Barnens frågor om det svåra och ofattbara

I lägen som dessa är det svårt att vara rationell. Känslor, tankar och rädslor blir till en enda röra i huvudet och det är svårt att välja vad man vill dela med sig av och inte. Av hänsyn till barnens bästa väljer kanske många att vara tysta och att stänga av radio och tv när barnen är i närheten. Istället pratar man och visar känslor när barnen somnat och man kan fritt spekulera kring var världen är på väg. Jag har länge gjort likadant. Valt att skydda mina barn från världen där ute, genom att låtsas som allt är bra. Av omsorg har vi byggt upp murar av trygghet. Det barnen inte vet har de inte ont av. 

När vi var i Thailand för en månad sedan tog vi beslutet att inte berätta för barnen om Tsunamin 2004. Vi ville inte skapa en oro för något som hänt för så längesedan och som högst sannolikt inte skulle hända igen när vi var där. Det fungerade utmärkt ända tills vi kom till Khao Lak och dess återuppbyggda och renoverade hotell och stränder. Precis utanför vår bungalow fanns det en skylt som varnade för tsunami. Och med läskunniga, kloka och intresserade barn blev sanningen plötsligt omöjlig att dölja. Vi berättade hela historien, utan försköning och samtidigt blev vi otäckt medvetna om hur vattnet farit fram, precis där vi befann oss, och dragit med sig hus, träd och människor. Vågen hade nått ända upp till restaurangen på vårt hotell, vilket var närmare 300 meter upp för en backe. Barnen lyssnade intresserat och oroligt. Först var de tysta. Sedan kom frågor. Sedan ännu mer frågor. Det blev svårt att avgöra vad man skulle svara på och hur många detaljer man skulle redogöra för. Frågorna fortsatte sent in på natten. På morgonen berättade dottern att hon drömt en mardröm om hur rummet fylldes med vatten. Då kände jag att vi gjort fel som berättat. Senare på dagen såg jag hur barnen lekte vid strandkanten. De byggde ett sandhus som gång på gång förstördes av vågorna. Jag satte mig och lyssnade på deras dialog. De byggde ett hotell. Hotellägaren var en pojke som förlorat båda sina föräldrar i den väldiga tsunamin. Pojken hade bestämt sig för att bygga ett hotell som kunde stå emot alla tsunami i världen. Efter många försök hade han äntligen lyckats. Pojken kunde bygga tsunamisäkra hotell! Genom att pröva olika sorters sand och stenar, hade barnen tillslut lyckats bygga ett hotell som stod emot de vågor som kom och i den värdefulla leken bearbetade de vad de hört om dagen innan. I det ögonblicket insåg jag att vi gjort rätt som delat den svåra verkligheten med våra kloka barn. Genom lek, fantasi och dialog med varandra gjorde de om det svåra till något konkret och förståeligt. De valde dessutom att på sitt sätt hjälpa världen att lyckas lite bättre inför en eventuellt ny, kommande katastrof. 


Med minnet av Thailand och hotellbygget på stranden, blev beslutet enkelt igår. Vi vuxna kände ett behov att prata och bearbeta det fruktansvärda som hänt i Stockholm och vi ville ge våra barn samma möjlighet. På olika sätt tog de in vad som hänt. En med stort allvar, en vilja att förstå och veta mer. Den andra, något lättsammare, ville veta och förstå, men ville ganska snabbt gå vidare och prata om annat. På olika hemsidor finns nu tips till föräldrar från psykologer och pedagoger som har idéer om hur vi kan prata om det svåra med våra barn. Konkretisera, utelämna detaljer, ta hänsyn till barnens ålder osv. Men i slutändan måste vi tänka på att det är VI som känner våra barn bäst. Själv upplever jag att det är barnens egna frågor som skapar störst förståelse hos dem. Frågorna skvallrar om hur de tänker och vad som skapat mest oro eller tankar. En fråga som jag fick tillbaka var: 
-Mamma, om han som körde lastbilen behöver opereras, behöver läkaren göra det då? Det var en fråga som visade att sonens tankar kretsade kring empati, lojalitet och moral. Vad är rätt och vad är fel? Har en terrorist samma rätt till vård som dess offer? 

Vi hade djupa diskussioner här igår. Tillsammans med alla våra perspektiv och erfarenheter av världen snuddade vi vid frågor som religion, varför kvinnor har slöja, vad man tror på inom islam? Muslimer, Trump, vilka religioner har våra vänner och vad är egentligen en terrorist? Hur kommer det sig att någon väljer att köra en lastbil för att döda människor och vad tänker och känner den personen just nu? Som vanligt lärde jag mig själv mycket. Vi kom in på vad som kan hända när två personer tycker väldigt olika och båda är säkra på att man själv har rätt. Jag frågade vad man kan göra när man hamnar i en sådan situation?

-Man kan bli vänner!

-Hur blir man det, är inte det svårt när man tycker så olika? (Själv hade jag någon tanke om ett bra svar som skulle vara att man skulle “lyssna” på varandra)

-Man kan väl välja att bry sig om det man tycker lika om och strunta i det man tycker olika om? Sedan när man blivit vänner är det lättare att prata om det man tycker olika om. 

Jag läste en skickligt skriven artikel idag av Sofia Olsson Olsén i Aftonbladet, som skrev att idag kan vi alla välja vem vi vill vara. Hon hade fått mail av människor som letade syndabockar och valde att fortsätta hata alla möjliga som kanske skulle kunna förtjäna det på något sätt. Hon hade också sett hur människor valde att öppna sina hjärtan, sina hem och sina butiker för att hjälpa. Hon menade att vi alla har ett val. Vi bestämmer själva hur vi vill vara i situationer som dessa. Jag tänker att de som låter hat föda hat, har kanske glömt bort att de kan välja. Även om du fram tills nu varit en människa som gjort andra illa många gånger, kan även DU välja att göra gott i en krissituation som denna. Kanske är det sedan den personen du vill fortsätta att vara?

http://www.aftonbladet.se/a/8ardQ

Våra barn hade i den bästa av världar inte behövt ta del av allt det hemska, ty i den bästa av världar hade det aldrig hänt. Men nu HAR det hänt. En människa har dödat andra människor i terrorismens namn och vi kan inte på något sätt göra det ogjort. Men vi kan kämpa för och försöka tro på att det inte kommer hända igen. Vi kan hjälpa våra barn till nytt hopp och ge dem verktyg att hantera det svåra. Genom deras egna frågor lär vi känna deras innersta tankar och genom dem kan vi skapa gemensamma värderingar som vi känner oss trygga med. Tror vi att hat är det bästa sättet att möta annat hat, eller tror vi snarare att ett försök till förståelse kan leda till kunskap som besegrar rädslor? Hos oss blev det en reflektion kring förövarens bakgrund, uppväxt, eventuella brist på kärlek och ett resonemang kring varför man ibland kan göra saker man egentligen inte vill på grund av grupptryck, hot och en vilja att bli accepterad. I andra familjer blir diskussionerna säkert något helt annat. Det viktiga är att vi lyssnar på varandra och delar med av oss våra frågor och rädslor. Precis som i beskrivningen ovan, kan vi leta efter det vi har gemensamt med andra först, för att så småningom även våga gå vidare med att förstå varandras olikheter. Vi kan välja vilka vi vill vara och vad vi vill fokusera på hos oss själva. Hur mycket vi delar och vad vi berättar, det tror jag vi känner av längs vägen.