Många av de reflektioner jag har tillsammans med mina kollegor, gällande hur barn lär, handlar om att barn behöver få lära med hela kroppen. Att man med hjälp av miljöer, och projekt kan skapa tillfällen där barnen kan uppleva med många olika sinnen. De sinnliga erfarenheterna eller de estetiska lärprocesserna som vi ofta kallar dem är oerhört betydelsefulla för att skapa mening och minnen för barnen.
Härom dagen satt vi på altanen och pratade om allt det nya och spännande som händer i våra familjemedlemmars liv just nu. Min dotter som precis startat skolan, mindes tillbaka till förskolan och då särskilt en utflykt de hade gjort. Hon berättade att de varit i Jonsered och att de tagit tåget dit. Jag frågade då om hon mindes vad de gjorde där? Jag vet att de på hennes förskola bedrev ett långt vattenprojekt där barnen fick följa vattnet i forsen och på förskolan fortsatte de sedan att koppla dokumentation och upplevelser till det som de sett på platsen. Dottern kunde först inte riktigt minnas vad som hände på platsen. Sedan berättade hon med allvarsam blick att hon kom ihåg att de skulle titta över något räcke (eller om det var in i något hål) och att hon aldrig fick göra det. Hon sa att hon hade blivit väldigt arg och ledsen över detta.
Hennes minnesbild får mig att fundera kring hur viktiga barnens känslor är och hur starkt kopplade de är till minnen. Jag vet att hon även berättade om detta i våras och att ”konflikten” var löst och hon var nöjd med hur det blivit. Ändå är det ”känslan” hon minns och inte vad de såg eller upplevde. Är övertygad om att lärandet av vattnet skedde med ett flertal sinnen. Hörseln fick uppleva hur forsen lät, ögat uppmärksammade färger och fart, helt säkert hade platsen en speciell doft. Med lite hjälp mindes hon även detta och vi pratade vidare kring en dokumentation de gjort där hon målat vattnets rörelse. Så jag är övertygad om att lärande är starkt kopplat till sinnen. MEN jag tycker det är så oerhört spännande att en känsla som ilska eller att känna sig osedd, är det som först ploppar upp i huvudet.
Hur kan vi tänka vidare kring detta? Kan vi pedagoger bli bättre på att koppla ihop känslor med det som barnen upplever? Bättre på att tydliggöra sambandet och synliggöra vad man lärde sig med hjälp av känslan? Eller kanske strax efter att känslan gått över? Många gör säkert detta i stor utsträckning redan. Men jag vet också att många pedagoger gör vad de kan för att undvika och föregå konflikter. Kanske särskilt när vi är på en utflykt! Vi vill inte att barnen ska bli arga, ledsna eller upprörda för då har vi inte längre kontroll. Vi kan inte förutse barnens nästa steg när dessa känslor blir för starka. Och självklart vill vi inte att de egentligen någonsin ska behöva vara ledsna. Men tänk om vi skulle lyckas ta vara på dessa konflikter och känslosvall som hur vi än gör, kommer över barnen då och då. Inte enbart dra nytta av dem som verktyg kring konflikter och sociala samspel. Utan även kring lärande så som matematik, språk, utforskande av vatten och allt annat. Vi är nog många som kan minnas frustrationen man kände då man fick ett prov med ett hopplöst svårt mattetal och hur jobbigt det var att inte klara av att lösa det. Eller glädjen och lyckan när vi som barn läste vår första hela bok och upplevde känslan att ha lyckats med utmaningen.
Glädje och lycka tror jag vi oftare kopplar ihop med lärande situationer, jämfört med känslor som rädsla, ilska, ledsamhet och frustration. Kanske ska vi inte vara så rädda att tala om dessa känslor med barnen. Lyfta och synliggöra att det var tackvare känslan man mindes situationen och det var i den stunden som minnet lagrades. Precis då som minnet tog en viktig plats i ”spindelnätet” i den väldiga hårddisken där uppe, som åtminstone på barn verkar ha obegränsat lagringsutrymme.
Utdrag från min blogg i Kenya. Vi är på väg norrut på safari och nya äventyr:
Aktör i barnens värld 