Möten som kan förändra

Precis som många andra, står jag inför många intressanta och för mig helt nya möten denna höst. Semestern är inne på sin sista dag och jag ser med spänning fram emot vad som ska hända de närmsta veckorna. För mig är möten med andra människor något som ger mig väldigt mycket, då jag ofta går därifrån med nya spännande tankar. Jag tror att det är i dialogen med andra som vi lär känna oss själva. Får reda på vad vi tycker och tänker, varför vi valt att tycka så, samt om vi är redo för att lyssna in andras perspektiv?

När jag hör ordet ”möte” går tankarna lätt till Kenya och alla de människor jag träffade där. Det kunde vara möten som ledde till långa samtal eller dialoger som gjorde oss nyfikna på att ses igen och veta mer om varandra. Vissa av dem jag träffade har jag fortfarande god kontakt med, andra har jag inte hört av på många år.

Så finns det de möten som där det endast sker en ögonblicksdialog. Ett kort ögonblick där två människor möts och växlar några ord. Detta möte kan förändra dem båda för livet. Kanske inte några stora förändringar utan bara små, små förflyttningar i hjärnan av perspektiv och värderingar. Ibland kräver mötet en reflektion. Andra gånger kan det kännas bra att skriva ner ord och känslor som man sparar. Låter man rädslan för det okända ta över och dessutom lyssnar till alla de förutfattade meningar och värderingar som kan ligga gömda i ryggsäcken, kanske man aldrig får uppleva dessa möten. Aldrig berikas med det man inte visste fanns?

Vill dela en ögonblicksdialog som hände mig i Kenya, 2013. Kanske berörde det bara mig och inte personen jag mötte men jag inbillar mig att vårt samtal kan ha påverkat även honom. Inga stora saker hände efter mötet. Inga mirakel, inga lagändringar. Det påverkade inte ens vår resväg eller gjorde så att vi valde annan mat till middag. Men det förde med sig en tacksamhet över det jag har, en förståelse för hur man kan ha det och en fundering över hur allt kunde blivit?

meruUtdrag från min blogg i Kenya. Vi är på väg norrut på safari och nya äventyr:

http://3blir4ikenya.blogspot.se/2013/04/

Mötet i Meru

Vi har parkerat bilen utanför en affär i staden Meru och vi väntar på att vår guide ska bli klar med sina ärenden. Jag ser att två pojkar är på väg fram till vår bil och de ser så där härligt busiga ut. Den lite större killen har en röd stickad mössa på huvudet och stora bruna ögon. Han verkar vara den som tagit initiativet till att gå fram till oss. Den mindre pojken ler osäkert och håller sig lite i bakgrunden. De hejar på oss och tittar runt i bilen. De frågar om vi är på semester? Sedan tittar den störste pojken på mig, sedan på min son och sedan på mig igen. Is it your children? Yes, svarar jag och tänker att nu kommer det nog mer spännande frågor. They dont look like you, not the same colour?. Jag förklarar för honom att vi adopterat dem och jag är inte helt säker på att han förstår vad jag menar. Hans engelska uttal är okej, men förståelsen kanske inte är fullständig. Han är bara 10 år, har sitt stamspråk som hemspråk och kan bara ha läst engelska i några år. Trots det vågar han ta kontakt med mig, ställa frågor och lyssna på mina svar. Han ser lite betänksam ut. Den mindre pojken (som är hans lillebror) håller sig fortfarande lite i bakgrunden. 10-åringen tittar på mig med sina stora, mörka ögon och säger. I could have liked a mother like you! Orden går rätt in i hjärtat och jag blir alldeles stum. Jag ler mot honom och klappar honom på kinden. I´m sure you have a great mother, säger jag sedan. Or do you have a mother? NO, säger han och ser ner i marken. Only a father, säger han och ler lite försiktigt igen. Han berättar att han och hans bror bor i byn uppe på berget och att de är på väg hem från skolan. Han tittar återigen in i bilen och ser drömmande ut. Jag förstår att han skulle vilja ha lift en bit. För ett ögonblick tänker jag tanken. Kanske skulle jag be honom hoppa in. Säga till honom att såklart jag kan bli din mamma, hoppa in i bilen så åker vi hem till Sverige. Orden rusar igenom huvudet med en väldig fart, men såklart når de aldrig mina läppar. Verkligheten kommer ifatt mig och istället förklarar jag att vi måste åka nu. Vår chaufför kommer och vinkar argt bort de båda pojkarna. De ska inte gå till vita turister och tigga pengar! I wishing you all the best in life, ropar jag och sedan lämnar vi Meru. Jag vinkar åt dem när vi åker förbi dem på vägen och de vinkar glatt tillbaka och ler mot mig. Sedan fortsätter de sin långa promenad upp längs berget, hem till sin pappa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s