Vackra progression

Progression. Det var ett av de ord vi snurrade kring igår under samtalet med Gunilla Dahlberg, Erika Kyrk Seger och Camilla Warberg. Vi har träffats en gång i månaden under ett års tid och vi pedagogistor/pedagogiska samordnare har delat erfarenheter och funderingar som stärkts och problematiserats av professor Gunilla Dahlberg.

För er som inte känner till Gunilla så har jag hört henne beskrivas som ”Förskolevärldens Zlatan” 🙂 Hon är professor i pedagogik och och vi har henne att tacka för att vi i Sverige idag på många förskolor arbetar så framgångsrikt med verktyget pedagogisk dokumentation som kommer från Reggio Emilia i Italien. Gunilla har en stark förankring i Reggios pedagogik och hon var med och redigerade läroplanen 2011.  Hon har skrivit många böcker och artiklar om bland annat pedagogisk dokumentation och synen på barnet och dess kunskapsskapande.

Hennes bok ”Från kvalitet till meningsskapande” (som hon skrivit tillsammans med professorerna Peter Moss och Alan Pence) är översatt till sju olika språk och har sålt i tiotusentals exemplar. En bok som inte är enkel att beskriva, men om man bara läser titeln noga så finns en del av essensen i den. Vad är egentligen kvalitet? Är det alltid mätbart? Och om det som barnen lärt sig inte skapar mening eller är meningsfullt, vad fyller det då för kvalitet? Kan vi i förskola och skola gå från att mäta kvalitet och resultat till att istället skapa meningsfulla situationer där barn en lär sig i sin kontext? Där de skapar egen kunskap för att de är nyfikna och vetgiriga?

Igår välkomnade vi på Berghultsenhetens förskolor Gunilla, Erika och Camilla till Berghults förskola där vi skulle ha vårt möte.  Jag har länge filat på ett inlägg kring den progression som skett i enheten men inte riktigt fått till något som jag publicerat. Jag har haft den stora äran att få vara med under året när väggar fyllts med bilder på barn och processer, när dialoger mellan pedagoger i hallen handlat om dokumentation, samarbete och projekt och när miljöer börjat byggas upp där fokus ligger på undersökande och utforskande. Jag har sett det, funnits i det, men kanske ändå inte riktigt förstått det. Jag har också deltagit i reflektioner mellan pedagoger i arbetslag där vi diskuterat vad vi tror att barnen är nyfikna på och försöker ta reda på. Funderat över skillnaden mellan erfarenhet och lärande, samt haft möten där vi mer konkret diskuterat hur vi får utlopp för alla våra tankar kring vårt utforskande förhållningssätt. Hur förankrar vi det i VÅR verksamhet.

I vår enhet har vi valt att jag som pedagogista fokuserar på sex till sju arbetslag. Många väljer att vara en kortare stund i alla arbetslag, andra gör som vi, det vill säga fokuserar på några. Fördelen som jag har känt är att jag kunnat vara med väldigt mycket i verksamheten. Både lärt känna barnen och pedagogerna men också att jag varit med tillräckligt många gånger för att se förändringen och följa de frågor som projektet utgår ifrån. Jag observerar barnen (ibland pedagogerna) och sedan reflekterar vi tillsammans om varför det blev som det blev, samt hur vi kan gå vidare. Hela tiden sker en progression. Dels i våra reflektioner och dels hos mig själv, i mina frågor och i min återkoppling. Igår blev jag medveten om att det också skett en oerhörd utveckling på våra avdelningar.

Gunilla har varit på Berghults förskola tidigare och gått runt på avdelningarna men nu kände vi att det var dags igen. Stolt över hur vi fått snurr på vårt arbete med den pedagogiska miljön, ville jag ta med henne på rundvandring bland avdelningarna. Hon som alltid är lika nyfiken på barnen och förskolan, tackade ja till en guidad tur. Genom Gunillas ögon inte bara såg jag det som förändrats, utan förstod det också. Leende gick hon från avdelning till avdelning och fascinerades över allt som hänt sedan hennes förra besök. -Vilken otrolig progression, sa hon.

Jag skickade följande ”var-superstolta-över-er-själva-mail” till pedagogerna

”Gunilla log brett när vi idag gick runt på Berghults stora förskola. Hon verkade inte tro sina ögon och sa gång på gång att det hänt så otroligt mycket på avdelningarna sedan hon gick runt för ett år sedan. Kuben som utmanade fart och kraft, samt allt det okodade materialet i den stora verkstaden. Vi fastnade där länge och funderade kring kubens alla möjligheter. Dokumentation kring byggandet och de kreativa lösningarna att ”visa på” fart och kraft. Även omröstningen med alla namnförslagen på gården, var något hon blev mycket nyfiken på. Staden som barnen byggt upp i olika material, blev hon så förtjust i så hon ville flytta in där. Samt den massiva dokumentationen kring projektet som nu noggrant var insatt i en pärm. Den oerhört spännande och storslagna ”bildexplosionen”  i hallen som visade på hur man utgick från processer och barns egna frågor. Teckningar och bilder på barns teorier var hon mäkta imponerad över. När hon på sista avdelningen klev in i ateljen fick hon gåshud på armarna av att se tvååringen som som hällde och öste i pärlbadet och tilltalades av det estetiskt vackra färger och material som fyllde upp hela rummet. Vi avslutade med en sväng på gården och även denna promenad gjordes med ett imponerat leende på läpparna.”

Stolt och glad över att vara en del av Berghultsenhetens förskolor, ser jag fram emot nya mål och utvecklingsmöjligheter till hösten. Vi vill fortsätta vårt arbete med den pedagogiska dokumentationen där vi ständigt utgår från barns tankar, frågor och nyfikenhet. Nyfikna barn kräver lika nyfikna pedagoger som lyssnar in och är nära barnen för att utmana och hjälpa dem med ord som passar till det som de undersöker. Ett framgångsrikt arbete där pedagogosk dokumentation leder framåt, kräver dessutom att man reflekterar kring det man observerat samt funderar hur undervisningen ska fortsätta. Igår fick vi nog alla upp ögonen för att vi faktiskt är på god väg. Nu är det ju inte så enkelt som att vi bara fortsätter framåt i en linjär bana. (vilket ju oftast ändå är ganska tråkigt) Utan vägen kan svänga precis när som helst och vi kommer att vara tillbaka där vi står nu, ett antal gånger. Men så länge vi väljer de vägar som skapar meningsfullhet hos barnen så är vi trots alla cirklar och spiraler, ändå på ”rätt väg”.

”Tänk att få vara barn i de här miljöerna”

6e april

Märker hur hjärnan inte tänker färdigt några tankar. Eller hur rösten inte avslutar några sammanhang, eller knappt meningar. Trådar startar, processer i hjärnan dras igång men hela tiden ändras riktningen, innan den i princip har startat. Tillsammans med pedagoger, chefer och pedagogistor surrar och snurrar samtalen runt runt i cirklar. Hela tiden med nya tillägg, utifrån skilda erfarenheter och en mängd olika perspektiv och upplevelser. Denna fantastiska mångfald som skapas i sammanhang som dessa gör mig alldeles varm. Ett femtiotal pedagoger som tillsammans representerar tre förskolor från Lerum, möts i Kalmar för att gemensamt ta del av förskolan Trollets imponerande dela-kultur. Och det blev nästan ännu bättre än vad vi vågat hoppas på.

Vet egentligen inte vad jag ska fokusera på. Vill jag berätta om de estetiskt vackra lärmiljöerna som var färgglada och transparenta på samma gång. Där man i samma stund man klev in, önskade att man fick börja bygga palats med trådrullar och diamanter eller dra på sig ett förkläde och måla blå akvarell på ett stafli till ljudet av vågor som slår mot stranden. Som en pedagog uttryckte det – Tänk att få vara barn i de här miljöerna!

Eller vill jag istället dela med mig av personalens förmåga att berätta om sitt arbete med barnen och den enorma kraft som krävs för att driva en så strukturerad organisation? Hur de genom planering, noggrannhet, disciplin och pedagogisk dokumentation driver projekt, termin efter termin, byggda på utforskande och undersökande och som mynnar ut i undervisning och ett lustfyllt lärande. Samtidigt som de får in hela läroplanen och lite till.

Jag vill såklart dela med mig av allt. Jag vill ta med er alla till dessa inspiratörer och låta er förfaras av glädjen och stoltheten i att få arbeta med morgondagens vuxna på ett sätt som man kanske inte tror är möjligt. Nu har ju inte alla möjligheten att ta sig Trollet. Därför delar jag mer än gärna med mig av det jag har möjlighet till.

Hur lyckas de då skapa dessa lärmiljöer och dessa pedagoger med en barnsyn som så starkt förlitar sig på det rika barnet? Den tydliga organisationen är ett av svaren de ger oss. Förskolechefen berättar att många års arbete och små små steg, har hjälpt till att bygga värden och strukturer som gör att pedagogerna pratar samma språk och har ett gemensamt tänk kring vad som är barnens rättigheter men också skyldigheter. Långsiktigt arbete har också bidragit till en kultur som barnen får möta redan som ettåringar. Man har ett gemensamt tema, gemensamma syften och nyfikenhetsfrågor. På väggarna blandas bilder på barnens processer, med syften, frågor och ord som beskriver tillvägagångssätt. Det lilla barnet får uppleva lusten i att utforska och lära sig nya saker, samtidigt som det introduceras noggrant i lärmiljöer med hjälp av gruppen och materialet. Vi har fått se fantastiska exempel på hur ettåringarna reflekterar genom bilder, material och med hjälp av pedagogers röster. Hur dessa reflektioner sedan leder till nya upptäckter hos barnen och nya områden att gå vidare med. För mig som själv jobbat så lite med de yngsta medborgarna, var detta oerhört givande att få ta del av.

Första dagen fick vi också lyssna på ett exempel kring hur de lite äldre barnen arbetat i ett tätt samarbete med samhället och hur barn och yrkesroffs tillsammans bidragit till att skapa ett monument i Kalmar stad. Två pedagoger tog oss med in i projektet med hjälp av filmer och bilder och de presenterade med ett sådant engagemang som bara kan uppstå när någon slags symbios uppstått mellan barn och pedagoger i jakten på kunskapen.

Utemiljöerna är det jag har flest bilder på. Kanske för att vi höll ett extra fokus på detta med tanke på att vi själva är sugna på att förändra våra egna gårdar. Under vårterminen har vi observerat vad barnen gör och säger på gården. Utifrån det vi ge barnen nya möjligheter till utforskande. På Trollets gårdar kryllade det av återvunnet byggmaterial. Utan att det på något sätt såg stökigt ut. Vi fick veta att en grundprincip de använde sig av var att dela upp en aktivitet i tredjedelar. En tredjedel förberedelse, en tredjedel att vara i aktiviteten och den sista tredjedelen skulle ägnas åt iordningställande. Detta märktes så tydligt. Att promenera på gården var lite som att strosa runt på Bauhaus byggavdelning. Mycket olika material som ligger välsorterat i fack och redo att användas. Med skillnaden att detta är gratis. Och tillgängligt för barn.

När man går där bland navkapslar, pärlor, kabeltrummor, återvunna vägbrunnar och garnnystan så kan man inte låta bli att med högsta ödmjukhet ändå tänka: hur svårt ska det va? Mestadels av materialet är inte dyrt, mycket är till och med gratis. Lokalerna de har är inte särskilt stora. Torgen som delas av avdelningarna är i och för sig ganska rymliga, men femåringarnas hemmamiljö var inte på något sätt större än de våra barn har tillgång till. De får inte mer pengar än någon annan kommunal förskola. Enligt förskolechefens uppgifter är de 5,2 barn per personal. Då ska man känna till att Trollet inte tar in några vikarier utan istället överanställt personal, i form av utetorgspedagoger, torgpedagoger, atelieristor och pedagogistor. Byggt på dessa förutsättningar lyckas de skapa en alldeles magisk värld för barn att bli sina ”allra bästa jag”.

Såklart förstår jag att det inte är så enkelt som de låter. Organisationen tillsammans med barn och kunskapssyn har fått växa fram hos barn och pedagoger under väldigt många år. Alla förstår att det är inte en förändring som sker i en handvändning. Och jag är övertygad om att det varit en tuff och svårframkomlig väg många gånger. Dock tänker jag att det är det väl dessa tillfällen, dvs mötet mellan dem som tänker olika, som man nyttjat för att förändra och komma framåt. Vidare. Det gemensamma temat som de har, tänker jag också stärker deras redan starka ”VI” Ett fokus att diskutera kring och utveckla tillsammans.

Som tur är så har vi redan en fantastisk grund att stå på och bygga ifrån, här på Berghultsenheten. Grymma pedagoger som vill utvecklas och som finns här för barnen. Varje dag möts jag av glädje och en vilja att skapa de allra bästa förutsättningarna för våra yngsta. Även våra förskolor har goda förutsättningar. Några är nybyggda och fräscha med lite mindre gårdar, medans andra är lite äldre men med desto större och mer utmanande utemiljöer. När man är iväg på studiebesök som dessa, är det lätt att tänka att allt man ser är fantastiskt och något man vill sträva mot men så riktigt så är det inte, tänker jag. Vi behöver egentligen bara ha ett öppet sinne och fundera över (precis som varje år) vad har vi, vad vill vi behålla och vad vill vi förändra? Sedan är det bara att köra.

Som ni förstår så har vi mycket att smälta och mycket att gå vidare med framöver. Den stora frågan återstår. HUR startar vi förankringen HOS OSS och vad gör vi på måndag? I ryggsäcken har jag nu packat ner en fantastisk erfarenhet av ett studiebesök från en annan förskolevärld. Funderar över VAD i denna ryggsäck som tar allra störst plats. Trots inbjudande miljöer och många spännande fakta kring organisation så blir det nog ändå de sista minuterna från Annas och Mimmis föreläsning om barnen i samhället som gjorde starkast intryck på mig. De känslor som pedagogerna bjöd på när de skulle avsluta sin presentation, den starka upplevelsen det innebar att se dessa proffs påverkas så märkbart av det som barnen varit med om, vad barnen lärt sig och vad de bidragit till. Ingen av dem hade en röst som bar. Båda var så tagna av stundens allvar och det som de upplevt ihop med barnen på förskolan. Det påverkade mig oerhört och gjorde mig påmind om hur roligt vårt arbete kan vara. Pedagogerna var så öppet rörda av privilegiet att få samarbeta med dessa barn. Så ska man sikta in sig på ett enda fokus, så är det nog hit jag tänker att vi vill. Hitta kraften i den glädje som skapas när man får arbeta TILLSAMMANS. Att omvandla glädjen till en drivkraft som varje dag för oss framåt i ett gemensamt utforskande och lärande. När vi lyckas med det, blir vårt jobb inte bara världens viktigaste. Utan också världens roligaste.

När erfarenheten blir till kunskap

Barnen letar svamp. Som så många gånger förr kryper de fram under snötäckta tallar och bladlösa träd. De pulsar fram i snön och det blir tydliga spår efter deras små fötter. Det är inte gott om svampar den här årstiden. En person utan fantasi och erfarenhet skulle säga att det var lönlöst. Kanske till och med biologiskt omöjligt. Men de här barnen vet att svamp går att finna året om. Tickor på björkstammen, små istäckta svampar under granen eller envisa skivlingar som vägrar släppa greppet om den näringsfattiga jorden, trots att snön nu kylt ner marken i månader. Men idag är det allt annat än gott om svampar.

Barnen springer före och tar sig upp på ett stort fällt träd som ligger i en glänta. Stammen är hal och barken har börjat falla av det det döda trädet och ligger nu i snön. Den stora roten, som förr höll ett så stadigt grepp om sin stam, pekar nu rätt upp med alla sina rötter. En flicka sträcker ut sina händer rakt ut i luften och fäster blicken på sina fötter. Med försiktiga steg tar hon sig framåt, sätter den ena foten framför den andra. Pedagogerna håller andan. Det krävs ett enormt mod som pedagog. Kanske är det ett av jordens modigaste yrke. och då syftar jag inte på att du “passar andras barn” en hel dag. Utan att du som pedagog ständigt måste ta avgörande beslut som kommer att påverka barnens utveckling och möjlighet till nya lärdomar. Pedagogen har en enorm makt över barnen, som det gäller att förvalta på ett förtroendefullt och genomtänkt sätt. Dina “nej” eller “akta, var försiktig” kan bidra till att barnet går miste om en upplevelse som kan ge dem en helt ny erfarenhet. Men självklart måste du också, med din långa erfarenhet av livet och dess faror, vara med och skydda barnen. Flickan slinter till och halkar av trädstammen. Hon landar på ryggen i den djupa snön. Flickan skrattar och vi andas ut.

Pedagogen bryter upp balansleken och hjälper barnen att rikta uppmärksamheten mot en stor barkbit som en pojke hittat. Inuti barken är miljontals små gångar som bildar ett fascinerande vackert mönster. Jag kommer och tänka på pinnen som min son visade igår. En pinne som fått honom och kompisarna börjat tänka på runstenar och som sedan lett till diskussioner om skrifter från stenåldern. Barken för in mina tankar på samma spår. Tillsammans tittar vi nära, nära och då upptäcker ett barn en liten larv som kryper i gångarna. Och sedan en till. Barnens entusiasm går det inte att ta miste på. Uppfyllda av denna nya upptäckt, bubblar frågorna ur dem. Är det maskar? Vilket är fram och bak? Bor dom här i trädstammen. Är det maskarna som gör gångarna? Dialogen bubblar. De vill upptäcka mer. Veta mer. De lyfter på nya barkbitar och visar för varandra. Ber oss ta kort på upptäckterna. De vill dela allt de lärt sig med andra.

Tillbaka vid samlingsplatsen tittar vi på den gamla stocken som barnen suttit på under alla höstens besök i skogen. I stammen ser man ett mönster. Jag frågar hur allt det vackra blivit till. Ett barn tänker att det är röken från brasan som bildat spåren. Ett annat barn menar att det är ett djur som vässat sina klor på stammen. Denna förklaringen har vi hört många gånger. Flickan med barkbiten bredvid sig tittar på stammen. Fylld av kunskap och uppfylld av nya erfarenheter, berättar hon stolt att hon tror det är gångar som är gjorda av ett djur. Kanske en mask, larv eller myra. I pedagogernas utforskande arbetssätt har de gett barnen möjligheten till att själva erfara ny kunskap. Utifrån nyfikenhet och intresse för naturens mirakulösa uppbyggnad, har man stöttat med frågor och hjälpt till att rikta fokus med hjälp av foton och dokumentation. Dewey skulle ha sagt “learning by doing”. Pedagogernas genuint nyfikna förhållningssätt har bidragit till att barnen fått större förståelse för kretslopp, och livet inuti en trädstam. Och kanske det viktigaste av allt kunskapsskapande. De har har fått lära sig att deras utforskande betyder något, att det som de intresserar sig för är viktigt. På köpet har de fått reda på hur mönstret på trädstammen uppstod, ett lärande som nog inte bleknar i första taget.

Nätverk+equip+Gunilla Dahlberg=förändring och ny förståelse

Jag har den stora förmånen att få arbeta i Berghultsenheten i Lerum där vi under tre år har ett samarbete med professor Gunilla Dahlberg. Pedagoger och chefer träffas i ett nätverk och delar samt reflekterar kring projekt och pedagogisk dokumentation tillsammans med Gunilla. Syftet med satsningen är (enligt eeulerums hemsida) att förskolor ska mötas med sina erfarenheter kring hur man utvecklar barns kompetenser och entreprenöriella förmågor, samt att fördjupa förståelsen av den pedagogiska dokumentationen av barns lärande. (Läs mer om satsningen här: https://www.eeulerum.com/planlarprocess.html)

Jag som pedagogista sitter inte med i nätverket men har istället äran att vara en del av en så kallad equip där jag och några av de övriga i kommunen som arbetar med pedagogisk utveckling ingår. Vi träffas en förmiddag i månaden i samband med nätverket. Under dessa timmar nöter och blöter vi ämnen som pedagogistans roll i Lerum, dilemman som kan uppstå i våra yrken, förskolans utveckling och hur Lerums förskolor skulle kunna komma att se ut i framtiden. Gunilla hjälper oss att hålla teorier och historia levande och nära förankrad i våra samtal. Ja ni förstår säkert att det är något alldeles särskilt att få ingå i detta sammanhang.

Idag var dock mina kära kollegor frånvarande av olika skäl och jag träffade Gunilla på Nääs fabriker klockan 9.00. Hon väntade på mig i foajen, vi fyllde på med kaffe och tog hissen upp till andra våningen där hon hade sitt rum. Tillsammans med vidunderlig utsikt över Sävelången, kaffe och croissant och professor Gunilla Dahlberg, tillbringade jag sedan förmiddagen med att berätta, reflektera och på riktigt fördjupa mig i mitt jobb och mina nuvarande processer. Vi kom in på frågor om moral (kopplat till mitt förra blogginlägg och croissanter), förändringens komplexitet, tankevurpor och kullebyttor, pedagogers förhållningssätt och olika sätt att förstå och lära. Gunilla hjälpte mig att koppla min verklighet till vetenskapens, bidrog till att förtydliga och fördjupa vårt samtal så det ledde till en, för mig djupare förståelse. Hon är suverän på att berätta om dessa viktiga kvinnor och män som genom sitt hårda arbete och sin forskning, lagt grunden till den förskolepedagogik som vi har idag. Jag lärde mig massor under dessa timmar och framförallt fick jag hjälp med att se vilket viktigt jobb jag har och att en pedagogista faktiskt gör skillnad.

I equipen tränar vi mycket på att lyssna till varandras utmaningar och komma med utvecklande frågor. Som i sin tur kan leda till alternativa vägar och nya tankar. Minns första mötet vi hade i höstas, när jag började prata om ett projekt som vi jobbat med och jag sa att vi tyckte oss se “resultat”. Gunilla undrade då över vad jag menade med resultat. (Hon som varit med och skrivit “Från kvalitet till meningsskapande” måste ju ha vänt och vridit på det begreppet otaliga gånger) Hon frågade inte för att hon tyckte att jag sa något “fel” utan för att hon på riktigt ville veta vad jag menade.

Tänker mycket handledning/coachning och sättet vi ställer frågor på. Det kan vara både till kollegor och till våra barn på förskolan. Varför ställer vi egentligen de frågor vi gör? Vad är det vi vill ta reda på eller åstadkomma med hjälp av frågan? Vill vi veta vad personen kan? Är frågan ett verktyg för att kunna göra bedömning av personens kunskaper? Eller ställer vi frågan för att ge personen möjlighet att visa vad hen har lärt sig? Det vill säga man vet redan att personen kan det man frågar om, men man vet också att genom att ställa frågan, ger vi personen bekräftelse och hen blir lyssnad till. En tredje anledning till att ställa en fråga kan vara att man på riktigt vill veta vad personen tycker. Man kanske också verkligen vill ha ett svar på frågan för att man själv är så nyfiken. Man vill också visa andra att det finns olika sätt att tänka och att många svar kan vara “rätta”. Vi pratar mycket om öppna frågor i förskolan. Men autentiska frågor är kanske ännu mer spännande. Det vill säga en öppen fråga som frågeställaren inte själv vet svaret på.

Efter min förmiddag med Gunilla snurrade tankarna rejält. Hur går jag vidare, hur ska jag minnas allt, hur ska jag förmedla detta till mina kollegor? Gamla minnen från projekt for igenom huvudet och vårsolen (ja faktiskt) gjorde mig nästan euforisk. Tänk vad häftigt att fått samla så mycket erfarenhet som jag gjort i Almekärrs enhet och att jag nu gått vidare till något helt nytt. Något som, precis som Almekärr, är i förändring och i början av något stort som aldrig kommer att bli färdigt. Att vara pedagog, handlar för mig mycket om att aldrig ha tänkt färdigt. Jag tror jag är klar i mina tankar, att jag bestämt mig, vet vart jag vill och vad som är rätt och fel, och så händer det något som gör att jag tänker om. Aldrig helt om men små, små förändringar uppstår. Detta var ett av de ämnen vi funderade kring idag. Den stora risken man tar när man går in i förändring. Och hur riskfyllt det kan vara att utmana sitt eget tänkande. Men hur viktigt det kan vara för att komma vidare.

En av de första böckerna jag läste om Reggio Emilias filosofi var Lyssnandets pedagogik. Där beskriver Ann Åberg hur nätverksarbetet som de startade upp 1997 i samarbete med Reggio Emilia, blev en förutsättning för att pedagogerna skulle kunna utveckla sin pedagogiska dokumentation. Hon skriver att det skulle varit svårt, ja till och med omöjligt att fortsätta driva förändringsarbetet på förskolorna om det inte varit för nätverket. Pedagogerna skapade tillsammans en struktur över hur man kunde lära av varandra. I nätverket fick de inte bara syn på varandras olikheter utan också hur de kunde använda sig av dem som en drivkraft. (Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi (2005) Lyssnandets pedagogik)

Jag tänker att nu har turen kommit till oss, till Berghultsenheten och Lerums kommun. Nu är det vår tur att få vara med och delge, ta del av, reflektera och påverka. Vi har turen att få ingå och vara i förändring tillsammans med kompetenta pedagoger, förskolechefer, utvecklingsledare och Gunilla Dahlberg. Och vem vet? Kanske kommer det så småningom skrivas böcker om vart detta förändringsarbete kan komma att leda.

Kan vi lära ut moral?

Inser att det var länge, längesedan jag bloggade och jag har egentligen inget bra svar på varför. Älskar ju att skriva och dela mina åsikter. Lika lycklig varje gång jag får respons. Det kan vara varma, smickrande ord eller ifrågasättande, något kritiska kommentarer. Och även om smicker alltid smakar fint, så är det ju egentligen de där kritiska vännerna som gör att man utvecklas.

Jag har inte slutat skriva, har bara inte delat med mig så mycket här på bloggen. Går en skrivkurs som en kär gammal ”förälder” till mig håller i (ja ni förskollärare vet vad jag menar) och det är något av det roligare jag gjort på länge. Fem glada själar som träffas i ateljé eld i Hedefors. Vi skriver, delar, garvar, gråter, skriver, fikar och stöttar. Alla läser vi varandras detaljerade plats- och personbeskrivningar och vi lär oss oerhört mycket på att ge och ta emot feedback. Jag har också börjat ta tag i (verkligen bara börjat) ett gammalt manus som jag började på för många år sedan i en annan skrivkurs. Kanske kan det få nytt liv nu? Är också glad och stolt över att min första bok ”Fantastiska Jag” ska tryckas upp igen, då efterfrågan varit hög och jag har lyckats få ihop 130 förbeställningar på någon vecka. 🙂

Men nu var det inte detta jag skulle skriva om. Blev bara tvungen att skriva av mig lite. Tankar kring moral väcktes hos mig idag när jag hämtade mina kära barn på skolan. Pedagoger pratar ofta om hur vi ska ”lära barnen” olika saker. Vi behöver lära barnen att visa respekt. Lära barnen att bli bättre kompisar. Lära dem om etik och moral. Men kan vi verkligen lära ut dessa saker? Om en person ska ”lära” en annan något, behöver väl den första personen kunna det hela bättre? Och hur undervisar vi egentligen i frågor kring moral? Frågor som rör den andres egna val? Är inte det känslor som måste upplevas för att förstås på riktigt?

Jag befinner mig i dotterns hall på skolan. Det är eftermiddag. Golvet är blött och de blåa tossorna är alla söndriga och smutsiga. Jag plockar ihop de saker vi behöver och hittar först inte hennes fodrade stövlar. Kikar i torkskåpet där är slängda på golvet. Helt otippat är de genomblöta (och då menar jag så blöta så att man kan vända på dem och fylla botten på ett glas med brunt, lervatten). De är i och för sig inställda i torkskåpet (hurra) men torkskåpet är inte på. Jag kikar efter andra skor men den slarviga mamman har inte fått med något ombyte. Letar för säkerhets skull i de andra barnens fack men inga stövlar, skor, eller ens kvarglömda sandaler från i somras, som det står dotterns namn på. Hon sätter i foten i stöveln ändå och säger att det är lugnt. Jag drar snabbt av henne stövlarna och nu är även strumporna dyblöta. Hittar inga torra bland extrakläderna. Jag kikar bland stövlarna i stövelstället och frågar dottern om bästa kompisen gått hem. Det har hon. Jag ber henne pröva hennes stövlar och de passar nästan. De funkar med böjd stortå. Jag säger att vi kan låna dem tills imorgon och lämna dem på morgonen så behöver vi inte gå hem i de där vattenfyllda skorna. Sagt o gjort, hon klär på sig jackan och vi är redo att gå. Jag tänker att nu får jag absolut inte glömma dessa stövlar imorgon och jag får heller inte missa att skicka ett mess till kompisens mamma på vägen hem. Min son delar dock inte min åsikt kring att ärligt låna stövlarna.

-Vi kan ju inte ta hennes stövlar! Du får ju ringa och fråga först.

-Njaa….plötsligt blir det lite jobbigt. Känns lite knasigt att ringa och fråga. Lite dumt på något sätt. Jag säger att det behöver vi inte, vi tar ju med dem imorgon.

-Men man får inte bara ta så där! Jag kan ta de våta stövlarna så får hon mina. Bara du ställer tillbaka stövlarna som inte är våra. Vi diskuterar en stund och jag inser ju såklart att han har rätt. Skäms lite. Blir först arg på honom som krånglar så. Ställer ju till en scen över ingenting. Men sedan lite stolt. Lite avundsjuk på hans moral och mod att ifrågasätta. Dottern kliver i de blöta stövlarna igen, utan någon som helst protest, och vi promenerar hemåt.

Hur skaffar man sig då denna moral? Jag har då inte lärt honom den. Kanske mer hans pappa i så fall. Men vi har ju två barn. Som tänker så olika. Fick höra av en god vän en gång som sa med glimten i ögat att vårt ena barn gör allt för att hålla sig på rätt sida gränserna, medan det andra barnet ständigt klurar på hur man kan ta sig över. Är så stolt över båda sätten att hantera den där gränsen. Tack och lov är båda införstådda i de lite större frågorna som att man inte får slåss, hur man är en go vän, och hur man kan trösta eller ta ansvar. Men när det kommer till huruvida en vit liten lögn passar fint i sammanhanget, kontra att den lilla lögnen kan ligga och gnaga i flera år som jobbig sten i skon, har jag verkligen ingen förklaring. Tänk att man moral kan uppfattas så olika i samma familj.

Moral är (enligt Wikipedia) en kvalitativ egenskap i en handling, ett beteende eller hos en person att följa de etiska normerna, att följa god sed. Det kan också betyda förståelsen inför vad som är rätt och fel. Och när det gäller just rätt och fel så kan ju detta självklart tolkas väldigt olika. Jag tror därför att läsa sig till vad som är rätt och fel, då det gäller de lite mindre jordnära frågorna, är ytterst komplicerat. Man måste känna, tänka och uppleva. Sätta sig in i situationen från olika håll och vara uppmärksam och lyhörd inför vad den andre tänker. För vem bestämmer egentligen vilka de etiska normerna är och hur vi ska känna när vi gått över gränsen? Vad innebär det att följa god sed? Något som känns rätt för dig kan kännas fel för mig.

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör? Förutom mina barn då, för de gör varken som jag säger eller som jag gör? De ifrågasätter. Och tycker en massa. Skitjobbigt ibland. Men OJ vad de kommer ha nytta av det framöver. Och tänk vad nyttigt det kan vara att bli ifrågasatt.

Lydiga människor är farliga människor?

Nazistdemonstration på riktigt. I vår stad 2017. Trots allt arbete som skola och förskola lägger ner på likabehandlings och icke kränknings-planer. Trots alla föräldrar, far och morföräldrar, grannar och vänner som ägnar oändligt mycket tid till att samtala och ledsaga barn i svåra frågor kring etik, moral och hur man ska behandla den andre som man själv vill bli behandlad. Trots ett samhälle som har lagar och förordningar kring hur vi ska vara mot varandra, hur vi inte får behandla någon illa och att vi ska respektera varandras olikheter. Trots allt som lyfts i media kring andra människors livssituationer, tuffa bakgrunder och hur det kan vara att komma från andra kulturer, så står vi ändå här idag. Vi har inte kommit längre. Istället ska vi vara rädda för att fika i Vasastan en lördag eftermiddag. Rädda för att ta en promenad på avenyn och hamna mitt emellan en nazist och en antinazist. Livrädda för att möta någon som skulle tycka illa om oss för att vi inte tycker som dem. Hur kunde det gå så här?

Rentzo Bonazzi, var borgmästare i Reggio Emilia 1988 och han berättade hur stadens pedagogiska projekt drevs fram av erfarenheterna från fascismen. Kriget hade visat att lydiga människor är farliga människor. Tillsammans med barnen ville de bygga upp ett nytt samhälle och en bättre värld där barn fostrades till kritiskt tänkande och handlande människor. De ville skapa en skola som fungerar som en medborgerlig rättighet för alla barn och som en demokratisk mötesplats där barn och pedagoger kunde ges möjlighet att utforska världen tillsammans. (Dahlberg och Elfström; (2014) Pedagogisk dokumentation i tillblivelse) Både i Reggio Emilia och i Sverige har vi i många fall lyckats. Skolor och förskolor kryllar av kompetenta barn som ifrågasätter, står på sig och står upp för sina kompisar. Ett av dessa barn hörde mig prata med en granne om faran med att bara följa order utan att tänka själv och “lyda” utan att ifrågasätta. Barnet lyssnade intresserat och kopplade snabbt diskussionen till sin egen erfarenhetsvärld.
Det är som en loppa. (Ni vet en sådan man viker i papper) När man gör en egen loppa och sedan ber kompisen räkna fram en färg. Man lyfter på fliken och får till sig ett uppdrag. Barnet hade fått i uppdrag att slå en annan vän. Leken med loppan hade lett till en diskussion om man verkligen var tvungen att göra det som stod i loppan? På ett sätt var man ju det. Annars lydde man inte reglerna i leken. Men på ett annat sätt bröt man mot nya regler om man faktiskt följde instruktionerna. För slåss är ju inte heller okej. 
Kanske är det i den förståelsen vi ska börja diskutera med våra barn. MÅSTE vi följa order? Måste vi göra det andra säger till oss att göra. Även om vi älskar och respekterar dem vi har omkring oss så KANSKE de inte alltid har rätt. Vi behöver hjälpa våra barn att tänka själva och fundera över vad de själva vill. Vad de tycker är rätt och fel. Vilka drabbas av de beslut vi tar? Och hur kan vi istället tänka om och våga stå emot? Och visst! De människor som marscherar i nazismens namn imorgon kan man ju tänka är de som vågar stå upp för sina åsikter. Vågar tycka annorlunda. Men står de verkligen för ALLT som ryms inom ordet ”nazism”? Eller infogar de sig bara lydigt i ledet? 
Demokrati och yttrandefrihet är oerhört viktigt och det ska vi vara stolta över i Sverige. Men det är också denna frihet som gör att vi på lördag har hundratals (ja kanske upp emot tusentals) nazister på våra gator. De kommer i bussar från andra länder och samlas i Sverige för här får man uttrycka sin åsikt så länge man inte anses störande för allmän ordning. För mig går det inte ihop. 
Vad kan vi göra då? Själv tillhör jag inte de modiga som ger mig in till stan och ansluter till motdemonstranterna. Men jag tänker fortsätta i det lilla, i arbetet tillsammans med våra yngsta medborgare. Jag tänker vara med och skapa förutsättningar för att forma ifrågasättande, granskande, kritiska, skeptiska och riktigt jobbiga små medborgare som absolut inte gör som de blir tillsagda bara för att vara någon annan till lags. 

Känslor som får minnen att fastna

Många av de reflektioner jag har tillsammans med mina kollegor, gällande hur barn lär, handlar om att barn behöver få lära med hela kroppen. Att man med hjälp av miljöer, och projekt kan skapa tillfällen där barnen kan uppleva med många olika sinnen. De sinnliga erfarenheterna eller de estetiska  lärprocesserna som vi ofta kallar dem är oerhört betydelsefulla för att skapa mening och minnen för barnen.

Härom dagen satt vi på altanen och pratade om allt det nya och spännande som händer i våra familjemedlemmars liv just nu. Min dotter som precis startat skolan, mindes tillbaka till förskolan och då särskilt en utflykt de hade gjort. Hon berättade att de varit i Jonsered och att de tagit tåget dit. Jag frågade då om hon mindes vad de gjorde där? Jag vet att de på hennes förskola bedrev ett långt vattenprojekt där barnen fick följa vattnet i forsen och på förskolan fortsatte de sedan att koppla dokumentation och upplevelser till det som de sett på platsen. Dottern kunde först inte riktigt minnas vad som hände på platsen. Sedan berättade hon med allvarsam blick att hon kom ihåg att de skulle titta över något räcke (eller om det var in i något hål) och att hon aldrig fick göra det. Hon sa att hon hade blivit väldigt arg och ledsen över detta.

Hennes minnesbild får mig att fundera kring hur viktiga barnens känslor är och hur starkt kopplade de är till minnen. Jag vet att hon även berättade om detta i våras och att ”konflikten” var löst och hon var nöjd med hur det blivit. Ändå är det ”känslan” hon minns och inte vad de såg eller upplevde. Är övertygad om att lärandet av vattnet skedde med ett flertal sinnen. Hörseln fick uppleva hur forsen lät, ögat uppmärksammade färger och fart, helt säkert hade platsen en speciell doft. Med lite hjälp mindes hon även detta och vi pratade vidare kring en dokumentation de gjort där hon målat vattnets rörelse. Så jag är övertygad om att lärande är starkt kopplat till sinnen. MEN jag tycker det är så oerhört spännande att en känsla som ilska eller att känna sig osedd, är det som först ploppar upp i huvudet.

Hur kan vi tänka vidare kring detta? Kan vi pedagoger bli bättre på att koppla ihop känslor med det som barnen upplever? Bättre på att tydliggöra sambandet och synliggöra vad man lärde sig med hjälp av känslan? Eller kanske strax efter att känslan gått över? Många gör säkert detta i stor utsträckning redan. Men jag vet också att många pedagoger gör vad de kan för att undvika och föregå konflikter. Kanske särskilt när vi är på en utflykt! Vi vill inte att barnen ska bli arga, ledsna eller upprörda för då har vi inte längre kontroll. Vi kan inte förutse barnens nästa steg när dessa känslor blir för starka. Och självklart vill vi inte att de egentligen någonsin ska behöva vara ledsna. Men tänk om vi skulle lyckas ta vara på dessa konflikter och känslosvall som hur vi än gör, kommer över barnen då och då. Inte enbart dra nytta av dem som verktyg kring konflikter och sociala samspel. Utan även kring lärande så som matematik, språk, utforskande av vatten och allt annat. Vi är nog många som kan minnas frustrationen man kände då man fick ett prov med ett hopplöst svårt mattetal och hur jobbigt det var att inte klara av att lösa det. Eller glädjen och lyckan när vi som barn läste vår första hela bok och upplevde känslan att ha lyckats med utmaningen.

Glädje och lycka tror jag vi oftare kopplar ihop med lärande situationer, jämfört med  känslor som rädsla, ilska, ledsamhet och frustration. Kanske ska vi inte vara så rädda  att tala om dessa känslor med barnen. Lyfta och synliggöra att det var tackvare känslan man mindes situationen och det var i den stunden som minnet lagrades. Precis då som minnet tog en viktig plats i ”spindelnätet” i den väldiga hårddisken där uppe, som åtminstone på barn verkar ha obegränsat lagringsutrymme.

IMG_0685

Möten som kan förändra

Precis som många andra, står jag inför många intressanta och för mig helt nya möten denna höst. Semestern är inne på sin sista dag och jag ser med spänning fram emot vad som ska hända de närmsta veckorna. För mig är möten med andra människor något som ger mig väldigt mycket, då jag ofta går därifrån med nya spännande tankar. Jag tror att det är i dialogen med andra som vi lär känna oss själva. Får reda på vad vi tycker och tänker, varför vi valt att tycka så, samt om vi är redo för att lyssna in andras perspektiv?

När jag hör ordet ”möte” går tankarna lätt till Kenya och alla de människor jag träffade där. Det kunde vara möten som ledde till långa samtal eller dialoger som gjorde oss nyfikna på att ses igen och veta mer om varandra. Vissa av dem jag träffade har jag fortfarande god kontakt med, andra har jag inte hört av på många år.

Så finns det de möten som där det endast sker en ögonblicksdialog. Ett kort ögonblick där två människor möts och växlar några ord. Detta möte kan förändra dem båda för livet. Kanske inte några stora förändringar utan bara små, små förflyttningar i hjärnan av perspektiv och värderingar. Ibland kräver mötet en reflektion. Andra gånger kan det kännas bra att skriva ner ord och känslor som man sparar. Låter man rädslan för det okända ta över och dessutom lyssnar till alla de förutfattade meningar och värderingar som kan ligga gömda i ryggsäcken, kanske man aldrig får uppleva dessa möten. Aldrig berikas med det man inte visste fanns?

Vill dela en ögonblicksdialog som hände mig i Kenya, 2013. Kanske berörde det bara mig och inte personen jag mötte men jag inbillar mig att vårt samtal kan ha påverkat även honom. Inga stora saker hände efter mötet. Inga mirakel, inga lagändringar. Det påverkade inte ens vår resväg eller gjorde så att vi valde annan mat till middag. Men det förde med sig en tacksamhet över det jag har, en förståelse för hur man kan ha det och en fundering över hur allt kunde blivit?

meruUtdrag från min blogg i Kenya. Vi är på väg norrut på safari och nya äventyr:

http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/04/

Mötet i Meru

Vi har parkerat bilen utanför en affär i staden Meru och vi väntar på att vår guide ska bli klar med sina ärenden. Jag ser att två pojkar är på väg fram till vår bil och de ser så där härligt busiga ut. Den lite större killen har en röd stickad mössa på huvudet och stora bruna ögon. Han verkar vara den som tagit initiativet till att gå fram till oss. Den mindre pojken ler osäkert och håller sig lite i bakgrunden. De hejar på oss och tittar runt i bilen. De frågar om vi är på semester? Sedan tittar den störste pojken på mig, sedan på min son och sedan på mig igen. Is it your children? Yes, svarar jag och tänker att nu kommer det nog mer spännande frågor. They dont look like you, not the same colour?. Jag förklarar för honom att vi adopterat dem och jag är inte helt säker på att han förstår vad jag menar. Hans engelska uttal är okej, men förståelsen kanske inte är fullständig. Han är bara 10 år, har sitt stamspråk som hemspråk och kan bara ha läst engelska i några år. Trots det vågar han ta kontakt med mig, ställa frågor och lyssna på mina svar. Han ser lite betänksam ut. Den mindre pojken (som är hans lillebror) håller sig fortfarande lite i bakgrunden. 10-åringen tittar på mig med sina stora, mörka ögon och säger. I could have liked a mother like you! Orden går rätt in i hjärtat och jag blir alldeles stum. Jag ler mot honom och klappar honom på kinden. I´m sure you have a great mother, säger jag sedan. Or do you have a mother? NO, säger han och ser ner i marken. Only a father, säger han och ler lite försiktigt igen. Han berättar att han och hans bror bor i byn uppe på berget och att de är på väg hem från skolan. Han tittar återigen in i bilen och ser drömmande ut. Jag förstår att han skulle vilja ha lift en bit. För ett ögonblick tänker jag tanken. Kanske skulle jag be honom hoppa in. Säga till honom att såklart jag kan bli din mamma, hoppa in i bilen så åker vi hem till Sverige. Orden rusar igenom huvudet med en väldig fart, men såklart når de aldrig mina läppar. Verkligheten kommer ifatt mig och istället förklarar jag att vi måste åka nu. Vår chaufför kommer och vinkar argt bort de båda pojkarna. De ska inte gå till vita turister och tigga pengar! I wishing you all the best in life, ropar jag och sedan lämnar vi Meru. Jag vinkar åt dem när vi åker förbi dem på vägen och de vinkar glatt tillbaka och ler mot mig. Sedan fortsätter de sin långa promenad upp längs berget, hem till sin pappa.

Ett sommarinlägg

Allt i den här bilden är vackert och oredigerat! Det bländande solljuset, de näst intill svarta regnmolnen, de varma runda klipporna, kärleken till havet och kusten samt glimten i ögonen och pirret i magen som finns hos det vackra barnet på berget. Förväntansfullt kastar han med sitt fiskespö så ett plums hörs i det stora blå. Gång på gång. Han tröttnar aldrig. Precis som jag aldrig tröttnar på att se på honom och allt det vackra.

Olika bilder av LYCKA

JUDITH OLOO
Att vara en aktör i barnens värld innebär för mig att man är delaktig och insatt i det barnen gör och säger. Det innebär också att man på kort och lång sikt är med och påverkar barnens liv. Ibland medvetet, ibland omedvetet. En person som verkligen kan kalla sig aktör i barnens värld är Judith Oloo. Hon arbetar som rektor på Oloo school i Kibera, Nairobi, Kenya.

Kibera är ett av ca 50 slumområden i Nairobi som tros ha ca 1 miljon invånare på omkring  2,5 kvadratkilometer. Runt 95 % av dessa människor tros leva under gränsen för fattigdom, dvs 1 USD per dag. Statistiskt sett finns det en toalett på 500 invånare men i verklighet är det många som inte har tillgång till varken toalett eller rent vatten. (fakta är hämtat från http://camsel.se/olooschool.html)


(Fotograf Jessica Camsel)

Judith Oloo startade upp skolan år 2007, då 25 år gammal. Skolan bestod till en början av 30 barn. Men efter valoroligheterna 2007-2008 var det många barn som blev föräldralösa och antalet ökade successivt till 240 barn. Skolan är helt gratis för barnen och i många år arbetade lärare och personal utan ersättning. Familjer som träffade Judith och såg hur hon brann för sitt arbete, påbörjade ett samarbete med skolan som ledde till att ekonomiska bidrag började komma in. Jessica och Reine Camsel har fortsatt att arbeta för att skolan och för att barnen ska utvecklas och det finns nu många månadsgivare som stöder skolan. Dessutom drivs ett enormt arbete för att skolan ska växa, att barnen ska få 3 mål om dagen och att pedagogerna numera ska få viss ersättning som motiverar dem att stanna kvar. Allt detta bidrar i sin tur till barnens resultat blir bättre och bättre. Ingen kan göra allt,men alla kan göra något. Sedan finns det dem som gör så mycket mer än så. Jessica och Judith Camsel är två av dessa kvinnor.

 

(Fotograf Jessica Camsel)

Mitt första möte med Judith var i Kibera när jag tillsammans med min familj besökte hennes skola i Kibera. Jag hade trott att det skulle bli ett oerhört jobbigt besök. Vägdiket fulla med sopor, fattiga barn i smutsiga kläder och olyckliga människor som bara längtade därifrån. Så blev det dock inte alls. Visst låg det sopor i dikena och det tog en liten stund innan man vande sig vid stanken. Men istället för ledsna och olyckliga människor, möttes jag av leenden och glada hälsningar. Barnen på gatorna var nyfikna och intresserade av oss och av vårt besök.  De vuxna hejade glatt och var artiga och välkomnande. Besöket i skolan blev något utöver det vanliga. Är ni intresserade kan ni läsa mer om det här:          

 http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/03/en-eldsjal-utover-det-vanliga-skolan.html……….     

(bild från vårt besök Kibera 2013)

Judith tog emot oss med det största leendet av alla. Hon var så genuint stolt och  lycklig över att få visa upp sin fina skola och vi fick lyssna till sång och ramsor framförda av engagerade och självsäkra elever.

I veckan landade alltså Judith för första gången på svensk mark. När vi träffade henne i Nairobi 2013 hade hon aldrig varit utanför Kibera slum. Man kan såklart förstå att kulturkrockarna blev stora. Eller kan man verkligen det? Judith sitter hemma på min altan, har ätit hamburgare och jordgubbar och bjuder på sina upplevelser med med ett klingande skratt. Hon berättar hur hon ropade “RUN sister” när de såg en katt i skogen. Hur hon frågade om aporna kunde ta sig in på balkongen hemma hos familjen Camsel? Hur hon hade skrattat när hon upptäckte att hon och Jessica var helt ensamma på gatan och hur de sett en maskin som sopade gatorna. I den svenska skolan fanns det maskiner som torkade kläder och när vi drog ut en utdragsskiva i vårt altanbord trodde jag hon skulle tappa hakan. Vi skrattade tillsammans åt hur olika våra kulturer är och som så många gånger förut, tillsammans med en kenyan, fick jag mig en tankeställare. Vi är så oerhört bortskämda, materialistiska och patetiska ibland. Allt ska gå fort och vara effektivt och helst ska vi ha så många prylar som bara är möjligt. I Kibera lever man för dagen och ser till att göra den dagen så bra det bara går. Man lever tillsammans med sin familj och sina grannar, man tar hand om varandra och man grubblar inte så mycket över morgondagen. Vi har så mycket att lära av detta sätt att leva.


(Bild från vårt besök i Kibera 2013)
INTERVJU MED JUDITH OLOO 3e juni 2017

Hur är det då att leva i slummen? Svårt att få tag på rent vatten, sjukdomar som sprids snabbt, och när mörkret faller över skjulen är det många faror som hotar i mörket. Det är lätt att vi med eget hus, vatten i kranen, och bord med utdragskivor (du förstår om du läser vidare) har fördomar om att alla drömmer om att leva som vi? Medias bild av fattiga slumområden och svältande och magra barn förstärker dessutom den bilden. Men är det sanningen? Eller har vi olika bilder av lycka?

Jag passade på att ställa lite frågor till Judith i lördags. Jag har försökt översätta och förstå så gott det går och här följer hennes svar för den som är nyfiken.

 

Varför blev du rektor i Kibera?

Att vara lärare upplever jag som ett kall. En passion. Du bara vet att det är det du ska syssla med. Det är inget du bara kan bli om du inte är menad för det, du känner från början att det är det rätta.

 

Vad tycker du är det viktigaste att man lär sig i skolan.

De yngsta barnen lär sig språk, matte, miljö, kreativitet och rörelse. Språket lär de sig via sången. Varje nytt “ljud” introduceras med en sång. Då glömmer inte barnen. När man frågar dem vad de lärt sig under dagen, sjunger de sången. Tex “A for Apple, A, A, A. Vi använder händerna och klappar i takt till sången. På så sätt lär de sig lättare

I Primary school lär de sig engelska, matte, och mer vetenskapliga ämnen så som fysik och kemi.

 

Hur ser en normal skoldag ut för barnen?

Jag går upp 5 och är i skolan från 5.30. Barnen börjar klockan 6.00

Förskolebarnen kommer klockan 7.00 och går till 15.30. De lite äldre barnen går till 17.30 och de allra äldsta barnen, de som går i 7an och 8an, har lektioner fram till klockan 19.00 De har så mycket att lära sig innan de nationella proven.

 

Hur motiverar du barnen för att de ska orka?

När de gör bra I från sig får de någon slags belöning. Ibland köper vi något fint åt dem. Ger dom också andra mindre belöningar som visar på att de gjort ett bra jobb.

 

Vad älskar du mest med Kibera?.

-Alla är väldigt vänliga mot varandra, den är en sådan avslappnad miljö, Vi känner våra grannar, står varandra nära, hjälper varandra. På morgonen när man vaknar är gatorna fulla med folk och alla säger hej på morgonen. Har man inte sett sin granne på några dagar blir man orolig och vill ta reda på vad som hänt. Man blir som en enda stor familj.

 

Vad tycker dom Sverige så här långt?

-Ha ha ha, väldigt fint men väldigt väldigt annorlunda. Inga människor på vägarna, i Kenya är det alltid en massa människor på gatorna. Man ser varandra när man vaknar, alla är vid husen. Här är stor skillnad. Vädret är också annorlunda. Men det är en fantastisk erfarenhet jag fått här under den dagen jag varit här. Jag har redan lärt mig så mycket om Sverige och Skolan. Har fått en massa idéer som jag kan ta med mig hem, massa erfarenhet och tankar om hur skolan ska växa.

 

 

Vad är dina framtidsplaner och visioner för dig själv och för skolan?

-Skolan kommer alltid först. Min vision för skolan är att alla ska gå vidare. Att barnen inte droppar av utan fortsätter utbilda sig. Min dröm är att se dem att gå vidare till nästa level, att det går bra för dem framöver.

 

Och för dig själv? Vad önskar du för dig själv och din familj?

-Jag Har en andra bäbis på gång. Jag ska gifta mig väldigt snart. Jag är väldigt glad över att snart ha två barn och att jag har träffat en man. Det har verkligen förändrat mitt liv. Nu har jag någon jag kan prata med och  att dela allt med. Det är inte lätt i Kenya att vara ensamstående mamma. Men plötsligt när man får en partner blir man delaktig på ett annat sätt, man blir någon som räknas.

 

Vill du stanna i Kibera?

-Många kämpar för att ta sig från slummen, för att livet där är inte lätt. Det finns mycket diskriminering i slummen. Om du ska söka ett jobb eller ha ett möte med någon utanför och du säger att du kommer från slummen så säger de ofta nej, att du inte “är någon”. Ibland vill de inte ens ge en chans. Men för mig… slummen har verkligen lärt mig mycket. Det har gett mig min passion. Man delar saker och man älskar sina medmänniskor. Jag kommer aldrig glömma varifrån jag kommer. För mina barn önskar jag att de får gå till skolan och får möjlighet att hitta ett arbete. Själv vill jag verkligen stanna i skolan. Men det känns viktigt att mina barn ska kunna välja och att de får förutsättningar för att klara sig utanför slummen. Men de ska alltid veta att det är livet i slummen som har lärt dem alla de här sakerna.