Varför gå utanför grindarna när förskolan tycks ha allt man kan önska sig?

Läser mitt gamla blogginlägg om besöket på Trollet och är genast tillbaka i känslan av överväldigande wow-upplevelse. Ni vet vad jag menar. Första gången man upplever något man tidigare inte varit i närheten av. Man går förbi en spegel och ser sin egen haka nere vid golvet och tungan som hänger lite utanför munnen. Ögonen är vidöppna och ögonbrynen högt upp på hjässan. Man hör också sig själv då och då utbrista ljud som ”åhhh” , ”whoo”, ”ohhh” och så vidare. Hela tiden försöker hjärnan förstå hur det kan vara möjligt att skapa sådana miljöer, arbeta i dem och få barnen att ta ansvar över dem. Med hjälp av föreläsningar och berättelser av kloka pedagoger som dyker upp som på beställning när man undrar något, så faller bit för bit på plats.

img_3704

Den här gången var upplevelsen annorlunda. Nyhetens behag hade passerat (vilket jag tyckte var ganska skönt) och studiebesöket på Trollets förskolor kunde mynna ut i något annat. Jag fascinerades över att allt var så annorlunda mot förra gången. Inte bara min egen upplevelse utan även miljöerna. Mycket i själva uppbyggnaden var likadant, som basmiljöer, mötesplatser och dokumentation, men innehållet var något helt annat. Såklart, tänker ni, det var ju ett halvår sedan jag var där sist. Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv och tänka på när jag arbetade i barngrupp för drygt ett år sedan så kunde mycket se likadant ut. Till och med år efter år. Dokumentation satt kvar uppe och endast vissa miljöer förnyades. Det var svårt för någon utifrån att skilja på vad som pågick just nu och vad som var hett för sex månader sedan. Även om förskolorna på Trollet hade gammal dokumentation kvar så att man kunde följa historien så blev det så tydligt vad som skett i barngruppen under veckan och man kunde också ana vad som skulle komma att undersökas veckan där på.

På bussen hem fortsatte reflektionerna och vi var några som funderade över vad vi tog med oss. Jag kände igen mig så tydligt i de reflektioner jag mötte och upplevde åter igen hur viktigt det är att få komma tillbaka till en plats flera gånger, också få diskutera tillsammans med dem som upplevt samma sak.

Vad tog jag då med mig?

Min stora fundering från dessa två dagar fick bli: Hur kommer det sig att förskolor med så fantastiska, kreativa och utmanande miljöer både inne och ute, arbetar så mycket utanför gården? Alla föreläsningar vi fick lyssna på innehöll berättelser om hur barn och pedagoger var aktiva på platser som skogen, bäcken, ängen och i bostadsområden. Även i dokumentationerna såg man bilder och material som skvallrade om att utforskandet pågått utanför grindarna. Man letade efter olika skal, gick på tysta promenader, tillverkade kikare för att lättare kunna upptäcka spår av alla dess slag. Man kan fråga sig om detta verkligen är nödvändigt när man har så mycket att göra på gården där hemma. En pedagog sa när vi gick runt i utemiljöerna att här behöver barnen verkligen inte ha tråkigt. Det finns stationer och inbjudan till lek och utforskande i bokstavligen vart enda hörn. Trots det stannar inte grupperna där utan de tar sig utanför grindarna och in i samhälle och natur. Ni som känner mig och följt min fascination för hur vi tillsammans med barnen kan utforska samhället, vet att jag egentligen inte är förvånad utan snarare förstummad. Och imponerad. Lyckan över att få det bekräftat på så många olika sätt. Tillfredställelsen över att se hur alla dessa barn får arbeta vidare med sina upplevelser med olika material i olika miljöer. Det får mig att häpna. Åtminstone får det bli min tolkning av varför miljöerna blir så viktiga, trots att så många timmar spenderas utanför dem.

Verkligheter knyts ihop och besök i samhället förankras på förskolorna. Man går till en plats, tar bilder, tar med sig material, ställer frågor och hypoteser. Väl tillbaka på förskolorna fyller man på med nya material och erfarenheter samtidigt som man bearbetar det man upplevt. Tittar på bilder, översätter sina hypoteser och teorier genom estetiska uttrycksmedel som lera, färg, pennor och kreativt skapande. På så sätt fastnar upplevelser och lärande och blir till ny gemensam kunskap som barnen bildar tillsammans. Det fanns så oerhört många exempel på detta och vi bekräftas i vår tanke att om man vill arbeta utifrån en utforskande, lyssnande och nyfiken pedagogik, blir uppbyggnaden av undersökningsbara miljöer helt nödvändiga.

Miljöer som pratar för sig själva

Nästa fokus i de bilder jag tagit under studiebesöket, kan jag se handlar om talande miljöer. Små stationer som känns självklara och tydliga att slå sig ner i. Något jag inte riktigt hann bli medveten om vid mitt förra besök men som nu blev så uppenbart. Vi har diskuterat det kompetenta och rika barnet i kombination med en kompetent vuxen som förberett, planerat och organiserat en aktivitet. Det fanns oerhört många exempel på detta.

”Varsågod, ta för dig, uttryck det du tänker i valfritt material. Här finns bilder som visar hur barnen gjort innan dig, förslag på vilka färger du kan använda. Vi tänker att du fixar det här”. Utmanande och föreslående stationer som för det erfarna barnet inte kräver en vuxens direktiv, uppmaning eller godkännande. Miljön talar för sig själv och nästan skriker om att bli sedd, använd och prövad. Ofta finns också komplement som faktaböcker, bilder som väcker frågor och digital teknik.

Tittar man noga så kan man se att miljöerna också ställer frågor till barnen. När jag och min kollega reflekterade kring bilderna uppfattade vi att miljöerna ställer barnen inför utmaningar som hur de ska få fram färger. Titta till exempel på den här bilden:

Tre burkar med kritor men fyra cirklar med färg. För oss betydde det att miljön frågar barnen: Du kan rita rött, blått och gult med kritorna, men hur ska du göra för att rita grönt?

Ytterligare en sak jag tar med mig är de tydliga frågorna som sitter tillsammans med dokumentationen. Syfte och nyfikenhetsfrågor. Överallt blir barn och pedagoger på påminda om projektet och de frågor de formulerat tillsammans. Detta tror jag är en oerhörd hjälp till att hålla fokus och stanna i det man sagt från början. Dessutom är väggarna fyllda av barnens teorier och tankar, vilket hjälper till i valen av projektens riktning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s