Jag vill också vara med!

Vi har påbörjat det svåra men oerhört viktiga arbetet kring att dela med oss av våra erfarenheter från Tredje rummet. Då vi tänker att det är komplicerat att förmedla upplevelser genom att endast beskriva dem i ord, vill vi istället skapa möjligheter för åhörare att fyllas av känslorna själva. Där människor som är nyfikna kan få lämna sin passiva roll som publik och istället bli aktiva aktörer som är med och känner, tänker och bidrar.
När våra yngsta medborgare besökte Tredje rummet för några veckor sedan påverkade det mig starkt. Det fanns ett sådant fokus i rummet, under så lång tid. Förstummad av deras nyfikenhet och drivkraft, kände jag att jag ville samla allt deras utforskande i en film och skriva några rader om vad jag såg hände i rummet. Denna film visade jag för mina kollegor och plötsligt kändes den helt rätt att starta upp kommande möten med. Möten där människor som inte brukade vara i Tredje rummet skulle träffas och prata om just Tredje rummet. Så med detta innehåll spikat, skrev vi vår inbjudan och skickade ut.

IMG_9159

2020-02-04
Till det första mötet kallades Lerums pedagogistor och pedagogiska samordnare. Mötet var endast en timme långt och fick därför hålla en ganska strikt agenda. Efter att ha sett filmen började vi att prata om vad vi såg. Undersökande, glädje, utforskande och gemenskap. Glada barn som skrattade av förtjusning och barn som bjöd in varandra att delta och att vara med och undersöka.

IMG_9169

Någon berättade att hon såg ett fokus och en koncentration som viss forskning skulle påstå knappt är möjlig hos dessa unga människor. Och en sa att även om det gått inflation i ordet ”förundran”, så var det precis det hon såg. Barn som förundrades och såg ut att bli hänförda. Känslor som fyllde rummet efter att ha sett alla medvetet undersökande barn var hopp, glädje, fascination och så kallade WOW-känslor. Såna som nästan får håret att resa sig på armen och som gör att skön värme sprider sig från tårna och ända ut i fingerspetsarna.
Reflektionen i gruppen fortsatte kring varför vi egentligen gör det här? Varför skapar vi dessa möten för barnen på en plats som kan kännas krånglig att ta sig till? Varför låter vi barnen få stå med en burk och några pärlor och tittar leende på dem när de häller i, gömmer, slår ut med armarna och säger “BORTA”, för att sedan titta ner i burken igen och förtjust ropa “DÄR”.

Kloka kollegor säger att det är för att vi vill skapa utmaningar för barnen som gör att de känner att de KAN. Men också för att materialet hjälper barnen ska ställa sig frågor som de får fundera på, själva och tillsammans med andra.

Materialet blir också något att mötas kring och det skapar gemenskap och olika sätt att lära. Men också lika. Att få härma, imitera och låna lösningar och perspektiv. De säger att detta sätt att mötas på öppnar upp för nya sätt att se på världen. Omsorg och upptäckarglädje flätas ihop med hållbarhet, lärande och människosyn. Som om det vore en helhet, en självklarhet.

IMG_9167

Barnen är viktiga och likvärdiga samhällsmedborgare. Det var vi såklart överens om i rummet. Det svåra blir hur vi hjälps åt att möta barnen därefter och hur vi ger dem de förutsättningar de behöver för att kunna få vara likvärdiga medborgare. Vi behöver också fundera över hur vi ger våra kollegor dessa förutsättningar? Många tankar kretsade kring reflektioner och lärande möten mellan kollegor och avdelningar. Nätverk att mötas i och ämnen att mötas kring. Den stora frågan är och förblir HUR kan vi alla bidra så att det gör skillnad för barnen. För det är därför vi är här.

IMG_9158

Ett annat viktigt fokus på mötet blev att vi alla ingår i en gemensamhet. Vi arbetar tillsammans mot samma mål. Barn, pedagoger, utvecklingsledare,specialpedagoger och rektorer. Alla har vi barnets bästa i fokus. Vi behöver inte göra lika men vi behöver sträva mot likvärdighet och lika förutsättningar. Det föränderliga och återvinningsbara materialet är fantastiskt att starta i.
Pedagogistorna lämnade troligen mötet med fler frågor än vad de hade när de kom. Och kanske var det precis det som var meningen. I en process som denna är inget enkelt. Men varje del i ett förändringsarbete är viktig och betydelsefull. Och varje ny fråga leder säkert till tio nya. Vi startar så. Därefter får vi sortera, strukturera och välja ut. Fram tills dess tänker vi stort, vitt och visionärt.

”Tredje rummet är fantastiskt som det är. Hur kan vi göra ännu mer av det?”

IMG_9171

2020-02-06
Sedan var det rektorernas tur . De fick samma film, samma dagordning och samma frågor som pedagogistorna. Men med den skillnaden att de kunde utgå ifrån redan tänkta och formulerade tankar. OM de ville, vill säga. De kunde ju också tänka helt nytt.
De utvidgade begreppet ”viktiga samhällsmedborgare” och uttryckte sig istället “Barnen är dagens och morgondagens starka, kreativa, självständiga, modiga och fantasifulla medborgare” Det är många förmågor det. Har vi för höga krav på barnen, kan man fråga sig. Absolut inte, tänker jag. Det handlar ju inte om barnen. Det handlar om vilka förutsättningar vi ger barnen att skapa dessa styrkor och kompetenser. Och i rektorernas fall handlar det om vilka förutsättningar och riktningar de vill ge pedagogerna som arbetar med barnen.
Reflektionen mellan rektorerna kom snabbt att betona långsamheten. Vikten av att skapa lugn och harmoni, glädje och lust i samma ögonblick. Ge barnen kontraster till deras kanske många gånger stressade vardag och visa dem att på förskolan har vi tid. Här kan man få undersöka länge och noga och dessutom tillsammans med andra som är här för att de vill. Både barn och pedagoger som är genuint nyfikna på det som sker och som sätter ord på och synliggör både deras intressen och kunskaper.

IMG_9168

Ordet meningsfullhet fick också stort utrymme i diskussionen. Att vi funderar över varför vi gör saker och för vem dessa saker blir meningsfulla. Väggen som rektorerna skapade samtidigt som de reflekterade kring barnens sammanhang, blev vacker och detaljerad. Där hittar man en liten mini-bok där varje litet blad är fyllt av ett budskap. Glädje, Möjligheter, Att få finnas, Att vi ska skapa tillsammans OCH att det ska vara ENKELT. Det är i enkelheten som styrkan och kraften bor. Det är när vi förstår vad vi gör som vi kan göra skillnad tillsammans.
Vi pratade om känslor som smittar och hur barnens känslor i filmen verkade vara samma känslor som vi kände när vi såg dem? Kan det vara så enkelt? Att lika glada, nyfikna, koncentrerade och pirriga kan vi, som får förmånen att arbeta med dessa barn bli, om vi bara är i samma rum när det sker. Det är förstås inte riktigt så lätt. För att detta ska smitta måste vi vara nära och lyssna. Att lyssna på någon eller något är att verkligen försöka förstå. Att anstränga sig med alla sinnen. Och när vi gör det, DÅ kommer vi känna det barnen känner. Kanske… Eller något helt annat.

Väggen som rektorerna dekorerade, fylldes på med mängder av klokheter. Viktiga ord som funnits i huvud och hjärtan länge skulle nu äntligen få en central plats tillsammans med alla de andra.
“Att utforska är att leta efter det som inte syns”
“Det långsamma är det hållbara är det enkla”
“Här vill man vara- liten som stor”
“Vikten av att skapa känslor för att lära”
”Vi behöver påminna oss om alternativen, det inte behöver vara svårare än så här. Ett material, några barn, en pedagog och massor av tid.”

Resultat då? Vi måste väl ändå leta mätbara och framgångsrika resultat? Vad ska vi annars berätta för andra? Bildresultat för resultat

Alla som jobbar med människor på något sätt vet hur svårt detta ord är att använda och hur stumma vi lätt blir när vi ska uttrycka oss. Det går såklart inte att mäta Tredje rummets påverkan? Det är heller inget vi SKA göra. Tack och lov har vi inte en läroplan som kräver mätbara resultat, varken av verksamheten eller barnen.
Men om vi stannar lite i det som rektorer och pedagogistor ändå säger att de SER när de tittar på barnen i filmen…De medborgare som bara levt två år av sitt liv och som under en timmes tid känner, prövar och upplever med alla sina sinnen. Då återkommer vi till vissa saker. Vi kan se att små barn kan hålla fokus LÄNGE om det som de gör är tillräckligt intressant. För vem? Jo för just dem!

IMG_9166

Vi ser också att materialet kan komma med förslag till barnet om vad det kan användas till, exempelvis små pinnar går att stoppa i knappar med hål. Ingen berättar det, men kreativa barn som visas tillit, de listar ut det själva. Sedan imiterar de varandra. Vi ser viljan och behovet av att bjuda in varandra med gester och ibland ord, barnen vill upptäcka tillsammans med andra. Det är då de kan lära sig nya saker. Och barnets drivkraft att lära..den är troligtvis omättlig.

När vi kopplar ihop den forskning vi läser med de erfarenheter som vi ser att barnen gör, så känns allt så oerhört viktigt. Som att vi är skyldiga barnen den här möjligheten.

IMG_9163

Fortsätt på meningen “Tredje rummet är:” Det var kanske vår svåraste utmaning. Vad står det för idag? För oss? För barnen? Vad vill vi att det ska bli? Vi kom egentligen bara fram till att det Tredje rummet står för en mängd olika saker. Det blir olika utifrån vem man frågar. Och var hen befinner sig i sin process och sina tankar just då. Tredje rummet är en kraft, ett förhållningssätt och en kyrka mitt i byn. Ett sätt att tänka, ett sätt att vara och något som vi skapar tillsammans mellan människor.
Denna mångfald i beskrivningen handlar inte om att man inte förstått på rätt sätt utan om att det finns många olika sätt att se på det tredje rummet, och allt är rätt! Allt som man tänker är det man ska tänka utifrån det man fått till sig. Vad det tredje rummet KAN BLI kommer vi fortsätta att tänka kring. Och så småningom också göra. Om vi prövar något vi tänker kan bidra till inflytande, kreativitet och hållbarhet, då vet vi att vi är rätt ute. Inte bara när det gäller Tredje rummet utan även hand i hand med kommunens eget miljömål för att nå ”Sveriges ledande miljökommun” 2025.

Tre barn ligger på rygg med hjässorna mt varandra. De ligger i en hög med gula höstlöv
En av rektorerna uttryckte efter att hon sett filmen, att hon ville också vara med! Hon ville inte bara sitta och titta på utan hon blev sugen på att verkligen vara med och delta. Det kan bli som en målsättning att ha med sig framåt. Att vi vill skapa ett oemotståndligt utforskande tillsammans med barnen där den som går förbi, stor eller liten, pedagog eller rektor, ska känna “Jag vill också vara med!”
Sedan möts vi igen och klottrar ner våra tankar på en ny vägg. Fyller på i varandras mellanrum. Tredje rummet är nämligen också föränderlighet. Ingen början, inget slut…bara en ljuvlig kraft som drivs av tänkande och kreativa människor som alla vill göra sitt yttersta för att skapa de bästa förutsättningarna för barnen i Lerum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s