Duktig tjej!

Som förskollärare reflekterar vi ganska ofta över hur vi idag bekräftar barn. Istället för att säga “vad fint du har ritat” försöker vi visa vårt intresse för barnets teckning genom att till exempel säga: Vad spännande! Kan du inte berätta om vad du har gjort eller hur du har tänkt när du valde den färgen. När vi möter barn på morgonen försöker vi kanske undvika att kommentera vad de har på sig eller hur deras hår ser ut, utan istället bekräfta dem genom att sätta ord på hur roligt det är att just det barnet har kommit till förskolan. Kanske tillhör vi också de förskollärare som i största möjliga mån byter ut ordet “duktig” mot fraser som “vad fantastiskt det måste kännas för dig att kunna läsa själv” eller “har du tänkt på vad glad din kompis blev när du hjälpte honom med att lösa hans problem”. Åtminstone för mig och mina kollegor har detta efter många års reflektioner, blivit ett naturligt sätt att bemöta barn. Vi tänker att vi vill att barnen ska lära sig för sin egen skull och få förståelse för vilken nytta den nya kunskapen kan ha för dem själva. De ska inte lära sig saker för att tillfredsställa en vuxen som sedan ska bedöma huruvida de lyckats eller inte.
När jag skriver dessa rader kommer min sjuåriga son ner för trappan och han undrar vad jag skriver. Jag delar snabbt med mig av mina tankar och försöker att göra det utan värdering för jag är nyfiken på vad han tänker. Han har som vanligt mycket att komma med och det han säger bekräftar min tanke. Han upplever att när någon säger att han är duktig, kan det göra honom ledsen. “Duktig, det är liksom motsatsen till att absolut inte vara bra. Då måste man kämpa jättemycket för att göra så gott man kan. Det känns som att man har fått lyda folk, som att någon har varit domare och bestämt. Duktig känns som att man lyder folk för att få en belöning.” Jag undrar hur han tycker att man ska säga istället. “Man kan säga att det där kanske inte jag hade fixat, det var bra gjort. Bra gjort, betyder att man känner sig glad men man har inte tvingas att göra något. Man kan få höra att det var bra gjort, även om man kanske inte lyckades denna gången.”
Efter två veckor på Drottning Silvias barnsjukhus har jag dock fått göra ytterligare en kullerbytta i allt detta. Varje dag har vi mötts av fantastiska sköterskor som på ett oerhört proffsigt sätt tagit hand om vår dotter och hennes rädslor för undersökningar och stick. De har gjort henne lugn, trygg, glad och hoppfull och de har gjort exakt motsatsen till vad jag beskrivit ovan. De har berömt henne för hennes kläder och för hennes fina flätor. De har sagt att hon ritat fint, att hon är bra på att skriva. Efter varje undersökning som hon klarat av har hon fått höra att hon varit duktig som suttit still, sträckt fram fingret för ett stick eller orkat vänta på sin medicin. Ofta har hon också fått en direkt belöning i form av ett klistermärke, en glittrig penna eller söta kaninöron. Efter två veckor på sjukhuset kan jag inte annat än att hålla med sköterskorna. Hon har varit makalöst duktig som tagit sig igenom detta. Hon är värd alla belöningar man kan få. Självklart måste hon då också få höra detta av dem. Och av mig. 

Så varför är det mer okej att säga att ett barn är duktigt i vissa situationer än i andra?  Hur kan vi arbeta inom så liknande branscher där vi båda har barnets bästa i fokus, men ändå ha så olika strategier och syn på vad som är bra för ett barn? Kanske är det så att vi ibland glömmer bort att barn behöver olika saker i olika situationer. För att lära sig nya saker, stärka sin självkänsla och skaffa sig erfarenheter av livet, behöver vi kanske en större dos av det som vi kallar en lyssnande och medforskande pedagogik. Att barnet blir sett och hört för vad det är och vad det har i åtanke, snarare än för vad det presterar.  Men har man av olika anledningar hamnat på sjukhus, och enda sättet att blir frisk är att samarbeta med läkare och göra det man blir ombedd att göra, då är det kanske inte så farligt att få höra att man är duktig. Den berömmande dialogen skapade en kontakt mellan barnen och sköterskorna på sjukhuset. Jag såg hur barnen sträckte på sig och verkade nöjda med sig själva när de fick höra att de var duktigast av alla och att de borde börja jobba på sjukhus när de blev stora. Jag tänker vidare att barn behöver olika bemötande beroende på hur omständigheterna ser ut och det viktigaste för oss vuxna, oavsett om vi är föräldrar, pedagoger, eller sköterskor är att vi reflekterar i efterhand kring hur vi bemött ett barn och hur vi vill göra det nästa gång. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s