Livets titlar

Jag är inte bara en del av barnens liv på mitt jobb utan har även den stora lyckan att vara en viktig del i mina två barns liv här hemma. Under åren som gått har titlarna som beskriver vem jag är, byggts på och förändrats. På jobbet har har det varit det samma. En trogen förskollärare som ofta hamnat i debatt med alla runt omkring som kallat min arbetsplats för dagis eller mig för dagisfröken.  Men privat har det hänt mycket. Först singel sedan sambo, förlovad och gift. Den resan gick ganska så fort och jag kunde vara med och påverka den helt i min egen takt. Sedan gick det lite långsammare. Titeln “ofrivilligt barnlös” fick hänga med ganska många år. Närmare bestämt fem och ett halvt. När jag sedan äntligen fick kalla mig mamma, kunde jag i samma stund addera ännu en vacker titel till mitt privata CV, nämligen adoptivmamma. Allt detta är statusuppdateringar som skapats och utvecklats under olika omständigheter i livet och det är har gjort mig till den jag är idag. Att vara biologisk mamma till sina barn eller att vara adoptivmamma är egentligen inga motsägelsefulla roller men min upplevelse är att man ibland blir sedd som det ena och ibland det andra. Jag tänker dock att ska man få veta vem jag är på riktigt så är det nödvändigt att alla olika titlar läggs samman. Jag är den jag är och besitter den erfarenhet jag gör, bara tack vare att jag bär på alla dessa olika beskrivningar av mig själv. Det senaste halvåret kan jag stoltsera med ännu en personlig titel. Jag är mamma till ett barn med ett medfött hjärtfel.
I våras fick vi veta att vår dotter hade en missbildning på hjärtat som gjorde att hon syresatte sin kropp betydligt sämre än de flesta andra. Hennes lilla hjärta fick jobba mycket hårt och läkarna var tydliga med att förklara att detta var inget tillstånd som skulle hålla i längden. Operationen var inte förhandlingsbar om hon ville passera vuxen ålder utan en infarkt. Under ett halvårs tid har vi förberett oss så gott det går. Rädslan och oron har varit ständigt närvarande då hon har klättrat på en lekplats, sprungit efter en kompis eller hoppat studsmatta lite för länge. Läkarna har inte kunnat förklara varför hon varit så “frisk” som hon har varit, hur hon har orkat så mycket som hon gjort. De flesta barn med hennes hjärtfel (och det opereras bara ca ett barn om året på Drottning Silvias med detta fel) måste ha en operation efter bara några månader annars överlever de inte. Men ingen läkare behöver tala om för oss att vår dotter är fantastisk, unik eller att hon är ett mirakel. Det har vi vetat så länge vi känt henne.
Operationen har blivit uppskjuten vid ett antal tillfällen och det har varit tufft att planera sitt liv, förbereda sig och hålla hoppet uppe under hela hösten. Men för två veckor sedan blev det äntligen dags. Eller äntligen? Det var ju blandade känslor. Man var samtidigt livrädd för allt det skulle innebära. Vi har nu tillsammans tagit oss igenom den långa tunneln av ovisst och läskigt mörker och vi har tagit oss ut på andra sidan. Jag har skrivit ner känslor och tankar för att minnas och för er som är nyfikna på att läsa tänkte jag dela med mig av utdrag ur denna dagbok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s