JUDITH OLOO
Att vara en aktör i barnens värld innebär för mig att man är delaktig och insatt i det barnen gör och säger. Det innebär också att man på kort och lång sikt är med och påverkar barnens liv. Ibland medvetet, ibland omedvetet. En person som verkligen kan kalla sig aktör i barnens värld är Judith Oloo. Hon arbetar som rektor på Oloo school i Kibera, Nairobi, Kenya.
Kibera är ett av ca 50 slumområden i Nairobi som tros ha ca 1 miljon invånare på omkring 2,5 kvadratkilometer. Runt 95 % av dessa människor tros leva under gränsen för fattigdom, dvs 1 USD per dag. Statistiskt sett finns det en toalett på 500 invånare men i verklighet är det många som inte har tillgång till varken toalett eller rent vatten. (fakta är hämtat från http://camsel.se/olooschool.html)
(Fotograf Jessica Camsel)
Judith Oloo startade upp skolan år 2007, då 25 år gammal. Skolan bestod till en början av 30 barn. Men efter valoroligheterna 2007-2008 var det många barn som blev föräldralösa och antalet ökade successivt till 240 barn. Skolan är helt gratis för barnen och i många år arbetade lärare och personal utan ersättning. Familjer som träffade Judith och såg hur hon brann för sitt arbete, påbörjade ett samarbete med skolan som ledde till att ekonomiska bidrag började komma in. Jessica och Reine Camsel har fortsatt att arbeta för att skolan och för att barnen ska utvecklas och det finns nu många månadsgivare som stöder skolan. Dessutom drivs ett enormt arbete för att skolan ska växa, att barnen ska få 3 mål om dagen och att pedagogerna numera ska få viss ersättning som motiverar dem att stanna kvar. Allt detta bidrar i sin tur till barnens resultat blir bättre och bättre. Ingen kan göra allt,men alla kan göra något. Sedan finns det dem som gör så mycket mer än så. Jessica och Judith Camsel är två av dessa kvinnor.
(Fotograf Jessica Camsel)
Mitt första möte med Judith var i Kibera när jag tillsammans med min familj besökte hennes skola i Kibera. Jag hade trott att det skulle bli ett oerhört jobbigt besök. Vägdiket fulla med sopor, fattiga barn i smutsiga kläder och olyckliga människor som bara längtade därifrån. Så blev det dock inte alls. Visst låg det sopor i dikena och det tog en liten stund innan man vande sig vid stanken. Men istället för ledsna och olyckliga människor, möttes jag av leenden och glada hälsningar. Barnen på gatorna var nyfikna och intresserade av oss och av vårt besök. De vuxna hejade glatt och var artiga och välkomnande. Besöket i skolan blev något utöver det vanliga. Är ni intresserade kan ni läsa mer om det här:
http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/03/en-eldsjal-utover-det-vanliga-skolan.html……….
(bild från vårt besök Kibera 2013)
Judith tog emot oss med det största leendet av alla. Hon var så genuint stolt och lycklig över att få visa upp sin fina skola och vi fick lyssna till sång och ramsor framförda av engagerade och självsäkra elever.
I veckan landade alltså Judith för första gången på svensk mark. När vi träffade henne i Nairobi 2013 hade hon aldrig varit utanför Kibera slum. Man kan såklart förstå att kulturkrockarna blev stora. Eller kan man verkligen det? Judith sitter hemma på min altan, har ätit hamburgare och jordgubbar och bjuder på sina upplevelser med med ett klingande skratt. Hon berättar hur hon ropade “RUN sister” när de såg en katt i skogen. Hur hon frågade om aporna kunde ta sig in på balkongen hemma hos familjen Camsel? Hur hon hade skrattat när hon upptäckte att hon och Jessica var helt ensamma på gatan och hur de sett en maskin som sopade gatorna. I den svenska skolan fanns det maskiner som torkade kläder och när vi drog ut en utdragsskiva i vårt altanbord trodde jag hon skulle tappa hakan. Vi skrattade tillsammans åt hur olika våra kulturer är och som så många gånger förut, tillsammans med en kenyan, fick jag mig en tankeställare. Vi är så oerhört bortskämda, materialistiska och patetiska ibland. Allt ska gå fort och vara effektivt och helst ska vi ha så många prylar som bara är möjligt. I Kibera lever man för dagen och ser till att göra den dagen så bra det bara går. Man lever tillsammans med sin familj och sina grannar, man tar hand om varandra och man grubblar inte så mycket över morgondagen. Vi har så mycket att lära av detta sätt att leva.
(Bild från vårt besök i Kibera 2013)
INTERVJU MED JUDITH OLOO 3e juni 2017
Hur är det då att leva i slummen? Svårt att få tag på rent vatten, sjukdomar som sprids snabbt, och när mörkret faller över skjulen är det många faror som hotar i mörket. Det är lätt att vi med eget hus, vatten i kranen, och bord med utdragskivor (du förstår om du läser vidare) har fördomar om att alla drömmer om att leva som vi? Medias bild av fattiga slumområden och svältande och magra barn förstärker dessutom den bilden. Men är det sanningen? Eller har vi olika bilder av lycka?
Jag passade på att ställa lite frågor till Judith i lördags. Jag har försökt översätta och förstå så gott det går och här följer hennes svar för den som är nyfiken.
Varför blev du rektor i Kibera?
Att vara lärare upplever jag som ett kall. En passion. Du bara vet att det är det du ska syssla med. Det är inget du bara kan bli om du inte är menad för det, du känner från början att det är det rätta.
Vad tycker du är det viktigaste att man lär sig i skolan.
De yngsta barnen lär sig språk, matte, miljö, kreativitet och rörelse. Språket lär de sig via sången. Varje nytt “ljud” introduceras med en sång. Då glömmer inte barnen. När man frågar dem vad de lärt sig under dagen, sjunger de sången. Tex “A for Apple, A, A, A. Vi använder händerna och klappar i takt till sången. På så sätt lär de sig lättare
I Primary school lär de sig engelska, matte, och mer vetenskapliga ämnen så som fysik och kemi.
Hur ser en normal skoldag ut för barnen?
Jag går upp 5 och är i skolan från 5.30. Barnen börjar klockan 6.00
Förskolebarnen kommer klockan 7.00 och går till 15.30. De lite äldre barnen går till 17.30 och de allra äldsta barnen, de som går i 7an och 8an, har lektioner fram till klockan 19.00 De har så mycket att lära sig innan de nationella proven.
Hur motiverar du barnen för att de ska orka?
När de gör bra I från sig får de någon slags belöning. Ibland köper vi något fint åt dem. Ger dom också andra mindre belöningar som visar på att de gjort ett bra jobb.
Vad älskar du mest med Kibera?.
-Alla är väldigt vänliga mot varandra, den är en sådan avslappnad miljö, Vi känner våra grannar, står varandra nära, hjälper varandra. På morgonen när man vaknar är gatorna fulla med folk och alla säger hej på morgonen. Har man inte sett sin granne på några dagar blir man orolig och vill ta reda på vad som hänt. Man blir som en enda stor familj.
Vad tycker dom Sverige så här långt?
-Ha ha ha, väldigt fint men väldigt väldigt annorlunda. Inga människor på vägarna, i Kenya är det alltid en massa människor på gatorna. Man ser varandra när man vaknar, alla är vid husen. Här är stor skillnad. Vädret är också annorlunda. Men det är en fantastisk erfarenhet jag fått här under den dagen jag varit här. Jag har redan lärt mig så mycket om Sverige och Skolan. Har fått en massa idéer som jag kan ta med mig hem, massa erfarenhet och tankar om hur skolan ska växa.
Vad är dina framtidsplaner och visioner för dig själv och för skolan?
-Skolan kommer alltid först. Min vision för skolan är att alla ska gå vidare. Att barnen inte droppar av utan fortsätter utbilda sig. Min dröm är att se dem att gå vidare till nästa level, att det går bra för dem framöver.
Och för dig själv? Vad önskar du för dig själv och din familj?
-Jag Har en andra bäbis på gång. Jag ska gifta mig väldigt snart. Jag är väldigt glad över att snart ha två barn och att jag har träffat en man. Det har verkligen förändrat mitt liv. Nu har jag någon jag kan prata med och att dela allt med. Det är inte lätt i Kenya att vara ensamstående mamma. Men plötsligt när man får en partner blir man delaktig på ett annat sätt, man blir någon som räknas.
Vill du stanna i Kibera?
-Många kämpar för att ta sig från slummen, för att livet där är inte lätt. Det finns mycket diskriminering i slummen. Om du ska söka ett jobb eller ha ett möte med någon utanför och du säger att du kommer från slummen så säger de ofta nej, att du inte “är någon”. Ibland vill de inte ens ge en chans. Men för mig… slummen har verkligen lärt mig mycket. Det har gett mig min passion. Man delar saker och man älskar sina medmänniskor. Jag kommer aldrig glömma varifrån jag kommer. För mina barn önskar jag att de får gå till skolan och får möjlighet att hitta ett arbete. Själv vill jag verkligen stanna i skolan. Men det känns viktigt att mina barn ska kunna välja och att de får förutsättningar för att klara sig utanför slummen. Men de ska alltid veta att det är livet i slummen som har lärt dem alla de här sakerna.
Aktör i barnens värld 