Nazistdemonstration på riktigt. I vår stad 2017. Trots allt arbete som skola och förskola lägger ner på likabehandlings och icke kränknings-planer. Trots alla föräldrar, far och morföräldrar, grannar och vänner som ägnar oändligt mycket tid till att samtala och ledsaga barn i svåra frågor kring etik, moral och hur man ska behandla den andre som man själv vill bli behandlad. Trots ett samhälle som har lagar och förordningar kring hur vi ska vara mot varandra, hur vi inte får behandla någon illa och att vi ska respektera varandras olikheter. Trots allt som lyfts i media kring andra människors livssituationer, tuffa bakgrunder och hur det kan vara att komma från andra kulturer, så står vi ändå här idag. Vi har inte kommit längre. Istället ska vi vara rädda för att fika i Vasastan en lördag eftermiddag. Rädda för att ta en promenad på avenyn och hamna mitt emellan en nazist och en antinazist. Livrädda för att möta någon som skulle tycka illa om oss för att vi inte tycker som dem. Hur kunde det gå så här?
Rentzo Bonazzi, var borgmästare i Reggio Emilia 1988 och han berättade hur stadens pedagogiska projekt drevs fram av erfarenheterna från fascismen. Kriget hade visat att lydiga människor är farliga människor. Tillsammans med barnen ville de bygga upp ett nytt samhälle och en bättre värld där barn fostrades till kritiskt tänkande och handlande människor. De ville skapa en skola som fungerar som en medborgerlig rättighet för alla barn och som en demokratisk mötesplats där barn och pedagoger kunde ges möjlighet att utforska världen tillsammans. (Dahlberg och Elfström; (2014) Pedagogisk dokumentation i tillblivelse) Både i Reggio Emilia och i Sverige har vi i många fall lyckats. Skolor och förskolor kryllar av kompetenta barn som ifrågasätter, står på sig och står upp för sina kompisar. Ett av dessa barn hörde mig prata med en granne om faran med att bara följa order utan att tänka själv och “lyda” utan att ifrågasätta. Barnet lyssnade intresserat och kopplade snabbt diskussionen till sin egen erfarenhetsvärld.
Det är som en loppa. (Ni vet en sådan man viker i papper) När man gör en egen loppa och sedan ber kompisen räkna fram en färg. Man lyfter på fliken och får till sig ett uppdrag. Barnet hade fått i uppdrag att slå en annan vän. Leken med loppan hade lett till en diskussion om man verkligen var tvungen att göra det som stod i loppan? På ett sätt var man ju det. Annars lydde man inte reglerna i leken. Men på ett annat sätt bröt man mot nya regler om man faktiskt följde instruktionerna. För slåss är ju inte heller okej.
Kanske är det i den förståelsen vi ska börja diskutera med våra barn. MÅSTE vi följa order? Måste vi göra det andra säger till oss att göra. Även om vi älskar och respekterar dem vi har omkring oss så KANSKE de inte alltid har rätt. Vi behöver hjälpa våra barn att tänka själva och fundera över vad de själva vill. Vad de tycker är rätt och fel. Vilka drabbas av de beslut vi tar? Och hur kan vi istället tänka om och våga stå emot? Och visst! De människor som marscherar i nazismens namn imorgon kan man ju tänka är de som vågar stå upp för sina åsikter. Vågar tycka annorlunda. Men står de verkligen för ALLT som ryms inom ordet ”nazism”? Eller infogar de sig bara lydigt i ledet?
Demokrati och yttrandefrihet är oerhört viktigt och det ska vi vara stolta över i Sverige. Men det är också denna frihet som gör att vi på lördag har hundratals (ja kanske upp emot tusentals) nazister på våra gator. De kommer i bussar från andra länder och samlas i Sverige för här får man uttrycka sin åsikt så länge man inte anses störande för allmän ordning. För mig går det inte ihop.
Vad kan vi göra då? Själv tillhör jag inte de modiga som ger mig in till stan och ansluter till motdemonstranterna. Men jag tänker fortsätta i det lilla, i arbetet tillsammans med våra yngsta medborgare. Jag tänker vara med och skapa förutsättningar för att forma ifrågasättande, granskande, kritiska, skeptiska och riktigt jobbiga små medborgare som absolut inte gör som de blir tillsagda bara för att vara någon annan till lags.
Aktör i barnens värld 