Aktör i barnens värld

Min bror berättade om hur deras 4åring har så många spännande frågor. Hon hade exempelvis frågat varför solen går ner?  Han hade svarat utifrån de teorier han trodde var sanna och förklarat så pedagogiskt han kunde. Han hade också tagit hjälp av konkret material för att det inte bara skulle bli ord som gick rakt förbi. Vi diskuterade tillsammans med hans sambo (som också är förskollärare) huruvida man skulle ge barnen de ”korrekta” svaren eller inte. Dottern ville ju veta. Han hade ett svar. Jag och hans sambo funderade kring att om vi ger barnen ett snabbt svar på deras fråga finns alltid en risk att de tappar intresset. De accepterar och kanske väcks inga nya frågor. Om man istället frågar om deras teori, kanske hjärnan lättare kan behålla fokus då den utmanas att tänka logiskt och eventuellt därmed också producerar fler frågor. Det kan också vara så att barnen inte alls är ”där” rent kunskapsmässigt och kan få svårt att relatera till en förklaring som för dem blir allt för abstrakt, trots de artefakter som användes vid förklaringen av den vuxne.

Jag minns en situation för många år sedan när vi på min förskola arbetade just med teorier om månen och solen. Sättet att arbeta utifrån barnens nyfikna frågor och intresse, var ganska nytt för mig och jag var inte helt övertygad. Barnen målade sina teorier, empelvis hur månen och solen snackade med varandra bakom berget om vems tur det var att gå upp på himlen. Teorierna var lika många som barnen. En pappa var väldigt skeptisk till att vi inte berättade ”de rätta svaret” för barnen och till att vi uppmuntrade deras teorier som deras sanningar. Tänk om barnen fortsatte att tro detta när de blev stora? Tänk om vi ”lärde dem fel” på förskolan och att den lärdomen följde med dem hela livet så att de blev idiotförklarade av sina kompisar. Minns hur min kollega lugnade honom med att säga att deras fantasi ständigt utvevklas och blir starkare om den utmanas. Ju fler möjligheter vi skapar där barnen tillåts fantisera och tänka själva och ju mer de utmanas i sina vägar att skapa egen kunskap, desto större möjlighet får de att tänka större och vidare, utanför boxen, när de blir stora. Min kollega berättade också att hon var övertygad om att hans  dotter säkert skulle acceptera den sanning som han såg som ”det rätta svaret” när hon blev äldre och hade en annan empirisk och teoretisk erfarenhet. Jag vet inte hur han tog till sig dessa tankar men jag minns att mitt eget sätt att se på kunskap gjorde några rejäla kullerbyttor.

Jag och brorsan är mitt inne i diskussionen om hur man på bästa sätt svarar på 4-åringarnas frågor,  när min brorsdotter kommer indansande  i rummet. Min bror tar tillfället i akt och frågar henne varför solen går ner, om hon kommer ihåg vad de pratade om? Hon tittar på honom. Säger först att hon inte vet. Sedan tänker och efter och svarar med självsäker stämma att solen minsann går ner bakom deras hus. Sedan väntar den där bakom. Hon berättar att solen känner efter och när den själv är redo kommer den upp på himlen igen.

Tänkte att det kunde passa bra att det första inlägget på en pedagogisk blogg handlar om bloggarens barnsyn. Det säger ju en del om hennes sätt att arbeta, hur hon är som pedagog, hur hon är som mamma till sina barn, hur hon ser på barnen i samhället etc. Det borde ju vara en lätt start. Smattra ner några rader om det kompetenta barnet och alla barns rätt att lära. Om barns lika rättigheter och skyldighet. Verkar ju inte så svårt…. Men har alla barn verkligen samma rättigheter? Tycker jag det? Har de samma skyldigheter oavsett var de föds, vad de har för förutsättningar till utveckling osv? Nae… Hur vet man att ett barn är kompetent? Hur visar jag barnet att jag jag tror på dess förmåga? Vilket lärande är det jag syftar på när jag hävdar att de har rätt att lära sig saker och vad är egentligen kunskap?

Oj! Ju mer jag tänker, desto svårare blir det. Ju mer jag skriver, desto mer får jag radera. Jag skulle kunna skriva en hel natt. Sudda ut, redigera och skriva igen. Jag inser att jag kommer att återkomma till dessa frågor i åtskilliga inlägg i denna blogg. Min syn, samhällets syn, barnens egen syn på sig själva och andra.

En sak kan jag dock slå fast. Eller kan jag det? Ställer det nog mer som en fråga. Eller påstående.

Kanske börjar en en riktigt vacker barnsyn med att man helt enkelt får syn på sina barn?! Får upp ögonen för vilka barn man står inför, vem man blir tillsammans med dem och vilka de blir i den miljö de vistas i.