Barnets bästa ska alltid komma först. Det slår både barnkonventionen och svensk lag fast. Men vad innebär det i praktiken – för ett barn som övergivits och växer upp på ett barnhem, utan framtid och utan en egen plats i världen? Alla barn har rätt till kärlek, trygghet och en plats där de hör hemma. Men i en värld där inte alla barn kan växa upp med sina biologiska föräldrar, måste vi våga ställa frågan: Vad är egentligen barnets bästa? Och vem har rätt att avgöra det?

Jag skriver detta som adoptivförälder – inte för att försvara de misstag som begåtts där barn adopterats bort på felaktiga grunder, utan för att ge röst åt de familjer som blivit till genom adoption. Och för alla de barn som har börjat sina liv på ett barnhem – i väntan på sin forever-family.

Barnkonventionens tredje grundprincip betonar vikten av individuella utredningar, det vill säga barnets bästa ska beaktas i alla situationer som rör barn. För barn som övergetts kan det bästa tillfälligt vara trygg omsorg på ett barnhem, samtidigt som myndigheter gör sitt yttersta för att hitta biologiska föräldrar eller släktingar. I Kenya, där våra barn föddes, måste barn bo minst sex månader på barnhem just för att detta ska hinna ske. Under tiden får de närhet, rutiner och möjlighet att utveckla sitt språk, sin motorik och sin personlighet. De barn vi mött – både under adoptionen och vid återbesök – har tagits om hand med stort hjärta av personal som vi alltid kommer vara evigt tacksamma mot. Detsamma gäller adoptionsförmedlingarna i Sverige, som med stort engagemang arbetar för barns rätt till en familj – samtidigt som de uppfyller drömmar hos människor som vill bilda familj tillsammans med barn som redan finns. En del för att de inte kan få biologiska barn, andra för att de känner starkt att det redan finns så många barn i denna värld som behöver föräldrar. 

Kenya stängde sina gränser för internationell adoption några år efter att vi kommit hem med vår dotter. Officiellt sätt, var det för att de numera kunde ta hand om “sina egna” barn. Men enligt de kontakter vi har i landet är verkligheten mer komplicerad. Alldeles för många barn blir kvar på barnhemmen tills de blir vuxna – utan familj, utan erfarenhet av kärlek och tillhörighet. Ett barnhem är inget hem för ett barn, även om det kan låta så. Det bör vara en tillfällig plats att landa på, i väntan på en familj. 

Vi är många adoptivföräldrar som sett snabba stigningar i våra barns tillväxtkurvor, under det första halvåret vi tillbringade tillsammans. Det var lätt att tänka att barnen inte fått tillräckligt med mat och näring på barnhemmet? Men en sköterska förklarade för oss att det främst berodde på kärlek. ”Closeness and Love makes children grow” sa hon och log. Så sant. 

Det finns inget försvar för de adoptioner som skett på olagliga grunder. Det är fruktansvärt. Självklart är det ett brott att skilja barn från sina föräldrar mot deras vilja. Därför behöver vi fortsätta stötta och stärka de adoptionsförmedlingar som arbetar med att säkerställa barnens bakgrunder – både i Sverige och i ursprungsländerna.

I mina ögon vore det dock även ett brott mot barnkonventionen att frånta små barn möjligheten att få komma till sina ”forever-families”, vilket var ett begrepp som användes på dotterns barnhem. Jag tänker på alla våra vänner i Bromma, Uppsala, Norrköping, Askim, Tyresö, Kungälv som för snart 15 år sedan träffades i Nairobi i Kenya. Här fick vi för första gången ta emot våra barn i famnen och gåshuden sprider sig på mina armar bara jag skriver om detta. Jag tänker på alla era underbara barn som fått kärlek, värme och trygghet av er och som fått växa upp i sina självklara familjer och blivit de mest fantastiska tonåringar. Jag är så tacksam för att vi genom adoption fått lära känna er fina föräldrar som idag är våra allra närmsta vänner. Jag tänker på Kenya, som är vårt andra hemland, och som gett mig så oerhört mycket större förståelse för människors olika livsvillkor och kulturer. Jag har träffat lärare i slumområden som viger hela sitt liv för att utbilda barn i extremt fattiga områden och detta har gett mig helt nya perspektiv på vad som kan vara barns bästa. 

Det som skrämmer mig nu, mitt i den här debatten, är tanken på att våra barn ska börja ses som objekt i en debatt om politik och moral. Att samhällets bild av adoption förändras och att valen vi gjort kring att bilda familj genom adoption, börjar ifrågasättas i större utsträckning?

Att adoptera idag innebär ett omfattande och noggrant pappersarbete. Skulle vi rada upp alla dokument – intyg, stämplar, läkarbesök, blanketter från polis och myndigheter – skulle de räcka halvvägs till Kenya. Ibland säger folk att det är överdrivet: “Vi som blev gravida behövde ju inte visa någonting!” Men för mig har det alltid känts rätt. Om jag själv hade tvingats lämna bort mitt nyfödda barn, hade jag velat att den mottagande familjen granskades med både förstoringsglas och lupp. Samma noggrannhet har gällt för våra barn. Barnhemmet, trots att personalen var hårt belastad, la ner ett stort arbete på att samla information – om barnens utveckling, personlighet och det lilla som fanns om tiden innan de kom dit. Vi fick en tjock mapp med oss till Sverige med alla de uppgifter som gick att få tag på. 

År 2020 blev barnkonventionen svensk lag, med tydligt syfte att säkerställa att alla barn, oavsett bakgrund, får sina rättigheter tillgodosedda. Som en del av världen och som ett land med resurser har vi i Sverige ett ansvar att fortsätta stötta barn som bor på barnhem runt om i världen – både genom humanitärt arbete på plats och via ekonomiska bidrag. För mig är det självklart att de utredningar som görs ska leda till säkrare adoptioner och granskningar så att allt ska gå etiskt och lagligt till. Lika självklart är det för mig att vi fortsätter välkomna barn till familjer här i Sverige. Så att vi som har plats kvar i våra hjärtan kan fylla den med kärlek till ett barn – och att fler barn ska få möjligheten att komma till trygga, kärleksfulla familjer som stannar kvar, nu och för alltid.