Jag hade förmånen att få inleda den här terminen med en konferens på Västkusten tillsammans med några oerhört intelligenta kvinnor i branschen. Upplägget var att alla som var med, bidrog med något var extra intresserade av just nu och bjöd in oss andra att ta del av nya perspektiv. Det som förenade våra bidrag var ett fokus på hur en gemenskap på förskolan blir något som alla vill vara en aktiv del utav. Det som Hege Hansson beskriver som ”En attraktiv gemenskap”
Människor som samlas på en plats vid havet för att utveckla sig sig själva och lära av varandra. Individer som är intresserade av andras sätt att tänka och vill tänka mer, förstå mer. Det finns en stark vilja av att växa både som person och tillsammans med andra. Går det det att beskriva vår lilla samling av nyfikna själar på det sättet. En brokig grupp som skiljer sig åt i mycket, men som också förenas gång på gång i sitt vetgiriga sätt att ständigt hitta nya frågor att ställa, nya möjliga vägar att tänka. Vi funderar, hur jobbar vi för att skapa gemenskap? Kan en gemenskap vara tilltalande och attraktiv. Är det överhuvudtaget en gemenskap om den är motsatsen? Många teorier finns med i våra ryggsäckar. Piaget, utvecklingspsykologi och människans behov av att förstå sin omvärld. Vi lägger till Vygotskij och den proximala zoonen, samt Descartes viktiga konstaterande, “Jag tänker, alltså finns jag”. Också intressant att förstå hur vi människor är ganska nöjda i vår trygga zoon där vi inte behöver lära oss så mycket mer. Vi letar efter det vi känner igen, nickar glatt när vi hör saker vi håller med i och pustar ut lite när vi hör saker vi redan vet och tänker att nu behöver vi i alla fall inte förändra det vi gör, utan kan fortsätta som vanligt.
Men vi tillhör också de människor som faktiskt tycker det är roligt att göra förändringar, göra på nya sätt. Kanske tillhör alla människor den kategorin, alla kanske bara inte vet om det. Ett lärande ska leda till en bestående förändring i hur vi tänker eller gör, menar författarna Ain Dack och Katz. Vi ställer oss frågan om det kan vara ett lärande om man inte själv vet om det? Man kanske inte vet att man förändrats? Eller kommer att förändras. Vi är överens om (ja tänk) att det är i kollektivet som vi lär oss, tillsammans med varandra. Men vad vi lär oss, det beror på våra erfarenheter och förväntningar. I kollektivet är individens bidrag avgörande. Det måste finnas tid för att få tänka själv och pröva själv innan man kan förväntas att göra det tillsammans med andra. Man säger att människan blir tillsammans med andra, absolut är det så, men det finns också en viktig kraft och ett behov i att vara själv.
En gemenskap, ett vi, en samtidighet. Eller är det samtidigheten som skapar gemenskap? Estetiken är ett hett och återkommande ämne i vår dialog och kanske också en grundsten när vi pratar tillhörighet och samarbete. Även om inte regeringen och skolans värld verkar hålla med då de ständigt plockas bort undervisning kring estetik till förmån för andra, “mer viktiga” ämnen. Men vi behöver koppla ihop, kroka i, skapa förbindelser. Hur tänker vi då kring kollektiv vs individ. Om gemenskapen ska vara frivillig, måste den då väljas? Kan man välja bort en gemenskap på en arbetsplats eller på en förskola. I ett samhälle? Hur blir man sedd och betraktad då. Inte är det väl okej att välja ensamheten. Välja bort VI-et? För att gemensamma samband och erfarenheter ska uppstå måste det också finnas något att skapa en gemenskap kring. Ett tredje? Något som finns mellan dig och mig och som vi kan förhålla oss till. på olika sätt.
Kan det vara värden vi pratar om. I en attraktiv gemenskap sker en evig produktion av mening. Det skriver Hege Hansson i boken “Att ge FORM åt förskolans innehåll” och vi är beredda att hålla med. Hur svårt det än må låta. Tänk en evig produktion, som inte startar i något och som aldrig tar slut. Som bara fortsätter in i oändligheten. Vilka krav ställer det på vår existens? “Estetiken leder oss in på vikten av en emotionell kommunikation”. Den lilla anteckningen finns som ett spår av våra reflektioner och den har fått ett litet hjärta ritat under de viktiga orden. De viktiga men svårtolkade orden. Lapparna är ett sätt att sammanfatta och kommunicera kring vad som varit viktigt på riktigt för oss i vårt sammanhang. På bordet ligger små röda lappar med ord och symboler som blir till berättelser och ledtrådar. Både tillsammans, men också ensamma.Och med olika betydelser för var och en av oss. En attraktiv och upprymd gemenskap, den känns på riktigt när den existerar. Den behöver man inte beskriva eller förklara för andra. Den kan man bara förstå när man tillhör den. Tillit är ett viktigt ord i en sådan gemenskap och den ska gå att känna även när man inte är med på platsen.
Som ledare behöver vi inte bara tänka om och tänka nytt utan vi måste veta vart vi är på väg. Fästa blicken framför oss i horisonten och samtidigt kunna se periferin. Vilka stigar ska välja, det finns ju så många hela tiden. Lätt att bli förvirrad och distraherad allt spännande som lockar, men vi behöver vara stadiga och balansera upp, vi behöver leda andra att leda. Både sig själva och andra. Vi kan heller inte bara springa i full fart framåt på dessa stigar utan måste stanna upp, tänka, ibland också definiera ett problem. Vad är det vi vill förändra, varför, och vart tror vi det kan leda. Utan att egentligen förändra det vi tror på djupt där inne, så kan vi behöva moderera en tanke, en metod, för att göra plats för en annan. Vikten av att kunna anpassa sig utan att förändra den man är och det man tror på. Hur ställer vi frågor som leder till förändring i andras tankar? Som leder till utveckling och lärande? Jag lyssnade på Greta Thunbergs sommarprat som var årets sista i p1s serie, hon ställer sig frågan om det går att ”övertala” en annan människa som inte vill bli övertygad. Och om det nu inte går, hur får vi dem att vilja tänka nytt?
I arbetet med utveckling och i våra dialoger är det ett ord som ständigt kommer tillbaka. Det läggs ovanpå och emellan och det sätter fingret på vad det är vi håller på med och varför vi gör det vi gör, är där vi är med just de människor som finns där. Ordet är meningsfullt, Att fylla ett innehåll med mening. En plats, en gemenskap, ett möte med någon eller något. “Meningsfullheten med att inte ge upp, utan göra det man kan” står det på en av de röda lapparna. Att se verklighetens förutsättningar och ta små små steg framåt på vägen. Dagarna är kopplade till det vackra resonemang som Sofia Silvertdotter för i sin bok Strimmor av ljus. Hon har skrivit om just vägen och dess betydelse för oss. Vi citerar henne då och då.
Tydlig bakom molnen, kavat genom det svåra och grundad genom framgången. Den tillitsfulla vägen är en som en vän som håller handen på din rygg, om du låter henne. Varje sekund finns möjligheten att välja, med ett enda djupt andetag. Sann förändring och utveckling sker inifrån och känns viktig och angelägen, men aldrig stressande. ingen kan tvingas till medvetenhet, hoppa innan man är redo eller fatta beslut innan valet är grundat. Inifrån och ut är alltid starkare än utifrån och in.”
Vi behöver ställa oss frågan om vart vi vill, var vi är på väg och vilka stigar vi faktiskt vill börja trampa ner. När vi tagit ut en riktning måste vi ödmjukt lyssna in och känna efter. Är man med, springer man före, eller kommer man långt långt efter. Vår önskan är att alla ska vilja, kunna och kämpa för att vara viktiga delar i vår gemenskap. Vi måste lyfta, synliggöra, hurra och utmana. Vi måste tänka att alla är inom den kategorin av människor som vill förändras när det känns meningsfullt. För sig själva, för sina kollegor och för barnen som är den stora anledningen till att vi går till jobbet varje dag.
I all denna dialog och meningsskiljaktigheter är det så oerhört viktigt att stanna upp, bryta och öppna upp för nya intryck. Som avslutning på konferensen tar vi oss ner till havet. Solen ligger på och skapar ett blankt skimmer på havet som ser ut som någon hällt ut glitter över ett blått bord i ateljen. Luften är ljummen mot huden och vi får kisa för att se varandra. Med tankarna kvar estetiken och vad det kan innebära på riktigt simmar jag ut i det nästan turkosa havet och skapar nya ringar på vattnet. Camilla doppar försiktigt tårna. Tar ytterligare ett kliv på stegen så att även knäna omsluts av vattnet. Hon slänger sig ut och vi hör ett plask och ett euforiskt skrik. Sedan ropar hon förtjust. -Nästa gång struntar vi i reflektionen. Det är ändå upplevelsen som räknas!
Aktör i barnens värld 