Som vuxen har man gjort det så många gånger. Man borde blivit rustad för att veta hur det känns. Livet har tagit så många svängar, ibland har man valt, ibland har man bara fått följa med. Men varje gång man gått igenom en ”förändring” så borde man ju bli lite rikare på erfarenhet. Lämnat skolan bakom sig, sökt sitt första jobb. Träffat en ny vän, glidit ifrån en annan. Gjort val i yrkeslivet som haft konsekvenser man omöjligt kunnat ana. Träffat kärleken och valt att hålla samma riktning tills döden skiljer oss åt. Varje dag är fylld av val och beslut och många av dessa leder oss på vägen genom förändring.

Som barn borde det ju då vara svårare med förändring och ta sig in i något nytt. Man har inte en ryggsäck full med bra och dåliga val att leta bland. Ingen känsla att plocka fram som skvallrar om hur det kan komma att kännas. Ändå verkar det nästan vara lättare för barnen?
Denna veckan är speciell. Särskilt för mig och min 6åriga tjej. På onsdag är hennes sommarsfest. Då får hon den omtalade ”sparken i baken” och ”kickas ut” från förskolans värld. En ny värld väntar på henne. En spännande, utmanande och lite läskig värld. Skolans. (Åtminstone tycker mamma det) Istället för att gå rakt över vägen och in i det gula trygga huset, fyllt av välkända ansikten, hemlagad mat och trygga pedagoger, ska vi gå höger genom skogen till den stora, väldiga skolan. Utan staket, med nya vänner och okända pedagoger ska hon ta sig an sin ”förändring” som börjar så fort sommarlovet tagit slut.
Lika speciell är denna vecka för mig. Förra veckan skrev jag på en ansökan om avgång och ett nytt kontrakt med en ny arbetsgivare. Denna veckan blev jag avtackad på mitt älskade jobb av min trygga och omhändertagande chef som jag haft sedan 2005. I tolv år har jag arbetat, utvecklats och vuxit inom denna enhet, tillsammans med fantastiska pedagoger och underbara ungar och föräldrar. Idag tog det slut. Abrupt. Jag har våndats för denna dag, trodde aldrig jag skulle stå där. Hållandes i en blomma, snyftandes till fina ord. Minns dem knappt. De vackra orden. Fokuserade mest på att inte bryta ihop.

Stora förändringar för både mig och dottern. Naturliga för henne, självvalda för mig. Jag ser verkligen fram emot utmaningarna som väntar efter sommaren. Jag ska få arbeta som pedagogista i Berghults enhet i Floda. Jag ska få nya kollegor, en ny chef, nya arbetsuppgifter och en massa nya utmaningar. Tillsammans med Marie Folin och Erika Kyrk, kommer jag vara med att bygga upp ett nätverk för pedagogistor i Lerums kommun. Förhoppningsvis blir vi bara fler och fler. Det känns spännande och lite pirrigt, men mest ska det bli oerhört roligt! Jag kommer att få arbeta tillsammans med nya pedagoger och nya barn och jag får dessutom vara delaktig i utvecklingen av för migen helt ny enhet. 

Uppenbarligen spelar det ingen roll hur många gånger man varit med om förändring. Den kommer lika snabbt ändå och man är aldrig tillräckligt förberedd. Jag har mycket att lära av min dotter som tar dagen som den kommer, och följer med förändringens strömmar utan att grubbla särskilt mycket på det som har varit eller det som kommer att ske. Hon längtar och väntar, samtidigt som hon är precis här och nu i exakt allt som sker. Inte en massa frågor som börjar med OM och TÄNK och OMUTIFALLATT. Istället ser hon till att inte missa en sekund av livet.

Förändringarnas svängar kan kännas lite tvära men när man kommit fram så brukar det bli fantastiskt. Nytt, inspirerande och oförutsägbart. Det gillar jag. Det kräver ju att man tar sig ur gamla spår och tänker i nya banor.

 Vecka 32 skolas vi in, jag och lilltjejen och jag tänker att det kan ju bara bli hur bra som helst!