”Om vi var så lika varandra så vi visste vad den andre skulle svara, då skulle kommunikationen bli meningslös”

Vad kännetecknar egentligen ett riktigt spännande arbete? Är det karriärmöjligheter? En ständigt stigande lön? Goa arbetskompisar? Den sista tiden har mitt arbete känts mer spännande än nånsin (och då har jag ändå ett väldigt spännande arbete 😉 och jag tror att jag börjar ana vad det beror på. Jag har skrivit om det förr. Så med risk för att bli tjatig så kommer jag in på det igen. Möten med olika människor.

Då tänker jag i sista hand på de möten som man kallas till där olika personer är inbjudna för att diskutera en stel och redan i förväg skriven agenda. Jag syftar på de möten som sker i de berömda mellanrummen. Ett uttryck som smakar så bra i munnen och som symboliserar så mycket av det vi just nu försöker sätta ord på. Nätverk, Tredje rummet som filosofi, lyssnande och såklart demokrati. Ett möte i mellanrummet kan vara ord som växlas i hallen med ett barn där man får en ögonblicksbild av vad barnet precis upptäckt. Det kan vara en lunch där man av en slump träffar gamla och nya kollegor på fiket och hamnar i samtal om syn på människan, pedagogik och värdegrund. Det kan också vara möten med människor som man träffar i helt andra syften. Utanför jobbet. Men som ändå bidrar med perspektiv som man ksn ta med sig in på nästa arbetsdag. Ett besök hos kiropraktorn för att rätta till en smärtande rygg, som också mynnar ut i ett delande av erfarenheter kring de möten man gör i jobbet. Vilka som genererar positiva och negativa energier? Hur vi i våra yrken träffar människor dagligen och hur mycket bättre dessa möten blir när vi lyssnar genuint och tänker bort alla fördomar och förgivettaganden, När vi får vara i ”transkulturella möten”. Intresserar oss för varandra och tänker att den vi möter har något att säga som vi kan lära oss av. Även om våra yrken och professionella styrkor ser helt olika ut så kan vi ändå dela en passion för våra arbeten. En nyfikenhet för de människor vi möter.

flodhästar

Hur arbetar vi då på förskolorna för att barn ska få uppleva transkulturella möten och möten i mellanrummen? Hur skapar vi dessa tillsammans med kollegor, föräldrar och andra vi träffar på jobbet? Vi vill ju bidra till att de känner nyfikenhet istället för rädsla inför det som är nytt och annorlunda? Jag kom och tänka på att jag skrivit om detta i min uppsats i Pedagogistautbildningen 2017 och blev sugen på att dela några rader ur den. Så för den teoritörstige, här kommer bland annat Levinas, Biestas, Dahlbecks, Baumans, Säfström (och mina egna 😉 ) teorier om transkulturella möten :

””Utmaningen i detta kan vara att möta sin kollega och vara genuint nyfiken på vad hen verkligen tänker. Att våga gå in i ett möte och vara beredd på att något nytt kan skapas under samtalet och att det kan sluta med att jag går därifrån med en förflyttad tanke. Dahlbeck och Westerlund som skriver ett kapitel i Om världen och omvärlden (2013) talar om det ”transkulturella mötet”. Där spelar det inte någon roll vem vi möter eller vad vi vet om denne. Vi utbyter erfarenheter utan att på förhand placera in varandra i olika kategorier och det går ut på att kunna ta den andres perspektiv och att se saker ur fler synvinklar än sin egen. Författarna i Från kvalitet till meningsskapande (1999) skriver om Baumans tankar kring vårt möte och vårt ansvar för den Andre. Bauman, som inspirerats av Levinas tankar, betonar vikten av att våga förändras i sitt möte med ”den andre”. Att inte enbart gå in i ett möte med intuitionen att förvandla den Andre till en likadan som vi. Detta betyder också att vi inte nödvändigtvis ska behandla den andre så som vi själva vill bli behandlade, utan att vi snarare måste tänka att den andre är unik och inte går att byta ut. Då blir dialogen nödvändig, precis som konsten att lyssna utifrån dennes position och erfarenhet och inte tvinga på vår egen förståelse på någon annan.

zebror

Frågan är ju då om det ut så här hos oss på förskolorna? Vad har vi för forum där vi kan tillåta oss (och dra nytta av) att vara olika, lyssna in våra kollegor och är vi verkligen beredda på att deras åsikter kan ändra vårt sätt att tänka? Eller vill vi bara få dem att tycka som oss?

På samma sätt som vi möter våra kollegor och lyssnar till deras tankar och åsikter, kan vi också möta barnen. I ett transkulturellt möte vinner båda parter lika mycket på att möta varandra. Jag tänker att barn har lättare att vara fördomsfria och öppna i sina dialoger, då de inte har lika tunga ryggsäckar av erfarenheter och fördomar som de bär runt på. Där har vi som vuxna och som pedagoger en viktig uppgift att inte lägga över vår packning i deras ryggsäckar.

Jag minns ett möte på en skola i Kenya där jag arbetade tillfälligt under några månader år 2010. En ljus, svenskfödd flicka satt och diskuterade tillsammans med en brun, kenyanskfödd pojke som var adopterad till en svensk familj. De reflekterade över att de båda var svenska men såg olika ut. Pojken menade att att han var lika svensk, fast än att var född i Kenya och var brun. Jag lyssnade på avstånd och deras dialog kändes nyfiken och fördomsfri, de bara funderade kring sin identitet och hur olika de såg ut. En pedagog hörde delar av dialogen och valde att gå in med förmaningar. Hen var upprörd och hade ett kroppsspråk som skvallrade om att dialogen inte var okej. Pedagogen berättade för barnen att alla människor är lika värda! Det som hände, enligt mig, var att pedagogen överförde sina fördomar och djupt rotade värderingar på barnen. Kanske hade hen själv blivit kränkt eller särbehandlad och var rädd att pojken skulle få uppleva samma sak. Intentionen var god, men blev ganska fel. För det pedagogen gjorde var att sätta ihop ord som ljus och mörk i samma sammanhang som lika och olika människovärde. Vilket barnens diskussion inte alls handlat om från början. Och så lätt det är att vi gör så här när vi är tillsammans med barnen. Våra erfarenhet, vår hemkultur, våra föräldrars sätt att uppfostra oss och våra vänners sätt att vara och uttrycka sig, allt har det gjort oss till den vi är. Kan vi verkligen begära att vi helt ska bortse från detta?

cookie emma, viola

I ett transkulturellt perspektiv på lärande, bör vi göra allt vi kan för att inte föra över dessa färdiga världsbilder på barnen. Vi bör också vara medvetna om att våra värderingar är föränderliga och att nya sanningar kan uppstå tillsammans med barnen. Kan vi också möta varje barn för vad de är och inte för vad de har för bakgrund, har vi tagit ett stort kliv mot en transkulturell pedagogik.

Tänk om gemenskap handlar om ett inträde till kommunikation? Och att kommunikationen i sin tur går ut på att vi utforskar varandras olikheter och ”blir till” i en dialog med andra. Säfström beskriver kommunikationen som ett aktivt skapande av en gemensam värld. Enligt honom skulle kommunikationen vara meningslös om vi var så lika varandra att vi visste vad denne skulle svara.

Referenser:

Gunilla Dahlberg, Peter Moss, Alan Pence (1999) Från kvalitet till meninsskapande
Marie-Anne Colliander, Lena Stråhle, Christina Wehner-Godée (2013) Om världen och omvärlden
Ann Åberg, Hillevi Lenz Taguchi (2005) Lyssnandets pedagogik

bufflar

Så passa på att mötas i mellanrummen. Växla några ord med kollegan i hallen, tanten på bussen, killen på Ica, din tandläkare eller varför inte din kiropraktor. Lyssna till vad de har att säga och fundera sedan över om det hänt något i dig? Har det kommit några nya tankar? Har något lagts till. Kan du göra nya kopplingar nu som du inte kunde förut? Kanske förstår du något på ett annat sätt. Om inte, så kanske du i alla fall fick en trevlig pratstund 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s