Det behöver ju inte vara så svårt

Att befinna sig på en annan plats på jorden är alltid en speciell känsla. Så mycket runt omkring som man ännu inte har en relation till. När man dessutom inte kan kommunicera verbalt med dem man möter blir det lite extra spännande. Då måste vi verkligen leta fram alla de där andra sätten att kommunicera på. Våra kroppar, våra leenden och våra gester. Det blir ett sätt för oss att komma lite närmare en förståelse för de allra yngsta barnen som ännu inte pratar så mycket. Eller för de människor som flytt sina hemländer, sin kultur och sina älskade, för att desperat leta efter en ny plats för trygghet och lycka för sina familjer. Den stora skillnaden är dock att jag har själv valt att besöka en ny kultur för att lära mig mer av det, andra har blivit tvingade in i en resa de själva aldrig skulle fråga efter.

När människor möts som inte förstår varandras språk finns det lite olika vägar att välja på. Man kan som sagt gestikulera och prata på engelska, vilket är ganska vanligt att man gör även om den man möter inte KAN engelska. Man kan ju också välja att vara tyst och tänka att mötet troligtvis inte ger så mycket eftersom vi inte pratar samma språk. Eller så kan man göra som min kollega, som i mötet med barnen i ”oasen” och vid Po, svara på svenska som OM barnet förstod, och på så sätt få igång en underbar konversation. Vid två tillfällen hade vi nöjet att möta barnen mitt i projektet när de var i full gång att undersöka naturens mysterier. I början var barnen helt inne i sitt. Ena gången ritade de en skylt där de berättade om sin ”Oas” för dem som besökte platsen. De hade tidigare skapat en samlingsplats där med hjälp av stockar som de dragit dit och de hade också gjort en karta för att underlätta för gäster som oss. Vid de andra besöket mötte vi upp barn vid floden Po och de hade med sig en fågelholk som de skulle sätta upp i ett träd. Tillsammans i stor grupp resonerade de kring vart holken skulle sitta, bland annat genom att lyssna efter vart det fanns flest fåglar.

Vid första besöket, det med oasen, fascinerades jag över min kollegas sätt att närma sig barnen genom att helt enkelt strunta i att de pratade olika språk. Hon gick bredvid en pojke som berättade massor för henne och istället för att bara le osäkert och nicka som de flesta av oss andra, delade hon sin egen nyfikenhet och resonerade kring det hon såg, med pojken på svenska. De passade också på att imitera lite nya ord på de främmande språken. Vid Po gjorde hon likadant och jag blev själv nyfiken på att pröva. En pojke kom till platsen där jag stod och ville ha hjälp att hänga upp en teckning av en fågel i trädet. Efter att han fått hjälp, ville han försöka kasta saker på den, kanske för att få den att röra sig.

-Pröva den här! Sa jag och gav honom en pinne. Han svarade något och kastade den högt upp i luften. På nervägen träffade pinnen en pedagog lätt i huvudet och istället sa jag:

-Kom, ställ dig på denna sidan, samtidigt som jag visade med min kropp. Han gjorde som jag föreslog och tillsammans kastade vi pinnar för att träffa den snurrande teckningen. Efter en stund slutade han och la armarna runt den tjocka trädstammen och jag tog hans hand på ena sidan i ett försök att nå runt stammen tillsammans. Vi räckte inte till utan fick ta hjälp av ytterligare en person. Vi tittade nära på barken, luktade på den och la kinden mot. Jag sa ord som len, träd, bark och han härmade några av dem. Han hittade en nyckelpiga och lärde mig det vackra ordet ”coccelina” som jag även hört dagen innan. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”det behöver inte vara så komplicerat”.

Tillsammans, stora och små människor från bland annat Italien och England, dansade vi (av ALLA danser) små grodorna och jag såg hur flickan som min kollega pratat mycket med, rusade fram och höll henne i handen. Efter dansen ville hon inte släppa taget.

-Du måste gå nu, sa min kollega ömt och visade med andra handen. –-Gå med dina vänner. Och även om flickan mycket väl förstod detta kroppspråk och förstod av situationen vad som gällde, vad det nu ganska praktiskt att inte förstå orden. Då kunde hon stanna lite till. Efter några vädjande blickar började hon sakta gå framåt med tvekande steg, sedan sprang hon plötsligt tillbaka och de förenades i en varm kram. Hon släppte långsamt taget och tog istället sin väns hand. Torkade diskret bort en tår som var på väg ner för kinden, och gick sedan med mer beslutsamma steg denna gång för att följa efter sin grupp.

Är de så att de starkaste mötena uppstår när vi behöver använda andra uttryck än vårt verbala språk? I så fall är det ju fantastiskt vilka möjligheter vi har till detta i förskolan! Flera av dem vi träffat har betonat känslornas kraft då lärande sker, att vi lär oss ännu mer och ännu djupare om vi kopplar på glädje och känslor. Just ”Tvekan” var en pedagog som pratade om. Tänk vad vi kan lära oss när vi tvekar. Står mellan två olika val som kommer leda oss två olika vägar. Flickans tvekan ledde till en explosion av känslor mellan två människor, nämligen i en kram. I ett annat fall kan det handla om att åka eller inte åka ner för ruschkanan, våga eller inte våga smaka på grönsaken på tallriken, eller kanske om att ta kontakt med en annan människa eller låta bli, för att vi helt enkelt är oroliga för att vi inte ska förstå varandra.

Som så många gånger i mitt liv så blev mötena med barnen det som jag starkast tar med mig från resan. Jag tar också med mig vikten av att kommunicera, våga uttrycka sig och se varandras upptäckter, oavsett om vi pratar samma språk eller inte. Så länge vi vänder oss mot varandra och ser den framför oss som en viktig tillgång, så behöver inte språket bli ett hinder. Vi behöver bara koppla på lite mera sinnlighet för att förstå.

Estetik skulle kunna vara motsatsen till tandläkarens bedövningsspruta…

Det finns en så varm ödmjukhet i alla de berättelser som delas här. Flera gånger har vi fått höra pedagoger prata om hur mycket de lär av reflektioner med oss svenskar och de besök som flera av dem gjorde i samband med BRIC-projektet (Ett treårigt projekt mellan England, Sverige och Italien som handlade om barns relation till en plats) De delar med sig av sina projekt där de kopplar ihop inne och uteverksamheten och är lyriska över hur de nu hittat utemiljön som en guldgruva för lärande, vilket ju vi i Sverige jobbat med under lång tid. Jag fascineras också över den genuina stolthet som pedagoger uttrycker över det man varit med om, och den viljan till ansvar man känner för att berätta om det för andra.

Under den här veckan har vi träffat barn, pedagoger, pedagogistor, atelieristor, ägare av muséet för Po-floden, guiden för Maldottipalatset, ättlingen på Balsamico-fabriken, alla har de alla något gemensamt. De brinner för sin sak, värnar om sin kultur och delar mer än gärna med sig sin berättelse. Åh, jag tänker att vi har så mycket att lära av detta. Hela tiden jobbar man nära samhället, gator och torg är fulla av spår från barnen, man hittar sätt att samarbeta med kulturen, med familjerna och med varandra. Stoltheten över att vara en del av något större, smittar av sig på barnen och både i möten och föreläsningar blir detta synligt.

Att få känna sig som en del av något större

 Idag berättade Alexia, som delade en projektberättelse om ett konstnärsprojekt, om hur barnen ringt upp en konstnär för att be honom lära dem att måla. Först hade konstnären besökt barnen och de hade haft en dialog kring vad det kan vara att måla abstrakt konst, dvs konst som inte ser ut att föreställa något. Men att det istället är ett sätt att uttrycka känslor. Efter det hade barnen frågat om de inte fick komma till hans atelje och se hans tavlor och de fick de gärna. De fick till och med måla en tavla tillsammans med konstnären.

-Är du spänd? Frågade ett barn. –Ja lite, svarade kompisen. Ett pirr i magen, kanske en tvekan, men tillsammans vågade de måla och tavlan blev fantastisk. De döpte den också gemensamt till något med en regnbåge (minns inte exakt) Alexia menade att barnen genom detta arbetssätt stöttar varandras tankar och stärker sin egen självkänsla. Att känna att man vågar ta kontakt, tro på att andra vill samarbeta och ta del av det man gör, visar både på en tro på sig själv och sin betydelse men också på en tro på andra människors goda vilja. Glädjen i att lära tillsammans vinner över de fjärilar som dyker upp i magen och barnens starka tro på att de minsann är lika mycket värda som alla andra, blir till deras superkraft. ( Vi har nämligen letat efter våra superkrafter här nere, men inte hittat dem än 😉 )

Barnen fortsatte bjuda in konstnärer och även en konstkritiker som de reflekterade tillsammans med. Konstkritikern hade varit uppriktigt förvånad över hur mycket barnen kunde om konst. Alexia berättar att även Italien får ofta pedagogerna förklara för föräldrar och skola varför de jobbar så mycket med konst och estetik och inte mer med ”renodlad matematik och naturvetenskap” De lutar sig då mot forskning kring hjärnan och hur den bearbetar konst. Att uppleva konsten hjälper oss öppna dörrarna i hjärnan som går till exempelvis matematik och naturvetenskap. Många påstår att fantasi skulle vara motsatsen till verklighet? Rotari säger istället

Fantasi är ett verktyg för att förstå verkligheten. Den hjälper oss att skapa hypoteser som är nödvändiga i både matematik och naturvetenskap.

Forskning visar att det finns en större förmåga för empati, kritiskt tänkande och känslomässig intelligens hos de människor som ofta får uppleva och reflektera kring konst.

Så idag var det äntligen dags för KONST och workshop med Simone. Vi upplevde konst och historia som tavlor på Maldottipalatset, som foton på Michael Kennas svartvita utställning och PO och till sist som egentillverkad konst skapad utifrån upplevelser i workshop med Simone Armini.

Workshopen är ett stående inslag i dessa resor medans fler kulturella upplevelser lagts till, vilket jag tror vi alla upplevde som väldigt positivt. Både Maldottipalatset och muséet vid PO var något vi fick ta del av på egen hand innan vi sedan fick höra om hur barnen arbetat med dessa platser. Det gjorde verkligen skillnad för berättelsen och förståelsen för projektet.

Simones workshop handlade om att ta in en plats. Först använde vi vår fantasi, som vi ju lärt oss är nödvändig för hypoteser, och funderade över vad vi skulle kunna få uppleva på platsen. Därefter gick vi ut med full sinnlig närvaro och luktade, kände och tittade nära på saker. Vi upptäckte bland annat färgskiftningar, ekoprocesser, djur, flora, brunnar, illaluktande spår av hundar och väldigt mycket mer. Efter lite fika och vatten, eller väldigt mycket vatten för här är 28 grader, var det dags för återkast i form av gestaltning.

Det såg väldigt olika ut vad vi valde att gestalta. Allt från ekologiska processer och förmultning, till skapande av bilder, regnbågar och ljud.

Som alltid fascineras jag av olikheten i hur samma instruktioner kan skapa så olika upplevelser hos människor. Och precis som alltid med Simone, så väckte processen starka känslor inom mig. Både för naturen men också för vad estetiken gör med människan. Han avslutade med att förklara estetik på ett sätt som jag inte hört innan och som la till ytterligare en förståelse, en pusselbit kring begreppet för min egen del.

Estetik är motsatsen till anestesi som betyder ”inte känna”. Som när vi går till tandläkaren och får en bedövningsspruta för att vi inte ska känna smärta. Om vi tänker att vi tvärtom erbjuder något som gör att det vi känner blir ännu starkare.

Så vad skulle vi kunna lägga till för att skapa ännu fler och ännu mer kraftfulla känslor hos varandra. De hundra språken hjälper oss med detta i Reggios filosofi och tack vara konsten har vi fått träna på alla våra uttryckssätt. Estetiken gör oss alla känsligare och mer lyhörda på det stora i det lilla och Simone hjälpte oss att hitta estetiken i oss själva idag.   

Ingenting utan GLÄDJE

Att få lyssna på kloka människor som delar med sig av sitt sätt att tänka kring Reggios filosofi är såklart en av alla de anledningar till varför man är på studieresa i Bassa Reggiana. När vi dessutom bjuds in till att själva vara med och tänka och förstå, blir om möjligt ännu mer intressant.

Alexandra Ferrari sätter fingret på det kanske allra viktigaste för var och en som är en aktör i barnens värld. Nämligen vikten av att fundera på vad ett barn egentligen är och vad barndom betyder för oss. Nyligen hade vi denna fråga på en fördjupningsgrupp i vår enhet, efter att ha läst Christian Eidevald och Agneta Wallanders kapitel ”Synen på barnet påverkar miljön” i Linda Linders bok Miljö i tanke och handling. Pedagogens bild av vad barndom och förskola är styr hur den pedagogiska miljön utformas och därmed vilket lärande som möjliggörs för barnen. Men vad är ett barn?

Var och en fick fundera en stund och en pedagog uttryckte, lite förvånad över sin egen reflektion, att hon faktiskt aldrig varken fått eller ställt sig den frågan förut. Därmed blev den bara ännu viktigare. Jag minns att en pedagog sa att ett barn är en liten människa, en annan sa att det är någon som upptäcker allting för första gången. Detta ledde oss sedan in på fördjupade samtal om vad en människa egentligen är och hur våra tankar om henne påverkar hur vårt möte blir.

Vidare berättar Alexandra om de tre ”huvudpersoner” som Reggios filosofi bygger på. Barnet, den vuxne och miljön. Och vikten av relationsskapande mellan dessa tre. Detta är begrepp som jag ringar in gång på gång i mina anteckningar från olika föreläsningar. Samband, kopplingar, förbindelser mellan… Även när man pratar om vikten av att erbjuda minst två men gärna flera olika uttryckssätt blir det väsentligt hur man kopplar dem till varandra och hur man ser på relationen mellan barn och material, barn och barn, barn och vuxen.

Begreppet kopplingar blir viktigt även när vi pratar om hjärnforskningen kring barns lärande. Blir lite rörd och skrämd på samma gång när Alexandra poängterar vikten av att barnen blir erbjudna möjligheter till nya kopplingar i hjärnan redan i tidig ålder för det är då den är som mest formbar. Hon menar att små barn har en oändlig förmåga till utveckling från när de föds och att det ligger i vårt ansvar att förvalta dessa möjligheter på bästa sätt. I Reggio kopplas filosofin till klassiska didaktiska forskare så som Vygotskij och Dewey, bland annat för att de skrivit så mycket om små barns lärande, men man hänvisar också till andra stora filosofer och tänkare som exempelvis Dalai Lama och hans syn på barnet och människan. Ett av Dalai Lamas mest kända citat är för mig en personlig favorit när det handlar om tron på varje enskild människa på hennes möjlighet att göra skillnad.

”Om du tror att du är för liten för att göra skillnad, försök sov med en mygga.”

Dalai Lama

Stor del av Alexandras föreläsning bygger på just vår möjlighet att själva få syn på det kompetenta barnet och fundera över vad vi egentligen tänker om det. Ett sätt hon använder för att få in oss i reflektionens ljuva värld är en klassisk, men ack så effektiv metod som film och dokumentation. Vi tittar, vi tänker, vi tittar igen och vi delar våra tankar. Med små korta videosnuttar kan vi själva se hur barnen använder kommunikation utan verbalt språk, relationerar genom sitt kroppsspråk, visar empati, strävar efter att göra kompisen glad och söker bekräftelse genom undrande blickar och försiktiga leenden. Det slår mig att det nu var ett tag sedan vi fokuserade extra på den här typen av pedagogisk dokumentation. Även om vi jobbar med det i varje arbetslag för att få syn på barnens intressen och frågor i projekten och i de får ledtrådar kring hur vi tar oss vidare, så var det längesedan vi använde detta som ett verktyg för att öppna våra ögon för hur vi ser barnen och deras möten med varandra.

Hur vi kan lära oss mer om att iaktta barn med nyfikenhet, ödmjukhet och fascination och därmed få syn på våra egna tankar om det vi ser?

Det blev en ögonöppnare även för mig och tankar föds om hur vi kan vrida på locket till denna viktiga burk med visdom och reflektion och åter djupa i ögonblick som sker mellan barn varje dag. Hur kan vi, istället för att rikta luppen mot barnen, rikta den mot oss själva.

Jag gillade också särskilt det här:

”De hundra språken är som nycklar till dörrar som ger oss möjligheter att se vad som finns runtomkring oss och vad vi har tillgång till att undersöka”

Hon lyfter bland annat det grafiska språket, det symboliska, det formbara, det berättande och det känslomässiga språket. Och vikten av att alltid vara nära känslorna. Alltid koppla ihop dem med de andra språken. Vi vet att Malaguzzi sa ”Ingenting utan glädje” och Alexandra fyller på med orden att när vi lär oss med glädje och mår bra, lär vi oss bättre och kunskapen har mycket lättare att fastna.

Den här resan blir som ett exempel på hela den filosofi som vi på olika sätt lär oss mer om här i Bassa Reggiana. Vi sitter på föreläsningar och lyssnar, vi går på utställningar och tar in, tar del av, vi reflekterar i grupp och i oss själva, vi smakar på balsamico och parmesan, luktar på rosor och åkermark, känner på varm jord, sköra blad och vi lånar naturens färger i oasen och bevarar dem på ett papper. På en mängd olika sätt tar vi del av en filosofi, lär oss nya saker, och på en mängd olika sätt får vi dem att fastna i oss själva, lämna nya spår och nya kopplingar i hjärnan. Allt vi lär kommer till oss ur erfarenheter och upplevelser. Alla är vi unika. Alla behöver vi hitta våra olika sätt att samla på intryck, skapa uttryck och sätta våra avtryck.

Bruno Minari, som var en av Italiens största konstnärer, lär ha sagt:

”Att bevara barndomen inom sig själv hela livet betyder att bevara nyfikenheten, att upptäcka glädjen i att förstå och att hitta viljan i att kommunicera.”

Bruno Minari

Så sluta aldrig vara nyfiken på det barnen gör. Kanske är det ett av de enklare uppdragen i vår roll eftersom barnen alltid fortsätter att fascinera och imponera med sina olika perspektiv och sätt att upptäcka världen. Svårare är det kanske då att fortsätta vara nyfikna på oss själva och vår egen yrkesroll. Alexandra menar dock att detta är precis lika viktigt. Så frågorna vi tar med oss från Alxeandra Ferrari att fortsätta tänka kring, kommer att handla om vad vi blir nyfikna på i barnet och barndomen, men också vad vi blir nyfikna på i oss själva?

Höjda ögonbryn och doftande röda rosor

Studiebesök i Italien betyder högt tempo och mängder av intryck. Hjärnan svämmar nästan över av allt som ska tas in och göras plats för. När vi tillslut ska resa oss så protesterar kroppen vilt. De lätt framåtlutande stolarna inne i Progettinfanzias center har framkallat rejäl träsmak och det känns nästan som att vi suttit på en klipphäll och lyssnat. Innehållet är som alltid oerhört intressant i kretsar som dessa och Alexia Salati har gett oss en gedigen resa tillbaka i tiden då kvinnans rättigheter började uppmärksammas och Reggio Emilas förskolor och dess filosofi började ta form. Vi sträcker på oss och lämnar den luftkonditionerade gula byggnaden för en välbehövlig promenad mot staden. Trottoaren är smal och vi tar oss fram genom de pittoreska kvarteren på rad. Byggnaderna, med sina pastellfärgade fasader, ser ut att vårdas och pysslas om med kärlek. Fönsterluckarna som står på glänt för att skapa lite cirkulation i värmen, är välhållna och målade i olika färger. Balkongerna är utrustade med små räcken och vackra terassdörrar.  Grönskan på de små innegårdarna är i full blom och de röda rosorna doftar som en sommaräng i midsommartid. Man är liksom tvungen att stanna upp och köra in näsan i de stora blombladen.

Bakom en vacker grind av stål linkar en gammal hund runt på tre ben och ser ut att påverkas av den tidiga sommarvärmen. Han skulle nog behöva lite vatten. Vi går på rad. 26 kvinnor och en man som följer vår guide som fromma lamm följer sin fårahede. Guiden, vår kära tolk klädd i rosa, syns tydligt även utan flagga och hon leder oss med bestämda steg mot lunchen i Guastalla. De italienska byborna granskar oss skeptiskt. En äldre kvinna med kutad rygg och rynkor som skvallrar om att hon nog tillhör de äldre i byn, stannar upp på sin trappa med tvättkorgen i famnen.  Hon studerar oss med höjda ögonbryn.  En man som är på promenad med sin hund tar upp sin telefon och tar ett foto. Kulturer som möts på gator är alltid lika spännande. Vilka är vi, vilka är dom och måste vi vara ett vi och ett dom? 

Jag spatserar bland människor jag aldrig tidigare träffat och snappar upp ord i deras entusiastiska samtal om demokrati, rättigheter och barndom. Alexias berättelse har påverkat och skapat nya frågor. Precis som det ska vara. Plötsligt nås vi av en doft av nybakade croissanter och friterade bakverk. Vi är framme i city och den gula stationsbyggnaden tar mig tillbaka 6 år i minnet. Då var jag här i ett annat sammanhang, med andra pedagoger, i en annan yrkesroll. Mycket har förändrats, både här och i mig, men mycket är sig också likt. Synen på det kompetenta barnet, vikten av den rika miljön och påminnelsen om hur dessa barn och miljöer behöver närvarande och nyfikna vuxna som vill utvecklas och förstå tillsammans med andra. Det är därför vi är här. Så ljuvligt och priviligerat att åter få ingå i detta sammanhang. SÅ kära återseende med fantastiska människor som Margot och Alessandra Ferrari som får mig att inse hur viktiga dessa resor är. Hur viktiga dessa möten är. Vi kommer hit som en massa VI och blandas med en massa DOM och kommer att åka härifrån som förändrade människor och i förändrade konstellationer efter att ha kommit på hur vi kan nyttja varandra i vår gemensamma strävan för barnens bästa. Vi kommer troligtvis att bli en hel drös förändrade “VI”

Guastalla, Bassa Reggiana Study week May 2022

Så sitter man på ett flygplan igen. Känns ju både fantastiskt och lite vansinnigt. Vi vet vad som håller på och hända med vår planet. Vet hur vårt förbrukande av resurser påverkar dess livstid och hållbarhet. Ändå tar vi beslutet att den här resan är viktig. Och det är den. Eller kommer den åtminstone att bli. Skuldkänslorna slåss i bakgrunden mot känslorna av att lära mig mer, förstå mer, utbilda mig och möta andra kulturer. De kommer fortsätta slåss i mig och jag får stå ut med att ha dem där i rinken, fightandes mot varandra. Tills jag är mogen att gå in som enväldig domare…

Nu är det tolv timmar sedan jag lämnade den grönskande våren i Göteborg och jag halvligger på på sängen i ett hotellrum i Gualtieri, i närheten av Guastalla. Proppfylld av tryffeldoftande pasta och äkta parmaskinka, porlande Lambrusco och en och annan shot Limoncello. Detta ljuvliga land, känt för sin mat men också för sin pedagogik och tro på människor som vill vara med och fostra demokratiska medborgare. Här är varmt. Tropiskt, fuktigt. Den ljumma kvällsluften fick oss att lämna koftan på hotellrummet och dricka en extra flaska pellegrino för att inte få huvudvärk efter den långa flygresan. Middagen var så italiensk den kunde bli. Inte bara maten, värmen, de rutiga dukarna och de gästvänliga servitriserna. Utan också den högljudda och temperamentsfulla stämningen. Lokalen ekade av röster från glada italienare som firade sommar, söndag och konfirmation. En man tappade ett glas vilket fick hela sällskapet att brista ut i ett kärt och familjärt gapskratt. På terrassen sprang barnen runt och lekte jage mellan borden. Skramlet från köket tillsammans med rökig stekos skapade en känsla av vi satt mitt i händelsernas centrum där maten tillagades precis bredvid vårt bord.. Den livliga stämningen gjorde också oss timida svenska tvungna att höja våra röster och ge oss in den första viktiga delen av resan. Nämligen “Lära känna nya människor-delen” Det var 6 år sedan jag senast besökte Reggio Emilias förskolor och mina starkaste minnen därifrån är just reflektioner med andra människor. Kloka pedagoger som inspireras, minns, tänker framåt, bakåt, lägger till och drar ifrån. Skapar nya tankar och minnen tillsammans med andra. Jag ser med stor nyfikenhet fram emot den här resan och vad den kan tänkas göra med mig.