Inser att det var länge, längesedan jag bloggade och jag har egentligen inget bra svar på varför. Älskar ju att skriva och dela mina åsikter. Lika lycklig varje gång jag får respons. Det kan vara varma, smickrande ord eller ifrågasättande, något kritiska kommentarer. Och även om smicker alltid smakar fint, så är det ju egentligen de där kritiska vännerna som gör att man utvecklas.

Jag har inte slutat skriva, har bara inte delat med mig så mycket här på bloggen. Går en skrivkurs som en kär gammal ”förälder” till mig håller i (ja ni förskollärare vet vad jag menar) och det är något av det roligare jag gjort på länge. Fem glada själar som träffas i ateljé eld i Hedefors. Vi skriver, delar, garvar, gråter, skriver, fikar och stöttar. Alla läser vi varandras detaljerade plats- och personbeskrivningar och vi lär oss oerhört mycket på att ge och ta emot feedback. Jag har också börjat ta tag i (verkligen bara börjat) ett gammalt manus som jag började på för många år sedan i en annan skrivkurs. Kanske kan det få nytt liv nu? Är också glad och stolt över att min första bok ”Fantastiska Jag” ska tryckas upp igen, då efterfrågan varit hög och jag har lyckats få ihop 130 förbeställningar på någon vecka. 🙂

Men nu var det inte detta jag skulle skriva om. Blev bara tvungen att skriva av mig lite. Tankar kring moral väcktes hos mig idag när jag hämtade mina kära barn på skolan. Pedagoger pratar ofta om hur vi ska ”lära barnen” olika saker. Vi behöver lära barnen att visa respekt. Lära barnen att bli bättre kompisar. Lära dem om etik och moral. Men kan vi verkligen lära ut dessa saker? Om en person ska ”lära” en annan något, behöver väl den första personen kunna det hela bättre? Och hur undervisar vi egentligen i frågor kring moral? Frågor som rör den andres egna val? Är inte det känslor som måste upplevas för att förstås på riktigt?

Jag befinner mig i dotterns hall på skolan. Det är eftermiddag. Golvet är blött och de blåa tossorna är alla söndriga och smutsiga. Jag plockar ihop de saker vi behöver och hittar först inte hennes fodrade stövlar. Kikar i torkskåpet där är slängda på golvet. Helt otippat är de genomblöta (och då menar jag så blöta så att man kan vända på dem och fylla botten på ett glas med brunt, lervatten). De är i och för sig inställda i torkskåpet (hurra) men torkskåpet är inte på. Jag kikar efter andra skor men den slarviga mamman har inte fått med något ombyte. Letar för säkerhets skull i de andra barnens fack men inga stövlar, skor, eller ens kvarglömda sandaler från i somras, som det står dotterns namn på. Hon sätter i foten i stöveln ändå och säger att det är lugnt. Jag drar snabbt av henne stövlarna och nu är även strumporna dyblöta. Hittar inga torra bland extrakläderna. Jag kikar bland stövlarna i stövelstället och frågar dottern om bästa kompisen gått hem. Det har hon. Jag ber henne pröva hennes stövlar och de passar nästan. De funkar med böjd stortå. Jag säger att vi kan låna dem tills imorgon och lämna dem på morgonen så behöver vi inte gå hem i de där vattenfyllda skorna. Sagt o gjort, hon klär på sig jackan och vi är redo att gå. Jag tänker att nu får jag absolut inte glömma dessa stövlar imorgon och jag får heller inte missa att skicka ett mess till kompisens mamma på vägen hem. Min son delar dock inte min åsikt kring att ärligt låna stövlarna.

-Vi kan ju inte ta hennes stövlar! Du får ju ringa och fråga först.

-Njaa….plötsligt blir det lite jobbigt. Känns lite knasigt att ringa och fråga. Lite dumt på något sätt. Jag säger att det behöver vi inte, vi tar ju med dem imorgon.

-Men man får inte bara ta så där! Jag kan ta de våta stövlarna så får hon mina. Bara du ställer tillbaka stövlarna som inte är våra. Vi diskuterar en stund och jag inser ju såklart att han har rätt. Skäms lite. Blir först arg på honom som krånglar så. Ställer ju till en scen över ingenting. Men sedan lite stolt. Lite avundsjuk på hans moral och mod att ifrågasätta. Dottern kliver i de blöta stövlarna igen, utan någon som helst protest, och vi promenerar hemåt.

Hur skaffar man sig då denna moral? Jag har då inte lärt honom den. Kanske mer hans pappa i så fall. Men vi har ju två barn. Som tänker så olika. Fick höra av en god vän en gång som sa med glimten i ögat att vårt ena barn gör allt för att hålla sig på rätt sida gränserna, medan det andra barnet ständigt klurar på hur man kan ta sig över. Är så stolt över båda sätten att hantera den där gränsen. Tack och lov är båda införstådda i de lite större frågorna som att man inte får slåss, hur man är en go vän, och hur man kan trösta eller ta ansvar. Men när det kommer till huruvida en vit liten lögn passar fint i sammanhanget, kontra att den lilla lögnen kan ligga och gnaga i flera år som jobbig sten i skon, har jag verkligen ingen förklaring. Tänk att man moral kan uppfattas så olika i samma familj.

Moral är (enligt Wikipedia) en kvalitativ egenskap i en handling, ett beteende eller hos en person att följa de etiska normerna, att följa god sed. Det kan också betyda förståelsen inför vad som är rätt och fel. Och när det gäller just rätt och fel så kan ju detta självklart tolkas väldigt olika. Jag tror därför att läsa sig till vad som är rätt och fel, då det gäller de lite mindre jordnära frågorna, är ytterst komplicerat. Man måste känna, tänka och uppleva. Sätta sig in i situationen från olika håll och vara uppmärksam och lyhörd inför vad den andre tänker. För vem bestämmer egentligen vilka de etiska normerna är och hur vi ska känna när vi gått över gränsen? Vad innebär det att följa god sed? Något som känns rätt för dig kan kännas fel för mig.

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör? Förutom mina barn då, för de gör varken som jag säger eller som jag gör? De ifrågasätter. Och tycker en massa. Skitjobbigt ibland. Men OJ vad de kommer ha nytta av det framöver. Och tänk vad nyttigt det kan vara att bli ifrågasatt.