Vi befinner oss på bilsemester i Italien. I familjen finns fyra personer. En pappa som arbetar materialutveckling och uppskattar en god läsning om sport eller historia. En mamma som jobbar med pedagogisk utveckling och gärna tillbringar tid vid en pool eller på kulinarisk måltidsupplevelse. En pojke som helst spelar fotboll hela tiden (antingen i verkligheten eller på ipaden) och en flicka som badar och simmar precis så mycket som det ges möjlighet till. För att semestern i slutändan ska ses som lyckad måste alla familjemedlemmars behov på något sätt blivit tillfredsställda.

Ekvationen skulle kunna se ut enligt följande. Lite bilkörning genom Toscanas vackra vidder (alla i familjen gillar bilkörning), restaurangsökande via TripAdvisor för att inte missa ett gourmand-ställe, iPad i bilen som är laddade med favorit filmer, täta glasstopp, pool vid varje boende, en fotboll i baksätet, badkläderna redo i en egen väska, fotostopp vid diverse fotbollsstadium och ständiga resonemang om vad som ska göras här näst.

Måste säga att vi under våra elva dagar i Italien lyckats ganska bra. Men semestern har fått mig att fundera på våra olika intressen. I framsätet låter det -åh vad vackert! Ser ni, barnen! Lägg ifrån er ipadarna nu! Ser ni hur höga bergen är och hur annorlunda de är emot hemma! Kolla solrosfälten! Aldrig i mitt liv har jag sett något så vackert! Oj, vilka vyer! Som Skåne men vackrare! Och titta på det turkosa vattnet som slår upp mot klippkanten längs den italienska rivieran. För att inte tala om alla fraser som kring de smala, färgstarka italienska gränderna. Gatlamporna, kullerstenarna, valven, torgen, ja det tar aldrig slut. Gapande sitter vi i framsätet och fascineras av allt det pittoreska, genuina och kulturella som vi åkt så långt för att se. I baksätet stänger de (ibland) lydigt av sina plattor och ser ut genom fönsterna. Ja, mamma, jättefint. Denna staden var också fin. Utsikten är fin här också. Ja pappa, vattnet är fortfarande turkost. Får vi läsa nu.

När vi däremot stannat och gått ur bilen kan de fängslas av diverse under i naturen. Medan vi ser på berg, hus och människor kan de uppfyllas totalt av pyttesmå fiskar i vattnet. Titta mamma så söta! Och många! Eller när vi inte kommer vidare på strandpromenaden på grund av alla stenar som måste granskas närmare och helst av allt läggas i väskan. Vi fotar kyrkor från medeltiden, barnen samlar på colaburkar som de vill ta med till Sverige. Båtar är något som vi alla kan förundras över och studera länge. Och båtar finns det tack och lov gott om här i Italien. Men förutom det så är min upplevelse att barns och och vuxnas intresse väldigt ofta skiljer sig åt på semestrarna.

Så hur skapas egentligen ett intresse? Eller ska vi fråga oss hur skapas de ”känslor som orsakar uppmärksamhet för att fokusera på ett objekt, händelse eller process”? (Wikipedia) Jag minns att jag var inte ett dugg intresserad av utsikt, berg eller vackra vyer när jag var liten. Men nu kan det få mig att nästan tappa andan av fascination. Bli hänförd och nästan knäsvag av Gardasjöns vatten och sluttande klippor eller Florence perfekt planterade raddor av gröna vinrankor. Hur har detta intresse skapats. Lär man sig att bl intresserad? Är det föräldrarnas tjat om det vackra som till sist etsar sig fast? Är det medias redigerade och omarbetade bilder som matar oss vuxna med vad som SKA vara vackert? Vad vi SkA bli hänförda av.

Som så många gånger i mitt resonemang landar jag i ordet meningsfullhet. Vad som är meningsfullt för olika människor. Vackra vyer får mig ofta att känna lugn och harmoni. Jag andas lättare, pulsen går ner och jag kan känna mig lycklig och tacksam över att jag får befinna mig på den plats som jag just står på. Ett barn kanske inte inte tycker det känns meningsfullt att se ut över ängar där allt är stilla. Istället vill de undersöka hur ekorren kan hoppa mellan träden eller hur snabbt fiskarna simmar i vattnet. Är det rörelsen som blir drivkraften och som väcker deras intresse?Spänningen och ovissheten i vad som kan komma att hända? Det enda jag vet säkert är att vi berikar varandra med våra sätt att se på världen och tillsammans får vi syn på nya saker att fascineras kring. Att resa tillsammans med barn ger nya dimensioner till det som annars kunde blivit ganska förutsägbart. Och förhoppningsvis har resan även väckt nya intressen även hos barnen.