Andas UT och fira varandras framgångar på Sett syd

Stress, Kasam, digitalitet och ett salutogent perspektiv. Och så en ny läroplan på det. Det är några av de pusselbitar jag tog med mig från Sett syd. Huvudet är fyllt av ett spännande myller av tankar. Några riktigt gamla som väckts till liv och kanske klätts i nya begrepp. Andra helt nya som ska försöka ta plats bland dem som redan sitter stenhårt fast. Tillsammans ska dessa skapa nya sanningar och förståelse i hjärnan. Erika Kyrk Seger pratade om rhizom och hur hjärnans system kan liknas vid det rotsystem som vissa växter har, exempelvis vitsippan. Skulle du plocka sippan så är rotsystemet kvar och därför sägs dessa system vara svåra att utrota. Lite så är det ju med hjärnan också. Inte lätt att ändra på det system vi byggt upp under så lång tid. Men all forskning om hjärnan visar ju på att det definitivt går att skapa nya vägar och att man med tankens hjälp kan “flytta motorvägarna” och till och med trampa upp helt nya stigar.

När dokumentationen fastnar i skärmen

Andas ut

Att stress hänger ihop med hur hjärnan jobbar var ju kanske inte direkt en nyhet. Heller inte att andningen är viktig när du känner dig stressad. Men att du måste andas UT innan du kan andas in, var märkligt nog en nyhet för mig. Kan man ju tycka att man borde ha koll på men när stressen kopplar på så är det inte alltid så lätt att tänka rationellt. Lina Lanestrand berättade att stress är en fysiologisk reaktion som gör att allt blod åker ut till musklerna. För många innebär det att man stelnar till och varken kan agera eller tänka klart. I den situationen kan det vara skönt att bli påmind om att andas UT innan man ska andas in igen. Hon menade att tillfällig stress inte är någon större fara om man bara lär känna sig själv och sin egen reaktion. Man kan inte. alltid påverka sin reaktion i stress men man kan acceptera den och förebygga den och framförallt, sluta straffa sig själv för att man reagerar som man gör. Så har man ju gjort några gånger. Exempelvis innan man fått ut familjen genom ytterdörren på väg till skola och jobb på morgonen.- Skynda er nu, ni börjar snart! Har vi med oss allt? Vem har gympa idag! Är frukten packad? OM vi bara gått upp lite tidigare så hade vi hunnit i bättre tid! Att jag aldrig lär mig! Jag är ju hopplös! I den situationen är det inte bara jag själv som “straffas” för att jag hamnat i stress utan även resten av familjen får sin beskärda del. Mycket intressant föreläsning om stressrelease som fick mig att fundera kring hur jag kan andas och hur jag brukar agera och kanske också hur jag kan förändra mitt agerande i en stressad situation.

Kasam

Lina var också en av de föreläsare som pratade om begreppet KASAM som står för Känsla av sammanhang. Inte heller detta är på något sätt en ny revolutionerande upptäckt men i min hjärna hade det kommit ganska långt bak på hyllorna. Enligt Aaron Antonovskij är det sammanhangen som avgör hur individen klarar av stress. Vetskapen av det kan hjälpa oss att både hantera vår egen stress, samt förstå bättre varför andra reagerar som de gör.

Hur blir det vi håller på med, meningsfullt för oss. Har vi tydliga mål som vi alla varit med och satt upp och önskar vi verkligen samma resultat. Ordet meningsfullt har hjälpt mig som pedagog åtskilliga gånger. För vem är det vi gör, meningsfullt! För mig själv? För barnen? För föräldrarna? Om vi inte kommer på något bra svar på den frågan, då ska vi antagligen inte hålla på med det som vi gör. Då måste vi byta riktning. Först när alla i en grupp känner att arbetet blir meningsfullt så kan omkultivering ske. Lina uttryckte det så tänktvärt: “Culture eats strategy for breakfast”. Även begripligheten blir avgörande för hur stressad du blir. Förstår du inte vad du ska göra så är det inte konstigt du blir stressad. Därför är det viktigt att uppdraget är tydligt formulerat och begripligt för dem som ska ingå. Det tredje ordet är hanterbarhet. Vad finns det för resurser och tillgångar. Är det rimligt att vi kan nå detta mål? Hur ser belastningen ut och vad finns det för möjlighet att påverka?

Kuratorn och rektorn som ville förändra skolans arbete med elevhälsan

Teorier som krokar i varandra

Aaron Antonowski beskrivs också som myntaren av det Salutogena förhållningssätt som innefattar begreppet Kasam. Anna Ericsson och Johanna Tengwall beskrev det salutogena som att man lägger tonvikt på friskfaktorer istället för riskfaktorer. Att man alltid utgår från det som barnet redan kan och väljer och se människan som intressant och kompetent. Jag tänker att det är så skönt att sitta på föreläsningar och känna tillfredsställelse över hur teorier, begrepp och förhållningssätt kuggar i varandra. Gunilla Dahlbergs fokus på den lyssnande pedagogiken, tillsammans med lösningsinriktad pedagogik som är djupt rotat hos oss på Berghult, som har så mycket gemensamt med det salutogena perspektiv som beskrivs av många föreläsare. Vi lyssnar in, utgår från barnen och fokuserar på det som barnen kan, vill och är nyfikna på. Utifrån det tar lärandet nya vägar. Även Antonowskis beskrivning av att se människan som intressant och kompetent, tänker jag kuggar in i Malaguzzis beskrivningar av det rika och kompetenta barnet. Det är så härligt när våra teorier i huvudet nöts och skavs lite mot varandra, hamnar i förändrade sammanhang och kläs in i nya ord. Och kanske vidgas ens tankar aningen, när vi adderar en ny betydelse till det begrepp vi hade med oss från början.

Anna Ericsson och Johanna Tengwall tog även de upp begreppet kasam. De berättade om hur de arbetat för att förändra skolans arbete med elevhälsan. Istället för att vi tror att vi vet vad barnen behöver, måste vi ställa frågan till dem. Vad har DE med sig? Vårt mål måste vara att väcka det i människan som redan finns. Kasam kan vara till hjälp när vi stöter på motstånd, både hos barn, elever och kollegor. Att vi funderar över om personen vi möter har förstått vad vi är ute efter? Har hen möjligheter och förutsättningar för att hantera det som vi kräver och på vilket sätt är det meningsfullt för personen i fråga? När vi väl hittat vilket hörn av triangeln som ställer till bekymmer, kan vi börja jobba på förutsättningarna.

Vill också koppla tankarna om meningsfullhet och begriplighet till gårdagens reflektioner med Gunilla Dahlberg samt pedagogistorna/pedagogiska samordnare i Lerums kommun. Vi pratade om vikten att ha en gemensam riktning. Att vi alla vill mot samma mål och att vi hjälps åt att förstå varför det är just dit vi ska? HUR vi sedan kommer dit, kan få se väldigt olika ut bland pedagoger och avdelningar. Beroende barnens ålder, gruppens förutsättningar, pedagogens möjligheter och intressen osv. Men riktningen måste vara gemensam och läroplanen ska ligga där i bakhuvudet, som Gunilla uttrycker det. Annars blir det svårt för oss att hålla ihop.

Möte på Berghults förskola. Reflektion mellan Gunilla Dahlberg, Erika Kyrk Seger, Josefin Gustavsson, Camilla Warberg, Marie Folin och Anna Jansson (foto: Linda Mjölner)

Fira framgångar

Även Katinka Leo pratade om vikten av tydlighet i verksamheten. Hon menade att otydlighet kan vara utvecklingsarbetets största hinder. Att det skapar konflikter och osämja om man inte vet eller förstår vart man vill. Har man en så kallad riktad förskola (tex Montessori eller Waldorf) så vet alla pedagoger vad man “skriver på”. En kommunal (eller privat) förskola kan behöva komma fram till liknande riktning så att alla vet vad som förväntas av pedagogerna. Skapa en likvärdighetsagenda. Jag tyckte det var lite befriande när hon sa att förändring sker inte i en vision, den sker i detaljerna. Att vi så ofta börjar med så stora förändringar när det kanske egentligen handlar om att börja fundera kring en en samling, en hallsituation eller en del av ett projektarbete. Hon avslutade också med att säga att vi ska belöna våra önskade betenden och hylla varandra. Ha lite bubbelvatten eller alkoholfri cider i kylen och FIRA framgångar så ofta det går. Något jag verkligen tar med mig 🙂

Adekvat digital kompetens

Till sommaren ser vi fram emot den nya läroplanen som bland annat kommer att formulera nya mål kring hållbar utveckling och digital kompetens. Det står i nya läroplanen för förskolan att “utbildningen ska ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens”. Både Erika Kyrk Seger och Anna Stigsdotter pratade om vikten av att vi omfamnar den digitala utvecklingen och möter barnen där de är. Den digitala tekniken är inte bara till för att söka fakta på, vi behöver hjälpa barnen att utveckla sin förmåga att ifrågasätta. Att vi bidrar till att skapa problematiserande barn. Om vi tidigt släpper in barnen i den pedagogiska dokumentationen ger vi dem möjlighet att bli delaktiga i skapandet av sig själva. Erika betonar vikten av att barnen inte får bli endast objekt på en bild utan att de själva får vara med och ta bilden, välja ut bilden och reflektera kring den. Att vi förändrar sammanhangen kring barnen så att den pedagogiska dokumentationen faktiskt fungerar. Om små barn exempelvis river ner dokumentation som sitter långt ner och flyttar runt den, då bör vi lyssna in. Kanske passar det bättre med laminerad dokumentation hos ettåringarna som man faktiskt FÅR kånka runt, flytta och packa i lådor.

När dokumentationen fastnar i skärmen

Anna Stigsdotter problematiserar begreppet “adekvat digital kompetens” och tänker att det är den kompetens vi har “här och nu”. Hon talar också, precis som Erika, om vikten av sammanhang och att vi funderar över vilka barn vi har framför oss. The future is now! Pedagoger måste kritisera det digitala innehållet,och återigen fundera kring meningsfullheten. Vad blir viktigt för barnen? Vad är viktigt på riktigt? När Anna kommer in på den viktiga frågan om att fråga barnen om lov, får jag lite som en klump i magen. Vad har vi egentligen för rätt att filma, fota och spela in röster? Hur ofta ställer vi frågan till barnen: får jag lov att ta kort på dig. Den försvarande rösten inom mig säger att dokumentationen sker av goda skäl och jag gör det för att komma ihåg och förstå barnen bättre… men ändå? Vem bestämmer om det verkligen är okej? Det får mig att fundera kring barnens rättigheter och pedagogens skyldigheter.

Förskolan i den digitala tidsåldern

Låta allt sjunka in

Oj oj oj, det här blev ett långt inlägg. För er som inte tog er till SETT fick ni här en kort sammanfattning om vad man KAN ha fått med sig om man var där. Måste avslutningsvis säga att det var en fantastisk mässa och att det var extra roligt när man själv fick vara med och föreläsa. Jag kunde göra många kopplingar kring det som sas, till det jag själv föreläste om. Vikten av att lyssna in barnens frågor, finnas nära och verkligen försöka förstå vad de var intresserade av. Sammanhanget, meningsfullheten och begripligheten är på många sätt sammanfattande begrepp för hela vårt projekt BRIC och barnens roll i samhället. I projektet var den pedagogiska dokumentationen den drivande faktorn och ipads, barnens egna bilder och filmer och digital teknik blev avgörande för våra reflektioner och möten. Det fantastiska med en mässa som SETT tänker jag är bredden av alla de ämnen som behandlas. Att man dessutom har möjligheten att välja föreläsningar utifrån det man själv är intresserad av, gör ju upplevelsen ännu rikare.

Nu ska jag försöka samla tankarna från föreläsningar, reflektioner och diskussioner och fundera vidare på vilka nya vägar de skapat inuti min hjärna. På måndag är det dags för ny föreläsning om hur vi ska låta hjärnan blomma (med Ulrika Ahlqvist) och då kommer det antagligen ännu mer tankar. Tack för mig 🙂

Lite som att tågluffa…

Att vara pedagog. Att ha ansvar över nutidens och framtidens medborgare och se till att de får de verktyg de behöver för att delta i ett socialt, demokratiskt och mångfacetterat samhälle. Pedagogens synonymer på synonym.se är lärare, undervisare, uppfostrare, skolman, instruktör Tänker och hoppas att det betyder mycket mer än så.

Pedagog är ett av de mest komplexa yrken vi har. Du förväntas kunna undervisa, ha samtal med föräldrar, ta ansvar för barnens utveckling och din egen utveckling som pedagog. Men i var och en av dessa uppdrag så ingår en mängd olika roller. Olika pedagogroller. Om man själv inte arbetar med människor så kanske man inte tänker på det här. Men man måste vara extremt flexibel och känna av vilken roll som passar bäst i vilken situation.

På torsdag sitter jag på tåget ner till Malmö och Sett syd. Där ska jag föreläsa inför (förhoppningsvis) en massa förändringstörstiga pedagoger som kommer vara fyllda med åsikter och nya frågor efter mässans slut. Var själv på SETT för några år sedan med två kollegor och jag minns att det bara snurrade i huvudet på vägen hem. Då hade jag gått in i den bildande pedagogrollen och var på mässan för att lära mig en massa nya saker. Min kommande föreläsning i Malmö handlar om ett treårigt projekt där jag och mina kollegor arbetade med barnen i relation till samhället och vi utgick från Lerums torg för att förstå saker på nya sätt. Jag kommer att berätta om de olika roller som man som pedagog tar sig igenom när man tar med barnen till en ny plats. I boken “Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande”(av Elisabeth Nordin-Hultman) läste vi om omsorgspedagog och verkstadspedagog, vilket jag då fann väldigt intressant. Nu tänker jag att man inte kan dela upp pedagoger i olika fack, däremot kan man skilja på de roller de tar vid olika tillfällen.


De första gångerna vi kom till torget hade vi alla 22 barn med oss. Vi hade inte alls diskuterat våra roller innan vi gick dit, vilket fick konsekvenserna att alla räknade barn, alla ropade till barnen om gränser och ingen pedagog kunde vara med barnen i ett utforskande. Nästa gång gjorde vi upp rollerna något tydligare men fortfarande handlade väldigt mycket om att sätta upp gränser tillsammans med barnen, få dem trygga på platsen och jobba med sin egen rädsla för allt som kunde hända. Det blev också väldigt mycket omsorg som den så kallade omsorgspedagogen står för. Snuviga näsor, gå med in i kommunhuset med kissnödiga barn och lösa konflikter som uppkom i och med den nya plats vi befann oss på. Men med tiden kom också lugnet, tilliten och utforskandet. Vi kunde inte låta bli att bli nyfikna på det barnen undersökte. Sakta förändrades vår pedagogroll mot den så kallade verkstadspedagogens. Man kan också säga att vi tog en mer utforskande roll. Vi kunde sitta med fem barn och rita av hästen (statyn), dansa till musik mitt på torget, eller ställa frågor till medborgarna om deras vanor på torget. Vi gick in i en mer avslappnad roll där vi vågade stanna upp och hålla kvar barnen i processen. Men det var helt klart så att det tog sin tid.

Ibland behöver man ta en auktoritär roll för att tydliggöra vad man förväntar sig av barnen och sätta gränser. I början av en termin upplever många att man behöver vara hårdare med regler och rutiner. Nya barn har kommit till och barngruppen som fanns på förskolan i juni har oftast ändrat skepnad Äldre barn har bytts ut mot yngre.Många gånger har man också fått en ny kollega. Precis som i alla gruppkonstellationer går man igenom olika faser och för det krävs olika insatser som pedagog. Tillsammans med barnen är man ibland lekledare, ibland den som någon vill leka med. Man kan vara den som startar upp och föreslår en aktivitet, eller den som bara följer barnen. Med föräldrarna får man i vissa lägen stå med pekpinnar, i andra situationen passar det bättre med rosor. På enstaka samtal får man till och med ta rollen som familjeterapeut 🙂  I arbetslaget ska man komma överens om förhållningsregler, scheman, strukturer, samtidigt som man ska fixa att planera och reflektera kring verksamheten.

Utöver detta har vi ansvaret över den pedagogiska dokumentationen och alla de olika roller den kräver. Du ska vara den som observerar, tyst och passiv med ditt anteckningsblock. Den som reflekterar, med barn, pedagoger och föräldrar. Du ska utifrån din reflektion ta en planerande roll och strukturera upp kommande projekt. Sedan ska du inspirera, influera och introducera barnen för nya spännande upplevelser. Dessutom säger läroplanen att du ska ta en ledande roll samt vara medforskare tillsammans med barnen. Fick jag med allt? Knappast. Det är säkert lika många roller till.

När ska man då inta de olika rollerna. Malaguzzi, som är grundaren av Reggio Emilias filosofi, menar så klokt att “det beror på” Han beskriver att som pedagog ska man vara regissör, handledare, utmanare och instruktör. Man ska vara arrangör av miljöer och samtidigt kunna ge barnen utmaningar och uppgifter. Ibland behöver man till och med vara barnets sekreterare. Allt avgörs av sammanhanget. Vad behöver barnen i just denna situation?

I min pedagogroll som pedaogista, har jag förmånen att följa många kloka pedagoger i deras val kring i alla olika roller. I en reflektion med en pedagog pratade vi om den resan hon gjort under året (resan med barnen) och hur nu var mycket mer intresserad av vad barnen gör. Att hon ville förstå dem och jobbade på att hitta sätt att göra aktiviteten meningsfull för barnen, men också för henne. Istället för att pojken skulle förstå vad hon tänkte, så pratade vi om att hon först behövde förstå vad pojken tänkte. Efter det sa hon något som fastnade hos mig.  “Att vara pedagog tillsammans med dessa barn är lite som att tågluffa. Man vet inte vart man ska och man vet inte vad som kommer hända längs vägen. Men man är på samma tåg, man har roligt tillsammans och man lär sig en massa nya saker hela tiden” (hoppas att jag citerade hyfsat riktigt 😉 . Och visst är det så. Skillnaden är kanske bara att som “tågluffare” kan du bara hänga på. Go with the flow och njut av tillvaron. Som pedagog på tåget tillsammans med barnen, måste du ta tillvara på alla de möjligheter som de olika stoppen ger. Dessutom behöver du kunna inta en mängd olika “luffarroller” för att få med dig alla dina medresenärer till slutstationen. Om den ens existerar?