Månad: maj 2019

Är man teoritörstig som pedagog så är det inte svårt att hitta bra tillfällen att förkovra sig i ämnen man brinner för. Men arbetar man tillsammans med barn som är mellan ett och två år, kan det vara lite svårare att hitta föreläsningar som passar. Jag som arbetat väldigt lite med dessa åldrar, men ändå handleder arbetslag på yngrebarnsavdelningar, blev därför extra glad när jag hittade lärarfortbildnings konferens ”Förskolans allra yngsta barn” som dessutom skulle hållas på hemmaplan, nämligen i Folkets hus, Göteborg

-Alltså, vi jobbar med de allra yngsta barnen! En fras som Lena Edlund fått höra många gånger av pedagoger som lite uppgivet grubblat över hur de ska ”göra om” den teori de nyss fått höra, till undervisning för 1-2 åringar. Lätt är det inte. Det kräver pedagoger som engagerar sig, läser på och förstår sig på samhällets allra yngsta individer. Men måste vi göra det komplicerat? Enligt Lena så börjar barnen GÖRA läroplanen så fort de kommer in på förskolan. Intressant tanke. Att det är barnen som gör och vi som synliggör. Hon säger också att vi behöver göra tillägg, beroende på vad vi tänker att barnen försöker ta reda på. Vad de vill lära sig om. Sitter vi och studerar ett barn som kryper i och ur en låda behöver vi fundera över varför barnet gör detta. Kommer vi fram till att barnet försöker ta reda på hur mycket som får plats i lådan, behöver vi lägga till annat att fylla lådan med. Kanske kan det bli morgondagens planering? Eller testar barnet istället sin egen kropp, då behöver vi fundera ut andra ställen för barnet att krypa in i.

Hos oss har de pedagoger som arbetar med de yngre barnen verkligen blivit grymma på att lyssna. Observera vad barnen undersöker genom att fota, filma och sedan reflektera kring situationen. De har också börjat bygga upp fantastiska miljöer som är planerade utifrån barnen och uppmuntrar barnen till att vara kreativa, tänka på olika sätt, göra tillsammans och bli nyfikna på material. Det finns många små stationer där miljön talar om vad man kan göra där. Så lyssnandet är något som utvecklas varje dag. Däremot uttrycker många pedagoger att det är svårt att gå vidare i projekten när lyssnandet och reflektionen väl är gjort. Planeringen som ska bygga på de observationer man gjort är enligt en del den allra största utmaningen. Jag är redo att hålla med. Vilket intresse ska man gå på? Åt vilket håll ska jag styra? (För styra, det måste jag väl?) Gör jag valen utifrån barnens fokus eller är jag påverkad av projektet, temat, läroplanen. Eller kanske av mina egna intressen?

Jag fastnar för när Lena beskriver vikten av hur material placeras i förhållande till varandra. För det en konkret väg att ta projektet vidare. Har man sett att de yngsta barnen dras till bollarna behöver man såklart ta reda på hur de använder bollarna. Detta kan man göra genom att kombinera bollarna med tex rör att rulla i. Eller korgar att kasta i? Man kan också pröva att sätta bollarna bland byggleksakerna och utmana barnen att bygga med runda former. Kombination och förhållande mellan material är viktig del i hur man kan ta intresset på nya vägar.

Sofia Edin visar en bild på hur tejpremsor ramar in en detalj på en stor teckning.

Detta tänker jag också är ett sätt att se på arbete i projekt. Sätter man upp en tydlig ram runt projektet innan man börjat? Eller är det möjligt att rita ramen efter att man börjat? För i så fall gör det ju ingenting om det intresse man upptäcker hos barnen inte riktigt passar in i det projekt man arbetar med? Om man målar upp en mindmap på barnens intressen och sätt att ta sig an en utmaning så får man en mängd olika bubblor i sin ”spindel”. Som till exempel teckna, lera, packa i och packa ur. Det man kan se är att barnen går emellan dessa. Det betyder inte att de inte kan fokusera utan att de kan gå i och ur många aktiviteter och fortfarande behålla intresset.

Jag älskar Fias liknelse med dörrar. Hon menar att de stänger inga dörrar på förskolan. Men vissa står alltid öppna, medan andra står lite på glänt. Om vi går tillbaka till frågan om hur vi får en fördjupning från produkt till process, det vill säga hur arbetar vi vidare med det som barnen är intresserade av, så kan denna metafor hjälpa oss att tänka. Till de ”rum” vi har öppna dörrar kan vi tänka att det är där vi fokuserar, där vi dokumenterar och det är från dessa rum vi tar med oss reflektion till nästa gång. De dörrar som står på glänt är tillgängliga men inte vidöppna. Reflektionen mellan pedagoger (och med barn) hjälper oss att bestämma vilka dörrar som ska fortsätta vara öppna och vilka som ska vara på glänt.

Det var kanske lite extra roligt att få lyssna på kvinnan som skrivit den första boken jag läste om hur man på riktigt kan lyssna på barn. Boken som gjorde mig oerhört nyfiken om att få veta mer om ”Lyssnandets pedagogik”. På ett ödmjukt och självklart sätt kopplade hon sina tankar till föregående föreläsare som pratat om liknande saker men utifrån andra perspektiv. Det var en liten oro jag hade innan konferensen -kommer alla att säga samma sak i åtta timmar? Att det är viktigt att lyssna på de yngsta barnen för att förstå och kunna reflektera med dem. Men så blev det inte. Innebörden var kanske många gånger samma men ingångarna var olika. De fyllde i, fördjupade och i vissa fall också ifrågasatte varandras tankar.

Ann Åberg och Per Bernemyr fick mig att fundera på ”vilka minnen vill man att barnen ska bära med sig? En så oerhört viktig fråga. Vill man att de ska minnas OSS pedagoger eller vill man att de ska minnas saker vi gjort och lärt oss tillsammans? Själv har jag tänkt väldigt mycket på lärande kopplat till känslor. Vi är noga med att barnen ska få möjlighet att lära med olika sinnen och på olika sätt. Men hur mycket tänker vi på vilka känslor som kan skapas i lärtillfället? Min erfarenhet, både av det jag själv minns och det jag hör mina egna barn minnas, så är det tillfällen där oerhört starka känslor varit inblandade. Det kanske var ett ögonblick där man skulle ta reda på något och stämningen var lite pirrig, lite oviss, man kände sig nervös, kanske till och med rädd? Eller när man lyckats med något man länge kämpat med och kroppen fylldes med eufori, glädje. Kan vi forma undervisningen så att barnen ges möjligheter att uppleva på riktigt och därmed också chansen att stunden skapar starka känslor i barnet, som vi dessutom hjälper dem att sätta ord på, så tror jag vi skapat de bästa förutsättningar för att ge barnen minnen för livet.

Den här konferensen kom i precis rätt tid för oss då vi som alla andra utvecklingsledare och chefer, just nu bakar ihop resultat och tänker framåt. Av Ann Åberg fick vi nya tankar om ”sommaruppdrag” eller ”familjeuppdrag” som vi inspirerats av från Trollets förskolor i Kalmar, och som vi nu kommer att starta upp på förskolorna. Ett sätt att fokusera på något som kommer från barnen och i samma stund skapa något gemensamt att lyssna till och arbeta kring. Vi fick också oerhört mycket med oss i vårt tema ”I mötet med världen”. Ann funderade över om de möten barnen gjorde, alltid behövde innebära att man lyssnade ordentligt på varandra. Eller kunde man mötas bara för att det var lustfyllt att mötas? Att vi behöver fundera över varför vi ska mötas och HUR vi ska mötas. Detta var verkligen frågor som satte igång något hos mig. Något vi kan arbeta vidare med i våra tankar kring möten. Hon kopplade också till ”aktiv publik” från Lena Edlunds bok ”De yngsta och läroplanen” där ett barn hade uttryckt att det måste finnas något i mitten! Något att mötas kring. En intressant fundering som vi kanske glömmer av.

Det går ju att skriva hur mycket som helst om den här konferensen men jag vet att man inte orkar läsa det 🙂 Vill bara avsluta med några av de tankar jag skrev ner som en slags sammanfattning av denna dag

• Fokusera på framgångsfaktorer! Flera av föreläsarna avslutade med detta och det är när vi delar våra framgångar som vi växer. Våga var lite pretentiösa 😉
• Fokusera på KÄNSLAN i lärandet
• Varför ska vi mötas och HUR? Vilka möten har barnen faktiskt RÄTT till att få vara med om på förskolan
• Märkvärdiggör det vardagliga och var aktivt varsam om barns tankar

Oavsett om det är ettåringar, femåringar eller kollegor vi möter så är det viktiga det som sker i själva mötet. Och det får vi bara reda på om vi lyssnar ordentligt. På riktigt. Per Bernemyr sa att ”relationer handlar inte om två parter utan om det som dessa parter har emellan sig. Det som vi delar med varandra ingår i relationen. Lena kompletterade hans tankar med att säga:

Guldet finns i mellanrummet!

Har ni varit med om att ni fått en inbjudan till något som ni inte riktigt vet vad det kommer att innebära. En kallelse att infinna er på en plats ett visst datum och på ett bestämt klockslag men ni har inte en aning om vad som ska hända. Ni har inga tidigare erfarenheter av platsen, ni har ingen kunskap om vad det innebär och ni vet inte riktigt vad ni har för förväntningar på er. Men direkt när ni fick inbjudan förstod ni att det här kommer bli något alldeles särskilt, kanske till och med unikt. Ni vet att det är få förunnade att få denna möjligheten och självklart säger ni ja. Utan att egentligen ha en aning.

Vi har följt tredje rummet på håll. Ett kreativt återanvändningsbruk som pedagoger och barn byggt upp tillsammans. Vi har sett bilder, hört berättelser och förstått att rummet verkar oerhört spännande. Vackert, magiskt, inspirerande och fullt av möjligheter. Nästan lite som i sagornas värld. Vi har förstått att vi så småningom skulle bli involverade på ett eller annat sätt. Så tidigt i våras fick vi plötsligt en nyckel. Nu var det bara (!!) att skriva upp sig på schemat och kliva in och ha workshop. Vi startade med pedagogerna på studiedagen i mars. De fick ha med sig material som de skulle undersöka och fördjupa sig i. Det blev en förmiddag fylld av kreativitet, skratt men också lite nervositet och till och med ångest. Vuxna människor som ska tänka utanför boxen, beskriva en champagnekork i detalj, måla av en pappersmugg och bygga höga torn av äggkartonger tillsammans med kollegor. Lätt att tänka att vi pedagoger gör väl sådant varje dag och borde inte alls bli låsta, men det är något helt annat tillsammans med andra vuxna. Målet var att skapa en nyfikenhet och öppenhet inför materialet och det måste jag verkligen säga att pedagogerna lyckades med. Men jag vet också att vissa beskrev det som svårt, pressat och lite jobbigt att vara kreativ på beställning.

 

Igår hade vi första workshopen med barnen. Jag tog emot nio förväntansfulla barn som satte sig på mattan innanför dörren i tredje rummet. Tillsammans pratade vi om förväntningarna inför stunden. Sedan fick barnen beskriva det material de hade med sig för varandra i grupper. Med hjälp av olika sinnen och adjektiv, fördjupade sig barnen i kottarna, sugrören och toarullarna. Dessa samtal med barn är alltid lika fascinerande. Ett barn beskrev kotten som en igelkottbäbis som rullat ihop sig till en boll. En annan beskrev den som en bajskorv med taggar. En pojke undersökte sugröret genom att helt enkelt suga i det. Han sken upp och berättade att han kom och tänka på Thailand. Det smakade som en dricka av kokos som han druckit där.

Genom att arbeta med det medtagna materialet i Tredje rummet, skapade barnen nya erfarenheter av det. När det pressades i snickarbänken kom barnen på att toarullen ändrade sin runda form till platt, medan sugrören blev tillfälligt platta men runda igen man tog ur dem ur pressen. Med pennas hjälp kom barnen på att toarullen, som de först beskrev som rund, skapade en kvadrat på pappret när de ritade av den.

Efter att barnen sorterat ut sitt material och gått, mötte jag upp en pedagogistakollega till mig, Marie Folin som ville besöka rummet. Jag visade dokumentationen och vi började diskutera barnens reflektioner och associationer. Efter en stund kommer även Linda Linder och gör tillägg i våra funderingar. Hur kommer det sig att barnen är så fria i sina tankar. Hur fungerar det i hjärnan när de ser en kotte men tänker på en igelkott, dricker luft ur ett sugrör och hamnar i Thailand. Vad är det som gör att deras fantasi skapar alla dessa kopplingar. Vi hamnar i ett resonemang som leder till att kanske har det med förmågan att kategorisera att göra? Som vuxen kanske du får en förnimmelse av Thailand men snabbt slår bort tanken för du tycker inte att det hör till saken. Och skulle du beskriva kotten som en taggig bajskorv (som ju är en oerhört bra beskrivning) skulle du nog fundera både en och två gånger innan du säger det högt.  För att din hjärna sållar, kategoriserar och drar tillbaka dina tankar till fokus. Den påminner dig också om frågor som -Är det relevant? -Hör det till sammanhanget? -Är detta rätt eller fel, är det vad hon vill höra? Barnen är på något sätt friare i tanken och deras kategoriseringsarbete pågår ständigt. Varje sekund. Som vuxen har du varit tvungen att sortera tankar sedan du var liten, för annars skulle det blivit oerhört rörigt i hjärnan.  Vi kommer fram till att det är viktigt att ha denna erfarenhet och faktiskt också forskning av hjärnan, nära till hands. När ett barn plötsligt börjar ”prata om annat” är det lätt att säga att de ska hålla sig till det vi pratar om. Fokusera. Inte sväva i väg i tanken och vara okoncentrerat. Men egentligen handlar det bara om att de har en förmåga att associera som vi vuxna många gånger tappat? Att deras hjärna arbetar för fullt med att sortera, placera i fack och skapa förståelse för olika förbindelser och synapsbildningar som sker.

 

Tredje rummet har bidragit med ett nytt spännande sammanhang till mitt redan så spännande arbete. Det har gett mig en ny kollega (Tjoho!) och skapat intressanta utmaningar framöver. Hade jag vetat för två år sedan att jag skulle hålla i en workshop i ett kreativt återbrukscenter tillsammans med en grymt imponerande och erfaren atelierista, hade jag kanske tvekat över jobbet. Men det gäller att ta för sig och springa på de bollar man får. Så kan det sluta precis var som helst. Det är ju det som är det roliga med utvecklingsarbete.