Vi har väntat, vi har längtat. Vi har funderat hit och dit och hur vi skulle göra. Skulle jag åka själv, åka med ett av barnen eller borde vi åka hela familjen. Ett av barnen, vem då? Får bli den äldste då de andra barnen som ska med är i hans ålder och äldre. Den lilla är fantastisk. Hon förstår, åtminstone säger hon det. Hon säger att hon kommer sakna oss men att det är helt okej att vi åker. Hon ska ju med pappa till Skövde och bo på hotell, sedan till kusinen i Karlstad. Hon verkar på riktigt unna oss den här resan. Även om hon frågar ibland om varför. Tänk att mina barn berikats med den finaste egenskapen av alla. Att kunna vara glad för någon annans skull. Att se på rättvisa som något som existerar och viktigt, trots att det inte betyder att alla alltid får samma sak. Funderar på hur jag själv skulle känt om mannen och dottern åkt. Huh! Stolt och glad över min dotters storsinthet, (samtidigt som jag brottas med dåligt samvete) ser jag fram emot min och sonens resa med en enorm förväntan. Han och jag. I Kenya, vårt andra hemland. Vi kommer att besöka barn som lever under förhållanden som vi i Sverige inte kan föreställa oss. Trots att jag besökt dessa barn så många gånger så slås jag varje gång av samma känsla. HUR kan de verka så lyckliga när livet runt omkring dem kan uppfattas som misär? Vet som tur är att jag kommer kunna beskriva det här utförligare efter att ha andats den kenyanska (och dessvärre vidrigt förorenade) luften.

Något annat som gör mig glad och tacksam är det engagemang som Movitz skola visat inför vår resa. Barnen i klassen har alla skrivit brev till barnen på Oloo school och de allra flesta har skrivit stora delar av breven på engelska. De går i trean. TREAN! Jag kunde inte ens säga vad jag hette på engelska när jag gick i trean. Hörde på radion häromdagen att det är till stor del tv-spelens förtjänst att barnen kan så bra engelska. Mer tv-spel helt enkelt?! När jag läser de fina breven som barnen lagt så mycket jobb på, slås jag av hur lika vi alla är ändå. Movitz klasskompisar drömmer om att bli en veterinär eller ett fotbollsproffs. De skriver att de gillar sin skola och för vissa är det matematik och slöjd som är favoritämnena. De nämner favoritmat och sporter som de är intresserade av. Men jag blir också berörd av de stora skillnader som finns. Klasskompisarnas brev handlar mycket om dataspel, fortnite, pokémon, minecraft osv. Ett av barnen skriver att hon har tik tok på sin telefon och frågar mottagaren av brevet om hen också har tik tok och vad hen i så fall har för användarnamn. Min erfarenhet av barnen som bor i plåskjulen tillsammans med mina fördomar för hur deras uppväxtvillkor ser ut, tänker att sannolikheten är liten. Men jag har blivit förvånad och överraskad över tekniken i detta land förut. (Exempelvis fanns det vad jag förstår en föregångare till swish i Kenya när vi bodde där 2010) Det finns också mycket som handlar om klasskompisarnas husdjur som hundar, hästar och marsvin. Det finns berättelser om självgående dammsugare som blivit döpta, hur barnen har tv och dator på sina rum, om resor som de gjort tillsammans med sin familj. Det som de svenska barnen beskriver som husdjur, hamstrar och marsvin, är med största sannolikhet endast förknippat med råttor för barn uppväxta i slummen, och råttor betyder smuts och sjukdomar. Och när det gäller resor så har de flesta barnen inte varit utanför Kibera. Familjen är också något som skiljer barnen åt. ALLA barn som går på Oloo school saknar föräldrar. De bor med vänner eller släktingar och deras ända trygghet är skolan. Efter att ha besökt skolan ett flertal gånger vet jag också att ytterligare en skillnad är motivationen. Barnen jag mött sliter hårt i skolan. Många har tio timmar lång skoldag och man vet att klarar man inte skolan, blir man inte godkänd, så kan allt plötsligt vara över.

Sonen frågade härom dagen varför så många av de mest framgångsrika fotbollsspelarna har haft så tuffa uppväxter? Om det är en slump? Neymar, Messi, Soares delar alla en bakgrund av gatuliv, fattigdom och hårda villkor. Även Zlatan beskriver i sin bok om det utmanande liv han levde som ung. De var tvungna att slita hårt för att försörja sin familj, tänker sonen och fotboll var kanske det enda de var riktigt bra på? Jag tänker också att de fått lära sig livet den hårda vägen. Ska man komma någonstans här i världen måste man kämpa. Allt kommer inte serverat. Tar man inte chansen så går den till någon annan. Om man inte tränar och ligger i så kommer man ingenstans. Jag har hört många svenska killar och tjejer som vill bli proffs på tex fotboll och som tänker att de knappt behöver plugga för att de ska ju ändå bara spela fotboll. Allt löser sig ändå. Och för många är det ju så. En möjlighet försvinner och ersätts med en ny. Man tröttnar på en sport och prövar en annan. Föräldrar, släkt, vänner och socialt nätverk skyddar barnen som en vägg dit inte de tuffaste utmaningarna kan nå, eller som en hängmatta som barnen gång på gång kan falla tillbaka i. Jag påstår inte att det är fel. Men jag menar bara att vi ska vara medvetna om att det är så för många. Så är det däremot inte för barnen på Oloo. Trots fantastiska bidrag av både pengar och faciliteter, kommer de behöva kämpa för varenda möjlighet till framgång i sina liv. Många kommer säkert också att nå den. Och de som kommer ända fram, tror jag att våra svenska ungdomar kommer att ha svårt att ”mäta” sig med.

Började detta inlägg hemma i soffan när det var två dagar kvar tills resan. Då var väskorna packade och vi längtade så vi knappt stod ut. Dagen efter fick jag mail från Movitz lärare. Mer påsar. Fler gåvor. Våra väskor var fulla. Tack och lov hade en vän till mig två väskor tillgodo på sin incheckning till Kenya så vi lyckades faktiskt få med oss allt. Tre och en halv fulla väskor med luvtröjor, fotbollstrumpor, skor och sportkläder till killarna på Raha kids. Dessutom tallrikar, muggar, bestick och annat till eleverna på Oloo. Cirka 70 kilo bidrag från ER i tredje klass på Movitz skola. Ni har skickat med oss 70 kilo av er kärlek. Blir alldeles varm i hjärtat. TACK!

Vi är inte i soffan i längre. Vi sitter på planet, dricker juice och proppar i oss godis från karamellkungen. Har sett på Transylvanien och spelat ”sktigubbe” och nu börjar vi känna att det räcker. NU vill vi vara framme. När ni läser detta så är vi dock framme. För det går inte att publicera inlägg här ovan molnen. (Såg faktiskt ATT det gick men det kostar pengar). Vi är redo för Kenya och alla barn vi ska möta. Hoppas ni är många som vill följa vår resa.