart var inte detta fallet överallt, men detta sätt att se på barn och barndom var helt accepterat. Är det åt detta håll vi vill?

Förra veckan var jag på en mycket trevlig julgodiskväll med några av mina närmsta vänner. Vi kom in på julklapparnas dilemma och hur svårt det var att veta hur man skulle förhålla sig till barnens alla önskningar (eller inga önskningar). En av mina vänner hade gjort en paketkalender som hon lagt ner mycket jobb på och när sonen fick se den utbrast han: Jag ville hellre ha en legokalender. De hade kommit in på vad det var att vara otacksam och sonen visste inte vad detta betydde. För visst påverkas vi! Vi lägger ner en massa jobb och tid och kärlek på något vi tror våra barn ska älska och så uppskattas det inte på det sätt vi tänkt. Vi tänker kanske att barnen ska vara tacksamma. För på vår tid hade vi bara en kalender med bilder i. På en boll eller ett ljus? Varför då, undrar dagens barn? Fick man inget mer? Är det att vara otacksam för att man inte tänker som vi när vi var barn. OM vi nu tänkte så vill säga.

Barnen som växer upp i vår familj blir inte som vi var när vi var små. Förr fanns det en annan kultur, andra värderingar, andra samhällsnormer och kanske andra ekonomiska förutsättningar. Våra barn i vår familj, blir mer som vi är nu. Går telefonen sönder så köper vi en ny. Behöver vi en mössa till jul så investerar vi i det. Den gamla var kanske inte så tokig, men den nya var ju så fin. och billig! Vi konsumerar mer än någonsin och ändå föväntar vi oss något helt annat av våra barn.

”Barns liv levs i barndomsår som konstruerats för dem genom vuxnas förståelse av barndom och av vad barn är och borde vara” Mayall, 1996 s 1 (Från kvalité till meningsskapande s 103) Hur förstår och uppfattar vi våra barns barndom och hur tycker vi att den borde vara? Vi kan välja att tänka att de borde vara på ett visst sätt, visa respekt, vara tacksamma osv. Men vi kan också tänka att vi är med och påverkar hur just våra barns barndom blir och hur vi vill att våra barn ska vara. Dessa val är oerhört viktiga eftersom barn väldigt ofta väljer att bli som andra förväntar sig att de ska vara.

Hur gör vi då? Någonstans är det väl ändå viktig att vi hjälper våra barn till en ökad förståelse för att vi alla ska vara glada och tacksamma för det vi har. Att säga nej tack till en julkalender som mamma arbetat med kan faktiskt göra mamma ledsen och sårad. Att bara köpa nya leksaker som man sedan bara slänger är att slösa med pengar och miljö för en kort stunds njutning. Om vi tänker bort respekt och lydnad och istället tänker att barnet konstruerar sin egen barndom med hjälp av kloka människor i sin närhet. Kan vi ge barnet en relation till det som vi så gärna predikar om, så som fattigdom, förstörd miljö och återanvändning så ger vi också barnet möjlighet att skapa egen kunskap och förståelse inför detta. Kanske kan vi be barnet välja ut leksaker som de vill skänka till ett barn i ett annat land som inte har så många leksaker. Detta kan dock bli ganska abstrakt för barnet om de inte har någon relation till dessa barn. Eller kan vi föräldrar gå ihop och hjälpa barnen att byta leksaker med varandra, så att de gamla och tråkiga kan få ett nytt hem. Kan vi skapa mötesplatser för detta i juletid. Det görs redan på många ställen men jag tror vi glömmer involvera barnen. Vill vi hjälpa men inte vet hur kan vi kanske hjälpa barnen att skapa relationer till människor som vi inte känner så väl. Någon som säljer Faktum på stan eller ungdomar på en flyktingförläggning. Relationer som ger oss ökad förståelse och nya tankar kring vad som är viktigt på jul.

TIllsammas med våra kloka barn vet jag att vi kan nå fina värderingar och komma till nya insikter kring vad jul, julklappar och tacksamhet ska innebära för oss. Men jag tror inte vi kan nå dit genom att skuldbelägga dem för att de i våra ögon inte visar tillräckligt med uppskattning.

Duktig tjej!

Som förskollärare reflekterar vi ganska ofta över hur vi idag bekräftar barn. Istället för att säga “vad fint du har ritat” försöker vi visa vårt intresse för barnets teckning genom att till exempel säga: Vad spännande! Kan du inte berätta om vad du har gjort eller hur du har tänkt när du valde den färgen. När vi möter barn på morgonen försöker vi kanske undvika att kommentera vad de har på sig eller hur deras hår ser ut, utan istället bekräfta dem genom att sätta ord på hur roligt det är att just det barnet har kommit till förskolan. Kanske tillhör vi också de förskollärare som i största möjliga mån byter ut ordet “duktig” mot fraser som “vad fantastiskt det måste kännas för dig att kunna läsa själv” eller “har du tänkt på vad glad din kompis blev när du hjälpte honom med att lösa hans problem”. Åtminstone för mig och mina kollegor har detta efter många års reflektioner, blivit ett naturligt sätt att bemöta barn. Vi tänker att vi vill att barnen ska lära sig för sin egen skull och få förståelse för vilken nytta den nya kunskapen kan ha för dem själva. De ska inte lära sig saker för att tillfredsställa en vuxen som sedan ska bedöma huruvida de lyckats eller inte.
När jag skriver dessa rader kommer min sjuåriga son ner för trappan och han undrar vad jag skriver. Jag delar snabbt med mig av mina tankar och försöker att göra det utan värdering för jag är nyfiken på vad han tänker. Han har som vanligt mycket att komma med och det han säger bekräftar min tanke. Han upplever att när någon säger att han är duktig, kan det göra honom ledsen. “Duktig, det är liksom motsatsen till att absolut inte vara bra. Då måste man kämpa jättemycket för att göra så gott man kan. Det känns som att man har fått lyda folk, som att någon har varit domare och bestämt. Duktig känns som att man lyder folk för att få en belöning.” Jag undrar hur han tycker att man ska säga istället. “Man kan säga att det där kanske inte jag hade fixat, det var bra gjort. Bra gjort, betyder att man känner sig glad men man har inte tvingas att göra något. Man kan få höra att det var bra gjort, även om man kanske inte lyckades denna gången.”
Efter två veckor på Drottning Silvias barnsjukhus har jag dock fått göra ytterligare en kullerbytta i allt detta. Varje dag har vi mötts av fantastiska sköterskor som på ett oerhört proffsigt sätt tagit hand om vår dotter och hennes rädslor för undersökningar och stick. De har gjort henne lugn, trygg, glad och hoppfull och de har gjort exakt motsatsen till vad jag beskrivit ovan. De har berömt henne för hennes kläder och för hennes fina flätor. De har sagt att hon ritat fint, att hon är bra på att skriva. Efter varje undersökning som hon klarat av har hon fått höra att hon varit duktig som suttit still, sträckt fram fingret för ett stick eller orkat vänta på sin medicin. Ofta har hon också fått en direkt belöning i form av ett klistermärke, en glittrig penna eller söta kaninöron. Efter två veckor på sjukhuset kan jag inte annat än att hålla med sköterskorna. Hon har varit makalöst duktig som tagit sig igenom detta. Hon är värd alla belöningar man kan få. Självklart måste hon då också få höra detta av dem. Och av mig. 

Så varför är det mer okej att säga att ett barn är duktigt i vissa situationer än i andra?  Hur kan vi arbeta inom så liknande branscher där vi båda har barnets bästa i fokus, men ändå ha så olika strategier och syn på vad som är bra för ett barn? Kanske är det så att vi ibland glömmer bort att barn behöver olika saker i olika situationer. För att lära sig nya saker, stärka sin självkänsla och skaffa sig erfarenheter av livet, behöver vi kanske en större dos av det som vi kallar en lyssnande och medforskande pedagogik. Att barnet blir sett och hört för vad det är och vad det har i åtanke, snarare än för vad det presterar.  Men har man av olika anledningar hamnat på sjukhus, och enda sättet att blir frisk är att samarbeta med läkare och göra det man blir ombedd att göra, då är det kanske inte så farligt att få höra att man är duktig. Den berömmande dialogen skapade en kontakt mellan barnen och sköterskorna på sjukhuset. Jag såg hur barnen sträckte på sig och verkade nöjda med sig själva när de fick höra att de var duktigast av alla och att de borde börja jobba på sjukhus när de blev stora. Jag tänker vidare att barn behöver olika bemötande beroende på hur omständigheterna ser ut och det viktigaste för oss vuxna, oavsett om vi är föräldrar, pedagoger, eller sköterskor är att vi reflekterar i efterhand kring hur vi bemött ett barn och hur vi vill göra det nästa gång.