”Om vi var så lika varandra så vi visste vad den andre skulle svara, då skulle kommunikationen bli meningslös”

Vad kännetecknar egentligen ett riktigt spännande arbete? Är det karriärmöjligheter? En ständigt stigande lön? Goa arbetskompisar? Den sista tiden har mitt arbete känts mer spännande än nånsin (och då har jag ändå ett väldigt spännande arbete 😉 och jag tror att jag börjar ana vad det beror på. Jag har skrivit om det förr. Så med risk för att bli tjatig så kommer jag in på det igen. Möten med olika människor.

Då tänker jag i sista hand på de möten som man kallas till där olika personer är inbjudna för att diskutera en stel och redan i förväg skriven agenda. Jag syftar på de möten som sker i de berömda mellanrummen. Ett uttryck som smakar så bra i munnen och som symboliserar så mycket av det vi just nu försöker sätta ord på. Nätverk, Tredje rummet som filosofi, lyssnande och såklart demokrati. Ett möte i mellanrummet kan vara ord som växlas i hallen med ett barn där man får en ögonblicksbild av vad barnet precis upptäckt. Det kan vara en lunch där man av en slump träffar gamla och nya kollegor på fiket och hamnar i samtal om syn på människan, pedagogik och värdegrund. Det kan också vara möten med människor som man träffar i helt andra syften. Utanför jobbet. Men som ändå bidrar med perspektiv som man ksn ta med sig in på nästa arbetsdag. Ett besök hos kiropraktorn för att rätta till en smärtande rygg, som också mynnar ut i ett delande av erfarenheter kring de möten man gör i jobbet. Vilka som genererar positiva och negativa energier? Hur vi i våra yrken träffar människor dagligen och hur mycket bättre dessa möten blir när vi lyssnar genuint och tänker bort alla fördomar och förgivettaganden, När vi får vara i ”transkulturella möten”. Intresserar oss för varandra och tänker att den vi möter har något att säga som vi kan lära oss av. Även om våra yrken och professionella styrkor ser helt olika ut så kan vi ändå dela en passion för våra arbeten. En nyfikenhet för de människor vi möter.

flodhästar

Hur arbetar vi då på förskolorna för att barn ska få uppleva transkulturella möten och möten i mellanrummen? Hur skapar vi dessa tillsammans med kollegor, föräldrar och andra vi träffar på jobbet? Vi vill ju bidra till att de känner nyfikenhet istället för rädsla inför det som är nytt och annorlunda? Jag kom och tänka på att jag skrivit om detta i min uppsats i Pedagogistautbildningen 2017 och blev sugen på att dela några rader ur den. Så för den teoritörstige, här kommer bland annat Levinas, Biestas, Dahlbecks, Baumans, Säfström (och mina egna 😉 ) teorier om transkulturella möten :

””Utmaningen i detta kan vara att möta sin kollega och vara genuint nyfiken på vad hen verkligen tänker. Att våga gå in i ett möte och vara beredd på att något nytt kan skapas under samtalet och att det kan sluta med att jag går därifrån med en förflyttad tanke. Dahlbeck och Westerlund som skriver ett kapitel i Om världen och omvärlden (2013) talar om det ”transkulturella mötet”. Där spelar det inte någon roll vem vi möter eller vad vi vet om denne. Vi utbyter erfarenheter utan att på förhand placera in varandra i olika kategorier och det går ut på att kunna ta den andres perspektiv och att se saker ur fler synvinklar än sin egen. Författarna i Från kvalitet till meningsskapande (1999) skriver om Baumans tankar kring vårt möte och vårt ansvar för den Andre. Bauman, som inspirerats av Levinas tankar, betonar vikten av att våga förändras i sitt möte med ”den andre”. Att inte enbart gå in i ett möte med intuitionen att förvandla den Andre till en likadan som vi. Detta betyder också att vi inte nödvändigtvis ska behandla den andre så som vi själva vill bli behandlade, utan att vi snarare måste tänka att den andre är unik och inte går att byta ut. Då blir dialogen nödvändig, precis som konsten att lyssna utifrån dennes position och erfarenhet och inte tvinga på vår egen förståelse på någon annan.

zebror

Frågan är ju då om det ut så här hos oss på förskolorna? Vad har vi för forum där vi kan tillåta oss (och dra nytta av) att vara olika, lyssna in våra kollegor och är vi verkligen beredda på att deras åsikter kan ändra vårt sätt att tänka? Eller vill vi bara få dem att tycka som oss?

På samma sätt som vi möter våra kollegor och lyssnar till deras tankar och åsikter, kan vi också möta barnen. I ett transkulturellt möte vinner båda parter lika mycket på att möta varandra. Jag tänker att barn har lättare att vara fördomsfria och öppna i sina dialoger, då de inte har lika tunga ryggsäckar av erfarenheter och fördomar som de bär runt på. Där har vi som vuxna och som pedagoger en viktig uppgift att inte lägga över vår packning i deras ryggsäckar.

Jag minns ett möte på en skola i Kenya där jag arbetade tillfälligt under några månader år 2010. En ljus, svenskfödd flicka satt och diskuterade tillsammans med en brun, kenyanskfödd pojke som var adopterad till en svensk familj. De reflekterade över att de båda var svenska men såg olika ut. Pojken menade att att han var lika svensk, fast än att var född i Kenya och var brun. Jag lyssnade på avstånd och deras dialog kändes nyfiken och fördomsfri, de bara funderade kring sin identitet och hur olika de såg ut. En pedagog hörde delar av dialogen och valde att gå in med förmaningar. Hen var upprörd och hade ett kroppsspråk som skvallrade om att dialogen inte var okej. Pedagogen berättade för barnen att alla människor är lika värda! Det som hände, enligt mig, var att pedagogen överförde sina fördomar och djupt rotade värderingar på barnen. Kanske hade hen själv blivit kränkt eller särbehandlad och var rädd att pojken skulle få uppleva samma sak. Intentionen var god, men blev ganska fel. För det pedagogen gjorde var att sätta ihop ord som ljus och mörk i samma sammanhang som lika och olika människovärde. Vilket barnens diskussion inte alls handlat om från början. Och så lätt det är att vi gör så här när vi är tillsammans med barnen. Våra erfarenhet, vår hemkultur, våra föräldrars sätt att uppfostra oss och våra vänners sätt att vara och uttrycka sig, allt har det gjort oss till den vi är. Kan vi verkligen begära att vi helt ska bortse från detta?

cookie emma, viola

I ett transkulturellt perspektiv på lärande, bör vi göra allt vi kan för att inte föra över dessa färdiga världsbilder på barnen. Vi bör också vara medvetna om att våra värderingar är föränderliga och att nya sanningar kan uppstå tillsammans med barnen. Kan vi också möta varje barn för vad de är och inte för vad de har för bakgrund, har vi tagit ett stort kliv mot en transkulturell pedagogik.

Tänk om gemenskap handlar om ett inträde till kommunikation? Och att kommunikationen i sin tur går ut på att vi utforskar varandras olikheter och ”blir till” i en dialog med andra. Säfström beskriver kommunikationen som ett aktivt skapande av en gemensam värld. Enligt honom skulle kommunikationen vara meningslös om vi var så lika varandra att vi visste vad denne skulle svara.

Referenser:

Gunilla Dahlberg, Peter Moss, Alan Pence (1999) Från kvalitet till meninsskapande
Marie-Anne Colliander, Lena Stråhle, Christina Wehner-Godée (2013) Om världen och omvärlden
Ann Åberg, Hillevi Lenz Taguchi (2005) Lyssnandets pedagogik

bufflar

Så passa på att mötas i mellanrummen. Växla några ord med kollegan i hallen, tanten på bussen, killen på Ica, din tandläkare eller varför inte din kiropraktor. Lyssna till vad de har att säga och fundera sedan över om det hänt något i dig? Har det kommit några nya tankar? Har något lagts till. Kan du göra nya kopplingar nu som du inte kunde förut? Kanske förstår du något på ett annat sätt. Om inte, så kanske du i alla fall fick en trevlig pratstund 😊

Tredje rummet- en fabrik som producerar positiv energi

 

img_8153Energi är något som ständigt produceras och konsumeras av av oss alla. Det finns situationer och stunder som tömmer oss på energi. Sådana där stunder då allt känns motigt och tungt och där man nästan inte hittar något som lyser upp i det dystra. Det behöver inte vara så dramatiskt utan det kan räcka med att de personer som befinner sig i rummet väljer att beskriva kaffekoppen som halvtom istället för att den precis är påfylld och man bara tagit några klunkar. I dessa stunder är man ofta inte mer än människa och man smittas av den negativa energin och den lite uppgivna inställningen som finns i rummet. Sedan finns det stunder som tvärt emot bidrar med energi. Där alla runtomkring en (åtminstone är det så man upplever det) är positivt inställda till det mesta som sker och de väljer att se hur solen skiner, hur fåglarna sjunger och hur rolig förmiddag man hade på jobbet. Som tur är smittar även denna energin och ganska snabbt känner man hur andningen förvandlas till lätta och syrerika andetag, hur axlarna åker ner och man går förbi en spegel där man få syn på att man ler brett med hela ansiktet. 

Miljön blir avgörande för vilken energi som skapas

Vi som arbetar med barn har förmånen att ofta hamna i stunder som överöser oss med positiv energi. De berättar glatt om vem som ska hämta dem idag, de ställer nyfikna frågor om hur jorden snurrar och de prövar hur den blå färgen blir att måla mot en bit wellpapp. Vi vet också att VI kan påverka den där energin, både hur den skapas och hur vi tar emot den. Just nu har jag näsan i Ann Åbergs “bibel” Lyssnandets pedagogik och jag känner igen mig så i hur miljön påverkar vad som händer med barnen och därmed vilket lärande (OCH vilken energi) som kommer att skapas. 

Idag har jag haft en precis sådan där förmiddag jag beskrivit ovan, där jag smittats av barns och pedagogers positiva, glada och sprudlande energi. Det är inte en slump att det blev så. Miljön påverkade dem såklart. Och förberedelserna. Jag sitter på en plats och skriver som ingen kan gå förbi oberörd. Eller i alla fall inte komma in i, uppleva, och sedan lämna utan att den påverkat. En plats där allt används om och om igen och där allt det som kan vara tråkigt och fult i sin ensamhet, blir vackert och kreativt tillsammans med annat.

1ea2b75d-e123-4358-bf49-e2df5bbb4f1e

Tredje rummet tog emot sju glada femåringar i morse som hade plockat med sig löv från sin förskola. Så fort de kom in i genom dörren började de smittas. Energin i rummet var redan laddad, då jag gått runt och förberett genom att skriva frågor, lägga fram papper, pennor, försökt föreställa mig vad barnen skulle kunna bli nyfikna på och därför tänkt tankar kring hur man skulle skapa situationer där detta kunde ske. Jag var riktigt pirrig inför deras besök och såg fram emot att de skulle öppna dörren och tassa in. Jag tog emot dem i hallen och vi inledde med att prata om Tredje rummet och vad man kunde göra här. Hur det hade blivit till. I nästa stund blev allt så tydligt. Det där om hur ett rum, en miljö med material, påverkar den som besöker och undersöker. Barnen nästan smög in i rummet. De pratade tyst med varandra. Det var lite som att befinna sig i en “gör om rummet-serie” där husägarna går runt med vidöppna ögon och o-formade munnar och säger: WOW! Oh my God! till varandra. Rummet bjöd in till att känna med händer och fingrar. I Tredje rummet räcker det inte med att titta med ögonen. Barnen var försiktiga, respektfulla och ödmjuka, både mot materialet och mot varandra. Dessa begrepp tänker jag är inget man kan lära sig genom att prata om dem utan man behöver få “leva” dem. 

Barnen visade mig löven och jag sa att vi behövde dela upp dem på två bord för att undersöka dem. Jag gav dem två äggkartonger. Direkt började de sortera efter färg. Röda och gula. De bruna och gröna fick hamna hos de röda och gula. På två olika bord reflekterade vi kring dess ursprung, hur de kommit hit, hur de kändes, vad man kunde ha dem till med mera. Bland annat kom det fram i reflektionerna att man behövt en pall för att nå de vackraste, att de var olika hårda och mjuka, samt att när man tittade nära kunde man se att det såg ut som ett träd inuti lövet. Vi tog med dem till ljusbord och overhead för att undersöka dem vidare. Ljuset tog över barnens intresse och de började undersöka vad som ljuset kunde ta sig igenom. Tunna papper? Löv? Papper med teckning på? Jag valde efter en stund att rikta tillbaka deras fokus till löven och pedagogen antecknade att ljuset är något de måste fortsätta att utforska hemma. Vi samlade alla löven igen och de började sortera. Nu behövde de fyra papper för att alla färger skulle passa in. Vi hämtade också fler saker från rummet i dessa färger och fyllde papperna med. Sedan blev det vackra mandala.

Tredje rummet påverkar alla som kliver in

Egentligen är ju detta sätt att arbeta med löv möjligt precis var som helst. Man behöver papper, penna, något att samla löven i och eventuellt något att lysa med. Men det sker inte överallt. Barnens energi finns inte överallt. Varför då? Min gissning är många gånger just “miljön” Hur ser lärmiljön ut? Vad lockar den till att undersöka. Men även i de mest fantastiska miljöer kan detta undersökande utebli… Kanske är det så då att barnen är för vana. De behöver nya platser. Bli överraskade! I “Kreativitet och barns lärande” tolkar författarna Vygotskij och att han menar att det krävs ett överraskande möte mellan materialen och barnet som signalerar att här är allt möjligt! (Emriksson B, 2017) Och för att det ska vara överraskande behöver det kanske också vara föränderligt?

img_8170

Barnens tillgång till overheaden gjorde att de släppte fokuset på löven och istället fascinerades av att ljuset kunde ta sig igenom pappret. Hur gick det till? Frågan får undersökas vidare hemma på förskolan

Att rum och miljö påverkar det är vi säkert överens om. Att Tredje rummet påverkar mig, det känner jag varje gång jag är här. I det gedigna arbete som Linda Linder bygger upp tillsammans med Hästhagen/Uddared i Floda, funderar man mycket på vilka ringar på vattnet det här kommer att ge. Vi, som har äran att numera ingå i arbetet, är självklart med och funderar kring detta. Linda har berättat om deras spännande reflektioner kring att Tredje rummet handlar både om rummet som plats, men också om dess filosofi, the third space. Själv kan jag se att bara platsen påverkar mig och bidrar faktiskt till att jag gör små förändringar. 

Barnens tillgång till overheaden gjorde att de släppte fokuset på löven och istället fascinerades av att ljuset kunde ta sig igenom pappret. Hur gick det till? Frågan får undersökas vidare hemma på förskolan

Ett exempel på det är idag när jag sitter på kontoret och läser. Jag brukar anteckna med en blyertspenna direkt i boken och jag gillar att ha postitlappar som jag skriver på och sätter på de sidor jag ska komma ihåg. Men jag hittar inga neonfärgade lappar med klister. Letar överrallt. Detta stället är ju ändå FYLLT med papper till bredden. Jag går tillbaka och sätter mig vid min bok. Skriver desto mer i kanten av boken (vilket jag egentligen inte gillar) Framför mig ligger långa naturfärgade remsor. Plötsligt slår det mig att jag kan ju ta dem istället. Skriva korta meningar med sidnummer som jag sedan stoppar in där de hör hemma. Jag får plats med mycket mer än på postitlappar och helt ärligt blir det dessutom mycket mindre kladdigt. Gillar det. Kanske ett lite lamt exempel men ändå, rummet och materialet påverkade mitt sätt att tänka och fick mig att göra en vurpa i hur jag alltid brukar göra. 

img_8193

Liknande saker händer mig hela tiden på denna plats. Jag kommer på mig själv att vara noggrann med städning och sortering, bara för att alla andra är det. Jag försöker tänka i andra banor och plockar fram material till workshopen som jag aldrig prövat använda. Tredje rummet bidrar till nya sätt att se och göra saker. Jag är övertygad om att detta inte bara gäller mig utan de allra flesta som kommer hit och dessutom låter sig påverkas. Låter sig drabbas. Energin i rummet är och förblir magisk och med barn och pedagogers hjälp hoppas jag att den kommer att förbli så. Tredje rummet återvinner inte bara material utan fungerar även som en fabrik där negativ energi kan omvandlas till positiv. Materialet, stämningen och människorna tillsammans producerar,  smittar och fyller på med sprudlande energi där den behövs som bäst. Så har ni en dag där energinivån är låg eller kanske rent av är fyllda med ”fel” energi, kom och hälsa på oss på Tredje rummet i Floda 🙂