Mätta barn kan lära sig vad som helst

Ett tomt blad. När man börjar skriva så känns det alltid lite spännande. Vad ska man fylla det där bladet med? Vem kommer vilja läsa det. När man upplevt allt det som vi gjort denna veckan så sätter det tomma bladet lite press. Hur ska jag kunna få ner tillräckligt med ord, punkter och utropstecken för att någon annan ska kunna förstå? Hur många sidor jag än skriver så kanske jag ändå inte kan förmedla det vi varit med om. Så jag väljer att inte försöka förmedla känslor. Jag skriver om vad som hänt och hur det känts i mitt hjärta, så får ni som läser känna efter i er själva vad ni får för känslor.

Att få träffa barnen på Oloo school var kanske huvudsyftet med denna resan. Det var bland annat därför vi valde att lägga två hela flygdagar under en dryg veckas tid för att få tillbringa cirka 7 dagar i Nairobi. Redo för alla nya möten står vi vid den obefintliga busshållplatsen och väntar på att rätt buss ska dyka upp. Vi syns, sticker ut. I mångas ögon är vi en massa ”muzungo” (viting) som har obegränsade mängder av pengar. Ett barn i en grön hoodtröja och flipflop på händerna kommer framkrypande till oss. Han ler vant och sträcker fram en hand mot mig. En till pojke dyker upp. Han haltar. Hans fot är dysfunktionell och pekar utåt vilket får benet att hamna i en onaturlig position. Även en arm är vriden. Mina tankar går till barnets mamma och hennes graviditet. Det mest troliga är att hon missbrukat under hans tid i magen. Under hans nämnvärt höga panna sitter två vackra ögon som skelar lite. Han ler snett.

-Please sister, säger han och sträcker fram handen. Jag låtsas vara kall. Vet att vi inte kan hjälpa genom att ge enstaka personer en slant. Jag pratar med mina vänner och vi försöker rättfärdiga oss själva genom att påminna varandra om att vi faktiskt är på väg till en skola i slummen där vi på riktigt gör skillnad. Genom gåvor, pengar och ett genuint besök bidrar vi med en liten pusselbit till förändring. En till pojke kommer fram. Hans blick flackar och han pratar mycket. Vill göra high five med oss alla. Han lyfter handen mot näsan och under tröjarmen sitter det ett limstift. Han drar ett djupt andetag och fortsätter prata med oss. Sedan går han fram till Jessica och jag har svårt att höra vad de pratar om. De andra pojkarna fortsätter tigga och le mot oss men vi väljer att inte ge något. Ett av våra barn kan inte stå emot och ger bort sin vattenflaska. Pojken blir glad och ler sitt snea leende. När bussen kommer och vi ska gå på vill pojken åka med. Jag tar hans hand och ler mot honom. När jag går på bussen så känner jag hans hand på vaden. Inte hårt, inte obehagligt, utan bara lite försiktigt trevande. Som om han ville ta reda på hur min vita vad kändes under hans lilla hand. När jag kommer på bussen tjocknar det i halsen. Jag sväljer hårt. Det hjälper inte alls. Klumpen sitter kvar och tårarna fyller mina ögon. Movitz tittar på mig men ser att jag inte kan svara. Därför väntar han att fråga. Pojkens ord, blick och dessutom hans fysiska kontakt mot mitt ben, gjorde det helt omöjligt att stå emot. Vi skumpar längre in i slummen och jag tänker att livet är så förbannat orättvist. Och här sitter jag. Utan att kunna göra något annat än att bara gråta.

När vi stiger in genom Oloos dörrar möts vi av sång, skratt och öppna famnar. De lite äldre barnen ler, väntar spänt på frågor och vill gärna vara med på massor av selfies. Deras klassrum är byggda av betongväggar och plåttak. Barnen sitter flera stycken på samma bänk och i alla klassrum pågår lektioner. Det är matte, swahili, geografi, religion, ja precis som i vilken skola som helst. Lite längre in i korridoren hittar vi babyklassen. Dessa godingar är endast tre och fyra år gamla. När de får syn på oss stämmer de upp i en kör som består av ett enda ord. Jeeesska, Jeeesska, Jeeesska! Deras takt är jämn och musikalisk och inget får dem att sluta. De skrattar och klappar. Jessica kommer in i klassrummet och barnen slänger sig runt halsen på henne. Som till en efterlängtad förälder som varit borta i veckor och äntligen får återse sina barn. Eller som en drottning som vänt hem för att möta sitt folk. Hon är värd all uppmärksamhet, alla kramar och allt kredd i världen. Det jobb hon gör för denna skola är makalöst. Obeskrivligt. Hon har tillsammans med andras hjälp skapat en skillnad för dessa barn som aldrig skulle gå att köpa för pengar.

Movitz och hans kompisar får hjälpa till att servera frukost till barnen. En mugg med gröt och en mandazi. Det doftar oerhört gott om de friterade bakverken och barnen väntar snällt vid sina platser med maten framför sig. En liten pojke kan inte riktigt hålla sig och bryter en liten bit och smakar. Han ser på Jessica.

-Oh, you started! Säger hon och ler med hela ansiktet.

-Noo, säger han och ler blygt tillbaka med en blick som skvallrar om att han förstår att det inte är någon fara. Men han inväntar snällt de andra.

När alla fått mat äter barnen med god aptit. Tre gånger om dagen får barnen mat i skolan. Många skolor i Kibera har inget mål mat att erbjuda. Judith Oloo som startade skolan, säger ofta att mat är det enda som på riktigt betyder något. När det är skralt i skolkassan prioriterar hon alltid mat. Hon menar att om barnen är mätta så kan de sitta på det smutsiga betonggolvet och hon kan lära dem om ekvationer, fysiska lagar och Kenyas långa historia. Men om de får nya fina skolbänkar till ett klassrum med hungriga barn så kan de ändå inte lära sig ett smack.

Utanför babyklassen pågår gymnastik. I en trång korridor under bar himmel där plåttaket från rummen som omsluter korridoren är mycket låga, tränar barnen höga knän, hopp och armhävningar. Allt görs med en glimt i ögat från lärarna. Även om det är tydligt att man inte kan komma undan träningen.

Några flickor grabbar tag i mig och ber mig vara med. Såklart jag är. En av dem heter Esther och är 11 år. Hon berättar att hon ska bli en advokat när hon blir stor. De andra flickorna drömmer om att bli en pilot och en bagare. Jag svarar att det är viktigt med drömmar. Att de har alla möjligheter i världen att bli vad de önskar.

Movitz klasskompisar hade ju skrivit brev om sig själva och Jessica hjälper oss att komma i kontakt med läraren i klass tre. Hon verkar glad och uppfylld över breven och lämnar över ordet i klassrummet till mig och Movitz.

-Hey everyone! Säger jag. We got letters from Sweden that we would like to give to you and maybe you can answer them later?

-Hello, I am Movitz, this is from my friends. Movitz pratar mer och mer engelska för varje dag som går I Kenya och det är så häftigt att se hur han vågar ta plats och uttrycka sig.

Vi delar ut breven och barnen läser. De trängs i bänkarna och skickar breven mellan varandra. När vi också delar ut bilder från Movitz skola och klassrum blir det nästan slagsmål om vem som ska ha bilderna. De står upp, sträcker sig och pratar glatt.

-Sit down! Follow the instructions!ropar läraren och alla barnen sätter sig snällt ner i sina bänkar. Jag hinner tänka att det är en helt annan respekt för läraren här. Yrkesskadad som jag är kan jag inte låta bli att fundera över hur den respekten skapats. Och är det verkligen respekt av barnen till läraren eller är det något helt annat. Lydnad? Diciplin? Om barnen INTE sätter sig, vad händer vadå? Hur som helst är läraren mycket vänlig och hon och barnen lovar att svara på baksidan av breven och sedan lämna dem till Jessica

Dessa barn på Oloo school har en helt fantastisk skoltid om man jämför med de flesta andra barn i Kibera. Många lever under hemska förhållanden och får varken mat eller vatten där de bor på nätterna. Judiths bror, Ben, berättar att i Kibera samsas 150 personer om en och samma toalett. En toalett som man ofta får gå långt för att besöka. På mornarna är det kö, både till att gå på toa och att köpa vatten. De går upp 04.00 på morgonen för att köa och har man otur är vattnet slut när man kommer fram. Vi träffade en kille i vårt lägenhetsområde som arbetade med flyktingläger för FN och han berättade att i de mest akuta flyktinglägren, det vill säga dit flyktingarna kommer allra först och endast stannar en kort tid, jobbar volontärer för att det ska gå max 50 personer på en toalett. I Kibera är det alltså tre gånger sämre förhållande. Och då ska man tänka att detta är permanent. En livsstil. Ett öde man inte har valt. På skolan finns tre toaletter som dessa 370 barn delar på. En för pojkar, en för flickor och en för personalen. Trots att de även här är många som delar så slipper barnen lämna skolan för att göra sina behov, vilket gör att skolan även här skiljer sig mot många andra.

Efter besöket på Oloo fortsätter vi hem till Ben och Judiths hem som bara ligger ett stenkast från skolan. Det öppnas med en plåtdörr och inuti huset är väggarna byggda av betong, vilket är det mest stabila av tre sätt att bygga hus på i Kibera. Här bor familjen Oloo som består av Judith och hennes syskon med familjer, samt syskonens äldre föräldrar. Ben förklarar att de lägger madrasser på golvet och alla får plats på soffan och madrasserna. Föräldrarna sover i det lilla rummet innanför skynket.

Promenaden tillbaka är mäktig på något sätt. Jag minns första gången jag besökte skolan och var så matt av alla intryck att jag bara önskade att någon kunde teleportera mig från slummen och hem till min trygga säng på Gemina court. Så kände jag inte den här gången. Hand i hand med min son, promenerar vi på järnvägen som delar Kibera i två områden och jag känner en glädje och en tacksamhet över att få uppleva allt detta. Tillsammans med Jessica känner man sig trygg i Kibera och nästan som en av dem. Fast ändå inte. Vi sticker ut. Det går inte att komma ifrån. Men i alla fall så nära som man komma. När vi kommer fram till en plats där man ser ut över alla Kiberas plåttak, stannar vi för att fota igen. Sonen ber mig lite snyggt att lägga ner telefonen.

-Ärligt mamma, sluta fota nu. Var lite IRL istället. Skäms lite och inser hur rätt han har. Jag lägger ner telefonen och jag gör som han säger. Ler för mig själv samtidigt som jag andas in den förorenade luften med djupa andetag. Blickar ut över skjulen, människorna och de smutsiga gatorna. Funderar över hur jag ska kunna smälta det jag upplever. Tänker att trots fattigdom och missär, tar jag inte med mig så många jobbiga minnen härifrån. Såklart att soporna är ett oerhört stort problem som måste tas tag i. Att vattnet måste renas och att de sanitära möjligheterna måste förbättras. Men de människor vi möter verkar lyckliga. De lever för dagen, umgås och skrattar och verkar inte tänka så mycket på morgondagen.

Ett av barnen som är med oss berättar att det hon kommer minnas starkast från denna dag är gatubarnen vid busshållplatsen. Jag tänker att jag kan inte annat än att hålla med. Senare berättade Jessica att killen som sniffade lim, var kompis till en pojke som hon hade hjälpt in till Raha Kids. Han hade grova drogproblem men hade ändå accepterat hjälp och var nu på god väg att bli fri från drogorna. Hon hade erbjudit pojken samma hjälp. Han skulle fundera på det. I detta land hjälper tillfälliga gåvor just tillfälligt. Den riktiga hjälpen måste ske på plats. Och från rätt ände. Jessica, Ben och Judith är hjältar som lever för att göra barnens tillvaro på denna jord lite bättre. Lite mer värt att leva för. De gör ett beundransvärt jobb trots oerhört svåra förutsättningar och alltid med risk för att bli svikna, utnyttjade och besvikna. Trots det sträcker de ut handen igen, gång på gång och erbjuder fler chanser. För att förstå på riktigt behöver man vara här, andas luften och möta barnen. Man behöver få en barnhand på sin vad, som ömt berör, för att förstå att det här händer på riktigt. De här barnen behöver hjälp. Och tillsammans kan vi göra sådan oerhört stor skillnad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s