Varför gå utanför grindarna när förskolan tycks ha allt man kan önska sig?

Läser mitt gamla blogginlägg om besöket på Trollet och är genast tillbaka i känslan av överväldigande wow-upplevelse. Ni vet vad jag menar. Första gången man upplever något man tidigare inte varit i närheten av. Man går förbi en spegel och ser sin egen haka nere vid golvet och tungan som hänger lite utanför munnen. Ögonen är vidöppna och ögonbrynen högt upp på hjässan. Man hör också sig själv då och då utbrista ljud som ”åhhh” , ”whoo”, ”ohhh” och så vidare. Hela tiden försöker hjärnan förstå hur det kan vara möjligt att skapa sådana miljöer, arbeta i dem och få barnen att ta ansvar över dem. Med hjälp av föreläsningar och berättelser av kloka pedagoger som dyker upp som på beställning när man undrar något, så faller bit för bit på plats.

img_3704

Den här gången var upplevelsen annorlunda. Nyhetens behag hade passerat (vilket jag tyckte var ganska skönt) och studiebesöket på Trollets förskolor kunde mynna ut i något annat. Jag fascinerades över att allt var så annorlunda mot förra gången. Inte bara min egen upplevelse utan även miljöerna. Mycket i själva uppbyggnaden var likadant, som basmiljöer, mötesplatser och dokumentation, men innehållet var något helt annat. Såklart, tänker ni, det var ju ett halvår sedan jag var där sist. Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv och tänka på när jag arbetade i barngrupp för drygt ett år sedan så kunde mycket se likadant ut. Till och med år efter år. Dokumentation satt kvar uppe och endast vissa miljöer förnyades. Det var svårt för någon utifrån att skilja på vad som pågick just nu och vad som var hett för sex månader sedan. Även om förskolorna på Trollet hade gammal dokumentation kvar så att man kunde följa historien så blev det så tydligt vad som skett i barngruppen under veckan och man kunde också ana vad som skulle komma att undersökas veckan där på.

På bussen hem fortsatte reflektionerna och vi var några som funderade över vad vi tog med oss. Jag kände igen mig så tydligt i de reflektioner jag mötte och upplevde åter igen hur viktigt det är att få komma tillbaka till en plats flera gånger, också få diskutera tillsammans med dem som upplevt samma sak.

Vad tog jag då med mig?

Min stora fundering från dessa två dagar fick bli: Hur kommer det sig att förskolor med så fantastiska, kreativa och utmanande miljöer både inne och ute, arbetar så mycket utanför gården? Alla föreläsningar vi fick lyssna på innehöll berättelser om hur barn och pedagoger var aktiva på platser som skogen, bäcken, ängen och i bostadsområden. Även i dokumentationerna såg man bilder och material som skvallrade om att utforskandet pågått utanför grindarna. Man letade efter olika skal, gick på tysta promenader, tillverkade kikare för att lättare kunna upptäcka spår av alla dess slag. Man kan fråga sig om detta verkligen är nödvändigt när man har så mycket att göra på gården där hemma. En pedagog sa när vi gick runt i utemiljöerna att här behöver barnen verkligen inte ha tråkigt. Det finns stationer och inbjudan till lek och utforskande i bokstavligen vart enda hörn. Trots det stannar inte grupperna där utan de tar sig utanför grindarna och in i samhälle och natur. Ni som känner mig och följt min fascination för hur vi tillsammans med barnen kan utforska samhället, vet att jag egentligen inte är förvånad utan snarare förstummad. Och imponerad. Lyckan över att få det bekräftat på så många olika sätt. Tillfredställelsen över att se hur alla dessa barn får arbeta vidare med sina upplevelser med olika material i olika miljöer. Det får mig att häpna. Åtminstone får det bli min tolkning av varför miljöerna blir så viktiga, trots att så många timmar spenderas utanför dem.

Verkligheter knyts ihop och besök i samhället förankras på förskolorna. Man går till en plats, tar bilder, tar med sig material, ställer frågor och hypoteser. Väl tillbaka på förskolorna fyller man på med nya material och erfarenheter samtidigt som man bearbetar det man upplevt. Tittar på bilder, översätter sina hypoteser och teorier genom estetiska uttrycksmedel som lera, färg, pennor och kreativt skapande. På så sätt fastnar upplevelser och lärande och blir till ny gemensam kunskap som barnen bildar tillsammans. Det fanns så oerhört många exempel på detta och vi bekräftas i vår tanke att om man vill arbeta utifrån en utforskande, lyssnande och nyfiken pedagogik, blir uppbyggnaden av undersökningsbara miljöer helt nödvändiga.

Miljöer som pratar för sig själva

Nästa fokus i de bilder jag tagit under studiebesöket, kan jag se handlar om talande miljöer. Små stationer som känns självklara och tydliga att slå sig ner i. Något jag inte riktigt hann bli medveten om vid mitt förra besök men som nu blev så uppenbart. Vi har diskuterat det kompetenta och rika barnet i kombination med en kompetent vuxen som förberett, planerat och organiserat en aktivitet. Det fanns oerhört många exempel på detta.

”Varsågod, ta för dig, uttryck det du tänker i valfritt material. Här finns bilder som visar hur barnen gjort innan dig, förslag på vilka färger du kan använda. Vi tänker att du fixar det här”. Utmanande och föreslående stationer som för det erfarna barnet inte kräver en vuxens direktiv, uppmaning eller godkännande. Miljön talar för sig själv och nästan skriker om att bli sedd, använd och prövad. Ofta finns också komplement som faktaböcker, bilder som väcker frågor och digital teknik.

Tittar man noga så kan man se att miljöerna också ställer frågor till barnen. När jag och min kollega reflekterade kring bilderna uppfattade vi att miljöerna ställer barnen inför utmaningar som hur de ska få fram färger. Titta till exempel på den här bilden:

Tre burkar med kritor men fyra cirklar med färg. För oss betydde det att miljön frågar barnen: Du kan rita rött, blått och gult med kritorna, men hur ska du göra för att rita grönt?

Ytterligare en sak jag tar med mig är de tydliga frågorna som sitter tillsammans med dokumentationen. Syfte och nyfikenhetsfrågor. Överallt blir barn och pedagoger på påminda om projektet och de frågor de formulerat tillsammans. Detta tror jag är en oerhörd hjälp till att hålla fokus och stanna i det man sagt från början. Dessutom är väggarna fyllda av barnens teorier och tankar, vilket hjälper till i valen av projektens riktning.

Viktiga lilla person

Du, viktiga lilla person. Som kom till den här jorden för att skapa förändring. Du som kanske bara når upp till dörrhandtaget om du ställer dig på dina tåspetsar men som kommer skapa skillnad och mening så fort du tassat över tröskeln. Varmt välkommen till vårt sammanhang som du nu är del av. Det är för dig vi finns här och vill utvecklas, lära och skapas på nytt. Omskapas tillsammans med dig. Du, viktiga lilla person som ännu bara följt med jorden runt några få varv. Tillsammans med dig vill vi upptäcka allt på nytt och se allt vi redan trodde sett med dina ögon. Förstå det som du redan verkar förstå.

Ditt sätt att vara nyfiken på allt du ännu inte prövat, din vilja att lära dig det du ännu inte kan. Din ofattbara envishet att försöka gång på gång tills du till slut klarar det du från början inte trodde du kunde. Eller var det kanske vi som inte trodde? Vi som var för snabba med att använda vår alltför stora erfarenhet av vad som borde vara möjligt. Förlåt, vi är medvetna om det och hoppas att du kan lära oss mera. Hos oss blir dina styrkor till gemensamma drivkrafter som vi vill använda för att utmanas på nytt. Vi tänker lyssna på dig med våra öron och ögon och tillsammans med dig vill vi lära oss allt i världen som är värt att veta.

Välkommen hit du vetgiriga lilla person som ännu inte fyllt ryggsäcken med begränsningar och insikter kring vad som är möjligt och uppnåeligt. Du är betydelsefull i vår strävan för att bättre förstå oss på alla viktiga medborgare som du. Vi vill finnas här för dig när du upptäcker allt runt omkring. Vara med dig i alla de möten du gör med världen. Utmana när du stannar, vägleda när du kör fast och stötta i alla de beslut du är klok nog att fatta.

Välkommen till oss, du begåvade, starka och viktiga lilla person. Du behövs för att göra oss till vi. Utan dig är vi oviktiga. Tillsammans med dig blir vi viktigast i världen.

Av: Linda Mjölner, 2018

Andas UT och fira varandras framgångar på Sett syd

Stress, Kasam, digitalitet och ett salutogent perspektiv. Och så en ny läroplan på det. Det är några av de pusselbitar jag tog med mig från Sett syd. Huvudet är fyllt av ett spännande myller av tankar. Några riktigt gamla som väckts till liv och kanske klätts i nya begrepp. Andra helt nya som ska försöka ta plats bland dem som redan sitter stenhårt fast. Tillsammans ska dessa skapa nya sanningar och förståelse i hjärnan. Erika Kyrk Seger pratade om rhizom och hur hjärnans system kan liknas vid det rotsystem som vissa växter har, exempelvis vitsippan. Skulle du plocka sippan så är rotsystemet kvar och därför sägs dessa system vara svåra att utrota. Lite så är det ju med hjärnan också. Inte lätt att ändra på det system vi byggt upp under så lång tid. Men all forskning om hjärnan visar ju på att det definitivt går att skapa nya vägar och att man med tankens hjälp kan “flytta motorvägarna” och till och med trampa upp helt nya stigar.

När dokumentationen fastnar i skärmen

Andas ut

Att stress hänger ihop med hur hjärnan jobbar var ju kanske inte direkt en nyhet. Heller inte att andningen är viktig när du känner dig stressad. Men att du måste andas UT innan du kan andas in, var märkligt nog en nyhet för mig. Kan man ju tycka att man borde ha koll på men när stressen kopplar på så är det inte alltid så lätt att tänka rationellt. Lina Lanestrand berättade att stress är en fysiologisk reaktion som gör att allt blod åker ut till musklerna. För många innebär det att man stelnar till och varken kan agera eller tänka klart. I den situationen kan det vara skönt att bli påmind om att andas UT innan man ska andas in igen. Hon menade att tillfällig stress inte är någon större fara om man bara lär känna sig själv och sin egen reaktion. Man kan inte. alltid påverka sin reaktion i stress men man kan acceptera den och förebygga den och framförallt, sluta straffa sig själv för att man reagerar som man gör. Så har man ju gjort några gånger. Exempelvis innan man fått ut familjen genom ytterdörren på väg till skola och jobb på morgonen.- Skynda er nu, ni börjar snart! Har vi med oss allt? Vem har gympa idag! Är frukten packad? OM vi bara gått upp lite tidigare så hade vi hunnit i bättre tid! Att jag aldrig lär mig! Jag är ju hopplös! I den situationen är det inte bara jag själv som “straffas” för att jag hamnat i stress utan även resten av familjen får sin beskärda del. Mycket intressant föreläsning om stressrelease som fick mig att fundera kring hur jag kan andas och hur jag brukar agera och kanske också hur jag kan förändra mitt agerande i en stressad situation.

Kasam

Lina var också en av de föreläsare som pratade om begreppet KASAM som står för Känsla av sammanhang. Inte heller detta är på något sätt en ny revolutionerande upptäckt men i min hjärna hade det kommit ganska långt bak på hyllorna. Enligt Aaron Antonovskij är det sammanhangen som avgör hur individen klarar av stress. Vetskapen av det kan hjälpa oss att både hantera vår egen stress, samt förstå bättre varför andra reagerar som de gör.

Hur blir det vi håller på med, meningsfullt för oss. Har vi tydliga mål som vi alla varit med och satt upp och önskar vi verkligen samma resultat. Ordet meningsfullt har hjälpt mig som pedagog åtskilliga gånger. För vem är det vi gör, meningsfullt! För mig själv? För barnen? För föräldrarna? Om vi inte kommer på något bra svar på den frågan, då ska vi antagligen inte hålla på med det som vi gör. Då måste vi byta riktning. Först när alla i en grupp känner att arbetet blir meningsfullt så kan omkultivering ske. Lina uttryckte det så tänktvärt: “Culture eats strategy for breakfast”. Även begripligheten blir avgörande för hur stressad du blir. Förstår du inte vad du ska göra så är det inte konstigt du blir stressad. Därför är det viktigt att uppdraget är tydligt formulerat och begripligt för dem som ska ingå. Det tredje ordet är hanterbarhet. Vad finns det för resurser och tillgångar. Är det rimligt att vi kan nå detta mål? Hur ser belastningen ut och vad finns det för möjlighet att påverka?

Kuratorn och rektorn som ville förändra skolans arbete med elevhälsan

Teorier som krokar i varandra

Aaron Antonowski beskrivs också som myntaren av det Salutogena förhållningssätt som innefattar begreppet Kasam. Anna Ericsson och Johanna Tengwall beskrev det salutogena som att man lägger tonvikt på friskfaktorer istället för riskfaktorer. Att man alltid utgår från det som barnet redan kan och väljer och se människan som intressant och kompetent. Jag tänker att det är så skönt att sitta på föreläsningar och känna tillfredsställelse över hur teorier, begrepp och förhållningssätt kuggar i varandra. Gunilla Dahlbergs fokus på den lyssnande pedagogiken, tillsammans med lösningsinriktad pedagogik som är djupt rotat hos oss på Berghult, som har så mycket gemensamt med det salutogena perspektiv som beskrivs av många föreläsare. Vi lyssnar in, utgår från barnen och fokuserar på det som barnen kan, vill och är nyfikna på. Utifrån det tar lärandet nya vägar. Även Antonowskis beskrivning av att se människan som intressant och kompetent, tänker jag kuggar in i Malaguzzis beskrivningar av det rika och kompetenta barnet. Det är så härligt när våra teorier i huvudet nöts och skavs lite mot varandra, hamnar i förändrade sammanhang och kläs in i nya ord. Och kanske vidgas ens tankar aningen, när vi adderar en ny betydelse till det begrepp vi hade med oss från början.

Anna Ericsson och Johanna Tengwall tog även de upp begreppet kasam. De berättade om hur de arbetat för att förändra skolans arbete med elevhälsan. Istället för att vi tror att vi vet vad barnen behöver, måste vi ställa frågan till dem. Vad har DE med sig? Vårt mål måste vara att väcka det i människan som redan finns. Kasam kan vara till hjälp när vi stöter på motstånd, både hos barn, elever och kollegor. Att vi funderar över om personen vi möter har förstått vad vi är ute efter? Har hen möjligheter och förutsättningar för att hantera det som vi kräver och på vilket sätt är det meningsfullt för personen i fråga? När vi väl hittat vilket hörn av triangeln som ställer till bekymmer, kan vi börja jobba på förutsättningarna.

Vill också koppla tankarna om meningsfullhet och begriplighet till gårdagens reflektioner med Gunilla Dahlberg samt pedagogistorna/pedagogiska samordnare i Lerums kommun. Vi pratade om vikten att ha en gemensam riktning. Att vi alla vill mot samma mål och att vi hjälps åt att förstå varför det är just dit vi ska? HUR vi sedan kommer dit, kan få se väldigt olika ut bland pedagoger och avdelningar. Beroende barnens ålder, gruppens förutsättningar, pedagogens möjligheter och intressen osv. Men riktningen måste vara gemensam och läroplanen ska ligga där i bakhuvudet, som Gunilla uttrycker det. Annars blir det svårt för oss att hålla ihop.

Möte på Berghults förskola. Reflektion mellan Gunilla Dahlberg, Erika Kyrk Seger, Josefin Gustavsson, Camilla Warberg, Marie Folin och Anna Jansson (foto: Linda Mjölner)

Fira framgångar

Även Katinka Leo pratade om vikten av tydlighet i verksamheten. Hon menade att otydlighet kan vara utvecklingsarbetets största hinder. Att det skapar konflikter och osämja om man inte vet eller förstår vart man vill. Har man en så kallad riktad förskola (tex Montessori eller Waldorf) så vet alla pedagoger vad man “skriver på”. En kommunal (eller privat) förskola kan behöva komma fram till liknande riktning så att alla vet vad som förväntas av pedagogerna. Skapa en likvärdighetsagenda. Jag tyckte det var lite befriande när hon sa att förändring sker inte i en vision, den sker i detaljerna. Att vi så ofta börjar med så stora förändringar när det kanske egentligen handlar om att börja fundera kring en en samling, en hallsituation eller en del av ett projektarbete. Hon avslutade också med att säga att vi ska belöna våra önskade betenden och hylla varandra. Ha lite bubbelvatten eller alkoholfri cider i kylen och FIRA framgångar så ofta det går. Något jag verkligen tar med mig 🙂

Adekvat digital kompetens

Till sommaren ser vi fram emot den nya läroplanen som bland annat kommer att formulera nya mål kring hållbar utveckling och digital kompetens. Det står i nya läroplanen för förskolan att “utbildningen ska ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens”. Både Erika Kyrk Seger och Anna Stigsdotter pratade om vikten av att vi omfamnar den digitala utvecklingen och möter barnen där de är. Den digitala tekniken är inte bara till för att söka fakta på, vi behöver hjälpa barnen att utveckla sin förmåga att ifrågasätta. Att vi bidrar till att skapa problematiserande barn. Om vi tidigt släpper in barnen i den pedagogiska dokumentationen ger vi dem möjlighet att bli delaktiga i skapandet av sig själva. Erika betonar vikten av att barnen inte får bli endast objekt på en bild utan att de själva får vara med och ta bilden, välja ut bilden och reflektera kring den. Att vi förändrar sammanhangen kring barnen så att den pedagogiska dokumentationen faktiskt fungerar. Om små barn exempelvis river ner dokumentation som sitter långt ner och flyttar runt den, då bör vi lyssna in. Kanske passar det bättre med laminerad dokumentation hos ettåringarna som man faktiskt FÅR kånka runt, flytta och packa i lådor.

När dokumentationen fastnar i skärmen

Anna Stigsdotter problematiserar begreppet “adekvat digital kompetens” och tänker att det är den kompetens vi har “här och nu”. Hon talar också, precis som Erika, om vikten av sammanhang och att vi funderar över vilka barn vi har framför oss. The future is now! Pedagoger måste kritisera det digitala innehållet,och återigen fundera kring meningsfullheten. Vad blir viktigt för barnen? Vad är viktigt på riktigt? När Anna kommer in på den viktiga frågan om att fråga barnen om lov, får jag lite som en klump i magen. Vad har vi egentligen för rätt att filma, fota och spela in röster? Hur ofta ställer vi frågan till barnen: får jag lov att ta kort på dig. Den försvarande rösten inom mig säger att dokumentationen sker av goda skäl och jag gör det för att komma ihåg och förstå barnen bättre… men ändå? Vem bestämmer om det verkligen är okej? Det får mig att fundera kring barnens rättigheter och pedagogens skyldigheter.

Förskolan i den digitala tidsåldern

Låta allt sjunka in

Oj oj oj, det här blev ett långt inlägg. För er som inte tog er till SETT fick ni här en kort sammanfattning om vad man KAN ha fått med sig om man var där. Måste avslutningsvis säga att det var en fantastisk mässa och att det var extra roligt när man själv fick vara med och föreläsa. Jag kunde göra många kopplingar kring det som sas, till det jag själv föreläste om. Vikten av att lyssna in barnens frågor, finnas nära och verkligen försöka förstå vad de var intresserade av. Sammanhanget, meningsfullheten och begripligheten är på många sätt sammanfattande begrepp för hela vårt projekt BRIC och barnens roll i samhället. I projektet var den pedagogiska dokumentationen den drivande faktorn och ipads, barnens egna bilder och filmer och digital teknik blev avgörande för våra reflektioner och möten. Det fantastiska med en mässa som SETT tänker jag är bredden av alla de ämnen som behandlas. Att man dessutom har möjligheten att välja föreläsningar utifrån det man själv är intresserad av, gör ju upplevelsen ännu rikare.

Nu ska jag försöka samla tankarna från föreläsningar, reflektioner och diskussioner och fundera vidare på vilka nya vägar de skapat inuti min hjärna. På måndag är det dags för ny föreläsning om hur vi ska låta hjärnan blomma (med Ulrika Ahlqvist) och då kommer det antagligen ännu mer tankar. Tack för mig 🙂

Lite som att tågluffa…

Att vara pedagog. Att ha ansvar över nutidens och framtidens medborgare och se till att de får de verktyg de behöver för att delta i ett socialt, demokratiskt och mångfacetterat samhälle. Pedagogens synonymer på synonym.se är lärare, undervisare, uppfostrare, skolman, instruktör Tänker och hoppas att det betyder mycket mer än så.

Pedagog är ett av de mest komplexa yrken vi har. Du förväntas kunna undervisa, ha samtal med föräldrar, ta ansvar för barnens utveckling och din egen utveckling som pedagog. Men i var och en av dessa uppdrag så ingår en mängd olika roller. Olika pedagogroller. Om man själv inte arbetar med människor så kanske man inte tänker på det här. Men man måste vara extremt flexibel och känna av vilken roll som passar bäst i vilken situation.

På torsdag sitter jag på tåget ner till Malmö och Sett syd. Där ska jag föreläsa inför (förhoppningsvis) en massa förändringstörstiga pedagoger som kommer vara fyllda med åsikter och nya frågor efter mässans slut. Var själv på SETT för några år sedan med två kollegor och jag minns att det bara snurrade i huvudet på vägen hem. Då hade jag gått in i den bildande pedagogrollen och var på mässan för att lära mig en massa nya saker. Min kommande föreläsning i Malmö handlar om ett treårigt projekt där jag och mina kollegor arbetade med barnen i relation till samhället och vi utgick från Lerums torg för att förstå saker på nya sätt. Jag kommer att berätta om de olika roller som man som pedagog tar sig igenom när man tar med barnen till en ny plats. I boken “Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande”(av Elisabeth Nordin-Hultman) läste vi om omsorgspedagog och verkstadspedagog, vilket jag då fann väldigt intressant. Nu tänker jag att man inte kan dela upp pedagoger i olika fack, däremot kan man skilja på de roller de tar vid olika tillfällen.


De första gångerna vi kom till torget hade vi alla 22 barn med oss. Vi hade inte alls diskuterat våra roller innan vi gick dit, vilket fick konsekvenserna att alla räknade barn, alla ropade till barnen om gränser och ingen pedagog kunde vara med barnen i ett utforskande. Nästa gång gjorde vi upp rollerna något tydligare men fortfarande handlade väldigt mycket om att sätta upp gränser tillsammans med barnen, få dem trygga på platsen och jobba med sin egen rädsla för allt som kunde hända. Det blev också väldigt mycket omsorg som den så kallade omsorgspedagogen står för. Snuviga näsor, gå med in i kommunhuset med kissnödiga barn och lösa konflikter som uppkom i och med den nya plats vi befann oss på. Men med tiden kom också lugnet, tilliten och utforskandet. Vi kunde inte låta bli att bli nyfikna på det barnen undersökte. Sakta förändrades vår pedagogroll mot den så kallade verkstadspedagogens. Man kan också säga att vi tog en mer utforskande roll. Vi kunde sitta med fem barn och rita av hästen (statyn), dansa till musik mitt på torget, eller ställa frågor till medborgarna om deras vanor på torget. Vi gick in i en mer avslappnad roll där vi vågade stanna upp och hålla kvar barnen i processen. Men det var helt klart så att det tog sin tid.

Ibland behöver man ta en auktoritär roll för att tydliggöra vad man förväntar sig av barnen och sätta gränser. I början av en termin upplever många att man behöver vara hårdare med regler och rutiner. Nya barn har kommit till och barngruppen som fanns på förskolan i juni har oftast ändrat skepnad Äldre barn har bytts ut mot yngre.Många gånger har man också fått en ny kollega. Precis som i alla gruppkonstellationer går man igenom olika faser och för det krävs olika insatser som pedagog. Tillsammans med barnen är man ibland lekledare, ibland den som någon vill leka med. Man kan vara den som startar upp och föreslår en aktivitet, eller den som bara följer barnen. Med föräldrarna får man i vissa lägen stå med pekpinnar, i andra situationen passar det bättre med rosor. På enstaka samtal får man till och med ta rollen som familjeterapeut 🙂  I arbetslaget ska man komma överens om förhållningsregler, scheman, strukturer, samtidigt som man ska fixa att planera och reflektera kring verksamheten.

Utöver detta har vi ansvaret över den pedagogiska dokumentationen och alla de olika roller den kräver. Du ska vara den som observerar, tyst och passiv med ditt anteckningsblock. Den som reflekterar, med barn, pedagoger och föräldrar. Du ska utifrån din reflektion ta en planerande roll och strukturera upp kommande projekt. Sedan ska du inspirera, influera och introducera barnen för nya spännande upplevelser. Dessutom säger läroplanen att du ska ta en ledande roll samt vara medforskare tillsammans med barnen. Fick jag med allt? Knappast. Det är säkert lika många roller till.

När ska man då inta de olika rollerna. Malaguzzi, som är grundaren av Reggio Emilias filosofi, menar så klokt att “det beror på” Han beskriver att som pedagog ska man vara regissör, handledare, utmanare och instruktör. Man ska vara arrangör av miljöer och samtidigt kunna ge barnen utmaningar och uppgifter. Ibland behöver man till och med vara barnets sekreterare. Allt avgörs av sammanhanget. Vad behöver barnen i just denna situation?

I min pedagogroll som pedaogista, har jag förmånen att följa många kloka pedagoger i deras val kring i alla olika roller. I en reflektion med en pedagog pratade vi om den resan hon gjort under året (resan med barnen) och hur nu var mycket mer intresserad av vad barnen gör. Att hon ville förstå dem och jobbade på att hitta sätt att göra aktiviteten meningsfull för barnen, men också för henne. Istället för att pojken skulle förstå vad hon tänkte, så pratade vi om att hon först behövde förstå vad pojken tänkte. Efter det sa hon något som fastnade hos mig.  “Att vara pedagog tillsammans med dessa barn är lite som att tågluffa. Man vet inte vart man ska och man vet inte vad som kommer hända längs vägen. Men man är på samma tåg, man har roligt tillsammans och man lär sig en massa nya saker hela tiden” (hoppas att jag citerade hyfsat riktigt 😉 . Och visst är det så. Skillnaden är kanske bara att som “tågluffare” kan du bara hänga på. Go with the flow och njut av tillvaron. Som pedagog på tåget tillsammans med barnen, måste du ta tillvara på alla de möjligheter som de olika stoppen ger. Dessutom behöver du kunna inta en mängd olika “luffarroller” för att få med dig alla dina medresenärer till slutstationen. Om den ens existerar?

Möten som påverkar och förändrar

Under höstterminen på Berghults enhet har vi diskuterat styrkan i att arbeta mot ett gemensamt mål. Efter att pedagogoer besökt både Bassa Reggina i Italien och Trollets förskola i Kalmar har övertygelsen hos många av dem blivit ännu starkare. Vi behöver ett gemensamt tema att arbeta mot. Där vi kan mötas i reflektioner kring vad vi sett att barnen utforskar och undersöker. Där vi kan stödja varandra i allt det kluriga som kommer när man börjar arbeta i projekt. Där olika barns tankar, möten och erfarenheter blir till en helhet som samlas i våra gemensamma berättelser och dokumentationer. Efter en studiedag i höstas enades vi om att temat för året skulle bli ”I mötet med världen”

Studiedagen inledde vi med att berätta för varandra om möten som vi pedagoger gjort som påverkat oss i olika riktningar. Det var möten med personer som fått oss att tänka på nya sätt och få syn på våra egna rädslor? Möten med vacker natur som fick oss att känna lycka och tacksamhet? Det var också möten med olika platser som fick oss att inse att vi behöver kontraster i våra liv?

I tisdags var jag på en roadtrip tillsammans med kollegor som fick mig att ytterligare inse betydelsen av att möta människor i nya sammanhang. Vi har alla olika erfarenheter och jag tänker att vi lär oss hela tiden nya sätt att förhålla oss. I början av min ”karriär” som förskollärare var jag oerhört rädd för nya möten. Och detta var ju något som inträffade HELA tiden. Nya barn, föräldrar och kollegor. Barnen var väl de som var lättast att möta då man visste att de var raka och ärliga från början. Kollegor var också relativt enkelt i början. Alla befann sig i ”lära-känna-fasen” och man var trevlig och nästan lite fjäskig mot varandra. Möten med chefen när man skulle ”säga sin åsikt” var verkligen inget jag längade efter. Med darrande steg och svajig röst kunde jag gå dit och knacka på dörren för att fråga om mer tid för något eller om lov för att genomföra en förändring. Föräldrar var dem jag tyckte var svårast. Det enorma ansvar som vilade på mina axlar. Jag var 25 år när jag började jobba. Yngre än de flesta föräldrar och det var till lilla mig de skulle lämna det allra käraste de hade. Inte gjorde det nog saken bättre att ingen i vårt arbetslag då vi startade upp en helt ny verksamhet, hade fyllt 30 år! Jag minns alla fjärilar i magen, all rädsla för att säga fel och den hemska känslan som innfann sig när man blev ifrågasatt av en upprörd och anklagande förälder. Då var jag helt utan yrkesmässig erfarenhet av att bli utskälld, eller kritiserad. Ingen som helst vana av att på riktigt argumentera för min åsikt, då den långa lärarutbildningen var mer som ett spel kring konflikter. Fri från erfarenheter är jag definitivt inte längre. Nu släpar jag runt på en ryggsäck fylld av kollegor som tycker jag har helt fel,  föräldrar som gråter och är arga, chefer som tycker att jag ska göra en massa saker jag inte hinner med. En ryggsäck tung som bly, fylld av läskiga möten jag gjort med människor som inte tyckt som jag.

Tack vare denna stora ryggsäck är det idag mycket lättare att möta människor. Jag har också lärt mig att inse vilken utveckling det ligger i att möta olika människor i olika sammanhang. Tillbaka till min lilla roadtrip som var fylld av just möten. Bilen rattades av min sedan ett år tillbaka ”gamla” kollega, som varje gång vi pratar, får mig att se på mina grubblerier med nya ögon och som dessutom alltid gör mig påmind om vilket fantastiskt roligt och viktigt jobb jag har. Där fanns också en helt ny kollega som bidrog med ett nytt perspektiv på pedagogistarollen och som lyfte fram glädjen i att få vara med när förändringar sker. All lycka och kraft som förändringen för med sig. Jag fick också träffa gamla ”Italien-vänner” som vid vårt förra möte berättade med full entusiasm om ett projekt de höll på med och visioner som de kämpade mot. Idag hade de nått ända fram och öppnat ett helt fantastiskt återanvändningscenter i Töreboda, som de drev för att ge barn och och pedagoger möjligheter att utforska allt som finns i läroplanen med hjälp av material som annars skulle ha kastats. Jag möttes också av engagerade förskollärare som visade runt oss på sin fina förskola där barnsyn och kunskapssyn lyste igenom både arkikektur och val av material. Genom sitt självklara sätt att beskriva pedagogers närhet till barnen, vikten av miljöer som går att utforska och kraften i den pedagogiska dokumentationen, stärktes min tro på det kompetenta barnet något ytterligare (tänk att det fortfarande är möjligt) Dagen avslutades med en mängd möten med pedagoger i och med Erikas föreläsning om digitala vär(l)den. Salen var fylld av pedagoger som antecknade, fotade och in i det sista (under den 2 timmar långa föreläsningen) var fokuserade och visade stort intresse för det som presenterades.

Det är ingen tvekan om att vi människor behöver mötas för att utvecklas och lära oss nya saker. Men vi behöver också mötas för att må bra, få dela med oss och för att förändra våra tankar. Jag avslutar detta ”mötesrika” inlägg med ord från Carla Rinaldi:

För att få tillgång till sina egna subjektiva tankar och teorier om världen behöver man andra att berätta dem för. Att dela sina teorier med andra är ett svar på osäkerheten att vara människa

Vad väcker ditt intresse?

Vi befinner oss på bilsemester i Italien. I familjen finns fyra personer. En pappa som arbetar materialutveckling och uppskattar en god läsning om sport eller historia. En mamma som jobbar med pedagogisk utveckling och gärna tillbringar tid vid en pool eller på kulinarisk måltidsupplevelse. En pojke som helst spelar fotboll hela tiden (antingen i verkligheten eller på ipaden) och en flicka som badar och simmar precis så mycket som det ges möjlighet till. För att semestern i slutändan ska ses som lyckad måste alla familjemedlemmars behov på något sätt blivit tillfredsställda.

Ekvationen skulle kunna se ut enligt följande. Lite bilkörning genom Toscanas vackra vidder (alla i familjen gillar bilkörning), restaurangsökande via TripAdvisor för att inte missa ett gourmand-ställe, iPad i bilen som är laddade med favorit filmer, täta glasstopp, pool vid varje boende, en fotboll i baksätet, badkläderna redo i en egen väska, fotostopp vid diverse fotbollsstadium och ständiga resonemang om vad som ska göras här näst.

Måste säga att vi under våra elva dagar i Italien lyckats ganska bra. Men semestern har fått mig att fundera på våra olika intressen. I framsätet låter det -åh vad vackert! Ser ni, barnen! Lägg ifrån er ipadarna nu! Ser ni hur höga bergen är och hur annorlunda de är emot hemma! Kolla solrosfälten! Aldrig i mitt liv har jag sett något så vackert! Oj, vilka vyer! Som Skåne men vackrare! Och titta på det turkosa vattnet som slår upp mot klippkanten längs den italienska rivieran. För att inte tala om alla fraser som kring de smala, färgstarka italienska gränderna. Gatlamporna, kullerstenarna, valven, torgen, ja det tar aldrig slut. Gapande sitter vi i framsätet och fascineras av allt det pittoreska, genuina och kulturella som vi åkt så långt för att se. I baksätet stänger de (ibland) lydigt av sina plattor och ser ut genom fönsterna. Ja, mamma, jättefint. Denna staden var också fin. Utsikten är fin här också. Ja pappa, vattnet är fortfarande turkost. Får vi läsa nu.

När vi däremot stannat och gått ur bilen kan de fängslas av diverse under i naturen. Medan vi ser på berg, hus och människor kan de uppfyllas totalt av pyttesmå fiskar i vattnet. Titta mamma så söta! Och många! Eller när vi inte kommer vidare på strandpromenaden på grund av alla stenar som måste granskas närmare och helst av allt läggas i väskan. Vi fotar kyrkor från medeltiden, barnen samlar på colaburkar som de vill ta med till Sverige. Båtar är något som vi alla kan förundras över och studera länge. Och båtar finns det tack och lov gott om här i Italien. Men förutom det så är min upplevelse att barns och och vuxnas intresse väldigt ofta skiljer sig åt på semestrarna.

Så hur skapas egentligen ett intresse? Eller ska vi fråga oss hur skapas de ”känslor som orsakar uppmärksamhet för att fokusera på ett objekt, händelse eller process”? (Wikipedia) Jag minns att jag var inte ett dugg intresserad av utsikt, berg eller vackra vyer när jag var liten. Men nu kan det få mig att nästan tappa andan av fascination. Bli hänförd och nästan knäsvag av Gardasjöns vatten och sluttande klippor eller Florence perfekt planterade raddor av gröna vinrankor. Hur har detta intresse skapats. Lär man sig att bl intresserad? Är det föräldrarnas tjat om det vackra som till sist etsar sig fast? Är det medias redigerade och omarbetade bilder som matar oss vuxna med vad som SKA vara vackert? Vad vi SkA bli hänförda av.

Som så många gånger i mitt resonemang landar jag i ordet meningsfullhet. Vad som är meningsfullt för olika människor. Vackra vyer får mig ofta att känna lugn och harmoni. Jag andas lättare, pulsen går ner och jag kan känna mig lycklig och tacksam över att jag får befinna mig på den plats som jag just står på. Ett barn kanske inte inte tycker det känns meningsfullt att se ut över ängar där allt är stilla. Istället vill de undersöka hur ekorren kan hoppa mellan träden eller hur snabbt fiskarna simmar i vattnet. Är det rörelsen som blir drivkraften och som väcker deras intresse?Spänningen och ovissheten i vad som kan komma att hända? Det enda jag vet säkert är att vi berikar varandra med våra sätt att se på världen och tillsammans får vi syn på nya saker att fascineras kring. Att resa tillsammans med barn ger nya dimensioner till det som annars kunde blivit ganska förutsägbart. Och förhoppningsvis har resan även väckt nya intressen även hos barnen.

Vackra progression

Progression. Det var ett av de ord vi snurrade kring igår under samtalet med Gunilla Dahlberg, Erika Kyrk Seger och Camilla Warberg. Vi har träffats en gång i månaden under ett års tid och vi pedagogistor/pedagogiska samordnare har delat erfarenheter och funderingar som stärkts och problematiserats av professor Gunilla Dahlberg.

För er som inte känner till Gunilla så har jag hört henne beskrivas som ”Förskolevärldens Zlatan” 🙂 Hon är professor i pedagogik och och vi har henne att tacka för att vi i Sverige idag på många förskolor arbetar så framgångsrikt med verktyget pedagogisk dokumentation som kommer från Reggio Emilia i Italien. Gunilla har en stark förankring i Reggios pedagogik och hon var med och redigerade läroplanen 2011.  Hon har skrivit många böcker och artiklar om bland annat pedagogisk dokumentation och synen på barnet och dess kunskapsskapande.

Hennes bok ”Från kvalitet till meningsskapande” (som hon skrivit tillsammans med professorerna Peter Moss och Alan Pence) är översatt till sju olika språk och har sålt i tiotusentals exemplar. En bok som inte är enkel att beskriva, men om man bara läser titeln noga så finns en del av essensen i den. Vad är egentligen kvalitet? Är det alltid mätbart? Och om det som barnen lärt sig inte skapar mening eller är meningsfullt, vad fyller det då för kvalitet? Kan vi i förskola och skola gå från att mäta kvalitet och resultat till att istället skapa meningsfulla situationer där barn en lär sig i sin kontext? Där de skapar egen kunskap för att de är nyfikna och vetgiriga?

Igår välkomnade vi på Berghultsenhetens förskolor Gunilla, Erika och Camilla till Berghults förskola där vi skulle ha vårt möte.  Jag har länge filat på ett inlägg kring den progression som skett i enheten men inte riktigt fått till något som jag publicerat. Jag har haft den stora äran att få vara med under året när väggar fyllts med bilder på barn och processer, när dialoger mellan pedagoger i hallen handlat om dokumentation, samarbete och projekt och när miljöer börjat byggas upp där fokus ligger på undersökande och utforskande. Jag har sett det, funnits i det, men kanske ändå inte riktigt förstått det. Jag har också deltagit i reflektioner mellan pedagoger i arbetslag där vi diskuterat vad vi tror att barnen är nyfikna på och försöker ta reda på. Funderat över skillnaden mellan erfarenhet och lärande, samt haft möten där vi mer konkret diskuterat hur vi får utlopp för alla våra tankar kring vårt utforskande förhållningssätt. Hur förankrar vi det i VÅR verksamhet.

I vår enhet har vi valt att jag som pedagogista fokuserar på sex till sju arbetslag. Många väljer att vara en kortare stund i alla arbetslag, andra gör som vi, det vill säga fokuserar på några. Fördelen som jag har känt är att jag kunnat vara med väldigt mycket i verksamheten. Både lärt känna barnen och pedagogerna men också att jag varit med tillräckligt många gånger för att se förändringen och följa de frågor som projektet utgår ifrån. Jag observerar barnen (ibland pedagogerna) och sedan reflekterar vi tillsammans om varför det blev som det blev, samt hur vi kan gå vidare. Hela tiden sker en progression. Dels i våra reflektioner och dels hos mig själv, i mina frågor och i min återkoppling. Igår blev jag medveten om att det också skett en oerhörd utveckling på våra avdelningar.

Gunilla har varit på Berghults förskola tidigare och gått runt på avdelningarna men nu kände vi att det var dags igen. Stolt över hur vi fått snurr på vårt arbete med den pedagogiska miljön, ville jag ta med henne på rundvandring bland avdelningarna. Hon som alltid är lika nyfiken på barnen och förskolan, tackade ja till en guidad tur. Genom Gunillas ögon inte bara såg jag det som förändrats, utan förstod det också. Leende gick hon från avdelning till avdelning och fascinerades över allt som hänt sedan hennes förra besök. -Vilken otrolig progression, sa hon.

Jag skickade följande ”var-superstolta-över-er-själva-mail” till pedagogerna

”Gunilla log brett när vi idag gick runt på Berghults stora förskola. Hon verkade inte tro sina ögon och sa gång på gång att det hänt så otroligt mycket på avdelningarna sedan hon gick runt för ett år sedan. Kuben som utmanade fart och kraft, samt allt det okodade materialet i den stora verkstaden. Vi fastnade där länge och funderade kring kubens alla möjligheter. Dokumentation kring byggandet och de kreativa lösningarna att ”visa på” fart och kraft. Även omröstningen med alla namnförslagen på gården, var något hon blev mycket nyfiken på. Staden som barnen byggt upp i olika material, blev hon så förtjust i så hon ville flytta in där. Samt den massiva dokumentationen kring projektet som nu noggrant var insatt i en pärm. Den oerhört spännande och storslagna ”bildexplosionen”  i hallen som visade på hur man utgick från processer och barns egna frågor. Teckningar och bilder på barns teorier var hon mäkta imponerad över. När hon på sista avdelningen klev in i ateljen fick hon gåshud på armarna av att se tvååringen som som hällde och öste i pärlbadet och tilltalades av det estetiskt vackra färger och material som fyllde upp hela rummet. Vi avslutade med en sväng på gården och även denna promenad gjordes med ett imponerat leende på läpparna.”

Stolt och glad över att vara en del av Berghultsenhetens förskolor, ser jag fram emot nya mål och utvecklingsmöjligheter till hösten. Vi vill fortsätta vårt arbete med den pedagogiska dokumentationen där vi ständigt utgår från barns tankar, frågor och nyfikenhet. Nyfikna barn kräver lika nyfikna pedagoger som lyssnar in och är nära barnen för att utmana och hjälpa dem med ord som passar till det som de undersöker. Ett framgångsrikt arbete där pedagogosk dokumentation leder framåt, kräver dessutom att man reflekterar kring det man observerat samt funderar hur undervisningen ska fortsätta. Igår fick vi nog alla upp ögonen för att vi faktiskt är på god väg. Nu är det ju inte så enkelt som att vi bara fortsätter framåt i en linjär bana. (vilket ju oftast ändå är ganska tråkigt) Utan vägen kan svänga precis när som helst och vi kommer att vara tillbaka där vi står nu, ett antal gånger. Men så länge vi väljer de vägar som skapar meningsfullhet hos barnen så är vi trots alla cirklar och spiraler, ändå på ”rätt väg”.

”Tänk att få vara barn i de här miljöerna”

6e april

Märker hur hjärnan inte tänker färdigt några tankar. Eller hur rösten inte avslutar några sammanhang, eller knappt meningar. Trådar startar, processer i hjärnan dras igång men hela tiden ändras riktningen, innan den i princip har startat. Tillsammans med pedagoger, chefer och pedagogistor surrar och snurrar samtalen runt runt i cirklar. Hela tiden med nya tillägg, utifrån skilda erfarenheter och en mängd olika perspektiv och upplevelser. Denna fantastiska mångfald som skapas i sammanhang som dessa gör mig alldeles varm. Ett femtiotal pedagoger som tillsammans representerar tre förskolor från Lerum, möts i Kalmar för att gemensamt ta del av förskolan Trollets imponerande dela-kultur. Och det blev nästan ännu bättre än vad vi vågat hoppas på.

Vet egentligen inte vad jag ska fokusera på. Vill jag berätta om de estetiskt vackra lärmiljöerna som var färgglada och transparenta på samma gång. Där man i samma stund man klev in, önskade att man fick börja bygga palats med trådrullar och diamanter eller dra på sig ett förkläde och måla blå akvarell på ett stafli till ljudet av vågor som slår mot stranden. Som en pedagog uttryckte det – Tänk att få vara barn i de här miljöerna!

Eller vill jag istället dela med mig av personalens förmåga att berätta om sitt arbete med barnen och den enorma kraft som krävs för att driva en så strukturerad organisation? Hur de genom planering, noggrannhet, disciplin och pedagogisk dokumentation driver projekt, termin efter termin, byggda på utforskande och undersökande och som mynnar ut i undervisning och ett lustfyllt lärande. Samtidigt som de får in hela läroplanen och lite till.

Jag vill såklart dela med mig av allt. Jag vill ta med er alla till dessa inspiratörer och låta er förfaras av glädjen och stoltheten i att få arbeta med morgondagens vuxna på ett sätt som man kanske inte tror är möjligt. Nu har ju inte alla möjligheten att ta sig Trollet. Därför delar jag mer än gärna med mig av det jag har möjlighet till.

Hur lyckas de då skapa dessa lärmiljöer och dessa pedagoger med en barnsyn som så starkt förlitar sig på det rika barnet? Den tydliga organisationen är ett av svaren de ger oss. Förskolechefen berättar att många års arbete och små små steg, har hjälpt till att bygga värden och strukturer som gör att pedagogerna pratar samma språk och har ett gemensamt tänk kring vad som är barnens rättigheter men också skyldigheter. Långsiktigt arbete har också bidragit till en kultur som barnen får möta redan som ettåringar. Man har ett gemensamt tema, gemensamma syften och nyfikenhetsfrågor. På väggarna blandas bilder på barnens processer, med syften, frågor och ord som beskriver tillvägagångssätt. Det lilla barnet får uppleva lusten i att utforska och lära sig nya saker, samtidigt som det introduceras noggrant i lärmiljöer med hjälp av gruppen och materialet. Vi har fått se fantastiska exempel på hur ettåringarna reflekterar genom bilder, material och med hjälp av pedagogers röster. Hur dessa reflektioner sedan leder till nya upptäckter hos barnen och nya områden att gå vidare med. För mig som själv jobbat så lite med de yngsta medborgarna, var detta oerhört givande att få ta del av.

Första dagen fick vi också lyssna på ett exempel kring hur de lite äldre barnen arbetat i ett tätt samarbete med samhället och hur barn och yrkesroffs tillsammans bidragit till att skapa ett monument i Kalmar stad. Två pedagoger tog oss med in i projektet med hjälp av filmer och bilder och de presenterade med ett sådant engagemang som bara kan uppstå när någon slags symbios uppstått mellan barn och pedagoger i jakten på kunskapen.

Utemiljöerna är det jag har flest bilder på. Kanske för att vi höll ett extra fokus på detta med tanke på att vi själva är sugna på att förändra våra egna gårdar. Under vårterminen har vi observerat vad barnen gör och säger på gården. Utifrån det vi ge barnen nya möjligheter till utforskande. På Trollets gårdar kryllade det av återvunnet byggmaterial. Utan att det på något sätt såg stökigt ut. Vi fick veta att en grundprincip de använde sig av var att dela upp en aktivitet i tredjedelar. En tredjedel förberedelse, en tredjedel att vara i aktiviteten och den sista tredjedelen skulle ägnas åt iordningställande. Detta märktes så tydligt. Att promenera på gården var lite som att strosa runt på Bauhaus byggavdelning. Mycket olika material som ligger välsorterat i fack och redo att användas. Med skillnaden att detta är gratis. Och tillgängligt för barn.

När man går där bland navkapslar, pärlor, kabeltrummor, återvunna vägbrunnar och garnnystan så kan man inte låta bli att med högsta ödmjukhet ändå tänka: hur svårt ska det va? Mestadels av materialet är inte dyrt, mycket är till och med gratis. Lokalerna de har är inte särskilt stora. Torgen som delas av avdelningarna är i och för sig ganska rymliga, men femåringarnas hemmamiljö var inte på något sätt större än de våra barn har tillgång till. De får inte mer pengar än någon annan kommunal förskola. Enligt förskolechefens uppgifter är de 5,2 barn per personal. Då ska man känna till att Trollet inte tar in några vikarier utan istället överanställt personal, i form av utetorgspedagoger, torgpedagoger, atelieristor och pedagogistor. Byggt på dessa förutsättningar lyckas de skapa en alldeles magisk värld för barn att bli sina ”allra bästa jag”.

Såklart förstår jag att det inte är så enkelt som de låter. Organisationen tillsammans med barn och kunskapssyn har fått växa fram hos barn och pedagoger under väldigt många år. Alla förstår att det är inte en förändring som sker i en handvändning. Och jag är övertygad om att det varit en tuff och svårframkomlig väg många gånger. Dock tänker jag att det är det väl dessa tillfällen, dvs mötet mellan dem som tänker olika, som man nyttjat för att förändra och komma framåt. Vidare. Det gemensamma temat som de har, tänker jag också stärker deras redan starka ”VI” Ett fokus att diskutera kring och utveckla tillsammans.

Som tur är så har vi redan en fantastisk grund att stå på och bygga ifrån, här på Berghultsenheten. Grymma pedagoger som vill utvecklas och som finns här för barnen. Varje dag möts jag av glädje och en vilja att skapa de allra bästa förutsättningarna för våra yngsta. Även våra förskolor har goda förutsättningar. Några är nybyggda och fräscha med lite mindre gårdar, medans andra är lite äldre men med desto större och mer utmanande utemiljöer. När man är iväg på studiebesök som dessa, är det lätt att tänka att allt man ser är fantastiskt och något man vill sträva mot men så riktigt så är det inte, tänker jag. Vi behöver egentligen bara ha ett öppet sinne och fundera över (precis som varje år) vad har vi, vad vill vi behålla och vad vill vi förändra? Sedan är det bara att köra.

Som ni förstår så har vi mycket att smälta och mycket att gå vidare med framöver. Den stora frågan återstår. HUR startar vi förankringen HOS OSS och vad gör vi på måndag? I ryggsäcken har jag nu packat ner en fantastisk erfarenhet av ett studiebesök från en annan förskolevärld. Funderar över VAD i denna ryggsäck som tar allra störst plats. Trots inbjudande miljöer och många spännande fakta kring organisation så blir det nog ändå de sista minuterna från Annas och Mimmis föreläsning om barnen i samhället som gjorde starkast intryck på mig. De känslor som pedagogerna bjöd på när de skulle avsluta sin presentation, den starka upplevelsen det innebar att se dessa proffs påverkas så märkbart av det som barnen varit med om, vad barnen lärt sig och vad de bidragit till. Ingen av dem hade en röst som bar. Båda var så tagna av stundens allvar och det som de upplevt ihop med barnen på förskolan. Det påverkade mig oerhört och gjorde mig påmind om hur roligt vårt arbete kan vara. Pedagogerna var så öppet rörda av privilegiet att få samarbeta med dessa barn. Så ska man sikta in sig på ett enda fokus, så är det nog hit jag tänker att vi vill. Hitta kraften i den glädje som skapas när man får arbeta TILLSAMMANS. Att omvandla glädjen till en drivkraft som varje dag för oss framåt i ett gemensamt utforskande och lärande. När vi lyckas med det, blir vårt jobb inte bara världens viktigaste. Utan också världens roligaste.

När erfarenheten blir till kunskap

Barnen letar svamp. Som så många gånger förr kryper de fram under snötäckta tallar och bladlösa träd. De pulsar fram i snön och det blir tydliga spår efter deras små fötter. Det är inte gott om svampar den här årstiden. En person utan fantasi och erfarenhet skulle säga att det var lönlöst. Kanske till och med biologiskt omöjligt. Men de här barnen vet att svamp går att finna året om. Tickor på björkstammen, små istäckta svampar under granen eller envisa skivlingar som vägrar släppa greppet om den näringsfattiga jorden, trots att snön nu kylt ner marken i månader. Men idag är det allt annat än gott om svampar.

Barnen springer före och tar sig upp på ett stort fällt träd som ligger i en glänta. Stammen är hal och barken har börjat falla av det det döda trädet och ligger nu i snön. Den stora roten, som förr höll ett så stadigt grepp om sin stam, pekar nu rätt upp med alla sina rötter. En flicka sträcker ut sina händer rakt ut i luften och fäster blicken på sina fötter. Med försiktiga steg tar hon sig framåt, sätter den ena foten framför den andra. Pedagogerna håller andan. Det krävs ett enormt mod som pedagog. Kanske är det ett av jordens modigaste yrke. och då syftar jag inte på att du “passar andras barn” en hel dag. Utan att du som pedagog ständigt måste ta avgörande beslut som kommer att påverka barnens utveckling och möjlighet till nya lärdomar. Pedagogen har en enorm makt över barnen, som det gäller att förvalta på ett förtroendefullt och genomtänkt sätt. Dina “nej” eller “akta, var försiktig” kan bidra till att barnet går miste om en upplevelse som kan ge dem en helt ny erfarenhet. Men självklart måste du också, med din långa erfarenhet av livet och dess faror, vara med och skydda barnen. Flickan slinter till och halkar av trädstammen. Hon landar på ryggen i den djupa snön. Flickan skrattar och vi andas ut.

Pedagogen bryter upp balansleken och hjälper barnen att rikta uppmärksamheten mot en stor barkbit som en pojke hittat. Inuti barken är miljontals små gångar som bildar ett fascinerande vackert mönster. Jag kommer och tänka på pinnen som min son visade igår. En pinne som fått honom och kompisarna börjat tänka på runstenar och som sedan lett till diskussioner om skrifter från stenåldern. Barken för in mina tankar på samma spår. Tillsammans tittar vi nära, nära och då upptäcker ett barn en liten larv som kryper i gångarna. Och sedan en till. Barnens entusiasm går det inte att ta miste på. Uppfyllda av denna nya upptäckt, bubblar frågorna ur dem. Är det maskar? Vilket är fram och bak? Bor dom här i trädstammen. Är det maskarna som gör gångarna? Dialogen bubblar. De vill upptäcka mer. Veta mer. De lyfter på nya barkbitar och visar för varandra. Ber oss ta kort på upptäckterna. De vill dela allt de lärt sig med andra.

Tillbaka vid samlingsplatsen tittar vi på den gamla stocken som barnen suttit på under alla höstens besök i skogen. I stammen ser man ett mönster. Jag frågar hur allt det vackra blivit till. Ett barn tänker att det är röken från brasan som bildat spåren. Ett annat barn menar att det är ett djur som vässat sina klor på stammen. Denna förklaringen har vi hört många gånger. Flickan med barkbiten bredvid sig tittar på stammen. Fylld av kunskap och uppfylld av nya erfarenheter, berättar hon stolt att hon tror det är gångar som är gjorda av ett djur. Kanske en mask, larv eller myra. I pedagogernas utforskande arbetssätt har de gett barnen möjligheten till att själva erfara ny kunskap. Utifrån nyfikenhet och intresse för naturens mirakulösa uppbyggnad, har man stöttat med frågor och hjälpt till att rikta fokus med hjälp av foton och dokumentation. Dewey skulle ha sagt “learning by doing”. Pedagogernas genuint nyfikna förhållningssätt har bidragit till att barnen fått större förståelse för kretslopp, och livet inuti en trädstam. Och kanske det viktigaste av allt kunskapsskapande. De har har fått lära sig att deras utforskande betyder något, att det som de intresserar sig för är viktigt. På köpet har de fått reda på hur mönstret på trädstammen uppstod, ett lärande som nog inte bleknar i första taget.

Nätverk+equip+Gunilla Dahlberg=förändring och ny förståelse

Jag har den stora förmånen att få arbeta i Berghultsenheten i Lerum där vi under tre år har ett samarbete med professor Gunilla Dahlberg. Pedagoger och chefer träffas i ett nätverk och delar samt reflekterar kring projekt och pedagogisk dokumentation tillsammans med Gunilla. Syftet med satsningen är (enligt eeulerums hemsida) att förskolor ska mötas med sina erfarenheter kring hur man utvecklar barns kompetenser och entreprenöriella förmågor, samt att fördjupa förståelsen av den pedagogiska dokumentationen av barns lärande. (Läs mer om satsningen här: https://www.eeulerum.com/planlarprocess.html)

Jag som pedagogista sitter inte med i nätverket men har istället äran att vara en del av en så kallad equip där jag och några av de övriga i kommunen som arbetar med pedagogisk utveckling ingår. Vi träffas en förmiddag i månaden i samband med nätverket. Under dessa timmar nöter och blöter vi ämnen som pedagogistans roll i Lerum, dilemman som kan uppstå i våra yrken, förskolans utveckling och hur Lerums förskolor skulle kunna komma att se ut i framtiden. Gunilla hjälper oss att hålla teorier och historia levande och nära förankrad i våra samtal. Ja ni förstår säkert att det är något alldeles särskilt att få ingå i detta sammanhang.

Idag var dock mina kära kollegor frånvarande av olika skäl och jag träffade Gunilla på Nääs fabriker klockan 9.00. Hon väntade på mig i foajen, vi fyllde på med kaffe och tog hissen upp till andra våningen där hon hade sitt rum. Tillsammans med vidunderlig utsikt över Sävelången, kaffe och croissant och professor Gunilla Dahlberg, tillbringade jag sedan förmiddagen med att berätta, reflektera och på riktigt fördjupa mig i mitt jobb och mina nuvarande processer. Vi kom in på frågor om moral (kopplat till mitt förra blogginlägg och croissanter), förändringens komplexitet, tankevurpor och kullebyttor, pedagogers förhållningssätt och olika sätt att förstå och lära. Gunilla hjälpte mig att koppla min verklighet till vetenskapens, bidrog till att förtydliga och fördjupa vårt samtal så det ledde till en, för mig djupare förståelse. Hon är suverän på att berätta om dessa viktiga kvinnor och män som genom sitt hårda arbete och sin forskning, lagt grunden till den förskolepedagogik som vi har idag. Jag lärde mig massor under dessa timmar och framförallt fick jag hjälp med att se vilket viktigt jobb jag har och att en pedagogista faktiskt gör skillnad.

I equipen tränar vi mycket på att lyssna till varandras utmaningar och komma med utvecklande frågor. Som i sin tur kan leda till alternativa vägar och nya tankar. Minns första mötet vi hade i höstas, när jag började prata om ett projekt som vi jobbat med och jag sa att vi tyckte oss se “resultat”. Gunilla undrade då över vad jag menade med resultat. (Hon som varit med och skrivit “Från kvalitet till meningsskapande” måste ju ha vänt och vridit på det begreppet otaliga gånger) Hon frågade inte för att hon tyckte att jag sa något “fel” utan för att hon på riktigt ville veta vad jag menade.

Tänker mycket handledning/coachning och sättet vi ställer frågor på. Det kan vara både till kollegor och till våra barn på förskolan. Varför ställer vi egentligen de frågor vi gör? Vad är det vi vill ta reda på eller åstadkomma med hjälp av frågan? Vill vi veta vad personen kan? Är frågan ett verktyg för att kunna göra bedömning av personens kunskaper? Eller ställer vi frågan för att ge personen möjlighet att visa vad hen har lärt sig? Det vill säga man vet redan att personen kan det man frågar om, men man vet också att genom att ställa frågan, ger vi personen bekräftelse och hen blir lyssnad till. En tredje anledning till att ställa en fråga kan vara att man på riktigt vill veta vad personen tycker. Man kanske också verkligen vill ha ett svar på frågan för att man själv är så nyfiken. Man vill också visa andra att det finns olika sätt att tänka och att många svar kan vara “rätta”. Vi pratar mycket om öppna frågor i förskolan. Men autentiska frågor är kanske ännu mer spännande. Det vill säga en öppen fråga som frågeställaren inte själv vet svaret på.

Efter min förmiddag med Gunilla snurrade tankarna rejält. Hur går jag vidare, hur ska jag minnas allt, hur ska jag förmedla detta till mina kollegor? Gamla minnen från projekt for igenom huvudet och vårsolen (ja faktiskt) gjorde mig nästan euforisk. Tänk vad häftigt att fått samla så mycket erfarenhet som jag gjort i Almekärrs enhet och att jag nu gått vidare till något helt nytt. Något som, precis som Almekärr, är i förändring och i början av något stort som aldrig kommer att bli färdigt. Att vara pedagog, handlar för mig mycket om att aldrig ha tänkt färdigt. Jag tror jag är klar i mina tankar, att jag bestämt mig, vet vart jag vill och vad som är rätt och fel, och så händer det något som gör att jag tänker om. Aldrig helt om men små, små förändringar uppstår. Detta var ett av de ämnen vi funderade kring idag. Den stora risken man tar när man går in i förändring. Och hur riskfyllt det kan vara att utmana sitt eget tänkande. Men hur viktigt det kan vara för att komma vidare.

En av de första böckerna jag läste om Reggio Emilias filosofi var Lyssnandets pedagogik. Där beskriver Ann Åberg hur nätverksarbetet som de startade upp 1997 i samarbete med Reggio Emilia, blev en förutsättning för att pedagogerna skulle kunna utveckla sin pedagogiska dokumentation. Hon skriver att det skulle varit svårt, ja till och med omöjligt att fortsätta driva förändringsarbetet på förskolorna om det inte varit för nätverket. Pedagogerna skapade tillsammans en struktur över hur man kunde lära av varandra. I nätverket fick de inte bara syn på varandras olikheter utan också hur de kunde använda sig av dem som en drivkraft. (Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi (2005) Lyssnandets pedagogik)

Jag tänker att nu har turen kommit till oss, till Berghultsenheten och Lerums kommun. Nu är det vår tur att få vara med och delge, ta del av, reflektera och påverka. Vi har turen att få ingå och vara i förändring tillsammans med kompetenta pedagoger, förskolechefer, utvecklingsledare och Gunilla Dahlberg. Och vem vet? Kanske kommer det så småningom skrivas böcker om vart detta förändringsarbete kan komma att leda.