Studiebesök i Italien betyder högt tempo och mängder av intryck. Hjärnan svämmar nästan över av allt som ska tas in och göras plats för. När vi tillslut ska resa oss så protesterar kroppen vilt. De lätt framåtlutande stolarna inne i Progettinfanzias center har framkallat rejäl träsmak och det känns nästan som att vi suttit på en klipphäll och lyssnat. Innehållet är som alltid oerhört intressant i kretsar som dessa och Alexia Salati har gett oss en gedigen resa tillbaka i tiden då kvinnans rättigheter började uppmärksammas och Reggio Emilas förskolor och dess filosofi började ta form. Vi sträcker på oss och lämnar den luftkonditionerade gula byggnaden för en välbehövlig promenad mot staden. Trottoaren är smal och vi tar oss fram genom de pittoreska kvarteren på rad. Byggnaderna, med sina pastellfärgade fasader, ser ut att vårdas och pysslas om med kärlek. Fönsterluckarna som står på glänt för att skapa lite cirkulation i värmen, är välhållna och målade i olika färger. Balkongerna är utrustade med små räcken och vackra terassdörrar.  Grönskan på de små innegårdarna är i full blom och de röda rosorna doftar som en sommaräng i midsommartid. Man är liksom tvungen att stanna upp och köra in näsan i de stora blombladen.

Bakom en vacker grind av stål linkar en gammal hund runt på tre ben och ser ut att påverkas av den tidiga sommarvärmen. Han skulle nog behöva lite vatten. Vi går på rad. 26 kvinnor och en man som följer vår guide som fromma lamm följer sin fårahede. Guiden, vår kära tolk klädd i rosa, syns tydligt även utan flagga och hon leder oss med bestämda steg mot lunchen i Guastalla. De italienska byborna granskar oss skeptiskt. En äldre kvinna med kutad rygg och rynkor som skvallrar om att hon nog tillhör de äldre i byn, stannar upp på sin trappa med tvättkorgen i famnen.  Hon studerar oss med höjda ögonbryn.  En man som är på promenad med sin hund tar upp sin telefon och tar ett foto. Kulturer som möts på gator är alltid lika spännande. Vilka är vi, vilka är dom och måste vi vara ett vi och ett dom? 

Jag spatserar bland människor jag aldrig tidigare träffat och snappar upp ord i deras entusiastiska samtal om demokrati, rättigheter och barndom. Alexias berättelse har påverkat och skapat nya frågor. Precis som det ska vara. Plötsligt nås vi av en doft av nybakade croissanter och friterade bakverk. Vi är framme i city och den gula stationsbyggnaden tar mig tillbaka 6 år i minnet. Då var jag här i ett annat sammanhang, med andra pedagoger, i en annan yrkesroll. Mycket har förändrats, både här och i mig, men mycket är sig också likt. Synen på det kompetenta barnet, vikten av den rika miljön och påminnelsen om hur dessa barn och miljöer behöver närvarande och nyfikna vuxna som vill utvecklas och förstå tillsammans med andra. Det är därför vi är här. Så ljuvligt och priviligerat att åter få ingå i detta sammanhang. SÅ kära återseende med fantastiska människor som Margot och Alessandra Ferrari som får mig att inse hur viktiga dessa resor är. Hur viktiga dessa möten är. Vi kommer hit som en massa VI och blandas med en massa DOM och kommer att åka härifrån som förändrade människor och i förändrade konstellationer efter att ha kommit på hur vi kan nyttja varandra i vår gemensamma strävan för barnens bästa. Vi kommer troligtvis att bli en hel drös förändrade “VI”