Sitter vid köksbordet med benen i kors och  ryggen hårt tryckt mot de smala ribborna i trästolen. Min blick fastnar på allt den riktas mot. Har på något sätt svårt att få den att flytta sig i takt med det jag tänker. Ögonen svider lite, ögonlocken känns tyngre än vanligt. Har blivit många tårar det senaste dygnet. Min andning är tung och oregelbunden. Får ta i från magen för att få ordentligt med syre och på vägen ut blir andetagen hackiga. I bakgrunden hörs Tilde de Paula som pratar om Donald Trumps framgångar i det amerikanska valet, hur Hillery Clinton nu friats från sina anklagandes från FBI och att det bara är några timmar kvar tills vallokalerna öppnas och amerikanarna kan gå och rösta på sin president. Vi delar timmar av väntan och ovisshet med hela det amerikanska folket. De väntar på att få reda på vilken av dessa två enligt mig, olämpliga kandidater ska bedömas som minst olämplig. Vi väntar på ett telefonsamtal om att allt ska ha gått bra och att vi nu får komma och träffa vår lilla tjej igen.
Det var en trött och nervös tjej som hoppade in i bilen klockan 7.00 imorse. Iklädd sin turkosa kattpyamas och med lejonet Leo i hårt kramat famnen, lämnade vi först av storebror på skolan och sedan åkte vi till sjukhuset. Skulle det äntligen bli operation? Hon önskade det. Samtidigt kunde hon uttrycka hur pirrig hon var och att hon egentligen inte ville göra någon operation. De senaste dagarna har hon vid flera tillfällen sagt att hon inte alls blir trött av att springa och att hon nog inte behöver göra “opereringen”. Igår hade vi en oerhört tuff dag på sjukhuset med en tjej som blivit vansinnigt spruträdd efter alla stick och som igår fick gå igenom en mängd riktigt jobbiga känslosvall. Hennes panik och rädsla gjorde henne stel som stål och hennes vener krampade och vägrade ge ifrån sig blod. Detta ledde till att de fick sticka fyra gånger på olika ställen, innan det äntligen kom mörkröd vätska genom plaströren och läkarna fick det som de behövde. Hon är van vid att ha kontroll, vara med och påverka och har väldigt svårt att bli överkörd av beslut som fattas av andra. Hon är med andra ord precis som jag. Men i vissa fall finns det inga valmöjligheter, det går inte att vara med och bestämma. Blodprover måste tas. Punkt. Men det var något av det mest fruktansvärda jag jag gjort när vi tillsammans höll hårt och hon skrek sig hes och vädjade till oss att lyssna på henne. Vid ett tillfälle när vi släppte henne lite, gick hon ner på golvet, stampade, skrek och grät så de stora tårarna lät som regndroppar som smattrar mot taket i ett skyfall. Det hade helt enkelt blivit för mycket för henne med kirurger, sköterskor, arbetsterapeuter, narkosläkare, ultraljud, röntgen, hjärtundersökningar och nu alla dessa misslyckade nålstick. Jag gick ner på knä, höll henne hårt igen, men på ett ömt och kärleksfullt sätt till skillnad mot nyss, och jag kände hur hon slappnade av i mina armar. Mina kinder blev blöta av mina tårar och det kändes för en stund som att tiden stannade. I ögonvrån anade jag hur mannen och narkosläkaren från Lerum tittade på oss i tystnad. Kändes som att de log. Vi bara stod där, kramades och grät. Efter en stund tittade hon på mig lite undrande och frågade varför jag grät. Jag berättade att hennes tårar smittar.
Nu ligger hon där på operationsbordet. Min modiga, modiga tjej. Så stor, så smart, så begåvad. Kanske har hon inte tillräckligt med erfarenhet av livet för att spekulera i alla de risker som en operation skulle kunna innebära. Men ändå tillräckligt med kompetens för att förstå att det här är allvar. När vi satte på nattskjortan efter den tredje duschen i morse undrade hon varför hon skulle ha kläder på sig när hon skulle opereras? Skulle de ändå inte behöva ta av dem när de skulle komma åt hjärtat? Hon förstår precis, så medveten och rationell. Men ändå gör hon det. Hon lägger sig på den rullande sängen, hon håller min hand hårt och hon småpratar med mig i “giraffrummet” om varför girafferna åker luftballong, varför en giraff äter glass och hur de små mössen kan hålla sig kvar på ballongen som bara sitter fast i ett snöre. Trots att hon vet vad som ska hända, är hon tillräckligt modig för att ta andningsmasken, hålla den för munnen och ta några andetag. Jag vaggar henne ömt och med gråten i halsen nynnar jag så tyst det går “i bädden så fiin, som en blomma på en äng, i en gungande säng” Narkosläkaren varnar mig för att inte andas för nära masken och några sekunder senare känns hon flera kilo tyngre. Hennes ögonlock är stängda och hennes mun lätt öppen. Jag hör hur hon andas med djupa andetag. Min vackra prinsessa som gör livet så fantastiskt att leva. Vi lyfter över henne på britsen, lägger Leo bredvid henne och går ut ur rummet för att vänta på telefonsamtalet om att allt gått bra.