Känslor som får minnen att fastna

Många av de reflektioner jag har tillsammans med mina kollegor, gällande hur barn lär, handlar om att barn behöver få lära med hela kroppen. Att man med hjälp av miljöer, och projekt kan skapa tillfällen där barnen kan uppleva med många olika sinnen. De sinnliga erfarenheterna eller de estetiska  lärprocesserna som vi ofta kallar dem är oerhört betydelsefulla för att skapa mening och minnen för barnen.

Härom dagen satt vi på altanen och pratade om allt det nya och spännande som händer i våra familjemedlemmars liv just nu. Min dotter som precis startat skolan, mindes tillbaka till förskolan och då särskilt en utflykt de hade gjort. Hon berättade att de varit i Jonsered och att de tagit tåget dit. Jag frågade då om hon mindes vad de gjorde där? Jag vet att de på hennes förskola bedrev ett långt vattenprojekt där barnen fick följa vattnet i forsen och på förskolan fortsatte de sedan att koppla dokumentation och upplevelser till det som de sett på platsen. Dottern kunde först inte riktigt minnas vad som hände på platsen. Sedan berättade hon med allvarsam blick att hon kom ihåg att de skulle titta över något räcke (eller om det var in i något hål) och att hon aldrig fick göra det. Hon sa att hon hade blivit väldigt arg och ledsen över detta.

Hennes minnesbild får mig att fundera kring hur viktiga barnens känslor är och hur starkt kopplade de är till minnen. Jag vet att hon även berättade om detta i våras och att ”konflikten” var löst och hon var nöjd med hur det blivit. Ändå är det ”känslan” hon minns och inte vad de såg eller upplevde. Är övertygad om att lärandet av vattnet skedde med ett flertal sinnen. Hörseln fick uppleva hur forsen lät, ögat uppmärksammade färger och fart, helt säkert hade platsen en speciell doft. Med lite hjälp mindes hon även detta och vi pratade vidare kring en dokumentation de gjort där hon målat vattnets rörelse. Så jag är övertygad om att lärande är starkt kopplat till sinnen. MEN jag tycker det är så oerhört spännande att en känsla som ilska eller att känna sig osedd, är det som först ploppar upp i huvudet.

Hur kan vi tänka vidare kring detta? Kan vi pedagoger bli bättre på att koppla ihop känslor med det som barnen upplever? Bättre på att tydliggöra sambandet och synliggöra vad man lärde sig med hjälp av känslan? Eller kanske strax efter att känslan gått över? Många gör säkert detta i stor utsträckning redan. Men jag vet också att många pedagoger gör vad de kan för att undvika och föregå konflikter. Kanske särskilt när vi är på en utflykt! Vi vill inte att barnen ska bli arga, ledsna eller upprörda för då har vi inte längre kontroll. Vi kan inte förutse barnens nästa steg när dessa känslor blir för starka. Och självklart vill vi inte att de egentligen någonsin ska behöva vara ledsna. Men tänk om vi skulle lyckas ta vara på dessa konflikter och känslosvall som hur vi än gör, kommer över barnen då och då. Inte enbart dra nytta av dem som verktyg kring konflikter och sociala samspel. Utan även kring lärande så som matematik, språk, utforskande av vatten och allt annat. Vi är nog många som kan minnas frustrationen man kände då man fick ett prov med ett hopplöst svårt mattetal och hur jobbigt det var att inte klara av att lösa det. Eller glädjen och lyckan när vi som barn läste vår första hela bok och upplevde känslan att ha lyckats med utmaningen.

Glädje och lycka tror jag vi oftare kopplar ihop med lärande situationer, jämfört med  känslor som rädsla, ilska, ledsamhet och frustration. Kanske ska vi inte vara så rädda  att tala om dessa känslor med barnen. Lyfta och synliggöra att det var tackvare känslan man mindes situationen och det var i den stunden som minnet lagrades. Precis då som minnet tog en viktig plats i ”spindelnätet” i den väldiga hårddisken där uppe, som åtminstone på barn verkar ha obegränsat lagringsutrymme.

IMG_0685

Annonser

Möten som kan förändra

Precis som många andra, står jag inför många intressanta och för mig helt nya möten denna höst. Semestern är inne på sin sista dag och jag ser med spänning fram emot vad som ska hända de närmsta veckorna. För mig är möten med andra människor något som ger mig väldigt mycket, då jag ofta går därifrån med nya spännande tankar. Jag tror att det är i dialogen med andra som vi lär känna oss själva. Får reda på vad vi tycker och tänker, varför vi valt att tycka så, samt om vi är redo för att lyssna in andras perspektiv?

När jag hör ordet ”möte” går tankarna lätt till Kenya och alla de människor jag träffade där. Det kunde vara möten som ledde till långa samtal eller dialoger som gjorde oss nyfikna på att ses igen och veta mer om varandra. Vissa av dem jag träffade har jag fortfarande god kontakt med, andra har jag inte hört av på många år.

Så finns det de möten som där det endast sker en ögonblicksdialog. Ett kort ögonblick där två människor möts och växlar några ord. Detta möte kan förändra dem båda för livet. Kanske inte några stora förändringar utan bara små, små förflyttningar i hjärnan av perspektiv och värderingar. Ibland kräver mötet en reflektion. Andra gånger kan det kännas bra att skriva ner ord och känslor som man sparar. Låter man rädslan för det okända ta över och dessutom lyssnar till alla de förutfattade meningar och värderingar som kan ligga gömda i ryggsäcken, kanske man aldrig får uppleva dessa möten. Aldrig berikas med det man inte visste fanns?

Vill dela en ögonblicksdialog som hände mig i Kenya, 2013. Kanske berörde det bara mig och inte personen jag mötte men jag inbillar mig att vårt samtal kan ha påverkat även honom. Inga stora saker hände efter mötet. Inga mirakel, inga lagändringar. Det påverkade inte ens vår resväg eller gjorde så att vi valde annan mat till middag. Men det förde med sig en tacksamhet över det jag har, en förståelse för hur man kan ha det och en fundering över hur allt kunde blivit?

meruUtdrag från min blogg i Kenya. Vi är på väg norrut på safari och nya äventyr:

http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/04/

Mötet i Meru

Vi har parkerat bilen utanför en affär i staden Meru och vi väntar på att vår guide ska bli klar med sina ärenden. Jag ser att två pojkar är på väg fram till vår bil och de ser så där härligt busiga ut. Den lite större killen har en röd stickad mössa på huvudet och stora bruna ögon. Han verkar vara den som tagit initiativet till att gå fram till oss. Den mindre pojken ler osäkert och håller sig lite i bakgrunden. De hejar på oss och tittar runt i bilen. De frågar om vi är på semester? Sedan tittar den störste pojken på mig, sedan på min son och sedan på mig igen. Is it your children? Yes, svarar jag och tänker att nu kommer det nog mer spännande frågor. They dont look like you, not the same colour?. Jag förklarar för honom att vi adopterat dem och jag är inte helt säker på att han förstår vad jag menar. Hans engelska uttal är okej, men förståelsen kanske inte är fullständig. Han är bara 10 år, har sitt stamspråk som hemspråk och kan bara ha läst engelska i några år. Trots det vågar han ta kontakt med mig, ställa frågor och lyssna på mina svar. Han ser lite betänksam ut. Den mindre pojken (som är hans lillebror) håller sig fortfarande lite i bakgrunden. 10-åringen tittar på mig med sina stora, mörka ögon och säger. I could have liked a mother like you! Orden går rätt in i hjärtat och jag blir alldeles stum. Jag ler mot honom och klappar honom på kinden. I´m sure you have a great mother, säger jag sedan. Or do you have a mother? NO, säger han och ser ner i marken. Only a father, säger han och ler lite försiktigt igen. Han berättar att han och hans bror bor i byn uppe på berget och att de är på väg hem från skolan. Han tittar återigen in i bilen och ser drömmande ut. Jag förstår att han skulle vilja ha lift en bit. För ett ögonblick tänker jag tanken. Kanske skulle jag be honom hoppa in. Säga till honom att såklart jag kan bli din mamma, hoppa in i bilen så åker vi hem till Sverige. Orden rusar igenom huvudet med en väldig fart, men såklart når de aldrig mina läppar. Verkligheten kommer ifatt mig och istället förklarar jag att vi måste åka nu. Vår chaufför kommer och vinkar argt bort de båda pojkarna. De ska inte gå till vita turister och tigga pengar! I wishing you all the best in life, ropar jag och sedan lämnar vi Meru. Jag vinkar åt dem när vi åker förbi dem på vägen och de vinkar glatt tillbaka och ler mot mig. Sedan fortsätter de sin långa promenad upp längs berget, hem till sin pappa.

Ett sommarinlägg

Allt i den här bilden är vackert och oredigerat! Det bländande solljuset, de näst intill svarta regnmolnen, de varma runda klipporna, kärleken till havet och kusten samt glimten i ögonen och pirret i magen som finns hos det vackra barnet på berget. Förväntansfullt kastar han med sitt fiskespö så ett plums hörs i det stora blå. Gång på gång. Han tröttnar aldrig. Precis som jag aldrig tröttnar på att se på honom och allt det vackra.