Vem blir du i en gemenskap som attraherar?

Jag hade förmånen att få inleda den här terminen med en konferens på Västkusten tillsammans med några oerhört intelligenta kvinnor i branschen. Upplägget var att alla som var med, bidrog med något var extra intresserade av just nu och bjöd in oss andra att ta del av nya perspektiv. Det som förenade våra bidrag var ett fokus på hur en gemenskap på förskolan blir något som alla vill vara en aktiv del utav. Det som Hege Hansson beskriver som ”En attraktiv gemenskap”

Människor som samlas på en plats vid havet för att utveckla sig sig själva och lära av varandra. Individer som är intresserade av andras sätt att tänka och vill tänka mer, förstå mer. Det finns en stark vilja av att växa både som person och tillsammans med andra. Går det det att beskriva vår lilla samling av nyfikna själar på det sättet. En brokig grupp som skiljer sig åt i mycket, men som också förenas gång på gång i sitt vetgiriga sätt att ständigt hitta nya frågor att ställa, nya möjliga vägar att tänka. Vi funderar, hur jobbar vi för att skapa gemenskap? Kan en gemenskap vara tilltalande och attraktiv. Är det överhuvudtaget en gemenskap om den är motsatsen? Många teorier finns med i våra ryggsäckar. Piaget, utvecklingspsykologi och människans behov av att förstå sin omvärld. Vi lägger till Vygotskij och den proximala zoonen, samt Descartes viktiga konstaterande, “Jag tänker, alltså finns jag”. Också intressant att förstå hur vi människor är ganska nöjda i vår trygga zoon där vi inte behöver lära oss så mycket mer. Vi letar efter det vi känner igen, nickar glatt när vi hör saker vi håller med i och pustar ut lite när vi hör saker vi redan vet och tänker att nu behöver vi i alla fall inte förändra det vi gör, utan kan fortsätta som vanligt.

Ett äkta lärande är en bestående förändring i ett sätt att tänka eller göra?

Men vi tillhör också de människor som faktiskt tycker det är roligt att göra förändringar, göra på nya sätt. Kanske tillhör alla människor den kategorin, alla kanske bara inte vet om det. Ett lärande ska leda till en bestående förändring i hur vi tänker eller gör, menar författarna Ain Dack och Katz. Vi ställer oss frågan om det kan vara ett lärande om man inte själv vet om det? Man kanske inte vet att man förändrats? Eller kommer att förändras. Vi är överens om (ja tänk) att det är i kollektivet som vi lär oss, tillsammans med varandra. Men vad vi lär oss, det beror på våra erfarenheter och förväntningar. I kollektivet är individens bidrag avgörande. Det måste finnas tid för att få tänka själv och pröva själv innan man kan förväntas att göra det tillsammans med andra. Man säger att människan blir tillsammans med andra, absolut är det så, men det finns också en viktig kraft och ett behov i att vara själv.

En ära att få vara en del av denna gemenskap

En gemenskap, ett vi, en samtidighet. Eller är det samtidigheten som skapar gemenskap? Estetiken är ett hett och återkommande ämne i vår dialog och kanske också en grundsten när vi pratar tillhörighet och samarbete. Även om inte regeringen och skolans värld verkar hålla med då de ständigt plockas bort undervisning kring estetik till förmån för andra, “mer viktiga” ämnen. Men vi behöver koppla ihop, kroka i, skapa förbindelser. Hur tänker vi då kring kollektiv vs individ. Om gemenskapen ska vara frivillig, måste den då väljas? Kan man välja bort en gemenskap på en arbetsplats eller på en förskola. I ett samhälle? Hur blir man sedd och betraktad då. Inte är det väl okej att välja ensamheten. Välja bort VI-et? För att gemensamma samband och erfarenheter ska uppstå måste det också finnas något att skapa en gemenskap kring. Ett tredje? Något som finns mellan dig och mig och som vi kan förhålla oss till. på olika sätt.

Kan det vara värden vi pratar om. I en attraktiv gemenskap sker en evig produktion av mening. Det skriver Hege Hansson i boken “Att ge FORM åt förskolans innehåll” och vi är beredda att hålla med. Hur svårt det än må låta. Tänk en evig produktion, som inte startar i något och som aldrig tar slut. Som bara fortsätter in i oändligheten. Vilka krav ställer det på vår existens? “Estetiken leder oss in på vikten av en emotionell kommunikation”. Den lilla anteckningen finns som ett spår av våra reflektioner och den har fått ett litet hjärta ritat under de viktiga orden. De viktiga men svårtolkade orden. Lapparna är ett sätt att sammanfatta och kommunicera kring vad som varit viktigt på riktigt för oss i vårt sammanhang. På bordet ligger små röda lappar med ord och symboler som blir till berättelser och ledtrådar. Både tillsammans, men också ensamma.Och med olika betydelser för var och en av oss. En attraktiv och upprymd gemenskap, den känns på riktigt när den existerar. Den behöver man inte beskriva eller förklara för andra. Den kan man bara förstå när man tillhör den. Tillit är ett viktigt ord i en sådan gemenskap och den ska gå att känna även när man inte är med på platsen.

Som ledare behöver vi inte bara tänka om och tänka nytt utan vi måste veta vart vi är på väg. Fästa blicken framför oss i horisonten och samtidigt kunna se periferin. Vilka stigar ska välja, det finns ju så många hela tiden. Lätt att bli förvirrad och distraherad allt spännande som lockar, men vi behöver vara stadiga och balansera upp, vi behöver leda andra att leda. Både sig själva och andra. Vi kan heller inte bara springa i full fart framåt på dessa stigar utan måste stanna upp, tänka, ibland också definiera ett problem. Vad är det vi vill förändra, varför, och vart tror vi det kan leda. Utan att egentligen förändra det vi tror på djupt där inne, så kan vi behöva moderera en tanke, en metod, för att göra plats för en annan. Vikten av att kunna anpassa sig utan att förändra den man är och det man tror på. Hur ställer vi frågor som leder till förändring i andras tankar? Som leder till utveckling och lärande? Jag lyssnade på Greta Thunbergs sommarprat som var årets sista i p1s serie, hon ställer sig frågan om det går att ”övertala” en annan människa som inte vill bli övertygad. Och om det nu inte går, hur får vi dem att vilja tänka nytt?

Få tid för att läsa och tänka själv innan man delar det med andra, var något vi prioriterade under dessa dagar.

I arbetet med utveckling och i våra dialoger är det ett ord som ständigt kommer tillbaka. Det läggs ovanpå och emellan och det sätter fingret på vad det är vi håller på med och varför vi gör det vi gör, är där vi är med just de människor som finns där. Ordet är meningsfullt, Att fylla ett innehåll med mening. En plats, en gemenskap, ett möte med någon eller något. “Meningsfullheten med att inte ge upp, utan göra det man kan” står det på en av de röda lapparna. Att se verklighetens förutsättningar och ta små små steg framåt på vägen. Dagarna är kopplade till det vackra resonemang som Sofia Silvertdotter för i sin bok Strimmor av ljus. Hon har skrivit om just vägen och dess betydelse för oss. Vi citerar henne då och då.

Tydlig bakom molnen, kavat genom det svåra och grundad genom framgången. Den tillitsfulla vägen är en som en vän som håller handen på din rygg, om du låter henne. Varje sekund finns möjligheten att välja, med ett enda djupt andetag. Sann förändring och utveckling sker inifrån och känns viktig och angelägen, men aldrig stressande. ingen kan tvingas till medvetenhet, hoppa innan man är redo eller fatta beslut innan valet är grundat. Inifrån och ut är alltid starkare än utifrån och in.”

Vi behöver ställa oss frågan om vart vi vill, var vi är på väg och vilka stigar vi faktiskt vill börja trampa ner. När vi tagit ut en riktning måste vi ödmjukt lyssna in och känna efter. Är man med, springer man före, eller kommer man långt långt efter. Vår önskan är att alla ska vilja, kunna och kämpa för att vara viktiga delar i vår gemenskap. Vi måste lyfta, synliggöra, hurra och utmana. Vi måste tänka att alla är inom den kategorin av människor som vill förändras när det känns meningsfullt. För sig själva, för sina kollegor och för barnen som är den stora anledningen till att vi går till jobbet varje dag.

I all denna dialog och meningsskiljaktigheter är det så oerhört viktigt att stanna upp, bryta och öppna upp för nya intryck. Som avslutning på konferensen tar vi oss ner till havet. Solen ligger på och skapar ett blankt skimmer på havet som ser ut som någon hällt ut glitter över ett blått bord i ateljen. Luften är ljummen mot huden och vi får kisa för att se varandra. Med tankarna kvar estetiken och vad det kan innebära på riktigt simmar jag ut i det nästan turkosa havet och skapar nya ringar på vattnet. Camilla doppar försiktigt tårna. Tar ytterligare ett kliv på stegen så att även knäna omsluts av vattnet. Hon slänger sig ut och vi hör ett plask och ett euforiskt skrik. Sedan ropar hon förtjust. -Nästa gång struntar vi i reflektionen. Det är ändå upplevelsen som räknas!

                                                                                                                                                                       

Flummigt är det vi ännu inte skapat en relation till

Jag lutar mig tungt tillbaka och känner hur trädet omsluter mig. Den varma mossan på trädets bark tar emot mig och det är precis som att min kropp är skapt för att passa in i stammens hålighet. Jag blundar lätt och världen runtomkring stängs ute samtidigt som jag känner mig mer närvarande än någonsin. Hör vindens prassel i de torra löven och tänker att här sitter jag och umgås med ett träd.

Linda Linder har bett oss att ta sällskap med varsitt träd. I tjugo minuter ska vi uppleva trädet och dess omgivning, känna dofter och skapa sinnesintryck. Se nytt och gammalt. Kanske bli påmind om något från förr eller skapa nya minnen tillsammans med trädet. Vi är en brokig skara som mötts i Naturreservatet bakom Garveriet. Människor som vill vara med, ingå i en gemenskap och som tillsammans vill skapa förståelse för vad Tredje rummet, samverkan och nätverk är och vad det kan bli för oss i Lerums kommun. Vi är människor som just nu stannar upp och lyfter blicken. Försöker vara i stunden och för ett ögonblick glömma allt det där som ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Svåra beslut som måste tas i tider som dessa. Oro som skapar ny oro och en ovisshet som vi delar tillsammans med resten av världen. Men just nu är det bara vi och träden. Kanske vill de säga oss något.

Mina händer vilar mjukt i mossan. Den känns som pälsen på en lurvig hund. Fingrarna gräver sig in bland de täta, barrliknande bladen och där under känns det torrare och hårdare. Fingerspetsarna möter jord och fukt. Det blir kallare. Jag öppnar ögonen och ser på mitt mäktiga träd. Dess kraftiga stam och rynkiga bark. Jag ser den lilla vitsippan som trevande pressar sig upp ur mossan. Dess rötter är väl förankrade i mellanrummet av mylla och bark.

Med en oförklarlig kraft och hopp om liv, tränger den sig fram och upp ur den gröna filten som omfamnar trädet. Den bugar sig hänsynsfullt och varsamt. Som om huvudet vore för tungt för den ännu klena kroppen och som om den inte riktigt orkade sträcka på sig. Men vi som upplevt våren förut vet att det finns mycket kraft kvar att ge.

Vi vet att den lilla sippan kommer att hänföra oss alla om några veckor. Med ljuset som bränsle kommer den att räta på ryggen och visa upp sig i all sin prakt. Dess vita kronblad kommer att öppna sig mot solen och de lite kantiga bladen på stjälken kommer att breda ut sig mot himmelen likt utsträckta armar. Tillsammans kommer tusentals blommor bilda ett vitt hav som får oss alla att stanna upp och känna hur håren på armarna reser sig.

Jag märker hur jag fastnar i vitsippans lockelse och riktar istället min uppmärksamhet mot trädet igen. Jag lägger mig ner under trädet och blickar upp mot dess krona. För att inte hamna i ett formulerande av ord tar jag fram en krita och bestämmer för att istället rita av det jag ser. Jag stirrar upp i himlen. Fixerar blicken på det jag vill illustrera. Men hur i hela världen ritar man av ett träd underifrån? Det var ju verkligen hur svårt som helst.

De robusta grenarna högst upp i toppen går lätt. Lite som svarta tjocka streck där man helt enkelt kan måla hårt med pennan. Även de tunnare grenarna går bra. De ser ut lite som ett spindelnät av kvistar som man kan skissa svagt. Några små bruna löv ser jag också som mot alla odds verkar ha överlevt både stormar och regnoväder. Dom ritar jag som små ovala prickar mellan grenarna. Men stammen. Den tjocka, grova bruna kroppen som jag så tryggt lutar mig mot, vars rötter finns utspridda under marken jag ligger på. Den är smalare ju högre upp man tittar. Men hur ritar man något som man ser underifrån på ett tvådimensionellt papper? Perspektiven förvirrar och kastar om det jag ser, ja faktiskt hela min verklighet. Var på pappret ska jag börja rita stammen? Nerifrån, som jag upplever det? Eller uppifrån, som det ser ut? Jag skissar med pennan och prövar mig fram. Jag ritar ändå, fastän att jag inte kan. Jag inser att jag måste våga. Måste försöka. Det får helt enkelt bli som det blir.

Vi samlas alla på den plats vi började och Linda undrar hur över tre saker. Hur kändes det? Vad såg vi? och varför gör vi det här?

Känslor som kom fram var bland annat lugn och harmoni. Förvåning över de träd vi hittat, samhörighet med naturen och ödmjukhet inför den värld vi lever i. Vi hade sett små detaljer på träden som fascinerat oss. Upptäckt att träden har två sidor, den soliga och den skuggiga. Det var upp till oss att välja. Vi såg också olika perspektiv ju mer vi tittade. Förundrades över trädens mäktiga stammar och grenverk och blev plötsligt medvetna om att de funnits där i flera hundra år. Vuxit, tappat grenar och fått nya. Livet rullar på. Vi fick höra att en ek föds i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år. Dessa träd har varit med om så mycket. Sett mer än vad vi kan föreställa oss. Föremål som flutit fram i Säveån, människor som kommit och gått, tider som varit tuffa och svåra, men som återhämtat sig och blivit bra igen. Att tänka på träden som en större del av vår helhet, gav oss nya infallsvinklar och framtidsvyer. Ibland kan det handla om att bara stå kvar, stadigt. Att hålla i och hålla ut, stanna upp och luta sig lite mot en vän. Även om vi just nu gör bättre i att luta oss mot ett träd än att fysiskt vila mot en främlings axel. Forskning har den senaste tiden berättat för oss att naturen gör oss gott. Det är trendigt med så kallade skogsbad som ska öka välbefinnandet. Professorer berättar för oss att förundran hjälper våra stressade hjärnor att läka och vår sinnesnärvaro i skogen kan bidra till både ökat lärande och bättre återhämtning.

Men behöver vi egentligen forskning och trender för att få detta bekräftat. Vi kan ju börja med att gå ut i naturen, andas, blunda och lita på våra egna sinnen och känslor. Se vart det för oss?

Många runtomkring oss går just nu igenom stora förändringar. Arbeten sägs upp, rutiner bryts ner och görs om, man tvingas avstå från att träffa dem som står en nära. Vi som arbetar med barn, och fortfarande enligt staten bör göra detta då vi faktiskt bär upp hela samhället, har det stora privilegiet att vi kan arbeta ute. Inte nog med det vi BÖR vara ute. Och gärna sprida ut oss även utanför gårdarna. Tänk att vi på arbetstid kan lägga oss under ett träd och tillsammans med barnen fascineras av trädets kraft och magi. Eller ta med oss staffli och vattenfärger till gläntan där vi med penselns hjälp studerar en skalbagge eller en sten som är annorlunda. Vi kan välja att spendera tid tillsammans med både barnen OCH naturen.

Kanske tycker du som läser att allt det här med att umgås med ett träd låter flummigt? Jag kan till viss del hålla med. Har själv fått kämpa för att få ut något av meditation och djupandning. Men med lite träning så har det fått mig att uppskatta nya saker. Linda hjälpte mig med en ny syn på det hela när hon sa

”Flummigt är det det som vi inte ännu hittat en relation till, och om vi inte utmanar oss i det så kommer vi heller inte att få någon relation till det. ” Tänker vi så kan det kanske hjälpa oss att inte värdera oss själva för att vi inte förstår. Att vi helt enkelt inte prövat tillräckligt många gånger.

För mig blev det flummigt att försöka måla trädet underifrån. Men om jag jobbar på relationen mellan mig, pennan, perspektiven och naturen så kan det kanske bli annorlunda.

När vi kom till platsen vi startade på hittade vi inte en enda vitsippa. Men det var som att ju längre vi satt där, desto fler små krulliga själkar verkade dyka upp under löven. När jag reste mig märkte jag att suttit på en liten knopp som gått av. Jag tog med mig den hem och satte den i ett litet snapsglas och fyllde på med vatten. Nu står den i mitt fönster för att påminna mig om att våren är här. För mig är den lilla späda vitsippan också ett bevis på att kraften kommer från ljuset och naturen. Den inspirerar till att tänka att vi kan alla ta oss upp, räta på våra ryggar, sträcka ut våra armar mot solen och hålla huvudet stolt och högt.

Jag vill också vara med!

Vi har påbörjat det svåra men oerhört viktiga arbetet kring att dela med oss av våra erfarenheter från Tredje rummet. Då vi tänker att det är komplicerat att förmedla upplevelser genom att endast beskriva dem i ord, vill vi istället skapa möjligheter för åhörare att fyllas av känslorna själva. Där människor som är nyfikna kan få lämna sin passiva roll som publik och istället bli aktiva aktörer som är med och känner, tänker och bidrar.
När våra yngsta medborgare besökte Tredje rummet för några veckor sedan påverkade det mig starkt. Det fanns ett sådant fokus i rummet, under så lång tid. Förstummad av deras nyfikenhet och drivkraft, kände jag att jag ville samla allt deras utforskande i en film och skriva några rader om vad jag såg hände i rummet. Denna film visade jag för mina kollegor och plötsligt kändes den helt rätt att starta upp kommande möten med. Möten där människor som inte brukade vara i Tredje rummet skulle träffas och prata om just Tredje rummet. Så med detta innehåll spikat, skrev vi vår inbjudan och skickade ut.

IMG_9159

2020-02-04
Till det första mötet kallades Lerums pedagogistor och pedagogiska samordnare. Mötet var endast en timme långt och fick därför hålla en ganska strikt agenda. Efter att ha sett filmen började vi att prata om vad vi såg. Undersökande, glädje, utforskande och gemenskap. Glada barn som skrattade av förtjusning och barn som bjöd in varandra att delta och att vara med och undersöka.

IMG_9169

Någon berättade att hon såg ett fokus och en koncentration som viss forskning skulle påstå knappt är möjlig hos dessa unga människor. Och en sa att även om det gått inflation i ordet ”förundran”, så var det precis det hon såg. Barn som förundrades och såg ut att bli hänförda. Känslor som fyllde rummet efter att ha sett alla medvetet undersökande barn var hopp, glädje, fascination och så kallade WOW-känslor. Såna som nästan får håret att resa sig på armen och som gör att skön värme sprider sig från tårna och ända ut i fingerspetsarna.
Reflektionen i gruppen fortsatte kring varför vi egentligen gör det här? Varför skapar vi dessa möten för barnen på en plats som kan kännas krånglig att ta sig till? Varför låter vi barnen få stå med en burk och några pärlor och tittar leende på dem när de häller i, gömmer, slår ut med armarna och säger “BORTA”, för att sedan titta ner i burken igen och förtjust ropa “DÄR”.

Kloka kollegor säger att det är för att vi vill skapa utmaningar för barnen som gör att de känner att de KAN. Men också för att materialet hjälper barnen ska ställa sig frågor som de får fundera på, själva och tillsammans med andra.

Materialet blir också något att mötas kring och det skapar gemenskap och olika sätt att lära. Men också lika. Att få härma, imitera och låna lösningar och perspektiv. De säger att detta sätt att mötas på öppnar upp för nya sätt att se på världen. Omsorg och upptäckarglädje flätas ihop med hållbarhet, lärande och människosyn. Som om det vore en helhet, en självklarhet.

IMG_9167

Barnen är viktiga och likvärdiga samhällsmedborgare. Det var vi såklart överens om i rummet. Det svåra blir hur vi hjälps åt att möta barnen därefter och hur vi ger dem de förutsättningar de behöver för att kunna få vara likvärdiga medborgare. Vi behöver också fundera över hur vi ger våra kollegor dessa förutsättningar? Många tankar kretsade kring reflektioner och lärande möten mellan kollegor och avdelningar. Nätverk att mötas i och ämnen att mötas kring. Den stora frågan är och förblir HUR kan vi alla bidra så att det gör skillnad för barnen. För det är därför vi är här.

IMG_9158

Ett annat viktigt fokus på mötet blev att vi alla ingår i en gemensamhet. Vi arbetar tillsammans mot samma mål. Barn, pedagoger, utvecklingsledare,specialpedagoger och rektorer. Alla har vi barnets bästa i fokus. Vi behöver inte göra lika men vi behöver sträva mot likvärdighet och lika förutsättningar. Det föränderliga och återvinningsbara materialet är fantastiskt att starta i.
Pedagogistorna lämnade troligen mötet med fler frågor än vad de hade när de kom. Och kanske var det precis det som var meningen. I en process som denna är inget enkelt. Men varje del i ett förändringsarbete är viktig och betydelsefull. Och varje ny fråga leder säkert till tio nya. Vi startar så. Därefter får vi sortera, strukturera och välja ut. Fram tills dess tänker vi stort, vitt och visionärt.

”Tredje rummet är fantastiskt som det är. Hur kan vi göra ännu mer av det?”

IMG_9171

2020-02-06
Sedan var det rektorernas tur . De fick samma film, samma dagordning och samma frågor som pedagogistorna. Men med den skillnaden att de kunde utgå ifrån redan tänkta och formulerade tankar. OM de ville, vill säga. De kunde ju också tänka helt nytt.
De utvidgade begreppet ”viktiga samhällsmedborgare” och uttryckte sig istället “Barnen är dagens och morgondagens starka, kreativa, självständiga, modiga och fantasifulla medborgare” Det är många förmågor det. Har vi för höga krav på barnen, kan man fråga sig. Absolut inte, tänker jag. Det handlar ju inte om barnen. Det handlar om vilka förutsättningar vi ger barnen att skapa dessa styrkor och kompetenser. Och i rektorernas fall handlar det om vilka förutsättningar och riktningar de vill ge pedagogerna som arbetar med barnen.
Reflektionen mellan rektorerna kom snabbt att betona långsamheten. Vikten av att skapa lugn och harmoni, glädje och lust i samma ögonblick. Ge barnen kontraster till deras kanske många gånger stressade vardag och visa dem att på förskolan har vi tid. Här kan man få undersöka länge och noga och dessutom tillsammans med andra som är här för att de vill. Både barn och pedagoger som är genuint nyfikna på det som sker och som sätter ord på och synliggör både deras intressen och kunskaper.

IMG_9168

Ordet meningsfullhet fick också stort utrymme i diskussionen. Att vi funderar över varför vi gör saker och för vem dessa saker blir meningsfulla. Väggen som rektorerna skapade samtidigt som de reflekterade kring barnens sammanhang, blev vacker och detaljerad. Där hittar man en liten mini-bok där varje litet blad är fyllt av ett budskap. Glädje, Möjligheter, Att få finnas, Att vi ska skapa tillsammans OCH att det ska vara ENKELT. Det är i enkelheten som styrkan och kraften bor. Det är när vi förstår vad vi gör som vi kan göra skillnad tillsammans.
Vi pratade om känslor som smittar och hur barnens känslor i filmen verkade vara samma känslor som vi kände när vi såg dem? Kan det vara så enkelt? Att lika glada, nyfikna, koncentrerade och pirriga kan vi, som får förmånen att arbeta med dessa barn bli, om vi bara är i samma rum när det sker. Det är förstås inte riktigt så lätt. För att detta ska smitta måste vi vara nära och lyssna. Att lyssna på någon eller något är att verkligen försöka förstå. Att anstränga sig med alla sinnen. Och när vi gör det, DÅ kommer vi känna det barnen känner. Kanske… Eller något helt annat.

Väggen som rektorerna dekorerade, fylldes på med mängder av klokheter. Viktiga ord som funnits i huvud och hjärtan länge skulle nu äntligen få en central plats tillsammans med alla de andra.
“Att utforska är att leta efter det som inte syns”
“Det långsamma är det hållbara är det enkla”
“Här vill man vara- liten som stor”
“Vikten av att skapa känslor för att lära”
”Vi behöver påminna oss om alternativen, det inte behöver vara svårare än så här. Ett material, några barn, en pedagog och massor av tid.”

Resultat då? Vi måste väl ändå leta mätbara och framgångsrika resultat? Vad ska vi annars berätta för andra? Bildresultat för resultat

Alla som jobbar med människor på något sätt vet hur svårt detta ord är att använda och hur stumma vi lätt blir när vi ska uttrycka oss. Det går såklart inte att mäta Tredje rummets påverkan? Det är heller inget vi SKA göra. Tack och lov har vi inte en läroplan som kräver mätbara resultat, varken av verksamheten eller barnen.
Men om vi stannar lite i det som rektorer och pedagogistor ändå säger att de SER när de tittar på barnen i filmen…De medborgare som bara levt två år av sitt liv och som under en timmes tid känner, prövar och upplever med alla sina sinnen. Då återkommer vi till vissa saker. Vi kan se att små barn kan hålla fokus LÄNGE om det som de gör är tillräckligt intressant. För vem? Jo för just dem!

IMG_9166

Vi ser också att materialet kan komma med förslag till barnet om vad det kan användas till, exempelvis små pinnar går att stoppa i knappar med hål. Ingen berättar det, men kreativa barn som visas tillit, de listar ut det själva. Sedan imiterar de varandra. Vi ser viljan och behovet av att bjuda in varandra med gester och ibland ord, barnen vill upptäcka tillsammans med andra. Det är då de kan lära sig nya saker. Och barnets drivkraft att lära..den är troligtvis omättlig.

När vi kopplar ihop den forskning vi läser med de erfarenheter som vi ser att barnen gör, så känns allt så oerhört viktigt. Som att vi är skyldiga barnen den här möjligheten.

IMG_9163

Fortsätt på meningen “Tredje rummet är:” Det var kanske vår svåraste utmaning. Vad står det för idag? För oss? För barnen? Vad vill vi att det ska bli? Vi kom egentligen bara fram till att det Tredje rummet står för en mängd olika saker. Det blir olika utifrån vem man frågar. Och var hen befinner sig i sin process och sina tankar just då. Tredje rummet är en kraft, ett förhållningssätt och en kyrka mitt i byn. Ett sätt att tänka, ett sätt att vara och något som vi skapar tillsammans mellan människor.
Denna mångfald i beskrivningen handlar inte om att man inte förstått på rätt sätt utan om att det finns många olika sätt att se på det tredje rummet, och allt är rätt! Allt som man tänker är det man ska tänka utifrån det man fått till sig. Vad det tredje rummet KAN BLI kommer vi fortsätta att tänka kring. Och så småningom också göra. Om vi prövar något vi tänker kan bidra till inflytande, kreativitet och hållbarhet, då vet vi att vi är rätt ute. Inte bara när det gäller Tredje rummet utan även hand i hand med kommunens eget miljömål för att nå ”Sveriges ledande miljökommun” 2025.

Tre barn ligger på rygg med hjässorna mt varandra. De ligger i en hög med gula höstlöv
En av rektorerna uttryckte efter att hon sett filmen, att hon ville också vara med! Hon ville inte bara sitta och titta på utan hon blev sugen på att verkligen vara med och delta. Det kan bli som en målsättning att ha med sig framåt. Att vi vill skapa ett oemotståndligt utforskande tillsammans med barnen där den som går förbi, stor eller liten, pedagog eller rektor, ska känna “Jag vill också vara med!”
Sedan möts vi igen och klottrar ner våra tankar på en ny vägg. Fyller på i varandras mellanrum. Tredje rummet är nämligen också föränderlighet. Ingen början, inget slut…bara en ljuvlig kraft som drivs av tänkande och kreativa människor som alla vill göra sitt yttersta för att skapa de bästa förutsättningarna för barnen i Lerum

”Hit kommer det barn som tycker om att tänka…”

Det var en tidig morgon. När jag kom dit var Linda redan i full färd med att sätta upp ny dokumentation kring det arbete som pågår.  Som vanligt startade vi med att gå runt och tända små lampor och förbereda rummet för vad som skulle komma. På Tredje rummet handlar det inte om att städa utan mer iordningställa i varje vrå. Iscensätta de olika miljöerna inför vad som ska komma. Även om vi aldrig vet säkert vad det kommer att bli. Ofta är det kreationer kvar som är sparade från barngrupper som varit där innan, eller från en workshop med pedagoger. Det kan vara finjusteringar som skiljer från att det ser stökigt och ovårdat ut, till att det istället känns ordnat och inspirerande. Som något man vill bli en del av. Rummet ser aldrig likadant ut som dagen innan. Både dokumentation och material är i ett tillstånd av förändring.  Den här onsdagsmorgonen var allt lite extra tilltalande och fokuset låg på tyger och på välkomnande. 

-Vad många dom är! Flickan som precis kommit in genom dörren tillsammans med sina sju kompisar i gula reflexvästar tittade storögt på kvinnorna som nyfiket rörde sig runt i rummet. Flickan var van vid att komma hit. Hennes avdelning hade varit på Tredje rummet många gånger och fördjupat sig i utforskandet av tyger. Det var dessa barn som gjort upptäckten att vissa tyger kan låta medans andra nästan är tysta. Så de skapade en särskild station för det. Det var också genom sitt prövande, de kom fram till att tyger går att ha som kläder och hjälp i leken. Man kan knyta, fläta, snurra och göra staket. Den stora tygmiljön på Tredje rummet är sorterad av barnen, ibland efter färg och mönster, andra gånger utifrån känsel och kvalitet. Så flickan var en van besökare. Men den här gången var det annorlunda. 

Cirka en halvtimme innan barnen kom så fick Tredje besök av vuxna forskare från Japan. I sina studier ville de ta reda på mer om nätverk och hur förskolorna i Sverige arbetade med detta. Så tidigare i veckan välkomnades de av Gunilla Dahlberg som hade förberett olika sammanhang för de japanska kvinnorna där de kunde få information om eller till och med delta i svenska förskolenätverk. Dagen hade kommit då de skulle få vara med i barnens nätverk på Tredje rummet. Linda gav dem en fin presentation om våra tankar kring Lerum, hållbarhet och hur barnen var den drivande kraften. Dom hade med sig en present. Men Linda bad dem istället att ge den till barnen.

IMG_8877

Mötet mellan de nyfikna, fem år gamla forskarna från Sverige och de intresserade och sympatiska forskarna från Japan blev precis så magiskt som vi alla hade hoppats på. Eller kanske ännu bättre. Barnen tog emot presenten som visade sig vara… ja tro det eller, tyg! Precis det som workshopen skulle handla om. Jag studerade ett barn som tog emot sin present. Försiktigt tog han bort plasten runt det färgstarka innehållet. Sedan tog han upp det, luktade på det och studerade det tyst. Varsamt slätade han ut tyget med sina händer och la det på golvet tillsammans med de andra tygerna. Barnen hade också en present med sig till sina gäster. En sång de övat in på japanska. Som mirakulöst nog kvinnorna kände till och sjöng med i. Det blev en stund fylld av skratt, generositet och stolthet. Sittandes på golvet i en stor ring, vuxna och barn från två olika delar av världen, förenades vi kring tyger och ett genuint intresse för varandra. 

IMG_8923

Morgonen hade dock bara börjat. Linda berättade för gästerna att nu är det dags för våra tygexperter att sätta igång att visa för våra forskare från Japan hur man jobbar med tyg. Sättet hon sa det på visade på en vördnadsfull respekt inför barnen och jag tror de allihop kände förtroendet och tilliten i den introduktionen. Det var dom som var experterna. Vi andra var nyfikna gäster som de skulle bjuda in till något som de kände sig trygga med. 

IMG_3939

Så sagt och gjort! Barnen började nysta upp rullar med tygremsor, knyta mellan stolar och runt sina egna midjor. I början var japanskorna lite i bakgrunden och tittade och log mot barnen. En kvinna prövade ett stort tyg och svepte det som en kimono runt sin kropp.

IMG_8896

Utan att kunna ett gemensamt ord lyckades barnen bjuda in till samspel och delaktighet. En pojke använde en mikroskåpkamera för att undersöka tyget lite närmare. Han upptäckte att en tjej studerade honom och han sträckte kameran mot henne och frågade – Vill du pröva? Såklart hon ville det. Hon verkade dessutom oerhört förundrad över vad som projicerades på väggen framför dem. 

img_8893.jpgJag stod stilla och tittade mig omkring. Lyssnade. Så många samtal som pågick, så många processer, så mycket människor. Ändå var ljudnivån lägre än någonsin. Det var som ett viskande sorl i rummet där dialog skedde både med och utan ord. Kroppsspråk, gester, blickar och leenden stod för den största delen av kommunikationen. Kulturer gick in och ut i varandra precis som grundtanken med Tredje rummet som plats och filosofi. The third space.. Vad är det som sker däremellan?  

Kopia av IMG_3896

IMG_3917

Ett barn ville vira in sig själv i en blå tygremsa. Jag höll i nystanet och bad honom snurra. Det blev ett sådant där ögonblick där vi två nästan hamnade i symbios med varandra och vi såg inte vad som pågick utanför bubblan. Han snurrade och skrattade och jag fick en förnimmelse av hur det måste kännas inne hans huvud. Yr, lycklig och i centrum. Rummet stannade upp och log. Pojken strålade och staplade. Tappade balansen men fick hjälp av en kompis. Han ville fortsätta snurra. Tillslut var hela överkroppen inlindad i tygremsor och vi började ge oss på att även snurra in benen. Som en mumie tog han sig runt i rummet och mötte de stora leende munnarna från vuxna och barn. Det hårt snurrade tyget gjorde honom varm och tillsammans hjälptes vi åt att snurra upp honom igen. 

IMG_3898

Förmiddagen avslutades med reflektioner. Först tillsammans med barnen, sittandes där vi började dagen. Barnen ställde frågor som översattes av japanskornas tolk. Vi fick reda på att barnen börjar förskolan när de är 3 månader gamla. Vid tre års ålder byter de till en annan verksamhet som är mer lik skolan. När de är 6 år börjar de i skolan. 

När barnen ätit sin frukt och lämnat byggnaden så tog vi fram bord och stolar och satte oss runt dem. Det var inte helt enkelt att flytta på de ihopknutna stolarna som nu var mer som en soffa. Professor Gunilla Dahlberg, utvecklingsledare Camilla Lanhage, sju kvinnliga forskare från Japan, en tolk, en atelierista och en pedagogista. Det var då vi önskade att vi hade all tid i världen till våra reflektioner. Men det hade vi inte. Tiden räcker ju väldigt sällan till. Men det som blev sagt under denna halvtimme räckte för att fylla oss alla med tro och respekt inför det viktiga arbete som görs på denna kreativa plats. Japanskorna berättade om sina moments med barnen på förmiddagen och de var alla tagna av stunden. Reflektionens rubrik blev kort och gott demokrati. En kvinna sa att hon såg ett osynligt flöde av gemensamma teman i rummet. Något som hon inte sett någon annanstans. Att barnen blev sammanflätade med miljön, vilket blev väldigt symboliskt när man såg hur barnen band fast sig själva i tygremsor och fäste i stolar och bord. Vi kom in på hur tredje rummet skapade förutsättningar för demokrati och nätverk. Och hur vi under denna morgon sett äkta demokratiska ögonblick. Stolta barn som äger sin miljö och bjuder in utan att kunna växla ett ord med sina gäster. Vuxna som lyssnar, respekterar och vill lära sig mer. En av kvinnorna uttryckte att i Japan arbetar de såklart också med att lyssna på barnen. Men de tänker inte alltid på att det är grunden till demokrati. 

Kvinnan med det stora leendet och som gång på gång mötte barnen med en varm och hjärtlig blick, uttryckte sig så här:

-Hit kommer det barn som tycker om att tänka…

Kan det vara så att det är själva grunden i demokratin. Hur blir ett barn som tycker om att tänka? Hur blir pedagogen vid barnets sida? Om vi kan skapa sammanhang där det blir roligt och meningsfullt att tänka, tycka och lära så kan vi tillsammans med dessa barn skapa en utmärkt demokratisk grund att stå på.  

IMG_3981

 

”Om vi var så lika varandra så vi visste vad den andre skulle svara, då skulle kommunikationen bli meningslös”

Vad kännetecknar egentligen ett riktigt spännande arbete? Är det karriärmöjligheter? En ständigt stigande lön? Goa arbetskompisar? Den sista tiden har mitt arbete känts mer spännande än nånsin (och då har jag ändå ett väldigt spännande arbete 😉 och jag tror att jag börjar ana vad det beror på. Jag har skrivit om det förr. Så med risk för att bli tjatig så kommer jag in på det igen. Möten med olika människor.

Då tänker jag i sista hand på de möten som man kallas till där olika personer är inbjudna för att diskutera en stel och redan i förväg skriven agenda. Jag syftar på de möten som sker i de berömda mellanrummen. Ett uttryck som smakar så bra i munnen och som symboliserar så mycket av det vi just nu försöker sätta ord på. Nätverk, Tredje rummet som filosofi, lyssnande och såklart demokrati. Ett möte i mellanrummet kan vara ord som växlas i hallen med ett barn där man får en ögonblicksbild av vad barnet precis upptäckt. Det kan vara en lunch där man av en slump träffar gamla och nya kollegor på fiket och hamnar i samtal om syn på människan, pedagogik och värdegrund. Det kan också vara möten med människor som man träffar i helt andra syften. Utanför jobbet. Men som ändå bidrar med perspektiv som man ksn ta med sig in på nästa arbetsdag. Ett besök hos kiropraktorn för att rätta till en smärtande rygg, som också mynnar ut i ett delande av erfarenheter kring de möten man gör i jobbet. Vilka som genererar positiva och negativa energier? Hur vi i våra yrken träffar människor dagligen och hur mycket bättre dessa möten blir när vi lyssnar genuint och tänker bort alla fördomar och förgivettaganden, När vi får vara i ”transkulturella möten”. Intresserar oss för varandra och tänker att den vi möter har något att säga som vi kan lära oss av. Även om våra yrken och professionella styrkor ser helt olika ut så kan vi ändå dela en passion för våra arbeten. En nyfikenhet för de människor vi möter.

flodhästar

Hur arbetar vi då på förskolorna för att barn ska få uppleva transkulturella möten och möten i mellanrummen? Hur skapar vi dessa tillsammans med kollegor, föräldrar och andra vi träffar på jobbet? Vi vill ju bidra till att de känner nyfikenhet istället för rädsla inför det som är nytt och annorlunda? Jag kom och tänka på att jag skrivit om detta i min uppsats i Pedagogistautbildningen 2017 och blev sugen på att dela några rader ur den. Så för den teoritörstige, här kommer bland annat Levinas, Biestas, Dahlbecks, Baumans, Säfström (och mina egna 😉 ) teorier om transkulturella möten :

””Utmaningen i detta kan vara att möta sin kollega och vara genuint nyfiken på vad hen verkligen tänker. Att våga gå in i ett möte och vara beredd på att något nytt kan skapas under samtalet och att det kan sluta med att jag går därifrån med en förflyttad tanke. Dahlbeck och Westerlund som skriver ett kapitel i Om världen och omvärlden (2013) talar om det ”transkulturella mötet”. Där spelar det inte någon roll vem vi möter eller vad vi vet om denne. Vi utbyter erfarenheter utan att på förhand placera in varandra i olika kategorier och det går ut på att kunna ta den andres perspektiv och att se saker ur fler synvinklar än sin egen. Författarna i Från kvalitet till meningsskapande (1999) skriver om Baumans tankar kring vårt möte och vårt ansvar för den Andre. Bauman, som inspirerats av Levinas tankar, betonar vikten av att våga förändras i sitt möte med ”den andre”. Att inte enbart gå in i ett möte med intuitionen att förvandla den Andre till en likadan som vi. Detta betyder också att vi inte nödvändigtvis ska behandla den andre så som vi själva vill bli behandlade, utan att vi snarare måste tänka att den andre är unik och inte går att byta ut. Då blir dialogen nödvändig, precis som konsten att lyssna utifrån dennes position och erfarenhet och inte tvinga på vår egen förståelse på någon annan.

zebror

Frågan är ju då om det ut så här hos oss på förskolorna? Vad har vi för forum där vi kan tillåta oss (och dra nytta av) att vara olika, lyssna in våra kollegor och är vi verkligen beredda på att deras åsikter kan ändra vårt sätt att tänka? Eller vill vi bara få dem att tycka som oss?

På samma sätt som vi möter våra kollegor och lyssnar till deras tankar och åsikter, kan vi också möta barnen. I ett transkulturellt möte vinner båda parter lika mycket på att möta varandra. Jag tänker att barn har lättare att vara fördomsfria och öppna i sina dialoger, då de inte har lika tunga ryggsäckar av erfarenheter och fördomar som de bär runt på. Där har vi som vuxna och som pedagoger en viktig uppgift att inte lägga över vår packning i deras ryggsäckar.

Jag minns ett möte på en skola i Kenya där jag arbetade tillfälligt under några månader år 2010. En ljus, svenskfödd flicka satt och diskuterade tillsammans med en brun, kenyanskfödd pojke som var adopterad till en svensk familj. De reflekterade över att de båda var svenska men såg olika ut. Pojken menade att att han var lika svensk, fast än att var född i Kenya och var brun. Jag lyssnade på avstånd och deras dialog kändes nyfiken och fördomsfri, de bara funderade kring sin identitet och hur olika de såg ut. En pedagog hörde delar av dialogen och valde att gå in med förmaningar. Hen var upprörd och hade ett kroppsspråk som skvallrade om att dialogen inte var okej. Pedagogen berättade för barnen att alla människor är lika värda! Det som hände, enligt mig, var att pedagogen överförde sina fördomar och djupt rotade värderingar på barnen. Kanske hade hen själv blivit kränkt eller särbehandlad och var rädd att pojken skulle få uppleva samma sak. Intentionen var god, men blev ganska fel. För det pedagogen gjorde var att sätta ihop ord som ljus och mörk i samma sammanhang som lika och olika människovärde. Vilket barnens diskussion inte alls handlat om från början. Och så lätt det är att vi gör så här när vi är tillsammans med barnen. Våra erfarenhet, vår hemkultur, våra föräldrars sätt att uppfostra oss och våra vänners sätt att vara och uttrycka sig, allt har det gjort oss till den vi är. Kan vi verkligen begära att vi helt ska bortse från detta?

cookie emma, viola

I ett transkulturellt perspektiv på lärande, bör vi göra allt vi kan för att inte föra över dessa färdiga världsbilder på barnen. Vi bör också vara medvetna om att våra värderingar är föränderliga och att nya sanningar kan uppstå tillsammans med barnen. Kan vi också möta varje barn för vad de är och inte för vad de har för bakgrund, har vi tagit ett stort kliv mot en transkulturell pedagogik.

Tänk om gemenskap handlar om ett inträde till kommunikation? Och att kommunikationen i sin tur går ut på att vi utforskar varandras olikheter och ”blir till” i en dialog med andra. Säfström beskriver kommunikationen som ett aktivt skapande av en gemensam värld. Enligt honom skulle kommunikationen vara meningslös om vi var så lika varandra att vi visste vad denne skulle svara.

Referenser:

Gunilla Dahlberg, Peter Moss, Alan Pence (1999) Från kvalitet till meninsskapande
Marie-Anne Colliander, Lena Stråhle, Christina Wehner-Godée (2013) Om världen och omvärlden
Ann Åberg, Hillevi Lenz Taguchi (2005) Lyssnandets pedagogik

bufflar

Så passa på att mötas i mellanrummen. Växla några ord med kollegan i hallen, tanten på bussen, killen på Ica, din tandläkare eller varför inte din kiropraktor. Lyssna till vad de har att säga och fundera sedan över om det hänt något i dig? Har det kommit några nya tankar? Har något lagts till. Kan du göra nya kopplingar nu som du inte kunde förut? Kanske förstår du något på ett annat sätt. Om inte, så kanske du i alla fall fick en trevlig pratstund 😊

Tredje rummet- en fabrik som producerar positiv energi

 

img_8153Energi är något som ständigt produceras och konsumeras av av oss alla. Det finns situationer och stunder som tömmer oss på energi. Sådana där stunder då allt känns motigt och tungt och där man nästan inte hittar något som lyser upp i det dystra. Det behöver inte vara så dramatiskt utan det kan räcka med att de personer som befinner sig i rummet väljer att beskriva kaffekoppen som halvtom istället för att den precis är påfylld och man bara tagit några klunkar. I dessa stunder är man ofta inte mer än människa och man smittas av den negativa energin och den lite uppgivna inställningen som finns i rummet. Sedan finns det stunder som tvärt emot bidrar med energi. Där alla runtomkring en (åtminstone är det så man upplever det) är positivt inställda till det mesta som sker och de väljer att se hur solen skiner, hur fåglarna sjunger och hur rolig förmiddag man hade på jobbet. Som tur är smittar även denna energin och ganska snabbt känner man hur andningen förvandlas till lätta och syrerika andetag, hur axlarna åker ner och man går förbi en spegel där man få syn på att man ler brett med hela ansiktet. 

Miljön blir avgörande för vilken energi som skapas

Vi som arbetar med barn har förmånen att ofta hamna i stunder som överöser oss med positiv energi. De berättar glatt om vem som ska hämta dem idag, de ställer nyfikna frågor om hur jorden snurrar och de prövar hur den blå färgen blir att måla mot en bit wellpapp. Vi vet också att VI kan påverka den där energin, både hur den skapas och hur vi tar emot den. Just nu har jag näsan i Ann Åbergs “bibel” Lyssnandets pedagogik och jag känner igen mig så i hur miljön påverkar vad som händer med barnen och därmed vilket lärande (OCH vilken energi) som kommer att skapas. 

Idag har jag haft en precis sådan där förmiddag jag beskrivit ovan, där jag smittats av barns och pedagogers positiva, glada och sprudlande energi. Det är inte en slump att det blev så. Miljön påverkade dem såklart. Och förberedelserna. Jag sitter på en plats och skriver som ingen kan gå förbi oberörd. Eller i alla fall inte komma in i, uppleva, och sedan lämna utan att den påverkat. En plats där allt används om och om igen och där allt det som kan vara tråkigt och fult i sin ensamhet, blir vackert och kreativt tillsammans med annat.

1ea2b75d-e123-4358-bf49-e2df5bbb4f1e

Tredje rummet tog emot sju glada femåringar i morse som hade plockat med sig löv från sin förskola. Så fort de kom in i genom dörren började de smittas. Energin i rummet var redan laddad, då jag gått runt och förberett genom att skriva frågor, lägga fram papper, pennor, försökt föreställa mig vad barnen skulle kunna bli nyfikna på och därför tänkt tankar kring hur man skulle skapa situationer där detta kunde ske. Jag var riktigt pirrig inför deras besök och såg fram emot att de skulle öppna dörren och tassa in. Jag tog emot dem i hallen och vi inledde med att prata om Tredje rummet och vad man kunde göra här. Hur det hade blivit till. I nästa stund blev allt så tydligt. Det där om hur ett rum, en miljö med material, påverkar den som besöker och undersöker. Barnen nästan smög in i rummet. De pratade tyst med varandra. Det var lite som att befinna sig i en “gör om rummet-serie” där husägarna går runt med vidöppna ögon och o-formade munnar och säger: WOW! Oh my God! till varandra. Rummet bjöd in till att känna med händer och fingrar. I Tredje rummet räcker det inte med att titta med ögonen. Barnen var försiktiga, respektfulla och ödmjuka, både mot materialet och mot varandra. Dessa begrepp tänker jag är inget man kan lära sig genom att prata om dem utan man behöver få “leva” dem. 

Barnen visade mig löven och jag sa att vi behövde dela upp dem på två bord för att undersöka dem. Jag gav dem två äggkartonger. Direkt började de sortera efter färg. Röda och gula. De bruna och gröna fick hamna hos de röda och gula. På två olika bord reflekterade vi kring dess ursprung, hur de kommit hit, hur de kändes, vad man kunde ha dem till med mera. Bland annat kom det fram i reflektionerna att man behövt en pall för att nå de vackraste, att de var olika hårda och mjuka, samt att när man tittade nära kunde man se att det såg ut som ett träd inuti lövet. Vi tog med dem till ljusbord och overhead för att undersöka dem vidare. Ljuset tog över barnens intresse och de började undersöka vad som ljuset kunde ta sig igenom. Tunna papper? Löv? Papper med teckning på? Jag valde efter en stund att rikta tillbaka deras fokus till löven och pedagogen antecknade att ljuset är något de måste fortsätta att utforska hemma. Vi samlade alla löven igen och de började sortera. Nu behövde de fyra papper för att alla färger skulle passa in. Vi hämtade också fler saker från rummet i dessa färger och fyllde papperna med. Sedan blev det vackra mandala.

Tredje rummet påverkar alla som kliver in

Egentligen är ju detta sätt att arbeta med löv möjligt precis var som helst. Man behöver papper, penna, något att samla löven i och eventuellt något att lysa med. Men det sker inte överallt. Barnens energi finns inte överallt. Varför då? Min gissning är många gånger just “miljön” Hur ser lärmiljön ut? Vad lockar den till att undersöka. Men även i de mest fantastiska miljöer kan detta undersökande utebli… Kanske är det så då att barnen är för vana. De behöver nya platser. Bli överraskade! I “Kreativitet och barns lärande” tolkar författarna Vygotskij och att han menar att det krävs ett överraskande möte mellan materialen och barnet som signalerar att här är allt möjligt! (Emriksson B, 2017) Och för att det ska vara överraskande behöver det kanske också vara föränderligt?

img_8170

Barnens tillgång till overheaden gjorde att de släppte fokuset på löven och istället fascinerades av att ljuset kunde ta sig igenom pappret. Hur gick det till? Frågan får undersökas vidare hemma på förskolan

Att rum och miljö påverkar det är vi säkert överens om. Att Tredje rummet påverkar mig, det känner jag varje gång jag är här. I det gedigna arbete som Linda Linder bygger upp tillsammans med Hästhagen/Uddared i Floda, funderar man mycket på vilka ringar på vattnet det här kommer att ge. Vi, som har äran att numera ingå i arbetet, är självklart med och funderar kring detta. Linda har berättat om deras spännande reflektioner kring att Tredje rummet handlar både om rummet som plats, men också om dess filosofi, the third space. Själv kan jag se att bara platsen påverkar mig och bidrar faktiskt till att jag gör små förändringar. 

Barnens tillgång till overheaden gjorde att de släppte fokuset på löven och istället fascinerades av att ljuset kunde ta sig igenom pappret. Hur gick det till? Frågan får undersökas vidare hemma på förskolan

Ett exempel på det är idag när jag sitter på kontoret och läser. Jag brukar anteckna med en blyertspenna direkt i boken och jag gillar att ha postitlappar som jag skriver på och sätter på de sidor jag ska komma ihåg. Men jag hittar inga neonfärgade lappar med klister. Letar överrallt. Detta stället är ju ändå FYLLT med papper till bredden. Jag går tillbaka och sätter mig vid min bok. Skriver desto mer i kanten av boken (vilket jag egentligen inte gillar) Framför mig ligger långa naturfärgade remsor. Plötsligt slår det mig att jag kan ju ta dem istället. Skriva korta meningar med sidnummer som jag sedan stoppar in där de hör hemma. Jag får plats med mycket mer än på postitlappar och helt ärligt blir det dessutom mycket mindre kladdigt. Gillar det. Kanske ett lite lamt exempel men ändå, rummet och materialet påverkade mitt sätt att tänka och fick mig att göra en vurpa i hur jag alltid brukar göra. 

img_8193

Liknande saker händer mig hela tiden på denna plats. Jag kommer på mig själv att vara noggrann med städning och sortering, bara för att alla andra är det. Jag försöker tänka i andra banor och plockar fram material till workshopen som jag aldrig prövat använda. Tredje rummet bidrar till nya sätt att se och göra saker. Jag är övertygad om att detta inte bara gäller mig utan de allra flesta som kommer hit och dessutom låter sig påverkas. Låter sig drabbas. Energin i rummet är och förblir magisk och med barn och pedagogers hjälp hoppas jag att den kommer att förbli så. Tredje rummet återvinner inte bara material utan fungerar även som en fabrik där negativ energi kan omvandlas till positiv. Materialet, stämningen och människorna tillsammans producerar,  smittar och fyller på med sprudlande energi där den behövs som bäst. Så har ni en dag där energinivån är låg eller kanske rent av är fyllda med ”fel” energi, kom och hälsa på oss på Tredje rummet i Floda 🙂

 

 

-Alltså vi jobbar med de allra yngsta!

Är man teoritörstig som pedagog så är det inte svårt att hitta bra tillfällen att förkovra sig i ämnen man brinner för. Men arbetar man tillsammans med barn som är mellan ett och två år, kan det vara lite svårare att hitta föreläsningar som passar. Jag som arbetat väldigt lite med dessa åldrar, men ändå handleder arbetslag på yngrebarnsavdelningar, blev därför extra glad när jag hittade lärarfortbildnings konferens ”Förskolans allra yngsta barn” som dessutom skulle hållas på hemmaplan, nämligen i Folkets hus, Göteborg

-Alltså, vi jobbar med de allra yngsta barnen! En fras som Lena Edlund fått höra många gånger av pedagoger som lite uppgivet grubblat över hur de ska ”göra om” den teori de nyss fått höra, till undervisning för 1-2 åringar. Lätt är det inte. Det kräver pedagoger som engagerar sig, läser på och förstår sig på samhällets allra yngsta individer. Men måste vi göra det komplicerat? Enligt Lena så börjar barnen GÖRA läroplanen så fort de kommer in på förskolan. Intressant tanke. Att det är barnen som gör och vi som synliggör. Hon säger också att vi behöver göra tillägg, beroende på vad vi tänker att barnen försöker ta reda på. Vad de vill lära sig om. Sitter vi och studerar ett barn som kryper i och ur en låda behöver vi fundera över varför barnet gör detta. Kommer vi fram till att barnet försöker ta reda på hur mycket som får plats i lådan, behöver vi lägga till annat att fylla lådan med. Kanske kan det bli morgondagens planering? Eller testar barnet istället sin egen kropp, då behöver vi fundera ut andra ställen för barnet att krypa in i.

Hos oss har de pedagoger som arbetar med de yngre barnen verkligen blivit grymma på att lyssna. Observera vad barnen undersöker genom att fota, filma och sedan reflektera kring situationen. De har också börjat bygga upp fantastiska miljöer som är planerade utifrån barnen och uppmuntrar barnen till att vara kreativa, tänka på olika sätt, göra tillsammans och bli nyfikna på material. Det finns många små stationer där miljön talar om vad man kan göra där. Så lyssnandet är något som utvecklas varje dag. Däremot uttrycker många pedagoger att det är svårt att gå vidare i projekten när lyssnandet och reflektionen väl är gjort. Planeringen som ska bygga på de observationer man gjort är enligt en del den allra största utmaningen. Jag är redo att hålla med. Vilket intresse ska man gå på? Åt vilket håll ska jag styra? (För styra, det måste jag väl?) Gör jag valen utifrån barnens fokus eller är jag påverkad av projektet, temat, läroplanen. Eller kanske av mina egna intressen?

Jag fastnar för när Lena beskriver vikten av hur material placeras i förhållande till varandra. För det en konkret väg att ta projektet vidare. Har man sett att de yngsta barnen dras till bollarna behöver man såklart ta reda på hur de använder bollarna. Detta kan man göra genom att kombinera bollarna med tex rör att rulla i. Eller korgar att kasta i? Man kan också pröva att sätta bollarna bland byggleksakerna och utmana barnen att bygga med runda former. Kombination och förhållande mellan material är viktig del i hur man kan ta intresset på nya vägar.

Sofia Edin visar en bild på hur tejpremsor ramar in en detalj på en stor teckning.

Detta tänker jag också är ett sätt att se på arbete i projekt. Sätter man upp en tydlig ram runt projektet innan man börjat? Eller är det möjligt att rita ramen efter att man börjat? För i så fall gör det ju ingenting om det intresse man upptäcker hos barnen inte riktigt passar in i det projekt man arbetar med? Om man målar upp en mindmap på barnens intressen och sätt att ta sig an en utmaning så får man en mängd olika bubblor i sin ”spindel”. Som till exempel teckna, lera, packa i och packa ur. Det man kan se är att barnen går emellan dessa. Det betyder inte att de inte kan fokusera utan att de kan gå i och ur många aktiviteter och fortfarande behålla intresset.

Jag älskar Fias liknelse med dörrar. Hon menar att de stänger inga dörrar på förskolan. Men vissa står alltid öppna, medan andra står lite på glänt. Om vi går tillbaka till frågan om hur vi får en fördjupning från produkt till process, det vill säga hur arbetar vi vidare med det som barnen är intresserade av, så kan denna metafor hjälpa oss att tänka. Till de ”rum” vi har öppna dörrar kan vi tänka att det är där vi fokuserar, där vi dokumenterar och det är från dessa rum vi tar med oss reflektion till nästa gång. De dörrar som står på glänt är tillgängliga men inte vidöppna. Reflektionen mellan pedagoger (och med barn) hjälper oss att bestämma vilka dörrar som ska fortsätta vara öppna och vilka som ska vara på glänt.

Det var kanske lite extra roligt att få lyssna på kvinnan som skrivit den första boken jag läste om hur man på riktigt kan lyssna på barn. Boken som gjorde mig oerhört nyfiken om att få veta mer om ”Lyssnandets pedagogik”. På ett ödmjukt och självklart sätt kopplade hon sina tankar till föregående föreläsare som pratat om liknande saker men utifrån andra perspektiv. Det var en liten oro jag hade innan konferensen -kommer alla att säga samma sak i åtta timmar? Att det är viktigt att lyssna på de yngsta barnen för att förstå och kunna reflektera med dem. Men så blev det inte. Innebörden var kanske många gånger samma men ingångarna var olika. De fyllde i, fördjupade och i vissa fall också ifrågasatte varandras tankar.

Ann Åberg och Per Bernemyr fick mig att fundera på ”vilka minnen vill man att barnen ska bära med sig? En så oerhört viktig fråga. Vill man att de ska minnas OSS pedagoger eller vill man att de ska minnas saker vi gjort och lärt oss tillsammans? Själv har jag tänkt väldigt mycket på lärande kopplat till känslor. Vi är noga med att barnen ska få möjlighet att lära med olika sinnen och på olika sätt. Men hur mycket tänker vi på vilka känslor som kan skapas i lärtillfället? Min erfarenhet, både av det jag själv minns och det jag hör mina egna barn minnas, så är det tillfällen där oerhört starka känslor varit inblandade. Det kanske var ett ögonblick där man skulle ta reda på något och stämningen var lite pirrig, lite oviss, man kände sig nervös, kanske till och med rädd? Eller när man lyckats med något man länge kämpat med och kroppen fylldes med eufori, glädje. Kan vi forma undervisningen så att barnen ges möjligheter att uppleva på riktigt och därmed också chansen att stunden skapar starka känslor i barnet, som vi dessutom hjälper dem att sätta ord på, så tror jag vi skapat de bästa förutsättningar för att ge barnen minnen för livet.

Den här konferensen kom i precis rätt tid för oss då vi som alla andra utvecklingsledare och chefer, just nu bakar ihop resultat och tänker framåt. Av Ann Åberg fick vi nya tankar om ”sommaruppdrag” eller ”familjeuppdrag” som vi inspirerats av från Trollets förskolor i Kalmar, och som vi nu kommer att starta upp på förskolorna. Ett sätt att fokusera på något som kommer från barnen och i samma stund skapa något gemensamt att lyssna till och arbeta kring. Vi fick också oerhört mycket med oss i vårt tema ”I mötet med världen”. Ann funderade över om de möten barnen gjorde, alltid behövde innebära att man lyssnade ordentligt på varandra. Eller kunde man mötas bara för att det var lustfyllt att mötas? Att vi behöver fundera över varför vi ska mötas och HUR vi ska mötas. Detta var verkligen frågor som satte igång något hos mig. Något vi kan arbeta vidare med i våra tankar kring möten. Hon kopplade också till ”aktiv publik” från Lena Edlunds bok ”De yngsta och läroplanen” där ett barn hade uttryckt att det måste finnas något i mitten! Något att mötas kring. En intressant fundering som vi kanske glömmer av.

Det går ju att skriva hur mycket som helst om den här konferensen men jag vet att man inte orkar läsa det 🙂 Vill bara avsluta med några av de tankar jag skrev ner som en slags sammanfattning av denna dag

  • Fokusera på framgångsfaktorer! Flera av föreläsarna avslutade med detta och det är när vi delar våra framgångar som vi växer. Våga var lite pretentiösa 😉
  • Fokusera på KÄNSLAN i lärandet
  • Varför ska vi mötas och HUR? Vilka möten har barnen faktiskt RÄTT till att få vara med om på förskolan
  • Märkvärdiggör det vardagliga och var aktivt varsam om barns tankar

Oavsett om det är ettåringar, femåringar eller kollegor vi möter så är det viktiga det som sker i själva mötet. Och det får vi bara reda på om vi lyssnar ordentligt. På riktigt. Per Bernemyr sa att ”relationer handlar inte om två parter utan om det som dessa parter har emellan sig. Det som vi delar med varandra ingår i relationen. Lena kompletterade hans tankar med att säga:

Guldet finns i mellanrummet!

Sortera och kategorisera eller associera mera?

Har ni varit med om att ni fått en inbjudan till något som ni inte riktigt vet vad det kommer att innebära. En kallelse att infinna er på en plats ett visst datum och på ett bestämt klockslag men ni har inte en aning om vad som ska hända. Ni har inga tidigare erfarenheter av platsen, ni har ingen kunskap om vad det innebär och ni vet inte riktigt vad ni har för förväntningar på er. Men direkt när ni fick inbjudan förstod ni att det här kommer bli något alldeles särskilt, kanske till och med unikt. Ni vet att det är få förunnade att få denna möjligheten och självklart säger ni ja. Utan att egentligen ha en aning.

img_7291-1

Vi har följt tredje rummet på håll. Ett kreativt återanvändningsbruk som pedagoger och barn byggt upp tillsammans. Vi har sett bilder, hört berättelser och förstått att rummet verkar oerhört spännande. Vackert, magiskt, inspirerande och fullt av möjligheter. Nästan lite som i sagornas värld. Vi har förstått att vi så småningom skulle bli involverade på ett eller annat sätt. Så tidigt i våras fick vi plötsligt en nyckel. Nu var det bara (!!) att skriva upp sig på schemat och kliva in och ha workshop. Vi startade med pedagogerna på studiedagen i mars. De fick ha med sig material som de skulle undersöka och fördjupa sig i. Det blev en förmiddag fylld av kreativitet, skratt men också lite nervositet och till och med ångest. Vuxna människor som ska tänka utanför boxen, beskriva en champagnekork i detalj, måla av en pappersmugg och bygga höga torn av äggkartonger tillsammans med kollegor. Lätt att tänka att vi pedagoger gör väl sådant varje dag och borde inte alls bli låsta, men det är något helt annat tillsammans med andra vuxna. Målet var att skapa en nyfikenhet och öppenhet inför materialet och det måste jag verkligen säga att pedagogerna lyckades med. Men jag vet också att vissa beskrev det som svårt, pressat och lite jobbigt att vara kreativ på beställning.

 

Igår hade vi första workshopen med barnen. Jag tog emot nio förväntansfulla barn som satte sig på mattan innanför dörren i tredje rummet. Tillsammans pratade vi om förväntningarna inför stunden. Sedan fick barnen beskriva det material de hade med sig för varandra i grupper. Med hjälp av olika sinnen och adjektiv, fördjupade sig barnen i kottarna, sugrören och toarullarna. Dessa samtal med barn är alltid lika fascinerande. Ett barn beskrev kotten som en igelkottbäbis som rullat ihop sig till en boll. En annan beskrev den som en bajskorv med taggar. En pojke undersökte sugröret genom att helt enkelt suga i det. Han sken upp och berättade att han kom och tänka på Thailand. Det smakade som en dricka av kokos som han druckit där.

Genom att arbeta med det medtagna materialet i Tredje rummet, skapade barnen nya erfarenheter av det. När det pressades i snickarbänken kom barnen på att toarullen ändrade sin runda form till platt, medan sugrören blev tillfälligt platta men runda igen man tog ur dem ur pressen. Med pennas hjälp kom barnen på att toarullen, som de först beskrev som rund, skapade en kvadrat på pappret när de ritade av den.

Efter att barnen sorterat ut sitt material och gått, mötte jag upp en pedagogistakollega till mig, Marie Folin som ville besöka rummet. Jag visade dokumentationen och vi började diskutera barnens reflektioner och associationer. Efter en stund kommer även Linda Linder och gör tillägg i våra funderingar. Hur kommer det sig att barnen är så fria i sina tankar. Hur fungerar det i hjärnan när de ser en kotte men tänker på en igelkott, dricker luft ur ett sugrör och hamnar i Thailand. Vad är det som gör att deras fantasi skapar alla dessa kopplingar. Vi hamnar i ett resonemang som leder till att kanske har det med förmågan att kategorisera att göra? Som vuxen kanske du får en förnimmelse av Thailand men snabbt slår bort tanken för du tycker inte att det hör till saken. Och skulle du beskriva kotten som en taggig bajskorv (som ju är en oerhört bra beskrivning) skulle du nog fundera både en och två gånger innan du säger det högt.  För att din hjärna sållar, kategoriserar och drar tillbaka dina tankar till fokus. Den påminner dig också om frågor som -Är det relevant? -Hör det till sammanhanget? -Är detta rätt eller fel, är det vad hon vill höra? Barnen är på något sätt friare i tanken och deras kategoriseringsarbete pågår ständigt. Varje sekund. Som vuxen har du varit tvungen att sortera tankar sedan du var liten, för annars skulle det blivit oerhört rörigt i hjärnan.  Vi kommer fram till att det är viktigt att ha denna erfarenhet och faktiskt också forskning av hjärnan, nära till hands. När ett barn plötsligt börjar ”prata om annat” är det lätt att säga att de ska hålla sig till det vi pratar om. Fokusera. Inte sväva i väg i tanken och vara okoncentrerat. Men egentligen handlar det bara om att de har en förmåga att associera som vi vuxna många gånger tappat? Att deras hjärna arbetar för fullt med att sortera, placera i fack och skapa förståelse för olika förbindelser och synapsbildningar som sker.

 

Tredje rummet har bidragit med ett nytt spännande sammanhang till mitt redan så spännande arbete. Det har gett mig en ny kollega (Tjoho!) och skapat intressanta utmaningar framöver. Hade jag vetat för två år sedan att jag skulle hålla i en workshop i ett kreativt återbrukscenter tillsammans med en grymt imponerande och erfaren atelierista, hade jag kanske tvekat över jobbet. Men det gäller att ta för sig och springa på de bollar man får. Så kan det sluta precis var som helst. Det är ju det som är det roliga med utvecklingsarbete.

img_7306

Socialt och digitalt myller


Ett myller av människor. Egentligen är det nog inte så höga ljud utan bara många olika. Tillsammans bildar de en enda stor bullrig kör som man gärna hade vridit ner några snäpp med volymknappen. I taket sitter det ramper med stora runda lampor och överallt hänger det sladdar, linor och eluttag. Det gigantiska rummet avgränsas med reklamskyltar i starka färger som skapar rum i rummet och framför dessa finns montrar där utställarna samlat sitt material. Informationsblad, nyckelringar, böcker och pennor, hos varje utställare får man också en snygg tygpåse att lägga sina saker i. Och så godis! I nästan alla montrar kan man hitta kolor eller choklad, det mesta hygieniskt nog i papper. En kvinna fyller en hel näve, lägger över i andra handen och plockar till sig ytterligare en näve med hemkola. Intressant att man kan med. Människor skrattar, pratar och informerar. Några har uppenbart bråttom till en föreläsning när man ser hur de sicksackar sig fram mellan besökare. Andra har slagit sig ner vid ett runt bord med en kaffe i handen. Mitt i detta sociala kaos kommer också framtiden rullandes. En ipad på hjul med skjorta och keps. På skärmen finns ett livs levande barn som befinner sig på mässan via videosamtal. Så hittar man ingen annan att prata med kan man alltid prata med honom. Det är tydligt att vi befinner oss på en digital mässa. Små robotar som styrs genom att man målar olika färger som bestämmer deras väg. Andra styrs via blickar och kommandon. QR-koder känns som en självklar väg att få veta mer och naturligtvis kan man finna mer information på företagens hemsidor, bloggar, och sociala medier. Två gula runda stolar uppenbarar sig och vi provsitter en stund. Allt blir tyst. Eller ja, inte helt tyst såklart men allt det skräniga sorlet sorteras bort. Skönt. Ett fokus infinner sig. Idag är jag besökare och sitter som publik. Imorgon är jag föreläsare och ska själv stå inför åskådare och berätta om det jag tycker är viktigt. Salen kommer att vara tyst och tom när jag går in, men förhoppningsvis bubblande av samma sorl precis innan jag börjar prata. Musiken från filmen kommer få dem att tystna. Filmerna på barnens utforskande i England, Italien och Sverige kommer förhoppningsvis få dem nyfikna och vilja veta mer. Vilja stanna hela föreläsningen. Ett märkligt lugn sprider sig i min kropp. Ett pirrigt men välbehagligt lugn. Jag ser fram emot det. Imorgon är det min tur.

En brun låda fylld med barns rättigheter

Igår anlände en mycket viktig låda till vår förskola. När jag kånkade in den genom grinden och in på gården så flockades barnen runt omkring mig.

-Vad är det! Är det ett paket! Vad finns i? Deras ögon glittrade av förväntan. Ofta innebär ju bruna lådor som är adresserade till deras förskolor att det är nya spännande saker på gång. Kanske pärlor eller leksaksbilar? Eller annat nytt material som lera eller splirrans nya penslar och färger?

-Här i finns böcker, svarade jag. Böcker om barns rättigheter. Allt det som du och du och du har rätt att säga och göra här på förskolan och hemma. Barnen tittade lite konstigt på mig. Log lite fundersamt och sprang sedan i väg och fortsatte med sina lekar. Jag log också och tänkte att det här måste vi ändra på. Om ett år ska barnen själva slita upp lådan för att frossa i sina egna rättigheter 🙂

Barns rättigheter alltså… I vilken ände börjar man. Eller självklart så HAR man redan börjat, arbetet pågår för fullt, men kanske inte kring själva ordet. Är ordet över huvud taget viktigt att diskutera med barnen och fördjupa sig i? ”Rättighet” Vad jag har RÄTT till? Hamnar vi kanske i en diskussion om rätt och fel? Vilket kan ju vara spännande i sig. Det som är rätt för mig kanske inte är det för dig. Förhoppningsvis mynnar det ut i en diskussion om hur olika vi är, tänker och lever. Oavsett var vi hamnar så har vi inlett en dialog kring vad varje barn har rätt till, på och utanför förskolan.

I den reviderade läroplanen som träder i kraft i sommar, hittar jag inte mindre än elva delar i planen som berör ordet rätt eller rättighet. (Räkna gärna själva och se om jag missat något) Det handlar om barnens rätt till integritet samt rätt till demokrati och inflytande. Men också hur förskolan och arbetslagen aktivt och medvetet ska främja alla barns rättigheter och möjligheter samt respektera att alla har rätt att uttrycka sina åsikter på olika sätt. Läroplanen beskriver inte bara barnens egna rättigheter utan också vikten av att skapa respekt och förståelse för alla barns lika värde och mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Med rättigheter följer också skyldigheter och som pedagoger i förskolan blir vi viktiga förebilder genom vårt eget förhållningssätt.

Ingen har väl missat att barnkonventionen blir svensk lag nästa år och därför är den även förtydligad i vår reviderade läroplan. Så pass förtydligad att ordet rättighet förekommer nio gånger i Lpfö18 och endast fem gånger i Lpfö 98 (rev 2016). Begreppet barns rätt (eller ibland ”barn har rätt till”) hittar jag på fem ställen i Lpfö18 men kan inte hitta det någonstans i den äldre versionen. Det jag vill komma fram till i min lite nördiga uträkning är att vi inte längre kan ”avvakta” med att prata med barnen om deras och andra barns rättigheter. Vill vi följa vår läroplan, vilket ju är anledningen till att vi kommer till jobbet varje dag, så är detta ett arbete som måste ske hela tiden.

En delvis ny och oerhört viktig del hittar vi på sidan 5 i Lpfö18. Där står att förskolan ska spegla de värden och rättigheter som uttrycks i FN:s barnkonvention. Samt att utbildningen ska utgå från det som bedöms vara barnens bästa. Alla barn har rätt till delaktighet och inflytande OCH att barnen ska få KÄNNEDOM OM SINA RÄTTIGHETER. Vi ska alltså inte bara hjälpa barnen att få igenom sina rättigheter utan de ska dessutom känna till vad deras rättigheter är. Detta är inget som görs färdigt i en ”kompissol” eller ett veckolångt projekt om att ”alla får vara med och leka”. Självklart kan liknande kortprojekt vara viktiga delar i ett långsiktigt arbete men det måste göras långsamt, medvetet och på många olika sätt. Utifrån BARNENS tankar och intressen. Annars blir det inte viktigt eller meningsfullt för dem.

Läste Linda Linders inlägg om Rocka sockorna och vikten av att uppmärksamma dagar som idag, där allas olikheter firas genom att ta på olika sockor. Men hur hon också borrar djupare in i komplexiteten med dagar som dessa, om man tänker att -check, nu har vi jobbat med likabehandlingsplanen. https://kullerbyttanblogg.com/2019/03/21/rocka-sockorna-idag-och-lat-sedan-vardegundsarbetet-genomsyra-allt-imorgon-och-i-fortsattningen/ Som rubriken lyder så menar hon att värdegrundsarbetet måste ständigt pågå och kan eventuellt toppas med att fira olikheter lite extra idag, men om det ska få någon vidare betydelse så måste det bli en del av helheten.

När jag öppnade min bruna låda från UNICEF blev jag glatt överraskad när jag hittade ett litet häfte som Lars H Gustavsson hade skrivit. Jag har precis lyssnat färdigt på hans bok Relationsrevolutionen och innehållet i denna bok har fått en stor plats i samtalen med mina vänner, min man, mina kollegor och faktiskt också med mina barn, den senaste tiden. Vi har pratat om mötet mellan barn och vuxna och Gustavssons  beskrivning av ”den fjärde vägen”. Enligt hans bok kan man kategorisera in vuxnas olika syn på barn enligt dessa tre  ”vägar”:

1. Den auktoritära som bygger på att de vuxna vet bäst medan barnet ska fostras

2. Den naturliga där barnet ses som det goda, kompetenta och ofta placeras på piedestal

3. Den demokratiska som utgår från att barnet är på en utvecklingsresa och ska mötas där han eller hon befinner sig. Läs mer i denna artikel

Genom att ta det mesta av det bästa har han formulerat ytterligare en syn på barn som han kallar ”Den fjärde vägen” Grunden är att se barn som vilka människor som helst, med precis samma rättigheter som alla andra. Detta sätt känns ju oerhört aktuellt när barnkonventionen blir viktigare än någonsin.

I häftet ”Möta barn på flykt” får vi åter igen ta del av hans tankar i mötet med barn, denna gången med barn som flytt från sitt land och sin trygghet. Det finns många specifika faktorer som blir viktiga om man jämför mötet med ett barn som inte flytt, som tex möjlighet till en tolk, kunna erbjuda terapi, sjukvård osv. Men det mesta av det som beskrivs är ett förhållningssätt som jag tänker gäller alla. Det första som står är vikten av att vara en medmänniska. Möta barnet med ett positivt intresse, ett leende och vara välkomnande. Vara nyfiken på vem man möter och ödmjuk inför det hen varit med om. Kunskap kring kultur och bakgrund kan vara till betydelse men behöver inte vara avgörande för att barnet ska känna sig sett och tryggt. Han menar att man ska leta efter ”friskhetsfaktorer”, det vill säga sådant som barnet är bärare av och mår gott av. Viktigt att aldrig pressa eller tvinga barnet att berätta något de inte vill berätta om. Gillar stycket extra mycket som handlar om tilltro till barnet. Om barnet berättar en historia först och sedan kommer med en helt ny version är det viktigt att inte döma eller tillrättavisa. Säg bara -Så spännande att du berättar det här nu. Det märks att vi börjar lära känna varandra ganska bra, du och jag.  Beställ boken här (boken och barnkonventionen kan beställas gratis)

Det här sättet att se och möta barnet, som en medmänniska, tänker jag blir en lika bra beskrivning över hur vi bör möta VARJE barn på våra förskolor. Och faktiskt varje människa i vår närhet. Utbildningen i förskolan ska förbereda barnen för delaktighet och ansvar och för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. (s 16, Lpfö18) Den utbildningen är var och en i förskolan viktiga delar av och vi måste se till att vi blir förebilder för ödmjukhet, nyfikenhet och positivt tänkande. Det är vår plikt och skyldighet som pedagoger. Därför tänker jag att vi behöver börja hos oss själva. I arbetslaget men också hos oss själva som människor. Hur lever vi efter barnkonventionen? Vad är självklart? Vad är svårare att nå upp till? Finns det till och med delar av konventionen som vi ställer oss frågande till? Och vilka punkter tycker vi är de allra viktigaste i förskolan. När vi gjort det så behöver vi göra barnen delaktiga i våra tankar. Tillsammans ska vi sedan arbeta med och för alla barns rättigheter. Varje dag.

_______________________

Är du också nördigt intresserad av barns rättigheter i läroplanen 🙂 Här kommer lite citat:

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. s 5

Förskolan ska spegla de värden och rättigheter som uttrycks i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Utbildningen ska därför utgå från vad som bedöms vara barnets bästa, att barn har rätt till delaktighet och inflytande och att barnen ska få kännedom om sina rättigheter. s 5

Förhållningssättet hos alla som verkar i förskolan, och deras sätt att agera och tala om något, påverkar barnens förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. s

Förskolan ska aktivt och medvetet främja alla barns lika rättigheter och möjligheter, s 7

Barnens rätt till kroppslig och personlig integritet ska också respekteras. s 7

respekt och förståelse för alla människors lika värde och de mänskliga rättigheterna, s12

sin identitet och känna trygghet i den samt medvetenhet om rätten till sin kroppsliga och personliga integritet, s 13

förmåga att fungera enskilt och i grupp, samarbeta, hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt att ta ansvar för gemensamma regler, s 13

Barn har rätt till delaktighet och inflytande. s 16

Arbetslaget ska respektera varje barns rätt att uttrycka sina åsikter med olika uttrycksformer samt säkerställa att barnens uppfattningar och åsikter tas tillvara och kommer till uttryck i s 16

utbildningen, förbereda barnen för delaktighet och ansvar och för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle. s 16