Olika bilder av LYCKA

JUDITH OLOO
Att vara en aktör i barnens värld innebär för mig att man är delaktig och insatt i det barnen gör och säger. Det innebär också att man på kort och lång sikt är med och påverkar barnens liv. Ibland medvetet, ibland omedvetet. En person som verkligen kan kalla sig aktör i barnens värld är Judith Oloo. Hon arbetar som rektor på Oloo school i Kibera, Nairobi, Kenya.

Kibera är ett av ca 50 slumområden i Nairobi som tros ha ca 1 miljon invånare på omkring  2,5 kvadratkilometer. Runt 95 % av dessa människor tros leva under gränsen för fattigdom, dvs 1 USD per dag. Statistiskt sett finns det en toalett på 500 invånare men i verklighet är det många som inte har tillgång till varken toalett eller rent vatten. (fakta är hämtat från http://camsel.se/olooschool.html)


(Fotograf Jessica Camsel)

Judith Oloo startade upp skolan år 2007, då 25 år gammal. Skolan bestod till en början av 30 barn. Men efter valoroligheterna 2007-2008 var det många barn som blev föräldralösa och antalet ökade successivt till 240 barn. Skolan är helt gratis för barnen och i många år arbetade lärare och personal utan ersättning. Familjer som träffade Judith och såg hur hon brann för sitt arbete, påbörjade ett samarbete med skolan som ledde till att ekonomiska bidrag började komma in. Jessica och Reine Camsel har fortsatt att arbeta för att skolan och för att barnen ska utvecklas och det finns nu många månadsgivare som stöder skolan. Dessutom drivs ett enormt arbete för att skolan ska växa, att barnen ska få 3 mål om dagen och att pedagogerna numera ska få viss ersättning som motiverar dem att stanna kvar. Allt detta bidrar i sin tur till barnens resultat blir bättre och bättre. Ingen kan göra allt,men alla kan göra något. Sedan finns det dem som gör så mycket mer än så. Jessica och Judith Camsel är två av dessa kvinnor.

 

(Fotograf Jessica Camsel)

Mitt första möte med Judith var i Kibera när jag tillsammans med min familj besökte hennes skola i Kibera. Jag hade trott att det skulle bli ett oerhört jobbigt besök. Vägdiket fulla med sopor, fattiga barn i smutsiga kläder och olyckliga människor som bara längtade därifrån. Så blev det dock inte alls. Visst låg det sopor i dikena och det tog en liten stund innan man vande sig vid stanken. Men istället för ledsna och olyckliga människor, möttes jag av leenden och glada hälsningar. Barnen på gatorna var nyfikna och intresserade av oss och av vårt besök.  De vuxna hejade glatt och var artiga och välkomnande. Besöket i skolan blev något utöver det vanliga. Är ni intresserade kan ni läsa mer om det här:          

 http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/03/en-eldsjal-utover-det-vanliga-skolan.html……….     

(bild från vårt besök Kibera 2013)

Judith tog emot oss med det största leendet av alla. Hon var så genuint stolt och  lycklig över att få visa upp sin fina skola och vi fick lyssna till sång och ramsor framförda av engagerade och självsäkra elever.

I veckan landade alltså Judith för första gången på svensk mark. När vi träffade henne i Nairobi 2013 hade hon aldrig varit utanför Kibera slum. Man kan såklart förstå att kulturkrockarna blev stora. Eller kan man verkligen det? Judith sitter hemma på min altan, har ätit hamburgare och jordgubbar och bjuder på sina upplevelser med med ett klingande skratt. Hon berättar hur hon ropade “RUN sister” när de såg en katt i skogen. Hur hon frågade om aporna kunde ta sig in på balkongen hemma hos familjen Camsel? Hur hon hade skrattat när hon upptäckte att hon och Jessica var helt ensamma på gatan och hur de sett en maskin som sopade gatorna. I den svenska skolan fanns det maskiner som torkade kläder och när vi drog ut en utdragsskiva i vårt altanbord trodde jag hon skulle tappa hakan. Vi skrattade tillsammans åt hur olika våra kulturer är och som så många gånger förut, tillsammans med en kenyan, fick jag mig en tankeställare. Vi är så oerhört bortskämda, materialistiska och patetiska ibland. Allt ska gå fort och vara effektivt och helst ska vi ha så många prylar som bara är möjligt. I Kibera lever man för dagen och ser till att göra den dagen så bra det bara går. Man lever tillsammans med sin familj och sina grannar, man tar hand om varandra och man grubblar inte så mycket över morgondagen. Vi har så mycket att lära av detta sätt att leva.


(Bild från vårt besök i Kibera 2013)
INTERVJU MED JUDITH OLOO 3e juni 2017

Hur är det då att leva i slummen? Svårt att få tag på rent vatten, sjukdomar som sprids snabbt, och när mörkret faller över skjulen är det många faror som hotar i mörket. Det är lätt att vi med eget hus, vatten i kranen, och bord med utdragskivor (du förstår om du läser vidare) har fördomar om att alla drömmer om att leva som vi? Medias bild av fattiga slumområden och svältande och magra barn förstärker dessutom den bilden. Men är det sanningen? Eller har vi olika bilder av lycka?

Jag passade på att ställa lite frågor till Judith i lördags. Jag har försökt översätta och förstå så gott det går och här följer hennes svar för den som är nyfiken.

 

Varför blev du rektor i Kibera?

Att vara lärare upplever jag som ett kall. En passion. Du bara vet att det är det du ska syssla med. Det är inget du bara kan bli om du inte är menad för det, du känner från början att det är det rätta.

 

Vad tycker du är det viktigaste att man lär sig i skolan.

De yngsta barnen lär sig språk, matte, miljö, kreativitet och rörelse. Språket lär de sig via sången. Varje nytt “ljud” introduceras med en sång. Då glömmer inte barnen. När man frågar dem vad de lärt sig under dagen, sjunger de sången. Tex “A for Apple, A, A, A. Vi använder händerna och klappar i takt till sången. På så sätt lär de sig lättare

I Primary school lär de sig engelska, matte, och mer vetenskapliga ämnen så som fysik och kemi.

 

Hur ser en normal skoldag ut för barnen?

Jag går upp 5 och är i skolan från 5.30. Barnen börjar klockan 6.00

Förskolebarnen kommer klockan 7.00 och går till 15.30. De lite äldre barnen går till 17.30 och de allra äldsta barnen, de som går i 7an och 8an, har lektioner fram till klockan 19.00 De har så mycket att lära sig innan de nationella proven.

 

Hur motiverar du barnen för att de ska orka?

När de gör bra I från sig får de någon slags belöning. Ibland köper vi något fint åt dem. Ger dom också andra mindre belöningar som visar på att de gjort ett bra jobb.

 

Vad älskar du mest med Kibera?.

-Alla är väldigt vänliga mot varandra, den är en sådan avslappnad miljö, Vi känner våra grannar, står varandra nära, hjälper varandra. På morgonen när man vaknar är gatorna fulla med folk och alla säger hej på morgonen. Har man inte sett sin granne på några dagar blir man orolig och vill ta reda på vad som hänt. Man blir som en enda stor familj.

 

Vad tycker dom Sverige så här långt?

-Ha ha ha, väldigt fint men väldigt väldigt annorlunda. Inga människor på vägarna, i Kenya är det alltid en massa människor på gatorna. Man ser varandra när man vaknar, alla är vid husen. Här är stor skillnad. Vädret är också annorlunda. Men det är en fantastisk erfarenhet jag fått här under den dagen jag varit här. Jag har redan lärt mig så mycket om Sverige och Skolan. Har fått en massa idéer som jag kan ta med mig hem, massa erfarenhet och tankar om hur skolan ska växa.

 

 

Vad är dina framtidsplaner och visioner för dig själv och för skolan?

-Skolan kommer alltid först. Min vision för skolan är att alla ska gå vidare. Att barnen inte droppar av utan fortsätter utbilda sig. Min dröm är att se dem att gå vidare till nästa level, att det går bra för dem framöver.

 

Och för dig själv? Vad önskar du för dig själv och din familj?

-Jag Har en andra bäbis på gång. Jag ska gifta mig väldigt snart. Jag är väldigt glad över att snart ha två barn och att jag har träffat en man. Det har verkligen förändrat mitt liv. Nu har jag någon jag kan prata med och  att dela allt med. Det är inte lätt i Kenya att vara ensamstående mamma. Men plötsligt när man får en partner blir man delaktig på ett annat sätt, man blir någon som räknas.

 

Vill du stanna i Kibera?

-Många kämpar för att ta sig från slummen, för att livet där är inte lätt. Det finns mycket diskriminering i slummen. Om du ska söka ett jobb eller ha ett möte med någon utanför och du säger att du kommer från slummen så säger de ofta nej, att du inte “är någon”. Ibland vill de inte ens ge en chans. Men för mig… slummen har verkligen lärt mig mycket. Det har gett mig min passion. Man delar saker och man älskar sina medmänniskor. Jag kommer aldrig glömma varifrån jag kommer. För mina barn önskar jag att de får gå till skolan och får möjlighet att hitta ett arbete. Själv vill jag verkligen stanna i skolan. Men det känns viktigt att mina barn ska kunna välja och att de får förutsättningar för att klara sig utanför slummen. Men de ska alltid veta att det är livet i slummen som har lärt dem alla de här sakerna.

 

 

Förändringar


Som vuxen har man gjort det så många gånger. Man borde blivit rustad för att veta hur det känns. Livet har tagit så många svängar, ibland har man valt, ibland har man bara fått följa med. Men varje gång man gått igenom en ”förändring” så borde man ju bli lite rikare på erfarenhet. Lämnat skolan bakom sig, sökt sitt första jobb. Träffat en ny vän, glidit ifrån en annan. Gjort val i yrkeslivet som haft konsekvenser man omöjligt kunnat ana. Träffat kärleken och valt att hålla samma riktning tills döden skiljer oss åt. Varje dag är fylld av val och beslut och många av dessa leder oss på vägen genom förändring.

Som barn borde det ju då vara svårare med förändring och ta sig in i något nytt. Man har inte en ryggsäck full med bra och dåliga val att leta bland. Ingen känsla att plocka fram som skvallrar om hur det kan komma att kännas. Ändå verkar det nästan vara lättare för barnen?
Denna veckan är speciell. Särskilt för mig och min 6åriga tjej. På onsdag är hennes sommarsfest. Då får hon den omtalade ”sparken i baken” och ”kickas ut” från förskolans värld. En ny värld väntar på henne. En spännande, utmanande och lite läskig värld. Skolans. (Åtminstone tycker mamma det) Istället för att gå rakt över vägen och in i det gula trygga huset, fyllt av välkända ansikten, hemlagad mat och trygga pedagoger, ska vi gå höger genom skogen till den stora, väldiga skolan. Utan staket, med nya vänner och okända pedagoger ska hon ta sig an sin ”förändring” som börjar så fort sommarlovet tagit slut.
Lika speciell är denna vecka för mig. Förra veckan skrev jag på en ansökan om avgång och ett nytt kontrakt med en ny arbetsgivare. Denna veckan blev jag avtackad på mitt älskade jobb av min trygga och omhändertagande chef som jag haft sedan 2005. I tolv år har jag arbetat, utvecklats och vuxit inom denna enhet, tillsammans med fantastiska pedagoger och underbara ungar och föräldrar. Idag tog det slut. Abrupt. Jag har våndats för denna dag, trodde aldrig jag skulle stå där. Hållandes i en blomma, snyftandes till fina ord. Minns dem knappt. De vackra orden. Fokuserade mest på att inte bryta ihop.

Stora förändringar för både mig och dottern. Naturliga för henne, självvalda för mig. Jag ser verkligen fram emot utmaningarna som väntar efter sommaren. Jag ska få arbeta som pedagogista i Berghults enhet i Floda. Jag ska få nya kollegor, en ny chef, nya arbetsuppgifter och en massa nya utmaningar. Tillsammans med Marie Folin och Erika Kyrk, kommer jag vara med att bygga upp ett nätverk för pedagogistor i Lerums kommun. Förhoppningsvis blir vi bara fler och fler. Det känns spännande och lite pirrigt, men mest ska det bli oerhört roligt! Jag kommer att få arbeta tillsammans med nya pedagoger och nya barn och jag får dessutom vara delaktig i utvecklingen av för migen helt ny enhet. 

Uppenbarligen spelar det ingen roll hur många gånger man varit med om förändring. Den kommer lika snabbt ändå och man är aldrig tillräckligt förberedd. Jag har mycket att lära av min dotter som tar dagen som den kommer, och följer med förändringens strömmar utan att grubbla särskilt mycket på det som har varit eller det som kommer att ske. Hon längtar och väntar, samtidigt som hon är precis här och nu i exakt allt som sker. Inte en massa frågor som börjar med OM och TÄNK och OMUTIFALLATT. Istället ser hon till att inte missa en sekund av livet.

Förändringarnas svängar kan kännas lite tvära men när man kommit fram så brukar det bli fantastiskt. Nytt, inspirerande och oförutsägbart. Det gillar jag. Det kräver ju att man tar sig ur gamla spår och tänker i nya banor.

 Vecka 32 skolas vi in, jag och lilltjejen och jag tänker att det kan ju bara bli hur bra som helst!

Barnens frågor om det svåra och ofattbara

I lägen som dessa är det svårt att vara rationell. Känslor, tankar och rädslor blir till en enda röra i huvudet och det är svårt att välja vad man vill dela med sig av och inte. Av hänsyn till barnens bästa väljer kanske många att vara tysta och att stänga av radio och tv när barnen är i närheten. Istället pratar man och visar känslor när barnen somnat och man kan fritt spekulera kring var världen är på väg. Jag har länge gjort likadant. Valt att skydda mina barn från världen där ute, genom att låtsas som allt är bra. Av omsorg har vi byggt upp murar av trygghet. Det barnen inte vet har de inte ont av. 

När vi var i Thailand för en månad sedan tog vi beslutet att inte berätta för barnen om Tsunamin 2004. Vi ville inte skapa en oro för något som hänt för så längesedan och som högst sannolikt inte skulle hända igen när vi var där. Det fungerade utmärkt ända tills vi kom till Khao Lak och dess återuppbyggda och renoverade hotell och stränder. Precis utanför vår bungalow fanns det en skylt som varnade för tsunami. Och med läskunniga, kloka och intresserade barn blev sanningen plötsligt omöjlig att dölja. Vi berättade hela historien, utan försköning och samtidigt blev vi otäckt medvetna om hur vattnet farit fram, precis där vi befann oss, och dragit med sig hus, träd och människor. Vågen hade nått ända upp till restaurangen på vårt hotell, vilket var närmare 300 meter upp för en backe. Barnen lyssnade intresserat och oroligt. Först var de tysta. Sedan kom frågor. Sedan ännu mer frågor. Det blev svårt att avgöra vad man skulle svara på och hur många detaljer man skulle redogöra för. Frågorna fortsatte sent in på natten. På morgonen berättade dottern att hon drömt en mardröm om hur rummet fylldes med vatten. Då kände jag att vi gjort fel som berättat. Senare på dagen såg jag hur barnen lekte vid strandkanten. De byggde ett sandhus som gång på gång förstördes av vågorna. Jag satte mig och lyssnade på deras dialog. De byggde ett hotell. Hotellägaren var en pojke som förlorat båda sina föräldrar i den väldiga tsunamin. Pojken hade bestämt sig för att bygga ett hotell som kunde stå emot alla tsunami i världen. Efter många försök hade han äntligen lyckats. Pojken kunde bygga tsunamisäkra hotell! Genom att pröva olika sorters sand och stenar, hade barnen tillslut lyckats bygga ett hotell som stod emot de vågor som kom och i den värdefulla leken bearbetade de vad de hört om dagen innan. I det ögonblicket insåg jag att vi gjort rätt som delat den svåra verkligheten med våra kloka barn. Genom lek, fantasi och dialog med varandra gjorde de om det svåra till något konkret och förståeligt. De valde dessutom att på sitt sätt hjälpa världen att lyckas lite bättre inför en eventuellt ny, kommande katastrof. 


Med minnet av Thailand och hotellbygget på stranden, blev beslutet enkelt igår. Vi vuxna kände ett behov att prata och bearbeta det fruktansvärda som hänt i Stockholm och vi ville ge våra barn samma möjlighet. På olika sätt tog de in vad som hänt. En med stort allvar, en vilja att förstå och veta mer. Den andra, något lättsammare, ville veta och förstå, men ville ganska snabbt gå vidare och prata om annat. På olika hemsidor finns nu tips till föräldrar från psykologer och pedagoger som har idéer om hur vi kan prata om det svåra med våra barn. Konkretisera, utelämna detaljer, ta hänsyn till barnens ålder osv. Men i slutändan måste vi tänka på att det är VI som känner våra barn bäst. Själv upplever jag att det är barnens egna frågor som skapar störst förståelse hos dem. Frågorna skvallrar om hur de tänker och vad som skapat mest oro eller tankar. En fråga som jag fick tillbaka var: 
-Mamma, om han som körde lastbilen behöver opereras, behöver läkaren göra det då? Det var en fråga som visade att sonens tankar kretsade kring empati, lojalitet och moral. Vad är rätt och vad är fel? Har en terrorist samma rätt till vård som dess offer? 

Vi hade djupa diskussioner här igår. Tillsammans med alla våra perspektiv och erfarenheter av världen snuddade vi vid frågor som religion, varför kvinnor har slöja, vad man tror på inom islam? Muslimer, Trump, vilka religioner har våra vänner och vad är egentligen en terrorist? Hur kommer det sig att någon väljer att köra en lastbil för att döda människor och vad tänker och känner den personen just nu? Som vanligt lärde jag mig själv mycket. Vi kom in på vad som kan hända när två personer tycker väldigt olika och båda är säkra på att man själv har rätt. Jag frågade vad man kan göra när man hamnar i en sådan situation?

-Man kan bli vänner!

-Hur blir man det, är inte det svårt när man tycker så olika? (Själv hade jag någon tanke om ett bra svar som skulle vara att man skulle “lyssna” på varandra)

-Man kan väl välja att bry sig om det man tycker lika om och strunta i det man tycker olika om? Sedan när man blivit vänner är det lättare att prata om det man tycker olika om. 

Jag läste en skickligt skriven artikel idag av Sofia Olsson Olsén i Aftonbladet, som skrev att idag kan vi alla välja vem vi vill vara. Hon hade fått mail av människor som letade syndabockar och valde att fortsätta hata alla möjliga som kanske skulle kunna förtjäna det på något sätt. Hon hade också sett hur människor valde att öppna sina hjärtan, sina hem och sina butiker för att hjälpa. Hon menade att vi alla har ett val. Vi bestämmer själva hur vi vill vara i situationer som dessa. Jag tänker att de som låter hat föda hat, har kanske glömt bort att de kan välja. Även om du fram tills nu varit en människa som gjort andra illa många gånger, kan även DU välja att göra gott i en krissituation som denna. Kanske är det sedan den personen du vill fortsätta att vara?

http://www.aftonbladet.se/a/8ardQ

Våra barn hade i den bästa av världar inte behövt ta del av allt det hemska, ty i den bästa av världar hade det aldrig hänt. Men nu HAR det hänt. En människa har dödat andra människor i terrorismens namn och vi kan inte på något sätt göra det ogjort. Men vi kan kämpa för och försöka tro på att det inte kommer hända igen. Vi kan hjälpa våra barn till nytt hopp och ge dem verktyg att hantera det svåra. Genom deras egna frågor lär vi känna deras innersta tankar och genom dem kan vi skapa gemensamma värderingar som vi känner oss trygga med. Tror vi att hat är det bästa sättet att möta annat hat, eller tror vi snarare att ett försök till förståelse kan leda till kunskap som besegrar rädslor? Hos oss blev det en reflektion kring förövarens bakgrund, uppväxt, eventuella brist på kärlek och ett resonemang kring varför man ibland kan göra saker man egentligen inte vill på grund av grupptryck, hot och en vilja att bli accepterad. I andra familjer blir diskussionerna säkert något helt annat. Det viktiga är att vi lyssnar på varandra och delar med av oss våra frågor och rädslor. Precis som i beskrivningen ovan, kan vi leta efter det vi har gemensamt med andra först, för att så småningom även våga gå vidare med att förstå varandras olikheter. Vi kan välja vilka vi vill vara och vad vi vill fokusera på hos oss själva. Hur mycket vi delar och vad vi berättar, det tror jag vi känner av längs vägen. 

Melodifestivalen- fritt fram för förödmjukningar i tv-soffan?


Imorgon är det återigen dags för den stora familjefesten med sång, skratt och glamour. Ända sedan jag var liten har vi samlats kring melodifestivalen för att lyssna, bedöma, värdera och kritisera. Skriva ner våra favoriter och kanske även dem vi tycker sjunger sämst, klär sig värst, dansar fulast osv. I tv-soffan känns det på något sätt okej att ha åsikter om killen som har något för tighta byxor, om tjejen som kanske borde valt en annan klänning med tanke på hennes figur, eller om gruppen som som i princip är helt talanglösa och borde gett upp sin plats till några som faktiskt kunde sjunga. 
I lördags satt lilla familjen och tittade som vanligt på detta evenemang. Vet egentligen inte om jag tycker att festivalen är så särskilt bra, men titta ska vi ju självklart göra. Hör mannen säga att han inte ens visste att en av killarna kunde sjunga, och då utbrister dottern: -Va, ALLA kan ju sjunga! Som om det vore det mest naturliga. Själv känner jag hur det kryper lite i mig när en av artisterna tar “några moves” och jag tycker att hans dans är löjlig. Barnen älskar den. Vi är olika. Ska vara olika. Alla har rätt till sina åsikter i tv-soffan och är jag är stolt över mina barn som inte tvekar att uttrycka dem. Jag hör mig själv säga: -hur ego är det inte att ha en video av sig själv bakom när man sjunger? I samma sekund jag sagt det, tänker jag att nu är jag där igen. Värderar, dömer, tycker till om vad som är okej. För över min bild av vad ett “ego” kan vara, till mina barn som ju har rätten till att skapa egna värderingar. Eller ger jag dem bara en möjlighet till en reflektion?

Men är det då inte det som är syftet med mello, så vad är det då? En tävling i musik där vi i soffan ska bestämma vem som ska gå vidare. Såklart vi måste få tycka till om allt som ingår i showen. Men visst borde vi kunna göra det utan att döma och bli elaka?

När ett rockband dyker upp undrar dottern nyfiket om det killar eller tjejer? Vi berättar att de är killar och dottern förklarar att hon trodde dom var tjejer? Varför trodde du det!? Jag har aldrig sett en kille med pärlor på kinderna? Och så vet jag inte om jag sett en kille med så ljust hår. Fri från ryggsäckar med homofobi, rädslor för det som sticker ut och negativa attityder till att vara sig själv, och istället är hon fylld med nyfikenhet på människan och en brinnande lust att lära sig mer. Hon ställer sina frågor utan att döma och använder sina erfarenheter för att kategorisera in i fack så som tjejer och killar. Vad oerhört viktigt det är att vi inte packar upp våra egna ryggsäckar i detta läge och lägger över de oreflekterade värderingarna i hennes. Jag tänker att det är ju ingen fara för jag har ju inga “såna” värderingar själv heller? Men oavsett har jag levt ett längre liv, fått med mig medias bilder, fått höra de utsattas historier och kan omöjligt helt bortse från detta när jag ska försöka förklara. 

I min pedagogistautbildning fascineras jag just nu av att läsa om det transkultulturella lärandet där alla har möjligheten att mötas utan att på förhand placera in varandra i kategorier. Per Dahlbeck och Kristina Westerlund beskriver det transkulturella mötet som ett möte mellan två individer, där det inte spelar någon roll vad de vet om varandra i förväg (Om värden och omvärlden, 2013) Man utbyter erfarenheter och låter sig berikas av det den andre har att dela med sig av. Troligtvis går man därifrån förändrad, med förflyttade tankar och med nya sätt att se på världen. Något som barn är så oerhört skickliga på

Vågar vi vuxna försöka göra detta mer? Vågar vi bortse från allt vi vet om andra, kunskap som ibland kan fungera som varningar och för vad vi ska närma oss och vad vi ska undvika? Alla fördomar vi har och alla väl förankrade erfarenheter? Och istället se varje människa som en möjlighet till att förändra något hos oss själva? När vi på torsdagskvällen, äntligen lägger ifrån oss mobilen och sätter oss i soffan tillsammans med barnen och kanske ser på något av deras favoritprogram tillsammans, kan vi då bespara barnen våra djupt rotade fördomar om exempelvis en sprallig programledarare. Läste nyss i en tråd på hemsidan Flashback, hur en förälder beskrev en programledare som ful, äcklig onaturlig, tjock och med en avskyvärd dialekt. Han menade också att hans barn inte vågade titta på programmet på grund av henne. Tråden följdes av kommentarer där alla höll med och fortsatte att skriva kränkande saker om henne. Ingen ifrågasatte hans värderingar? Det är ju inte svårt att lista ut vad BARNENS rädslor kom ifrån. 

Även om de flesta av oss inte använder ord som ful, äcklig och avskyvärd när vi pratar om andra människor med våra barn, så är det hela ändå värt en tankeställare. Så imorgon på melodifestivalen, våga tyck olika om kläder, sång och utseende, men snälla… försök att tänka på vad era åsikter förmedlar och se det som ett tillfälle till reflektion över vad man får säga om andra människor. 

Klappar och tacksamhet


Hemma hos oss är ”julklappar” ett ständigt återkommande ämne just nu. Vad ska vi köpa, vad önskar vi oss, vad borde vi lägga pengarna på istället, tänk på de som inte får julklappar alls, osv. Som förälder vill man ju gärna ge sitt barn en riktigt fin julklapp som får dess ögon att tindra och skrattet att bubbla. Nu är det ju så att mina barns rum är fulla av leksaker som de inte leker med. De har också för tillfället gott om kläder i garderoben och det finns ingen direkt film som vi längtar efter att se på bio. Så konversationen hemma kan låta ungefär så här:
-Vad önskar du dig i julklapp?

– Vet inte.

-Något kan du väl komma på? Titta här i leksakskatalogen.

-Men mamma jag är upptagen just nu, jag önskar mig inget särskilt.

-Men det måste ju vara något du vill ha, för du vill väl ha julklappar på jul. Något vill du väl att tomten kommer med.

Vi släpar med hela familjen till stan där alla andra familjer svettas i affärerna i sina alldeles för varma vinterkläder för det milda decembervädret. Vi går runt i affären med telefonen i handen, beredda att dokumentera de kommande önskningarna som ska skickas till mormor o morfar som ju också vill veta. Dialogen som vi påbörjat hemma fortsätter i affären.

-En sån här är väl rolig, den kan du väl önska dig?

-Nej, en sån här bil mamma! Den här vill jag verkligen ha!

-En sån, men en sådan har du ju redan. Du har ju hela lådan full med gamla bilar som du aldrig använder!

-Okej, men en sån här då! Den här har min kompis. Dom är jättecoola!

-Men lilla älskling! 800 kronor för en plastrobot. Den kommer att gå sönder direkt. Ingen idé att lägga pengar på.

Och så håller vi på. Vet inte om någon känner igen sig? Men vår tanke är så god och vi hoppas på en jul med nöjda glada barn som ska känna tacksamhet och uppskatta sina julklappar som någon omtänksam förälder eller morfar köpt åt dem. Vi minns de där stunderna från vår egen jul för 30 år sedan när vi fick en dockvagn som enda julklapp. Hur magin bländade oss och hur vansinnigt tacksamma vi var över den där leksaken. Hur vi nöjde oss med ”det lilla” och hur vi aldrig skulle säga att vi egentligen önskat något annat och faktiskt tycker att julklappen vi fick var ganska tråkig. För hur var det egentligen? VIlka minnen har vi valt att bevara? Och vad har vi förträngt? Var det alltid vita jular förr?

Hur kommer det sig då att barnen är mer ”otacksamma” nu för tiden och varför är det så många föräldrar som önskar att barnen betedde sig mer som oss när vi var små. Ni som läste mitt förra inlägg om ”duktiga flickan” läste också min sons tankar om lydnad. När jag jämför hur man såg på hur barn ”borde” uppföra sig för 30, 40, ja kanske 50 år sedan, ska man också veta att då trodde man på barnuppfostran som gick ut på att barnen skulle lyda och visa respekt för de äldre. De skulle lära sig saker i skolan och de vuxna var förebilder som barnen skulle härma. De vuxna kunde använda sin makt för att vinna barnens respekt och barnen lärde sig tidigt att göra som de blev tillsagda för att behaga den vuxne. Självklart var inte detta fallet överallt, men detta sätt att se på barn och barndom var helt accepterat. Är det åt detta håll vi vill?

Förra veckan var jag på en mycket trevlig julgodiskväll med några av mina närmsta vänner. Vi kom in på julklapparnas dilemma och hur svårt det var att veta hur man skulle förhålla sig till barnens alla önskningar (eller inga önskningar). En av mina vänner hade gjort en paketkalender som hon lagt ner mycket jobb på och när sonen fick se den utbrast han: Jag ville hellre ha en legokalender. De hade kommit in på vad det var att vara otacksam och sonen visste inte vad detta betydde. För visst påverkas vi! Vi lägger ner en massa jobb och tid och kärlek på något vi tror våra barn ska älska och så uppskattas det inte på det sätt vi tänkt. Vi tänker kanske att barnen ska vara tacksamma. För på vår tid hade vi bara en kalender med bilder i. På en boll eller ett ljus? Varför då, undrar dagens barn? Fick man inget mer? Är det att vara otacksam för att man inte tänker som vi när vi var barn. OM vi nu tänkte så vill säga.

Barnen som växer upp i vår familj blir inte som vi var när vi var små. Förr fanns det en annan kultur, andra värderingar, andra samhällsnormer och kanske andra ekonomiska förutsättningar. Våra barn i vår familj, blir mer som vi är nu. Går telefonen sönder så köper vi en ny. Behöver vi en mössa till jul så investerar vi i det. Den gamla var kanske inte så tokig, men den nya var ju så fin. och billig! Vi konsumerar mer än någonsin och ändå föväntar vi oss något helt annat av våra barn.

”Barns liv levs i barndomsår som konstruerats för dem genom vuxnas förståelse av barndom och av vad barn är och borde vara” Mayall, 1996 s 1 (Från kvalité till meningsskapande s 103) Hur förstår och uppfattar vi våra barns barndom och hur tycker vi att den borde vara? Vi kan välja att tänka att de borde vara på ett visst sätt, visa respekt, vara tacksamma osv. Men vi kan också tänka att vi är med och påverkar hur just våra barns barndom blir och hur vi vill att våra barn ska vara. Dessa val är oerhört viktiga eftersom barn väldigt ofta väljer att bli som andra förväntar sig att de ska vara.

Hur gör vi då? Någonstans är det väl ändå viktig att vi hjälper våra barn till en ökad förståelse för att vi alla ska vara glada och tacksamma för det vi har. Att säga nej tack till en julkalender som mamma arbetat med kan faktiskt göra mamma ledsen och sårad. Att bara köpa nya leksaker som man sedan bara slänger är att slösa med pengar och miljö för en kort stunds njutning. Om vi tänker bort respekt och lydnad och istället tänker att barnet konstruerar sin egen barndom med hjälp av kloka människor i sin närhet. Kan vi ge barnet en relation till det som vi så gärna predikar om, så som fattigdom, förstörd miljö och återanvändning så ger vi också barnet möjlighet att skapa egen kunskap och förståelse inför detta. Kanske kan vi be barnet välja ut leksaker som de vill skänka till ett barn i ett annat land som inte har så många leksaker. Detta kan dock bli ganska abstrakt för barnet om de inte har någon relation till dessa barn. Eller kan vi föräldrar gå ihop och hjälpa barnen att byta leksaker med varandra, så att de gamla och tråkiga kan få ett nytt hem. Kan vi skapa mötesplatser för detta i juletid. Det görs redan på många ställen men jag tror vi glömmer involvera barnen. Vill vi hjälpa men inte vet hur kan vi kanske hjälpa barnen att skapa relationer till människor som vi inte känner så väl. Någon som säljer Faktum på stan eller ungdomar på en flyktingförläggning. Relationer som ger oss ökad förståelse och nya tankar kring vad som är viktigt på jul.

TIllsammas med våra kloka barn vet jag att vi kan nå fina värderingar och komma till nya insikter kring vad jul, julklappar och tacksamhet ska innebära för oss. Men jag tror inte vi kan nå dit genom att skuldbelägga dem för att de i våra ögon inte visar tillräckligt med uppskattning.

Duktig tjej!

Som förskollärare reflekterar vi ganska ofta över hur vi idag bekräftar barn. Istället för att säga “vad fint du har ritat” försöker vi visa vårt intresse för barnets teckning genom att till exempel säga: Vad spännande! Kan du inte berätta om vad du har gjort eller hur du har tänkt när du valde den färgen. När vi möter barn på morgonen försöker vi kanske undvika att kommentera vad de har på sig eller hur deras hår ser ut, utan istället bekräfta dem genom att sätta ord på hur roligt det är att just det barnet har kommit till förskolan. Kanske tillhör vi också de förskollärare som i största möjliga mån byter ut ordet “duktig” mot fraser som “vad fantastiskt det måste kännas för dig att kunna läsa själv” eller “har du tänkt på vad glad din kompis blev när du hjälpte honom med att lösa hans problem”. Åtminstone för mig och mina kollegor har detta efter många års reflektioner, blivit ett naturligt sätt att bemöta barn. Vi tänker att vi vill att barnen ska lära sig för sin egen skull och få förståelse för vilken nytta den nya kunskapen kan ha för dem själva. De ska inte lära sig saker för att tillfredsställa en vuxen som sedan ska bedöma huruvida de lyckats eller inte.
När jag skriver dessa rader kommer min sjuåriga son ner för trappan och han undrar vad jag skriver. Jag delar snabbt med mig av mina tankar och försöker att göra det utan värdering för jag är nyfiken på vad han tänker. Han har som vanligt mycket att komma med och det han säger bekräftar min tanke. Han upplever att när någon säger att han är duktig, kan det göra honom ledsen. “Duktig, det är liksom motsatsen till att absolut inte vara bra. Då måste man kämpa jättemycket för att göra så gott man kan. Det känns som att man har fått lyda folk, som att någon har varit domare och bestämt. Duktig känns som att man lyder folk för att få en belöning.” Jag undrar hur han tycker att man ska säga istället. “Man kan säga att det där kanske inte jag hade fixat, det var bra gjort. Bra gjort, betyder att man känner sig glad men man har inte tvingas att göra något. Man kan få höra att det var bra gjort, även om man kanske inte lyckades denna gången.”
Efter två veckor på Drottning Silvias barnsjukhus har jag dock fått göra ytterligare en kullerbytta i allt detta. Varje dag har vi mötts av fantastiska sköterskor som på ett oerhört proffsigt sätt tagit hand om vår dotter och hennes rädslor för undersökningar och stick. De har gjort henne lugn, trygg, glad och hoppfull och de har gjort exakt motsatsen till vad jag beskrivit ovan. De har berömt henne för hennes kläder och för hennes fina flätor. De har sagt att hon ritat fint, att hon är bra på att skriva. Efter varje undersökning som hon klarat av har hon fått höra att hon varit duktig som suttit still, sträckt fram fingret för ett stick eller orkat vänta på sin medicin. Ofta har hon också fått en direkt belöning i form av ett klistermärke, en glittrig penna eller söta kaninöron. Efter två veckor på sjukhuset kan jag inte annat än att hålla med sköterskorna. Hon har varit makalöst duktig som tagit sig igenom detta. Hon är värd alla belöningar man kan få. Självklart måste hon då också få höra detta av dem. Och av mig. 

Så varför är det mer okej att säga att ett barn är duktigt i vissa situationer än i andra?  Hur kan vi arbeta inom så liknande branscher där vi båda har barnets bästa i fokus, men ändå ha så olika strategier och syn på vad som är bra för ett barn? Kanske är det så att vi ibland glömmer bort att barn behöver olika saker i olika situationer. För att lära sig nya saker, stärka sin självkänsla och skaffa sig erfarenheter av livet, behöver vi kanske en större dos av det som vi kallar en lyssnande och medforskande pedagogik. Att barnet blir sett och hört för vad det är och vad det har i åtanke, snarare än för vad det presterar.  Men har man av olika anledningar hamnat på sjukhus, och enda sättet att blir frisk är att samarbeta med läkare och göra det man blir ombedd att göra, då är det kanske inte så farligt att få höra att man är duktig. Den berömmande dialogen skapade en kontakt mellan barnen och sköterskorna på sjukhuset. Jag såg hur barnen sträckte på sig och verkade nöjda med sig själva när de fick höra att de var duktigast av alla och att de borde börja jobba på sjukhus när de blev stora. Jag tänker vidare att barn behöver olika bemötande beroende på hur omständigheterna ser ut och det viktigaste för oss vuxna, oavsett om vi är föräldrar, pedagoger, eller sköterskor är att vi reflekterar i efterhand kring hur vi bemött ett barn och hur vi vill göra det nästa gång. 

När man bländas av solen och inser att dom är värt allt

-Mamma! Ungen skiner upp som en sol och de bruna ögonen glittrar. Hennes röst är ljus och melodisk och hon sträcker sina armar försiktigt mot mig när jag kommer in genom dörren till “tigerrummet”. I dessa stunder vet jag att det är värt allt. Att av gör vad som helst för mina barns kärlek. Hoppet som tillfälligt bleknat där hemma där de jobbiga tankarna ibland tagit över, kommer tillbaka så fort jag hör hennes röst och ser hennes ansikte skina. Som när man drar bort gardinerna från det mörka sovrummet och på ett ögonblick bländas av det starka solskenet utanför fönstret. Man känner lyckan sprida sig i bröstet och man glömmer de drömmar som varit jobbiga och minns bara dem som varit vackra. All den långa väntan på det där enda samtalet om att en operationen gått bra, all den ilska jag fått bemöta den senaste veckan, alla svåra stunder då jag tvingats berätta för henne om vad läkarna ska göra, alla nätter jag fått spendera hemma i sängen utan min lilla tjej. När hon säger “mamma” och ler fylls jag på med litervis ny energi och jag orkar med ytterligare en dag på sjukhuset. Jag bär henne, lyfter henne rätt i sängen, tröstar när hon är ledsen, lugnar när hon är rädd, medlar när hon är arg. Jag utmanar henne att cykla en liten stund, trots att jag är livrädd för att hon ska få styret i bröstet och att det ska trycka till slangen som går direkt upp till hjärtat. Jag hämtar en annan juice när smaken blivit fel, informerar sköterskorna om hur de på bästa sätt ska bemöta min spruträdda tjej och jag läser för henne i sängen sittandes bredvid trots att ryggen värker av den dåliga ställning jag hamnat i. Ingenting spelar någon roll. Ingenting är för jobbigt. Det sättet hon skiner upp på när hon ser mig, är min medicin för att orka hela vägen fram. Idag sjöng hon en sång när hon satt på cykeln och trampade fram med sina slangar, sina uppsamlingskärl, sitt värkande bröst och sin skavande lunga.
“Mamma, pappa, älskar er. Movitz, Movitz, älskar dej” image

8e november

Sitter vid köksbordet med benen i kors och  ryggen hårt tryckt mot de smala ribborna i trästolen. Min blick fastnar på allt den riktas mot. Har på något sätt svårt att få den att flytta sig i takt med det jag tänker. Ögonen svider lite, ögonlocken känns tyngre än vanligt. Har blivit många tårar det senaste dygnet. Min andning är tung och oregelbunden. Får ta i från magen för att få ordentligt med syre och på vägen ut blir andetagen hackiga. I bakgrunden hörs Tilde de Paula som pratar om Donald Trumps framgångar i det amerikanska valet, hur Hillery Clinton nu friats från sina anklagandes från FBI och att det bara är några timmar kvar tills vallokalerna öppnas och amerikanarna kan gå och rösta på sin president. Vi delar timmar av väntan och ovisshet med hela det amerikanska folket. De väntar på att få reda på vilken av dessa två enligt mig, olämpliga kandidater ska bedömas som minst olämplig. Vi väntar på ett telefonsamtal om att allt ska ha gått bra och att vi nu får komma och träffa vår lilla tjej igen.
Det var en trött och nervös tjej som hoppade in i bilen klockan 7.00 imorse. Iklädd sin turkosa kattpyamas och med lejonet Leo i hårt kramat famnen, lämnade vi först av storebror på skolan och sedan åkte vi till sjukhuset. Skulle det äntligen bli operation? Hon önskade det. Samtidigt kunde hon uttrycka hur pirrig hon var och att hon egentligen inte ville göra någon operation. De senaste dagarna har hon vid flera tillfällen sagt att hon inte alls blir trött av att springa och att hon nog inte behöver göra “opereringen”. Igår hade vi en oerhört tuff dag på sjukhuset med en tjej som blivit vansinnigt spruträdd efter alla stick och som igår fick gå igenom en mängd riktigt jobbiga känslosvall. Hennes panik och rädsla gjorde henne stel som stål och hennes vener krampade och vägrade ge ifrån sig blod. Detta ledde till att de fick sticka fyra gånger på olika ställen, innan det äntligen kom mörkröd vätska genom plaströren och läkarna fick det som de behövde. Hon är van vid att ha kontroll, vara med och påverka och har väldigt svårt att bli överkörd av beslut som fattas av andra. Hon är med andra ord precis som jag. Men i vissa fall finns det inga valmöjligheter, det går inte att vara med och bestämma. Blodprover måste tas. Punkt. Men det var något av det mest fruktansvärda jag jag gjort när vi tillsammans höll hårt och hon skrek sig hes och vädjade till oss att lyssna på henne. Vid ett tillfälle när vi släppte henne lite, gick hon ner på golvet, stampade, skrek och grät så de stora tårarna lät som regndroppar som smattrar mot taket i ett skyfall. Det hade helt enkelt blivit för mycket för henne med kirurger, sköterskor, arbetsterapeuter, narkosläkare, ultraljud, röntgen, hjärtundersökningar och nu alla dessa misslyckade nålstick. Jag gick ner på knä, höll henne hårt igen, men på ett ömt och kärleksfullt sätt till skillnad mot nyss, och jag kände hur hon slappnade av i mina armar. Mina kinder blev blöta av mina tårar och det kändes för en stund som att tiden stannade. I ögonvrån anade jag hur mannen och narkosläkaren från Lerum tittade på oss i tystnad. Kändes som att de log. Vi bara stod där, kramades och grät. Efter en stund tittade hon på mig lite undrande och frågade varför jag grät. Jag berättade att hennes tårar smittar.
Nu ligger hon där på operationsbordet. Min modiga, modiga tjej. Så stor, så smart, så begåvad. Kanske har hon inte tillräckligt med erfarenhet av livet för att spekulera i alla de risker som en operation skulle kunna innebära. Men ändå tillräckligt med kompetens för att förstå att det här är allvar. När vi satte på nattskjortan efter den tredje duschen i morse undrade hon varför hon skulle ha kläder på sig när hon skulle opereras? Skulle de ändå inte behöva ta av dem när de skulle komma åt hjärtat? Hon förstår precis, så medveten och rationell. Men ändå gör hon det. Hon lägger sig på den rullande sängen, hon håller min hand hårt och hon småpratar med mig i “giraffrummet” om varför girafferna åker luftballong, varför en giraff äter glass och hur de små mössen kan hålla sig kvar på ballongen som bara sitter fast i ett snöre. Trots att hon vet vad som ska hända, är hon tillräckligt modig för att ta andningsmasken, hålla den för munnen och ta några andetag. Jag vaggar henne ömt och med gråten i halsen nynnar jag så tyst det går “i bädden så fiin, som en blomma på en äng, i en gungande säng” Narkosläkaren varnar mig för att inte andas för nära masken och några sekunder senare känns hon flera kilo tyngre. Hennes ögonlock är stängda och hennes mun lätt öppen. Jag hör hur hon andas med djupa andetag. Min vackra prinsessa som gör livet så fantastiskt att leva. Vi lyfter över henne på britsen, lägger Leo bredvid henne och går ut ur rummet för att vänta på telefonsamtalet om att allt gått bra.

Livets titlar

Jag är inte bara en del av barnens liv på mitt jobb utan har även den stora lyckan att vara en viktig del i mina två barns liv här hemma. Under åren som gått har titlarna som beskriver vem jag är, byggts på och förändrats. På jobbet har har det varit det samma. En trogen förskollärare som ofta hamnat i debatt med alla runt omkring som kallat min arbetsplats för dagis eller mig för dagisfröken.  Men privat har det hänt mycket. Först singel sedan sambo, förlovad och gift. Den resan gick ganska så fort och jag kunde vara med och påverka den helt i min egen takt. Sedan gick det lite långsammare. Titeln “ofrivilligt barnlös” fick hänga med ganska många år. Närmare bestämt fem och ett halvt. När jag sedan äntligen fick kalla mig mamma, kunde jag i samma stund addera ännu en vacker titel till mitt privata CV, nämligen adoptivmamma. Allt detta är statusuppdateringar som skapats och utvecklats under olika omständigheter i livet och det är har gjort mig till den jag är idag. Att vara biologisk mamma till sina barn eller att vara adoptivmamma är egentligen inga motsägelsefulla roller men min upplevelse är att man ibland blir sedd som det ena och ibland det andra. Jag tänker dock att ska man få veta vem jag är på riktigt så är det nödvändigt att alla olika titlar läggs samman. Jag är den jag är och besitter den erfarenhet jag gör, bara tack vare att jag bär på alla dessa olika beskrivningar av mig själv. Det senaste halvåret kan jag stoltsera med ännu en personlig titel. Jag är mamma till ett barn med ett medfött hjärtfel.
I våras fick vi veta att vår dotter hade en missbildning på hjärtat som gjorde att hon syresatte sin kropp betydligt sämre än de flesta andra. Hennes lilla hjärta fick jobba mycket hårt och läkarna var tydliga med att förklara att detta var inget tillstånd som skulle hålla i längden. Operationen var inte förhandlingsbar om hon ville passera vuxen ålder utan en infarkt. Under ett halvårs tid har vi förberett oss så gott det går. Rädslan och oron har varit ständigt närvarande då hon har klättrat på en lekplats, sprungit efter en kompis eller hoppat studsmatta lite för länge. Läkarna har inte kunnat förklara varför hon varit så “frisk” som hon har varit, hur hon har orkat så mycket som hon gjort. De flesta barn med hennes hjärtfel (och det opereras bara ca ett barn om året på Drottning Silvias med detta fel) måste ha en operation efter bara några månader annars överlever de inte. Men ingen läkare behöver tala om för oss att vår dotter är fantastisk, unik eller att hon är ett mirakel. Det har vi vetat så länge vi känt henne.
Operationen har blivit uppskjuten vid ett antal tillfällen och det har varit tufft att planera sitt liv, förbereda sig och hålla hoppet uppe under hela hösten. Men för två veckor sedan blev det äntligen dags. Eller äntligen? Det var ju blandade känslor. Man var samtidigt livrädd för allt det skulle innebära. Vi har nu tillsammans tagit oss igenom den långa tunneln av ovisst och läskigt mörker och vi har tagit oss ut på andra sidan. Jag har skrivit ner känslor och tankar för att minnas och för er som är nyfikna på att läsa tänkte jag dela med mig av utdrag ur denna dagbok.