Att äntligen hugga tag i Gert Biestas bok som ingår i min pedagogistautbildning, blev en större utmaning än jag tänkt mig. Jag märker hur jag får kämpa mig igenom ord för ord, mening för mening. Det går långsamt. När jag vanligtvis läser böcker slappnar hjärnan alltid av när jag kommer till en bild, en halvtom sida eller en förklarande faktaruta (som jag kan hoppa över 😉 Hjärtat slår en liten volt av glädje när texten tar slut högst upp på ena sidan och författaren ödmjukt har lämnat sidan bredvid tom och nästa kapitel börjar först på näsa uppslag. Jag får också lite återhämtning i mitt läsande när svåra teorier kompletteras med exempel från verkligheten och jag känner hur förståelsen hinner i kapp. Som om små, små provrör hjärnan fylls upp till bredden med nya insikter och rören sedan blandas med varandra, som i ett lab. När de slutat skvalpa blir de till något begripligt som jag kan applicera på egen erfarenhet och förstå på mitt eget sätt.

Men i Bortom lärandet finns inga bilder, inga tomma sidor, inga rutor med svåra teorier som ögonen kan se förbi. Teori, forskning och resonemang utgör helt enkelt den text som boken består av och i de verklighetsrelaterade exempel som beskrivs, är det ofta teoretikerna själva som gjort beskrivningarna så även dessa kräver full fokus. Men jag VILL verkligen förstå det här. Jag känner i hela kroppen hur viktiga raderna är. Jag stryker under, skriver om, ritar stjärnor och hjärtan. Så småningom så borde det ju klarna. Som när jag som barn läste för ett matteprov som snarare kändes som grekiska och så plötsligt förstod jag bit för bit vad det handlade om. Helheten föll på plats och istället blev allt enkelt.
Biestas text om gemenskaper utan gemenskap, den andres intersubjektiva rum och om ifrågasättandet av humanismen kring att förstå människan som ett vad- ett ting- och aldrig som vem, är som ett stort pussel med väldigt små bitar som ligger i en rörig hög på bordet. Jag börjar i ena hörnet, letar, granskar, försöker hitta samband. Varje enskild bit känns omöjlig att tyda, men tillsammans klarnar de sakta. En bild växer fram. Halva boken igenom börjar jag på riktigt förstå att allt det här hänger ju ihop. Lycklig över att känna igen svåra ord som återkommer i nya meningar men i liknande sammanhang, bläddrar jag nyfiket fram ett nytt blad . I slutet av varje kapitel finns en underrubrik som jag tycker väldigt mycket om. “Sammanfattning”. Skulle nog inte blivit klok på innehållet om jag bara läste dessa. Men när det krångliga kommer igen och igen så är det som det svåra silas bort. Rynkorna i min panna slätas ut och jag hör min inre röst som ropar – Det här kunde du väl sagt från början! Det var ju inte så svårt att förstå när det uttrycks på det här sättet? 😉
Om två veckor föreläser jag om det kanske mest viktiga och samtidigt komplexa begreppet i vår tid – DEMOKRATI


Biestas tankar om hur människan bryter sig in i världen, som unik individ och bara kan bli till genom relationer med andra som är annorlunda och inte liknar oss själva, är på många sätt själva kärnan i det jag vill prata om. Att förskolan inte får handla om att bara placera in barnen i undervisningens rådande ordning utan att det omfattar ett ansvar för varje människas unika karaktär. Subjektifiering, som Biesta reflekterar och problematiserar kring tillsammans med tankar från bland annat Bauman och Levinas, handlar främst om frihet. Att få möjlighet att skapa ett “själv” att våga agera på egen hand och om om att erövra rätten till sin egen röst. Och ALLT detta kan bara ske i relation till andra.
Vi kan inte få eller tvinga våra elever att blotta sig för det som är annat, annorlunda och främmande. Det enda vi kan göra är att se till att det inom utbildningen åtminstone finns möjlighet att träffa och möta det som är annorlunda, märkligt och olika, liksom att det finns möjligheter för våra elever att verkligen svara, att finna sin egen röst och sitt eget sätt att tala. (s 68)

Idag har hjärnan fortsatt snurra kring det jag läste igår. Tillsammans med jobbet, verkligheten, livet, blir Biestas tankar så självklara. Inte bara i sammanhang där vi pratar om barnen, utan lika viktigt när det gäller oss själva. Vi skapar alla gemenskaper med dem vi har något gemensamt. Vi skapar en kultur, bygger upp ett språk, stärker varandra där vi tänker lika. Tredje rummet hos oss i Floda förskolor är ett exempel på en sådan gemenskap. Och precis som Biesta säger, blir det då svårt att prata om utanför gemenskapen, i en ny gemenskap med dem vi inte har något gemensamt med 🙂 MEN OJ VAD VIKTIGT att göra det ändå. Att hitta sin egen röst att använda i dessa samtal och våga möta andra som inte tänker som jag, vi, hur kan vi bli ett nytt vi? Vilka röster är tillgängliga utanför det Biesta kallar för den rationella gemenskapen?

OM ni nu planerat komma på Förskola 21 och lyssna på min föreläsning om demokrati och barns rättigheter, behöver ni inte oroa er för att den kommer bli som detta blogginlägget, alltså komplicerat. Tvärtom faktiskt.
Jag kommer bjuda på exempel ur verkligheten där en grupp med 4åringar jobbat i ett projekt med vatten. Hur använder människor vatten i olika länder? Detta har lett dem ut på en resa i bild, fantasi och teckning, ändå till en skola i Kenyas slumområde Kibera. Jag använder deras berättelse för att prata om HUR vi kan arbeta i förskolan utifrån ett demokratiskt förhållningssätt och hur vi kan närma oss en förståelse för ALLA barns rättigheter. Inte bara att våra barn på förskolan har rättigheter utan att de också måste få känna till att varenda barn i världen har precis samma rättigheter. Och det är när vi hittar gemensamma sammanhang med andra som är olika oss själva, som vi blir redo för att vara en del av något större.


Det kan vara svårt och smärtsamt att bryta in i världen, att ta på sig det ansvar som väntar en, att blotta sig för det som är annat och annorlunda. Men det är detta som gör oss unika och i en viss mening människa.
(Bortom lärandet, Biesta)