Klappar och tacksamhet


Hemma hos oss är ”julklappar” ett ständigt återkommande ämne just nu. Vad ska vi köpa, vad önskar vi oss, vad borde vi lägga pengarna på istället, tänk på de som inte får julklappar alls, osv. Som förälder vill man ju gärna ge sitt barn en riktigt fin julklapp som får dess ögon att tindra och skrattet att bubbla. Nu är det ju så att mina barns rum är fulla av leksaker som de inte leker med. De har också för tillfället gott om kläder i garderoben och det finns ingen direkt film som vi längtar efter att se på bio. Så konversationen hemma kan låta ungefär så här:
-Vad önskar du dig i julklapp?

– Vet inte.

-Något kan du väl komma på? Titta här i leksakskatalogen.

-Men mamma jag är upptagen just nu, jag önskar mig inget särskilt.

-Men det måste ju vara något du vill ha, för du vill väl ha julklappar på jul. Något vill du väl att tomten kommer med.

Vi släpar med hela familjen till stan där alla andra familjer svettas i affärerna i sina alldeles för varma vinterkläder för det milda decembervädret. Vi går runt i affären med telefonen i handen, beredda att dokumentera de kommande önskningarna som ska skickas till mormor o morfar som ju också vill veta. Dialogen som vi påbörjat hemma fortsätter i affären.

-En sån här är väl rolig, den kan du väl önska dig?

-Nej, en sån här bil mamma! Den här vill jag verkligen ha!

-En sån, men en sådan har du ju redan. Du har ju hela lådan full med gamla bilar som du aldrig använder!

-Okej, men en sån här då! Den här har min kompis. Dom är jättecoola!

-Men lilla älskling! 800 kronor för en plastrobot. Den kommer att gå sönder direkt. Ingen idé att lägga pengar på.

Och så håller vi på. Vet inte om någon känner igen sig? Men vår tanke är så god och vi hoppas på en jul med nöjda glada barn som ska känna tacksamhet och uppskatta sina julklappar som någon omtänksam förälder eller morfar köpt åt dem. Vi minns de där stunderna från vår egen jul för 30 år sedan när vi fick en dockvagn som enda julklapp. Hur magin bländade oss och hur vansinnigt tacksamma vi var över den där leksaken. Hur vi nöjde oss med ”det lilla” och hur vi aldrig skulle säga att vi egentligen önskat något annat och faktiskt tycker att julklappen vi fick var ganska tråkig. För hur var det egentligen? VIlka minnen har vi valt att bevara? Och vad har vi förträngt? Var det alltid vita jular förr?

Hur kommer det sig då att barnen är mer ”otacksamma” nu för tiden och varför är det så många föräldrar som önskar att barnen betedde sig mer som oss när vi var små. Ni som läste mitt förra inlägg om ”duktiga flickan” läste också min sons tankar om lydnad. När jag jämför hur man såg på hur barn ”borde” uppföra sig för 30, 40, ja kanske 50 år sedan, ska man också veta att då trodde man på barnuppfostran som gick ut på att barnen skulle lyda och visa respekt för de äldre. De skulle lära sig saker i skolan och de vuxna var förebilder som barnen skulle härma. De vuxna kunde använda sin makt för att vinna barnens respekt och barnen lärde sig tidigt att göra som de blev tillsagda för att behaga den vuxne. Självklart var inte detta fallet överallt, men detta sätt att se på barn och barndom var helt accepterat. Är det åt detta håll vi vill?

Förra veckan var jag på en mycket trevlig julgodiskväll med några av mina närmsta vänner. Vi kom in på julklapparnas dilemma och hur svårt det var att veta hur man skulle förhålla sig till barnens alla önskningar (eller inga önskningar). En av mina vänner hade gjort en paketkalender som hon lagt ner mycket jobb på och när sonen fick se den utbrast han: Jag ville hellre ha en legokalender. De hade kommit in på vad det var att vara otacksam och sonen visste inte vad detta betydde. För visst påverkas vi! Vi lägger ner en massa jobb och tid och kärlek på något vi tror våra barn ska älska och så uppskattas det inte på det sätt vi tänkt. Vi tänker kanske att barnen ska vara tacksamma. För på vår tid hade vi bara en kalender med bilder i. På en boll eller ett ljus? Varför då, undrar dagens barn? Fick man inget mer? Är det att vara otacksam för att man inte tänker som vi när vi var barn. OM vi nu tänkte så vill säga.

Barnen som växer upp i vår familj blir inte som vi var när vi var små. Förr fanns det en annan kultur, andra värderingar, andra samhällsnormer och kanske andra ekonomiska förutsättningar. Våra barn i vår familj, blir mer som vi är nu. Går telefonen sönder så köper vi en ny. Behöver vi en mössa till jul så investerar vi i det. Den gamla var kanske inte så tokig, men den nya var ju så fin. och billig! Vi konsumerar mer än någonsin och ändå föväntar vi oss något helt annat av våra barn.

”Barns liv levs i barndomsår som konstruerats för dem genom vuxnas förståelse av barndom och av vad barn är och borde vara” Mayall, 1996 s 1 (Från kvalité till meningsskapande s 103) Hur förstår och uppfattar vi våra barns barndom och hur tycker vi att den borde vara? Vi kan välja att tänka att de borde vara på ett visst sätt, visa respekt, vara tacksamma osv. Men vi kan också tänka att vi är med och påverkar hur just våra barns barndom blir och hur vi vill att våra barn ska vara. Dessa val är oerhört viktiga eftersom barn väldigt ofta väljer att bli som andra förväntar sig att de ska vara.

Hur gör vi då? Någonstans är det väl ändå viktig att vi hjälper våra barn till en ökad förståelse för att vi alla ska vara glada och tacksamma för det vi har. Att säga nej tack till en julkalender som mamma arbetat med kan faktiskt göra mamma ledsen och sårad. Att bara köpa nya leksaker som man sedan bara slänger är att slösa med pengar och miljö för en kort stunds njutning. Om vi tänker bort respekt och lydnad och istället tänker att barnet konstruerar sin egen barndom med hjälp av kloka människor i sin närhet. Kan vi ge barnet en relation till det som vi så gärna predikar om, så som fattigdom, förstörd miljö och återanvändning så ger vi också barnet möjlighet att skapa egen kunskap och förståelse inför detta. Kanske kan vi be barnet välja ut leksaker som de vill skänka till ett barn i ett annat land som inte har så många leksaker. Detta kan dock bli ganska abstrakt för barnet om de inte har någon relation till dessa barn. Eller kan vi föräldrar gå ihop och hjälpa barnen att byta leksaker med varandra, så att de gamla och tråkiga kan få ett nytt hem. Kan vi skapa mötesplatser för detta i juletid. Det görs redan på många ställen men jag tror vi glömmer involvera barnen. Vill vi hjälpa men inte vet hur kan vi kanske hjälpa barnen att skapa relationer till människor som vi inte känner så väl. Någon som säljer Faktum på stan eller ungdomar på en flyktingförläggning. Relationer som ger oss ökad förståelse och nya tankar kring vad som är viktigt på jul.

TIllsammas med våra kloka barn vet jag att vi kan nå fina värderingar och komma till nya insikter kring vad jul, julklappar och tacksamhet ska innebära för oss. Men jag tror inte vi kan nå dit genom att skuldbelägga dem för att de i våra ögon inte visar tillräckligt med uppskattning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s