När erfarenheten blir till kunskap

Barnen letar svamp. Som så många gånger förr kryper de fram under snötäckta tallar och bladlösa träd. De pulsar fram i snön och det blir tydliga spår efter deras små fötter. Det är inte gott om svampar den här årstiden. En person utan fantasi och erfarenhet skulle säga att det var lönlöst. Kanske till och med biologiskt omöjligt. Men de här barnen vet att svamp går att finna året om. Tickor på björkstammen, små istäckta svampar under granen eller envisa skivlingar som vägrar släppa greppet om den näringsfattiga jorden, trots att snön nu kylt ner marken i månader. Men idag är det allt annat än gott om svampar.

Barnen springer före och tar sig upp på ett stort fällt träd som ligger i en glänta. Stammen är hal och barken har börjat falla av det det döda trädet och ligger nu i snön. Den stora roten, som förr höll ett så stadigt grepp om sin stam, pekar nu rätt upp med alla sina rötter. En flicka sträcker ut sina händer rakt ut i luften och fäster blicken på sina fötter. Med försiktiga steg tar hon sig framåt, sätter den ena foten framför den andra. Pedagogerna håller andan. Det krävs ett enormt mod som pedagog. Kanske är det ett av jordens modigaste yrke. och då syftar jag inte på att du “passar andras barn” en hel dag. Utan att du som pedagog ständigt måste ta avgörande beslut som kommer att påverka barnens utveckling och möjlighet till nya lärdomar. Pedagogen har en enorm makt över barnen, som det gäller att förvalta på ett förtroendefullt och genomtänkt sätt. Dina “nej” eller “akta, var försiktig” kan bidra till att barnet går miste om en upplevelse som kan ge dem en helt ny erfarenhet. Men självklart måste du också, med din långa erfarenhet av livet och dess faror, vara med och skydda barnen. Flickan slinter till och halkar av trädstammen. Hon landar på ryggen i den djupa snön. Flickan skrattar och vi andas ut.

Pedagogen bryter upp balansleken och hjälper barnen att rikta uppmärksamheten mot en stor barkbit som en pojke hittat. Inuti barken är miljontals små gångar som bildar ett fascinerande vackert mönster. Jag kommer och tänka på pinnen som min son visade igår. En pinne som fått honom och kompisarna börjat tänka på runstenar och som sedan lett till diskussioner om skrifter från stenåldern. Barken för in mina tankar på samma spår. Tillsammans tittar vi nära, nära och då upptäcker ett barn en liten larv som kryper i gångarna. Och sedan en till. Barnens entusiasm går det inte att ta miste på. Uppfyllda av denna nya upptäckt, bubblar frågorna ur dem. Är det maskar? Vilket är fram och bak? Bor dom här i trädstammen. Är det maskarna som gör gångarna? Dialogen bubblar. De vill upptäcka mer. Veta mer. De lyfter på nya barkbitar och visar för varandra. Ber oss ta kort på upptäckterna. De vill dela allt de lärt sig med andra.

Tillbaka vid samlingsplatsen tittar vi på den gamla stocken som barnen suttit på under alla höstens besök i skogen. I stammen ser man ett mönster. Jag frågar hur allt det vackra blivit till. Ett barn tänker att det är röken från brasan som bildat spåren. Ett annat barn menar att det är ett djur som vässat sina klor på stammen. Denna förklaringen har vi hört många gånger. Flickan med barkbiten bredvid sig tittar på stammen. Fylld av kunskap och uppfylld av nya erfarenheter, berättar hon stolt att hon tror det är gångar som är gjorda av ett djur. Kanske en mask, larv eller myra. I pedagogernas utforskande arbetssätt har de gett barnen möjligheten till att själva erfara ny kunskap. Utifrån nyfikenhet och intresse för naturens mirakulösa uppbyggnad, har man stöttat med frågor och hjälpt till att rikta fokus med hjälp av foton och dokumentation. Dewey skulle ha sagt “learning by doing”. Pedagogernas genuint nyfikna förhållningssätt har bidragit till att barnen fått större förståelse för kretslopp, och livet inuti en trädstam. Och kanske det viktigaste av allt kunskapsskapande. De har har fått lära sig att deras utforskande betyder något, att det som de intresserar sig för är viktigt. På köpet har de fått reda på hur mönstret på trädstammen uppstod, ett lärande som nog inte bleknar i första taget.

Nätverk+equip+Gunilla Dahlberg=förändring och ny förståelse

Jag har den stora förmånen att få arbeta i Berghultsenheten i Lerum där vi under tre år har ett samarbete med professor Gunilla Dahlberg. Pedagoger och chefer träffas i ett nätverk och delar samt reflekterar kring projekt och pedagogisk dokumentation tillsammans med Gunilla. Syftet med satsningen är (enligt eeulerums hemsida) att förskolor ska mötas med sina erfarenheter kring hur man utvecklar barns kompetenser och entreprenöriella förmågor, samt att fördjupa förståelsen av den pedagogiska dokumentationen av barns lärande. (Läs mer om satsningen här: https://www.eeulerum.com/planlarprocess.html)

Jag som pedagogista sitter inte med i nätverket men har istället äran att vara en del av en så kallad equip där jag och några av de övriga i kommunen som arbetar med pedagogisk utveckling ingår. Vi träffas en förmiddag i månaden i samband med nätverket. Under dessa timmar nöter och blöter vi ämnen som pedagogistans roll i Lerum, dilemman som kan uppstå i våra yrken, förskolans utveckling och hur Lerums förskolor skulle kunna komma att se ut i framtiden. Gunilla hjälper oss att hålla teorier och historia levande och nära förankrad i våra samtal. Ja ni förstår säkert att det är något alldeles särskilt att få ingå i detta sammanhang.

Idag var dock mina kära kollegor frånvarande av olika skäl och jag träffade Gunilla på Nääs fabriker klockan 9.00. Hon väntade på mig i foajen, vi fyllde på med kaffe och tog hissen upp till andra våningen där hon hade sitt rum. Tillsammans med vidunderlig utsikt över Sävelången, kaffe och croissant och professor Gunilla Dahlberg, tillbringade jag sedan förmiddagen med att berätta, reflektera och på riktigt fördjupa mig i mitt jobb och mina nuvarande processer. Vi kom in på frågor om moral (kopplat till mitt förra blogginlägg och croissanter), förändringens komplexitet, tankevurpor och kullebyttor, pedagogers förhållningssätt och olika sätt att förstå och lära. Gunilla hjälpte mig att koppla min verklighet till vetenskapens, bidrog till att förtydliga och fördjupa vårt samtal så det ledde till en, för mig djupare förståelse. Hon är suverän på att berätta om dessa viktiga kvinnor och män som genom sitt hårda arbete och sin forskning, lagt grunden till den förskolepedagogik som vi har idag. Jag lärde mig massor under dessa timmar och framförallt fick jag hjälp med att se vilket viktigt jobb jag har och att en pedagogista faktiskt gör skillnad.

I equipen tränar vi mycket på att lyssna till varandras utmaningar och komma med utvecklande frågor. Som i sin tur kan leda till alternativa vägar och nya tankar. Minns första mötet vi hade i höstas, när jag började prata om ett projekt som vi jobbat med och jag sa att vi tyckte oss se “resultat”. Gunilla undrade då över vad jag menade med resultat. (Hon som varit med och skrivit “Från kvalitet till meningsskapande” måste ju ha vänt och vridit på det begreppet otaliga gånger) Hon frågade inte för att hon tyckte att jag sa något “fel” utan för att hon på riktigt ville veta vad jag menade.

Tänker mycket handledning/coachning och sättet vi ställer frågor på. Det kan vara både till kollegor och till våra barn på förskolan. Varför ställer vi egentligen de frågor vi gör? Vad är det vi vill ta reda på eller åstadkomma med hjälp av frågan? Vill vi veta vad personen kan? Är frågan ett verktyg för att kunna göra bedömning av personens kunskaper? Eller ställer vi frågan för att ge personen möjlighet att visa vad hen har lärt sig? Det vill säga man vet redan att personen kan det man frågar om, men man vet också att genom att ställa frågan, ger vi personen bekräftelse och hen blir lyssnad till. En tredje anledning till att ställa en fråga kan vara att man på riktigt vill veta vad personen tycker. Man kanske också verkligen vill ha ett svar på frågan för att man själv är så nyfiken. Man vill också visa andra att det finns olika sätt att tänka och att många svar kan vara “rätta”. Vi pratar mycket om öppna frågor i förskolan. Men autentiska frågor är kanske ännu mer spännande. Det vill säga en öppen fråga som frågeställaren inte själv vet svaret på.

Efter min förmiddag med Gunilla snurrade tankarna rejält. Hur går jag vidare, hur ska jag minnas allt, hur ska jag förmedla detta till mina kollegor? Gamla minnen från projekt for igenom huvudet och vårsolen (ja faktiskt) gjorde mig nästan euforisk. Tänk vad häftigt att fått samla så mycket erfarenhet som jag gjort i Almekärrs enhet och att jag nu gått vidare till något helt nytt. Något som, precis som Almekärr, är i förändring och i början av något stort som aldrig kommer att bli färdigt. Att vara pedagog, handlar för mig mycket om att aldrig ha tänkt färdigt. Jag tror jag är klar i mina tankar, att jag bestämt mig, vet vart jag vill och vad som är rätt och fel, och så händer det något som gör att jag tänker om. Aldrig helt om men små, små förändringar uppstår. Detta var ett av de ämnen vi funderade kring idag. Den stora risken man tar när man går in i förändring. Och hur riskfyllt det kan vara att utmana sitt eget tänkande. Men hur viktigt det kan vara för att komma vidare.

En av de första böckerna jag läste om Reggio Emilias filosofi var Lyssnandets pedagogik. Där beskriver Ann Åberg hur nätverksarbetet som de startade upp 1997 i samarbete med Reggio Emilia, blev en förutsättning för att pedagogerna skulle kunna utveckla sin pedagogiska dokumentation. Hon skriver att det skulle varit svårt, ja till och med omöjligt att fortsätta driva förändringsarbetet på förskolorna om det inte varit för nätverket. Pedagogerna skapade tillsammans en struktur över hur man kunde lära av varandra. I nätverket fick de inte bara syn på varandras olikheter utan också hur de kunde använda sig av dem som en drivkraft. (Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi (2005) Lyssnandets pedagogik)

Jag tänker att nu har turen kommit till oss, till Berghultsenheten och Lerums kommun. Nu är det vår tur att få vara med och delge, ta del av, reflektera och påverka. Vi har turen att få ingå och vara i förändring tillsammans med kompetenta pedagoger, förskolechefer, utvecklingsledare och Gunilla Dahlberg. Och vem vet? Kanske kommer det så småningom skrivas böcker om vart detta förändringsarbete kan komma att leda.

Kan vi lära ut moral?

Inser att det var länge, längesedan jag bloggade och jag har egentligen inget bra svar på varför. Älskar ju att skriva och dela mina åsikter. Lika lycklig varje gång jag får respons. Det kan vara varma, smickrande ord eller ifrågasättande, något kritiska kommentarer. Och även om smicker alltid smakar fint, så är det ju egentligen de där kritiska vännerna som gör att man utvecklas.

Jag har inte slutat skriva, har bara inte delat med mig så mycket här på bloggen. Går en skrivkurs som en kär gammal ”förälder” till mig håller i (ja ni förskollärare vet vad jag menar) och det är något av det roligare jag gjort på länge. Fem glada själar som träffas i ateljé eld i Hedefors. Vi skriver, delar, garvar, gråter, skriver, fikar och stöttar. Alla läser vi varandras detaljerade plats- och personbeskrivningar och vi lär oss oerhört mycket på att ge och ta emot feedback. Jag har också börjat ta tag i (verkligen bara börjat) ett gammalt manus som jag började på för många år sedan i en annan skrivkurs. Kanske kan det få nytt liv nu? Är också glad och stolt över att min första bok ”Fantastiska Jag” ska tryckas upp igen, då efterfrågan varit hög och jag har lyckats få ihop 130 förbeställningar på någon vecka. 🙂

Men nu var det inte detta jag skulle skriva om. Blev bara tvungen att skriva av mig lite. Tankar kring moral väcktes hos mig idag när jag hämtade mina kära barn på skolan. Pedagoger pratar ofta om hur vi ska ”lära barnen” olika saker. Vi behöver lära barnen att visa respekt. Lära barnen att bli bättre kompisar. Lära dem om etik och moral. Men kan vi verkligen lära ut dessa saker? Om en person ska ”lära” en annan något, behöver väl den första personen kunna det hela bättre? Och hur undervisar vi egentligen i frågor kring moral? Frågor som rör den andres egna val? Är inte det känslor som måste upplevas för att förstås på riktigt?

Jag befinner mig i dotterns hall på skolan. Det är eftermiddag. Golvet är blött och de blåa tossorna är alla söndriga och smutsiga. Jag plockar ihop de saker vi behöver och hittar först inte hennes fodrade stövlar. Kikar i torkskåpet där är slängda på golvet. Helt otippat är de genomblöta (och då menar jag så blöta så att man kan vända på dem och fylla botten på ett glas med brunt, lervatten). De är i och för sig inställda i torkskåpet (hurra) men torkskåpet är inte på. Jag kikar efter andra skor men den slarviga mamman har inte fått med något ombyte. Letar för säkerhets skull i de andra barnens fack men inga stövlar, skor, eller ens kvarglömda sandaler från i somras, som det står dotterns namn på. Hon sätter i foten i stöveln ändå och säger att det är lugnt. Jag drar snabbt av henne stövlarna och nu är även strumporna dyblöta. Hittar inga torra bland extrakläderna. Jag kikar bland stövlarna i stövelstället och frågar dottern om bästa kompisen gått hem. Det har hon. Jag ber henne pröva hennes stövlar och de passar nästan. De funkar med böjd stortå. Jag säger att vi kan låna dem tills imorgon och lämna dem på morgonen så behöver vi inte gå hem i de där vattenfyllda skorna. Sagt o gjort, hon klär på sig jackan och vi är redo att gå. Jag tänker att nu får jag absolut inte glömma dessa stövlar imorgon och jag får heller inte missa att skicka ett mess till kompisens mamma på vägen hem. Min son delar dock inte min åsikt kring att ärligt låna stövlarna.

-Vi kan ju inte ta hennes stövlar! Du får ju ringa och fråga först.

-Njaa….plötsligt blir det lite jobbigt. Känns lite knasigt att ringa och fråga. Lite dumt på något sätt. Jag säger att det behöver vi inte, vi tar ju med dem imorgon.

-Men man får inte bara ta så där! Jag kan ta de våta stövlarna så får hon mina. Bara du ställer tillbaka stövlarna som inte är våra. Vi diskuterar en stund och jag inser ju såklart att han har rätt. Skäms lite. Blir först arg på honom som krånglar så. Ställer ju till en scen över ingenting. Men sedan lite stolt. Lite avundsjuk på hans moral och mod att ifrågasätta. Dottern kliver i de blöta stövlarna igen, utan någon som helst protest, och vi promenerar hemåt.

Hur skaffar man sig då denna moral? Jag har då inte lärt honom den. Kanske mer hans pappa i så fall. Men vi har ju två barn. Som tänker så olika. Fick höra av en god vän en gång som sa med glimten i ögat att vårt ena barn gör allt för att hålla sig på rätt sida gränserna, medan det andra barnet ständigt klurar på hur man kan ta sig över. Är så stolt över båda sätten att hantera den där gränsen. Tack och lov är båda införstådda i de lite större frågorna som att man inte får slåss, hur man är en go vän, och hur man kan trösta eller ta ansvar. Men när det kommer till huruvida en vit liten lögn passar fint i sammanhanget, kontra att den lilla lögnen kan ligga och gnaga i flera år som jobbig sten i skon, har jag verkligen ingen förklaring. Tänk att man moral kan uppfattas så olika i samma familj.

Moral är (enligt Wikipedia) en kvalitativ egenskap i en handling, ett beteende eller hos en person att följa de etiska normerna, att följa god sed. Det kan också betyda förståelsen inför vad som är rätt och fel. Och när det gäller just rätt och fel så kan ju detta självklart tolkas väldigt olika. Jag tror därför att läsa sig till vad som är rätt och fel, då det gäller de lite mindre jordnära frågorna, är ytterst komplicerat. Man måste känna, tänka och uppleva. Sätta sig in i situationen från olika håll och vara uppmärksam och lyhörd inför vad den andre tänker. För vem bestämmer egentligen vilka de etiska normerna är och hur vi ska känna när vi gått över gränsen? Vad innebär det att följa god sed? Något som känns rätt för dig kan kännas fel för mig.

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör? Förutom mina barn då, för de gör varken som jag säger eller som jag gör? De ifrågasätter. Och tycker en massa. Skitjobbigt ibland. Men OJ vad de kommer ha nytta av det framöver. Och tänk vad nyttigt det kan vara att bli ifrågasatt.