-Mamma! Ungen skiner upp som en sol och de bruna ögonen glittrar. Hennes röst är ljus och melodisk och hon sträcker sina armar försiktigt mot mig när jag kommer in genom dörren till “tigerrummet”. I dessa stunder vet jag att det är värt allt. Att av gör vad som helst för mina barns kärlek. Hoppet som tillfälligt bleknat där hemma där de jobbiga tankarna ibland tagit över, kommer tillbaka så fort jag hör hennes röst och ser hennes ansikte skina. Som när man drar bort gardinerna från det mörka sovrummet och på ett ögonblick bländas av det starka solskenet utanför fönstret. Man känner lyckan sprida sig i bröstet och man glömmer de drömmar som varit jobbiga och minns bara dem som varit vackra. All den långa väntan på det där enda samtalet om att en operationen gått bra, all den ilska jag fått bemöta den senaste veckan, alla svåra stunder då jag tvingats berätta för henne om vad läkarna ska göra, alla nätter jag fått spendera hemma i sängen utan min lilla tjej. När hon säger “mamma” och ler fylls jag på med litervis ny energi och jag orkar med ytterligare en dag på sjukhuset. Jag bär henne, lyfter henne rätt i sängen, tröstar när hon är ledsen, lugnar när hon är rädd, medlar när hon är arg. Jag utmanar henne att cykla en liten stund, trots att jag är livrädd för att hon ska få styret i bröstet och att det ska trycka till slangen som går direkt upp till hjärtat. Jag hämtar en annan juice när smaken blivit fel, informerar sköterskorna om hur de på bästa sätt ska bemöta min spruträdda tjej och jag läser för henne i sängen sittandes bredvid trots att ryggen värker av den dåliga ställning jag hamnat i. Ingenting spelar någon roll. Ingenting är för jobbigt. Det sättet hon skiner upp på när hon ser mig, är min medicin för att orka hela vägen fram. Idag sjöng hon en sång när hon satt på cykeln och trampade fram med sina slangar, sina uppsamlingskärl, sitt värkande bröst och sin skavande lunga.
“Mamma, pappa, älskar er. Movitz, Movitz, älskar dej”