Flummigt är det vi ännu inte skapat en relation till

Jag lutar mig tungt tillbaka och känner hur trädet omsluter mig. Den varma mossan på trädets bark tar emot mig och det är precis som att min kropp är skapt för att passa in i stammens hålighet. Jag blundar lätt och världen runtomkring stängs ute samtidigt som jag känner mig mer närvarande än någonsin. Hör vindens prassel i de torra löven och tänker att här sitter jag och umgås med ett träd.

Linda Linder har bett oss att ta sällskap med varsitt träd. I tjugo minuter ska vi uppleva trädet och dess omgivning, känna dofter och skapa sinnesintryck. Se nytt och gammalt. Kanske bli påmind om något från förr eller skapa nya minnen tillsammans med trädet. Vi är en brokig skara som mötts i Naturreservatet bakom Garveriet. Människor som vill vara med, ingå i en gemenskap och som tillsammans vill skapa förståelse för vad Tredje rummet, samverkan och nätverk är och vad det kan bli för oss i Lerums kommun. Vi är människor som just nu stannar upp och lyfter blicken. Försöker vara i stunden och för ett ögonblick glömma allt det där som ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Svåra beslut som måste tas i tider som dessa. Oro som skapar ny oro och en ovisshet som vi delar tillsammans med resten av världen. Men just nu är det bara vi och träden. Kanske vill de säga oss något.

Mina händer vilar mjukt i mossan. Den känns som pälsen på en lurvig hund. Fingrarna gräver sig in bland de täta, barrliknande bladen och där under känns det torrare och hårdare. Fingerspetsarna möter jord och fukt. Det blir kallare. Jag öppnar ögonen och ser på mitt mäktiga träd. Dess kraftiga stam och rynkiga bark. Jag ser den lilla vitsippan som trevande pressar sig upp ur mossan. Dess rötter är väl förankrade i mellanrummet av mylla och bark.

Med en oförklarlig kraft och hopp om liv, tränger den sig fram och upp ur den gröna filten som omfamnar trädet. Den bugar sig hänsynsfullt och varsamt. Som om huvudet vore för tungt för den ännu klena kroppen och som om den inte riktigt orkade sträcka på sig. Men vi som upplevt våren förut vet att det finns mycket kraft kvar att ge.

Vi vet att den lilla sippan kommer att hänföra oss alla om några veckor. Med ljuset som bränsle kommer den att räta på ryggen och visa upp sig i all sin prakt. Dess vita kronblad kommer att öppna sig mot solen och de lite kantiga bladen på stjälken kommer att breda ut sig mot himmelen likt utsträckta armar. Tillsammans kommer tusentals blommor bilda ett vitt hav som får oss alla att stanna upp och känna hur håren på armarna reser sig.

Jag märker hur jag fastnar i vitsippans lockelse och riktar istället min uppmärksamhet mot trädet igen. Jag lägger mig ner under trädet och blickar upp mot dess krona. För att inte hamna i ett formulerande av ord tar jag fram en krita och bestämmer för att istället rita av det jag ser. Jag stirrar upp i himlen. Fixerar blicken på det jag vill illustrera. Men hur i hela världen ritar man av ett träd underifrån? Det var ju verkligen hur svårt som helst.

De robusta grenarna högst upp i toppen går lätt. Lite som svarta tjocka streck där man helt enkelt kan måla hårt med pennan. Även de tunnare grenarna går bra. De ser ut lite som ett spindelnät av kvistar som man kan skissa svagt. Några små bruna löv ser jag också som mot alla odds verkar ha överlevt både stormar och regnoväder. Dom ritar jag som små ovala prickar mellan grenarna. Men stammen. Den tjocka, grova bruna kroppen som jag så tryggt lutar mig mot, vars rötter finns utspridda under marken jag ligger på. Den är smalare ju högre upp man tittar. Men hur ritar man något som man ser underifrån på ett tvådimensionellt papper? Perspektiven förvirrar och kastar om det jag ser, ja faktiskt hela min verklighet. Var på pappret ska jag börja rita stammen? Nerifrån, som jag upplever det? Eller uppifrån, som det ser ut? Jag skissar med pennan och prövar mig fram. Jag ritar ändå, fastän att jag inte kan. Jag inser att jag måste våga. Måste försöka. Det får helt enkelt bli som det blir.

Vi samlas alla på den plats vi började och Linda undrar hur över tre saker. Hur kändes det? Vad såg vi? och varför gör vi det här?

Känslor som kom fram var bland annat lugn och harmoni. Förvåning över de träd vi hittat, samhörighet med naturen och ödmjukhet inför den värld vi lever i. Vi hade sett små detaljer på träden som fascinerat oss. Upptäckt att träden har två sidor, den soliga och den skuggiga. Det var upp till oss att välja. Vi såg också olika perspektiv ju mer vi tittade. Förundrades över trädens mäktiga stammar och grenverk och blev plötsligt medvetna om att de funnits där i flera hundra år. Vuxit, tappat grenar och fått nya. Livet rullar på. Vi fick höra att en ek föds i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år. Dessa träd har varit med om så mycket. Sett mer än vad vi kan föreställa oss. Föremål som flutit fram i Säveån, människor som kommit och gått, tider som varit tuffa och svåra, men som återhämtat sig och blivit bra igen. Att tänka på träden som en större del av vår helhet, gav oss nya infallsvinklar och framtidsvyer. Ibland kan det handla om att bara stå kvar, stadigt. Att hålla i och hålla ut, stanna upp och luta sig lite mot en vän. Även om vi just nu gör bättre i att luta oss mot ett träd än att fysiskt vila mot en främlings axel. Forskning har den senaste tiden berättat för oss att naturen gör oss gott. Det är trendigt med så kallade skogsbad som ska öka välbefinnandet. Professorer berättar för oss att förundran hjälper våra stressade hjärnor att läka och vår sinnesnärvaro i skogen kan bidra till både ökat lärande och bättre återhämtning.

Men behöver vi egentligen forskning och trender för att få detta bekräftat. Vi kan ju börja med att gå ut i naturen, andas, blunda och lita på våra egna sinnen och känslor. Se vart det för oss?

Många runtomkring oss går just nu igenom stora förändringar. Arbeten sägs upp, rutiner bryts ner och görs om, man tvingas avstå från att träffa dem som står en nära. Vi som arbetar med barn, och fortfarande enligt staten bör göra detta då vi faktiskt bär upp hela samhället, har det stora privilegiet att vi kan arbeta ute. Inte nog med det vi BÖR vara ute. Och gärna sprida ut oss även utanför gårdarna. Tänk att vi på arbetstid kan lägga oss under ett träd och tillsammans med barnen fascineras av trädets kraft och magi. Eller ta med oss staffli och vattenfärger till gläntan där vi med penselns hjälp studerar en skalbagge eller en sten som är annorlunda. Vi kan välja att spendera tid tillsammans med både barnen OCH naturen.

Kanske tycker du som läser att allt det här med att umgås med ett träd låter flummigt? Jag kan till viss del hålla med. Har själv fått kämpa för att få ut något av meditation och djupandning. Men med lite träning så har det fått mig att uppskatta nya saker. Linda hjälpte mig med en ny syn på det hela när hon sa

”Flummigt är det det som vi inte ännu hittat en relation till, och om vi inte utmanar oss i det så kommer vi heller inte att få någon relation till det. ” Tänker vi så kan det kanske hjälpa oss att inte värdera oss själva för att vi inte förstår. Att vi helt enkelt inte prövat tillräckligt många gånger.

För mig blev det flummigt att försöka måla trädet underifrån. Men om jag jobbar på relationen mellan mig, pennan, perspektiven och naturen så kan det kanske bli annorlunda.

När vi kom till platsen vi startade på hittade vi inte en enda vitsippa. Men det var som att ju längre vi satt där, desto fler små krulliga själkar verkade dyka upp under löven. När jag reste mig märkte jag att suttit på en liten knopp som gått av. Jag tog med mig den hem och satte den i ett litet snapsglas och fyllde på med vatten. Nu står den i mitt fönster för att påminna mig om att våren är här. För mig är den lilla späda vitsippan också ett bevis på att kraften kommer från ljuset och naturen. Den inspirerar till att tänka att vi kan alla ta oss upp, räta på våra ryggar, sträcka ut våra armar mot solen och hålla huvudet stolt och högt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s