Det behöver ju inte vara så svårt

Att befinna sig på en annan plats på jorden är alltid en speciell känsla. Så mycket runt omkring som man ännu inte har en relation till. När man dessutom inte kan kommunicera verbalt med dem man möter blir det lite extra spännande. Då måste vi verkligen leta fram alla de där andra sätten att kommunicera på. Våra kroppar, våra leenden och våra gester. Det blir ett sätt för oss att komma lite närmare en förståelse för de allra yngsta barnen som ännu inte pratar så mycket. Eller för de människor som flytt sina hemländer, sin kultur och sina älskade, för att desperat leta efter en ny plats för trygghet och lycka för sina familjer. Den stora skillnaden är dock att jag har själv valt att besöka en ny kultur för att lära mig mer av det, andra har blivit tvingade in i en resa de själva aldrig skulle fråga efter.

När människor möts som inte förstår varandras språk finns det lite olika vägar att välja på. Man kan som sagt gestikulera och prata på engelska, vilket är ganska vanligt att man gör även om den man möter inte KAN engelska. Man kan ju också välja att vara tyst och tänka att mötet troligtvis inte ger så mycket eftersom vi inte pratar samma språk. Eller så kan man göra som min kollega, som i mötet med barnen i ”oasen” och vid Po, svara på svenska som OM barnet förstod, och på så sätt få igång en underbar konversation. Vid två tillfällen hade vi nöjet att möta barnen mitt i projektet när de var i full gång att undersöka naturens mysterier. I början var barnen helt inne i sitt. Ena gången ritade de en skylt där de berättade om sin ”Oas” för dem som besökte platsen. De hade tidigare skapat en samlingsplats där med hjälp av stockar som de dragit dit och de hade också gjort en karta för att underlätta för gäster som oss. Vid de andra besöket mötte vi upp barn vid floden Po och de hade med sig en fågelholk som de skulle sätta upp i ett träd. Tillsammans i stor grupp resonerade de kring vart holken skulle sitta, bland annat genom att lyssna efter vart det fanns flest fåglar.

Vid första besöket, det med oasen, fascinerades jag över min kollegas sätt att närma sig barnen genom att helt enkelt strunta i att de pratade olika språk. Hon gick bredvid en pojke som berättade massor för henne och istället för att bara le osäkert och nicka som de flesta av oss andra, delade hon sin egen nyfikenhet och resonerade kring det hon såg, med pojken på svenska. De passade också på att imitera lite nya ord på de främmande språken. Vid Po gjorde hon likadant och jag blev själv nyfiken på att pröva. En pojke kom till platsen där jag stod och ville ha hjälp att hänga upp en teckning av en fågel i trädet. Efter att han fått hjälp, ville han försöka kasta saker på den, kanske för att få den att röra sig.

-Pröva den här! Sa jag och gav honom en pinne. Han svarade något och kastade den högt upp i luften. På nervägen träffade pinnen en pedagog lätt i huvudet och istället sa jag:

-Kom, ställ dig på denna sidan, samtidigt som jag visade med min kropp. Han gjorde som jag föreslog och tillsammans kastade vi pinnar för att träffa den snurrande teckningen. Efter en stund slutade han och la armarna runt den tjocka trädstammen och jag tog hans hand på ena sidan i ett försök att nå runt stammen tillsammans. Vi räckte inte till utan fick ta hjälp av ytterligare en person. Vi tittade nära på barken, luktade på den och la kinden mot. Jag sa ord som len, träd, bark och han härmade några av dem. Han hittade en nyckelpiga och lärde mig det vackra ordet ”coccelina” som jag även hört dagen innan. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”det behöver inte vara så komplicerat”.

Tillsammans, stora och små människor från bland annat Italien och England, dansade vi (av ALLA danser) små grodorna och jag såg hur flickan som min kollega pratat mycket med, rusade fram och höll henne i handen. Efter dansen ville hon inte släppa taget.

-Du måste gå nu, sa min kollega ömt och visade med andra handen. –-Gå med dina vänner. Och även om flickan mycket väl förstod detta kroppspråk och förstod av situationen vad som gällde, vad det nu ganska praktiskt att inte förstå orden. Då kunde hon stanna lite till. Efter några vädjande blickar började hon sakta gå framåt med tvekande steg, sedan sprang hon plötsligt tillbaka och de förenades i en varm kram. Hon släppte långsamt taget och tog istället sin väns hand. Torkade diskret bort en tår som var på väg ner för kinden, och gick sedan med mer beslutsamma steg denna gång för att följa efter sin grupp.

Är de så att de starkaste mötena uppstår när vi behöver använda andra uttryck än vårt verbala språk? I så fall är det ju fantastiskt vilka möjligheter vi har till detta i förskolan! Flera av dem vi träffat har betonat känslornas kraft då lärande sker, att vi lär oss ännu mer och ännu djupare om vi kopplar på glädje och känslor. Just ”Tvekan” var en pedagog som pratade om. Tänk vad vi kan lära oss när vi tvekar. Står mellan två olika val som kommer leda oss två olika vägar. Flickans tvekan ledde till en explosion av känslor mellan två människor, nämligen i en kram. I ett annat fall kan det handla om att åka eller inte åka ner för ruschkanan, våga eller inte våga smaka på grönsaken på tallriken, eller kanske om att ta kontakt med en annan människa eller låta bli, för att vi helt enkelt är oroliga för att vi inte ska förstå varandra.

Som så många gånger i mitt liv så blev mötena med barnen det som jag starkast tar med mig från resan. Jag tar också med mig vikten av att kommunicera, våga uttrycka sig och se varandras upptäckter, oavsett om vi pratar samma språk eller inte. Så länge vi vänder oss mot varandra och ser den framför oss som en viktig tillgång, så behöver inte språket bli ett hinder. Vi behöver bara koppla på lite mera sinnlighet för att förstå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s