Progression. Det var ett av de ord vi snurrade kring igår under samtalet med Gunilla Dahlberg, Erika Kyrk Seger och Camilla Warberg. Vi har träffats en gång i månaden under ett års tid och vi pedagogistor/pedagogiska samordnare har delat erfarenheter och funderingar som stärkts och problematiserats av professor Gunilla Dahlberg.
För er som inte känner till Gunilla så har jag hört henne beskrivas som ”Förskolevärldens Zlatan” 🙂 Hon är professor i pedagogik och och vi har henne att tacka för att vi i Sverige idag på många förskolor arbetar så framgångsrikt med verktyget pedagogisk dokumentation som kommer från Reggio Emilia i Italien. Gunilla har en stark förankring i Reggios pedagogik och hon var med och redigerade läroplanen 2011. Hon har skrivit många böcker och artiklar om bland annat pedagogisk dokumentation och synen på barnet och dess kunskapsskapande.
Hennes bok ”Från kvalitet till meningsskapande” (som hon skrivit tillsammans med professorerna Peter Moss och Alan Pence) är översatt till sju olika språk och har sålt i tiotusentals exemplar. En bok som inte är enkel att beskriva, men om man bara läser titeln noga så finns en del av essensen i den. Vad är egentligen kvalitet? Är det alltid mätbart? Och om det som barnen lärt sig inte skapar mening eller är meningsfullt, vad fyller det då för kvalitet? Kan vi i förskola och skola gå från att mäta kvalitet och resultat till att istället skapa meningsfulla situationer där barn en lär sig i sin kontext? Där de skapar egen kunskap för att de är nyfikna och vetgiriga?
Igår välkomnade vi på Berghultsenhetens förskolor Gunilla, Erika och Camilla till Berghults förskola där vi skulle ha vårt möte. 
Jag har länge filat på ett inlägg kring den progression som skett i enheten men inte riktigt fått till något som jag publicerat. Jag har haft den stora äran att få vara med under året när väggar fyllts med bilder på barn och processer, när dialoger mellan pedagoger i hallen handlat om dokumentation, samarbete och projekt och när miljöer börjat byggas upp där fokus ligger på undersökande och utforskande. Jag har sett det, funnits i det, men kanske ändå inte riktigt förstått det. Jag har också deltagit i reflektioner mellan pedagoger i arbetslag där vi diskuterat vad vi tror att barnen är nyfikna på och försöker ta reda på. Funderat över skillnaden mellan erfarenhet och lärande, samt haft möten där vi mer konkret diskuterat hur vi får utlopp för alla våra tankar kring vårt utforskande förhållningssätt. Hur förankrar vi det i VÅR verksamhet.
I vår enhet har vi valt att jag som pedagogista fokuserar på sex till sju arbetslag. Många väljer att vara en kortare stund i alla arbetslag, andra gör som vi, det vill säga fokuserar på några. Fördelen som jag har känt är att jag kunnat vara med väldigt mycket i verksamheten. Både lärt känna barnen och pedagogerna men också att jag varit med tillräckligt många gånger för att se förändringen och följa de frågor som projektet utgår ifrån. Jag observerar barnen (ibland pedagogerna) och sedan reflekterar vi tillsammans om varför det blev som det blev, samt hur vi kan gå vidare. Hela tiden sker en progression. Dels i våra reflektioner och dels hos mig själv, i mina frågor och i min återkoppling. Igår blev jag medveten om att det också skett en oerhörd utveckling på våra avdelningar.
Gunilla har varit på Berghults förskola tidigare och gått runt på avdelningarna men nu kände vi att det var dags igen. Stolt över hur vi fått snurr på vårt arbete med den pedagogiska miljön, ville jag ta med henne på rundvandring bland avdelningarna. Hon som alltid är lika nyfiken på barnen och förskolan, tackade ja till en guidad tur. Genom Gunillas ögon inte bara såg jag det som förändrats, utan förstod det också. Leende gick hon från avdelning till avdelning och fascinerades över allt som hänt sedan hennes förra besök. -Vilken otrolig progression, sa hon.
Jag skickade följande ”var-superstolta-över-er-själva-mail” till pedagogerna
”Gunilla log brett när vi idag gick runt på Berghults stora förskola. Hon verkade inte tro sina ögon och sa gång på gång att det hänt så otroligt mycket på avdelningarna sedan hon gick runt för ett år sedan. Kuben som utmanade fart och kraft, samt allt det okodade materialet i den stora verkstaden. Vi fastnade där länge och funderade kring kubens alla möjligheter. Dokumentation kring byggandet och de kreativa lösningarna att ”visa på” fart och kraft. Även omröstningen med alla namnförslagen på gården, var något hon blev mycket nyfiken på. Staden som barnen byggt upp i olika material, blev hon så förtjust i så hon ville flytta in där. Samt den massiva dokumentationen kring projektet som nu noggrant var insatt i en pärm. Den oerhört spännande och storslagna ”bildexplosionen” i hallen som visade på hur man utgick från processer och barns egna frågor. Teckningar och bilder på barns teorier var hon mäkta imponerad över. När hon på sista avdelningen klev in i ateljen fick hon gåshud på armarna av att se tvååringen som som hällde och öste i pärlbadet och tilltalades av det estetiskt vackra färger och material som fyllde upp hela rummet. Vi avslutade med en sväng på gården och även denna promenad gjordes med ett imponerat leende på läpparna.”
Stolt och glad över att vara en del av Berghultsenhetens förskolor, ser jag fram emot nya mål och utvecklingsmöjligheter till hösten. Vi vill fortsätta vårt arbete med den pedagogiska dokumentationen där vi ständigt utgår från barns tankar, frågor och nyfikenhet. Nyfikna barn kräver lika nyfikna pedagoger som lyssnar in och är nära barnen för att utmana och hjälpa dem med ord som passar till det som de undersöker. Ett framgångsrikt arbete där pedagogosk dokumentation leder framåt, kräver dessutom att man reflekterar kring det man observerat samt funderar hur undervisningen ska fortsätta. Igår fick vi nog alla upp ögonen för att vi faktiskt är på god väg. Nu är det ju inte så enkelt som att vi bara fortsätter framåt i en linjär bana. (vilket ju oftast ändå är ganska tråkigt) Utan vägen kan svänga precis när som helst och vi kommer att vara tillbaka där vi står nu, ett antal gånger. Men så länge vi väljer de vägar som skapar meningsfullhet hos barnen så är vi trots alla cirklar och spiraler, ändå på ”rätt väg”.
Aktör i barnens värld 