Vi åker såklart matatu till Kibera. När vi bodde i Kenya så var vi ofta lite lata och osäkra och valde därmed taxi när vi skulle någonstans men med Jessica Camsel åker man buss. Eller matatubuss. (Minibuss) Tillsammans med skrattande kenyaner trängs vi i den lilla bussen och skumpar fram på de dammiga gatorna. Musiken skrålar i de sprängda högtalarna och man får skrika för att göra sig hörd. Stämningen är på topp och vi kan inte låta bli att gunga med lite grann till de afrikanska tonerna.

Marknadsstånden längs gatorna får lägre och lägre priser och husen bytsut från betongväggar till trästonmar med plåttak. När vi kommer fram till järnvägen stannar matatubussen och vi hoppar ur. Jessica har berättat att just här bör vi inte ta fram stora kameror och fotografera. Egentligen inte för att det är farligt utan mer för att många västlänningar gjort nyhetsreportage här precis och Kiberaborna är lite trötta på det. Vi bör heller inte fota poliserna. Vi börjar promenera i den röda sanden. Överrallt ligger nertrampade sopor och man får hoppa ibland för att inte trampa i de små pölar av gyttja som finns på marken. Jag väljer att inte fundera så mycket på vad de små pölarna består av. Det ligger en lite söt doft över Kiberas gator. Svårdefinierad. Det eldas, det grillas och moppar kör fram över de gropiga gatorna helt utan tanke på att ett barn plötsligt kan ramla ut vägen. Tillsammans utgör dessa gaser och rök en karaktäristisk lukt för kibera. Vi blir omkörda av en moppe som har en stor låda där bak och i högtalaren skrålar ”Dancing in the dark” Jag säger till Movitz att vi för alltid kommer att tänka på denna promenad när vi hör den låten.

En kvinna i kortklippt hår och svart t-shirt passerar. Hon bär två stora tvättbaljor på huvudet, en rosa och en blå. Hon tappar balansen för en sekund och är tvungen att hjälpa till med händerna för att finna den igen. Hon skrattar till. Alla skrattar i Kibera. Ibland åt oss, som kommer där i våra flätor och med hårda grepp om våra handväskor. Ibland åt varandra och åt det som händer runt omkring. Andra verkar helt enkelt vilja välkomna oss med ett leende.

V

Vi lämnar det område som Jessica förklarat som ”medelklass” och går in genom nästa gränd. Här är inte bara sopor i dikena utan stigarna mellan skjulen är bokstavligen uppbyggda av skräp. En herrelös hund kommer fram och sniffar på ett tom brödpåse med förhoppning om att det skulle vara några smulor kvar. Dofterna förändras hela tiden. Från att lukta som ett instängt utedass som inte är tömt på två veckor, förvandlas lukten plötsligt till en ljuvlig doft. Det är som att stiga in i ett bageri en tidig morgon där muffins och vetebröd precis plockats ut ur ugnen. Vid diket står en man i en smutsig beige skjorta och friterar mandasi i en stekhet panna. Han har små degklumpar som han plattar ut, viker och plattar ut igen. Dessa ska bli chapati, brödet som kan liknas med det indiska naanbrödet men som enligt mig är vansinnigt mycket godare.

Efter en cirka 20 minuters lång promenad kommer vi till en vägg som verkligen sticker ut. En illgul vägg bland alla de gråa. På väggen står det Oloo children centre med stora röda bokstäver. På väggen finns också två målade barn med skolväskor som ser redo ut för att gå in i skolan. Det finns boksäver ur alfabetet för att göra det ännu tydligare för den som går förbi. Här inne pågår utbildning. Innanför denna gula vägg så finns det människor som gör skillnad. Inte bara för de barn som har turen att gå där. Utan också för deras familjer, omgivning och faktiskt för hela Kibera. En skola med goda resultat, drivkraft och målinriktning skapar hopp och framtidstro för ett helt samhälle. Vi ställer upp oss framför väggen och blir fotograferade. Folk hejar och kramas. Alla här välkomnar ”Jessica and her team”. Jag vänder mig om och besvarar ytterligare ett leende från en kvinna. Sedan går vi in genom skolans dörr, sonen och jag, hand i hand.