Möten som påverkar och förändrar

Under höstterminen på Berghults enhet har vi diskuterat styrkan i att arbeta mot ett gemensamt mål. Efter att pedagogoer besökt både Bassa Reggina i Italien och Trollets förskola i Kalmar har övertygelsen hos många av dem blivit ännu starkare. Vi behöver ett gemensamt tema att arbeta mot. Där vi kan mötas i reflektioner kring vad vi sett att barnen utforskar och undersöker. Där vi kan stödja varandra i allt det kluriga som kommer när man börjar arbeta i projekt. Där olika barns tankar, möten och erfarenheter blir till en helhet som samlas i våra gemensamma berättelser och dokumentationer. Efter en studiedag i höstas enades vi om att temat för året skulle bli ”I mötet med världen”

Studiedagen inledde vi med att berätta för varandra om möten som vi pedagoger gjort som påverkat oss i olika riktningar. Det var möten med personer som fått oss att tänka på nya sätt och få syn på våra egna rädslor? Möten med vacker natur som fick oss att känna lycka och tacksamhet? Det var också möten med olika platser som fick oss att inse att vi behöver kontraster i våra liv?

I tisdags var jag på en roadtrip tillsammans med kollegor som fick mig att ytterligare inse betydelsen av att möta människor i nya sammanhang. Vi har alla olika erfarenheter och jag tänker att vi lär oss hela tiden nya sätt att förhålla oss. I början av min ”karriär” som förskollärare var jag oerhört rädd för nya möten. Och detta var ju något som inträffade HELA tiden. Nya barn, föräldrar och kollegor. Barnen var väl de som var lättast att möta då man visste att de var raka och ärliga från början. Kollegor var också relativt enkelt i början. Alla befann sig i ”lära-känna-fasen” och man var trevlig och nästan lite fjäskig mot varandra. Möten med chefen när man skulle ”säga sin åsikt” var verkligen inget jag längade efter. Med darrande steg och svajig röst kunde jag gå dit och knacka på dörren för att fråga om mer tid för något eller om lov för att genomföra en förändring. Föräldrar var dem jag tyckte var svårast. Det enorma ansvar som vilade på mina axlar. Jag var 25 år när jag började jobba. Yngre än de flesta föräldrar och det var till lilla mig de skulle lämna det allra käraste de hade. Inte gjorde det nog saken bättre att ingen i vårt arbetslag då vi startade upp en helt ny verksamhet, hade fyllt 30 år! Jag minns alla fjärilar i magen, all rädsla för att säga fel och den hemska känslan som innfann sig när man blev ifrågasatt av en upprörd och anklagande förälder. Då var jag helt utan yrkesmässig erfarenhet av att bli utskälld, eller kritiserad. Ingen som helst vana av att på riktigt argumentera för min åsikt, då den långa lärarutbildningen var mer som ett spel kring konflikter. Fri från erfarenheter är jag definitivt inte längre. Nu släpar jag runt på en ryggsäck fylld av kollegor som tycker jag har helt fel,  föräldrar som gråter och är arga, chefer som tycker att jag ska göra en massa saker jag inte hinner med. En ryggsäck tung som bly, fylld av läskiga möten jag gjort med människor som inte tyckt som jag.

Tack vare denna stora ryggsäck är det idag mycket lättare att möta människor. Jag har också lärt mig att inse vilken utveckling det ligger i att möta olika människor i olika sammanhang. Tillbaka till min lilla roadtrip som var fylld av just möten. Bilen rattades av min sedan ett år tillbaka ”gamla” kollega, som varje gång vi pratar, får mig att se på mina grubblerier med nya ögon och som dessutom alltid gör mig påmind om vilket fantastiskt roligt och viktigt jobb jag har. Där fanns också en helt ny kollega som bidrog med ett nytt perspektiv på pedagogistarollen och som lyfte fram glädjen i att få vara med när förändringar sker. All lycka och kraft som förändringen för med sig. Jag fick också träffa gamla ”Italien-vänner” som vid vårt förra möte berättade med full entusiasm om ett projekt de höll på med och visioner som de kämpade mot. Idag hade de nått ända fram och öppnat ett helt fantastiskt återanvändningscenter i Töreboda, som de drev för att ge barn och och pedagoger möjligheter att utforska allt som finns i läroplanen med hjälp av material som annars skulle ha kastats. Jag möttes också av engagerade förskollärare som visade runt oss på sin fina förskola där barnsyn och kunskapssyn lyste igenom både arkikektur och val av material. Genom sitt självklara sätt att beskriva pedagogers närhet till barnen, vikten av miljöer som går att utforska och kraften i den pedagogiska dokumentationen, stärktes min tro på det kompetenta barnet något ytterligare (tänk att det fortfarande är möjligt) Dagen avslutades med en mängd möten med pedagoger i och med Erikas föreläsning om digitala vär(l)den. Salen var fylld av pedagoger som antecknade, fotade och in i det sista (under den 2 timmar långa föreläsningen) var fokuserade och visade stort intresse för det som presenterades.

Det är ingen tvekan om att vi människor behöver mötas för att utvecklas och lära oss nya saker. Men vi behöver också mötas för att må bra, få dela med oss och för att förändra våra tankar. Jag avslutar detta ”mötesrika” inlägg med ord från Carla Rinaldi:

För att få tillgång till sina egna subjektiva tankar och teorier om världen behöver man andra att berätta dem för. Att dela sina teorier med andra är ett svar på osäkerheten att vara människa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s