Har ni varit med om att ni fått en inbjudan till något som ni inte riktigt vet vad det kommer att innebära. En kallelse att infinna er på en plats ett visst datum och på ett bestämt klockslag men ni har inte en aning om vad som ska hända. Ni har inga tidigare erfarenheter av platsen, ni har ingen kunskap om vad det innebär och ni vet inte riktigt vad ni har för förväntningar på er. Men direkt när ni fick inbjudan förstod ni att det här kommer bli något alldeles särskilt, kanske till och med unikt. Ni vet att det är få förunnade att få denna möjligheten och självklart säger ni ja. Utan att egentligen ha en aning.

Vi har följt tredje rummet på håll. Ett kreativt återanvändningsbruk som pedagoger och barn byggt upp tillsammans. Vi har sett bilder, hört berättelser och förstått att rummet verkar oerhört spännande. Vackert, magiskt, inspirerande och fullt av möjligheter. Nästan lite som i sagornas värld. Vi har förstått att vi så småningom skulle bli involverade på ett eller annat sätt. Så tidigt i våras fick vi plötsligt en nyckel. Nu var det bara (!!) att skriva upp sig på schemat och kliva in och ha workshop. Vi startade med pedagogerna på studiedagen i mars. De fick ha med sig material som de skulle undersöka och fördjupa sig i. Det blev en förmiddag fylld av kreativitet, skratt men också lite nervositet och till och med ångest. Vuxna människor som ska tänka utanför boxen, beskriva en champagnekork i detalj, måla av en pappersmugg och bygga höga torn av äggkartonger tillsammans med kollegor. Lätt att tänka att vi pedagoger gör väl sådant varje dag och borde inte alls bli låsta, men det är något helt annat tillsammans med andra vuxna. Målet var att skapa en nyfikenhet och öppenhet inför materialet och det måste jag verkligen säga att pedagogerna lyckades med. Men jag vet också att vissa beskrev det som svårt, pressat och lite jobbigt att vara kreativ på beställning.

Igår hade vi första workshopen med barnen. Jag tog emot nio förväntansfulla barn som satte sig på mattan innanför dörren i tredje rummet. Tillsammans pratade vi om förväntningarna inför stunden. Sedan fick barnen beskriva det material de hade med sig för varandra i grupper. Med hjälp av olika sinnen och adjektiv, fördjupade sig barnen i kottarna, sugrören och toarullarna. Dessa samtal med barn är alltid lika fascinerande. Ett barn beskrev kotten som en igelkottbäbis som rullat ihop sig till en boll. En annan beskrev den som en bajskorv med taggar. En pojke undersökte sugröret genom att helt enkelt suga i det. Han sken upp och berättade att han kom och tänka på Thailand. Det smakade som en dricka av kokos som han druckit där.

Genom att arbeta med det medtagna materialet i Tredje rummet, skapade barnen nya erfarenheter av det. När det pressades i snickarbänken kom barnen på att toarullen ändrade sin runda form till platt, medan sugrören blev tillfälligt platta men runda igen man tog ur dem ur pressen. Med pennas hjälp kom barnen på att toarullen, som de först beskrev som rund, skapade en kvadrat på pappret när de ritade av den.

Efter att barnen sorterat ut sitt material och gått, mötte jag upp en pedagogistakollega till mig, Marie Folin som ville besöka rummet. Jag visade dokumentationen och vi började diskutera barnens reflektioner och associationer. Efter en stund kommer även Linda Linder och gör tillägg i våra funderingar. Hur kommer det sig att barnen är så fria i sina tankar. Hur fungerar det i hjärnan när de ser en kotte men tänker på en igelkott, dricker luft ur ett sugrör och hamnar i Thailand. Vad är det som gör att deras fantasi skapar alla dessa kopplingar. Vi hamnar i ett resonemang som leder till att kanske har det med förmågan att kategorisera att göra? Som vuxen kanske du får en förnimmelse av Thailand men snabbt slår bort tanken för du tycker inte att det hör till saken. Och skulle du beskriva kotten som en taggig bajskorv (som ju är en oerhört bra beskrivning) skulle du nog fundera både en och två gånger innan du säger det högt.  För att din hjärna sållar, kategoriserar och drar tillbaka dina tankar till fokus. Den påminner dig också om frågor som -Är det relevant? -Hör det till sammanhanget? -Är detta rätt eller fel, är det vad hon vill höra? Barnen är på något sätt friare i tanken och deras kategoriseringsarbete pågår ständigt. Varje sekund. Som vuxen har du varit tvungen att sortera tankar sedan du var liten, för annars skulle det blivit oerhört rörigt i hjärnan.  Vi kommer fram till att det är viktigt att ha denna erfarenhet och faktiskt också forskning av hjärnan, nära till hands. När ett barn plötsligt börjar ”prata om annat” är det lätt att säga att de ska hålla sig till det vi pratar om. Fokusera. Inte sväva i väg i tanken och vara okoncentrerat. Men egentligen handlar det bara om att de har en förmåga att associera som vi vuxna många gånger tappat? Att deras hjärna arbetar för fullt med att sortera, placera i fack och skapa förståelse för olika förbindelser och synapsbildningar som sker.

Tredje rummet har bidragit med ett nytt spännande sammanhang till mitt redan så spännande arbete. Det har gett mig en ny kollega (Tjoho!) och skapat intressanta utmaningar framöver. Hade jag vetat för två år sedan att jag skulle hålla i en workshop i ett kreativt återbrukscenter tillsammans med en grymt imponerande och erfaren atelierista, hade jag kanske tvekat över jobbet. Men det gäller att ta för sig och springa på de bollar man får. Så kan det sluta precis var som helst. Det är ju det som är det roliga med utvecklingsarbete.