Det var en tidig morgon. När jag kom dit var Linda redan i full färd med att sätta upp ny dokumentation kring det arbete som pågår.  Som vanligt startade vi med att gå runt och tända små lampor och förbereda rummet för vad som skulle komma. På Tredje rummet handlar det inte om att städa utan mer iordningställa i varje vrå. Iscensätta de olika miljöerna inför vad som ska komma. Även om vi aldrig vet säkert vad det kommer att bli. Ofta är det kreationer kvar som är sparade från barngrupper som varit där innan, eller från en workshop med pedagoger. Det kan vara finjusteringar som skiljer från att det ser stökigt och ovårdat ut, till att det istället känns ordnat och inspirerande. Som något man vill bli en del av. Rummet ser aldrig likadant ut som dagen innan. Både dokumentation och material är i ett tillstånd av förändring.  Den här onsdagsmorgonen var allt lite extra tilltalande och fokuset låg på tyger och på välkomnande. 

-Vad många dom är! Flickan som precis kommit in genom dörren tillsammans med sina sju kompisar i gula reflexvästar tittade storögt på kvinnorna som nyfiket rörde sig runt i rummet. Flickan var van vid att komma hit. Hennes avdelning hade varit på Tredje rummet många gånger och fördjupat sig i utforskandet av tyger. Det var dessa barn som gjort upptäckten att vissa tyger kan låta medans andra nästan är tysta. Så de skapade en särskild station för det. Det var också genom sitt prövande, de kom fram till att tyger går att ha som kläder och hjälp i leken. Man kan knyta, fläta, snurra och göra staket. Den stora tygmiljön på Tredje rummet är sorterad av barnen, ibland efter färg och mönster, andra gånger utifrån känsel och kvalitet. Så flickan var en van besökare. Men den här gången var det annorlunda. 

Cirka en halvtimme innan barnen kom så fick Tredje besök av vuxna forskare från Japan. I sina studier ville de ta reda på mer om nätverk och hur förskolorna i Sverige arbetade med detta. Så tidigare i veckan välkomnades de av Gunilla Dahlberg som hade förberett olika sammanhang för de japanska kvinnorna där de kunde få information om eller till och med delta i svenska förskolenätverk. Dagen hade kommit då de skulle få vara med i barnens nätverk på Tredje rummet. Linda gav dem en fin presentation om våra tankar kring Lerum, hållbarhet och hur barnen var den drivande kraften. Dom hade med sig en present. Men Linda bad dem istället att ge den till barnen.

Mötet mellan de nyfikna, fem år gamla forskarna från Sverige och de intresserade och sympatiska forskarna från Japan blev precis så magiskt som vi alla hade hoppats på. Eller kanske ännu bättre. Barnen tog emot presenten som visade sig vara… ja tro det eller, tyg! Precis det som workshopen skulle handla om. Jag studerade ett barn som tog emot sin present. Försiktigt tog han bort plasten runt det färgstarka innehållet. Sedan tog han upp det, luktade på det och studerade det tyst. Varsamt slätade han ut tyget med sina händer och la det på golvet tillsammans med de andra tygerna. Barnen hade också en present med sig till sina gäster. En sång de övat in på japanska. Som mirakulöst nog kvinnorna kände till och sjöng med i. Det blev en stund fylld av skratt, generositet och stolthet. Sittandes på golvet i en stor ring, vuxna och barn från två olika delar av världen, förenades vi kring tyger och ett genuint intresse för varandra. 

Morgonen hade dock bara börjat. Linda berättade för gästerna att nu är det dags för våra tygexperter att sätta igång att visa för våra forskare från Japan hur man jobbar med tyg. Sättet hon sa det på visade på en vördnadsfull respekt inför barnen och jag tror de allihop kände förtroendet och tilliten i den introduktionen. Det var dom som var experterna. Vi andra var nyfikna gäster som de skulle bjuda in till något som de kände sig trygga med. 

Så sagt och gjort! Barnen började nysta upp rullar med tygremsor, knyta mellan stolar och runt sina egna midjor. I början var japanskorna lite i bakgrunden och tittade och log mot barnen. En kvinna prövade ett stort tyg och svepte det som en kimono runt sin kropp.

Utan att kunna ett gemensamt ord lyckades barnen bjuda in till samspel och delaktighet. En pojke använde en mikroskåpkamera för att undersöka tyget lite närmare. Han upptäckte att en tjej studerade honom och han sträckte kameran mot henne och frågade – Vill du pröva? Såklart hon ville det. Hon verkade dessutom oerhört förundrad över vad som projicerades på väggen framför dem. 

Jag stod stilla och tittade mig omkring. Lyssnade. Så många samtal som pågick, så många processer, så mycket människor. Ändå var ljudnivån lägre än någonsin. Det var som ett viskande sorl i rummet där dialog skedde både med och utan ord. Kroppsspråk, gester, blickar och leenden stod för den största delen av kommunikationen. Kulturer gick in och ut i varandra precis som grundtanken med Tredje rummet som plats och filosofi. The third space.. Vad är det som sker däremellan?  

Ett barn ville vira in sig själv i en blå tygremsa. Jag höll i nystanet och bad honom snurra. Det blev ett sådant där ögonblick där vi två nästan hamnade i symbios med varandra och vi såg inte vad som pågick utanför bubblan. Han snurrade och skrattade och jag fick en förnimmelse av hur det måste kännas inne hans huvud. Yr, lycklig och i centrum. Rummet stannade upp och log. Pojken strålade och staplade. Tappade balansen men fick hjälp av en kompis. Han ville fortsätta snurra. Tillslut var hela överkroppen inlindad i tygremsor och vi började ge oss på att även snurra in benen. Som en mumie tog han sig runt i rummet och mötte de stora leende munnarna från vuxna och barn. Det hårt snurrade tyget gjorde honom varm och tillsammans hjälptes vi åt att snurra upp honom igen. 

Förmiddagen avslutades med reflektioner. Först tillsammans med barnen, sittandes där vi började dagen. Barnen ställde frågor som översattes av japanskornas tolk. Vi fick reda på att barnen börjar förskolan när de är 3 månader gamla. Vid tre års ålder byter de till en annan verksamhet som är mer lik skolan. När de är 6 år börjar de i skolan. 

När barnen ätit sin frukt och lämnat byggnaden så tog vi fram bord och stolar och satte oss runt dem. Det var inte helt enkelt att flytta på de ihopknutna stolarna som nu var mer som en soffa. Professor Gunilla Dahlberg, utvecklingsledare Camilla Lanhage, sju kvinnliga forskare från Japan, en tolk, en atelierista och en pedagogista. Det var då vi önskade att vi hade all tid i världen till våra reflektioner. Men det hade vi inte. Tiden räcker ju väldigt sällan till. Men det som blev sagt under denna halvtimme räckte för att fylla oss alla med tro och respekt inför det viktiga arbete som görs på denna kreativa plats. Japanskorna berättade om sina moments med barnen på förmiddagen och de var alla tagna av stunden. Reflektionens rubrik blev kort och gott demokrati. En kvinna sa att hon såg ett osynligt flöde av gemensamma teman i rummet. Något som hon inte sett någon annanstans. Att barnen blev sammanflätade med miljön, vilket blev väldigt symboliskt när man såg hur barnen band fast sig själva i tygremsor och fäste i stolar och bord. Vi kom in på hur tredje rummet skapade förutsättningar för demokrati och nätverk. Och hur vi under denna morgon sett äkta demokratiska ögonblick. Stolta barn som äger sin miljö och bjuder in utan att kunna växla ett ord med sina gäster. Vuxna som lyssnar, respekterar och vill lära sig mer. En av kvinnorna uttryckte att i Japan arbetar de såklart också med att lyssna på barnen. Men de tänker inte alltid på att det är grunden till demokrati. 

Kvinnan med det stora leendet och som gång på gång mötte barnen med en varm och hjärtlig blick, uttryckte sig så här:

-Hit kommer det barn som tycker om att tänka…

Kan det vara så att det är själva grunden i demokratin. Hur blir ett barn som tycker om att tänka? Hur blir pedagogen vid barnets sida? Om vi kan skapa sammanhang där det blir roligt och meningsfullt att tänka, tycka och lära så kan vi tillsammans med dessa barn skapa en utmärkt demokratisk grund att stå på.