6e april

Märker hur hjärnan inte tänker färdigt några tankar. Eller hur rösten inte avslutar några sammanhang, eller knappt meningar. Trådar startar, processer i hjärnan dras igång men hela tiden ändras riktningen, innan den i princip har startat. Tillsammans med pedagoger, chefer och pedagogistor surrar och snurrar samtalen runt runt i cirklar. Hela tiden med nya tillägg, utifrån skilda erfarenheter och en mängd olika perspektiv och upplevelser. Denna fantastiska mångfald som skapas i sammanhang som dessa gör mig alldeles varm. Ett femtiotal pedagoger som tillsammans representerar tre förskolor från Lerum, möts i Kalmar för att gemensamt ta del av förskolan Trollets imponerande dela-kultur. Och det blev nästan ännu bättre än vad vi vågat hoppas på.

Vet egentligen inte vad jag ska fokusera på. Vill jag berätta om de estetiskt vackra lärmiljöerna som var färgglada och transparenta på samma gång. Där man i samma stund man klev in, önskade att man fick börja bygga palats med trådrullar och diamanter eller dra på sig ett förkläde och måla blå akvarell på ett stafli till ljudet av vågor som slår mot stranden. Som en pedagog uttryckte det – Tänk att få vara barn i de här miljöerna!

Eller vill jag istället dela med mig av personalens förmåga att berätta om sitt arbete med barnen och den enorma kraft som krävs för att driva en så strukturerad organisation? Hur de genom planering, noggrannhet, disciplin och pedagogisk dokumentation driver projekt, termin efter termin, byggda på utforskande och undersökande och som mynnar ut i undervisning och ett lustfyllt lärande. Samtidigt som de får in hela läroplanen och lite till.

Jag vill såklart dela med mig av allt. Jag vill ta med er alla till dessa inspiratörer och låta er förfaras av glädjen och stoltheten i att få arbeta med morgondagens vuxna på ett sätt som man kanske inte tror är möjligt. Nu har ju inte alla möjligheten att ta sig Trollet. Därför delar jag mer än gärna med mig av det jag har möjlighet till.

Hur lyckas de då skapa dessa lärmiljöer och dessa pedagoger med en barnsyn som så starkt förlitar sig på det rika barnet? Den tydliga organisationen är ett av svaren de ger oss. Förskolechefen berättar att många års arbete och små små steg, har hjälpt till att bygga värden och strukturer som gör att pedagogerna pratar samma språk och har ett gemensamt tänk kring vad som är barnens rättigheter men också skyldigheter. Långsiktigt arbete har också bidragit till en kultur som barnen får möta redan som ettåringar. Man har ett gemensamt tema, gemensamma syften och nyfikenhetsfrågor. På väggarna blandas bilder på barnens processer, med syften, frågor och ord som beskriver tillvägagångssätt. Det lilla barnet får uppleva lusten i att utforska och lära sig nya saker, samtidigt som det introduceras noggrant i lärmiljöer med hjälp av gruppen och materialet. Vi har fått se fantastiska exempel på hur ettåringarna reflekterar genom bilder, material och med hjälp av pedagogers röster. Hur dessa reflektioner sedan leder till nya upptäckter hos barnen och nya områden att gå vidare med. För mig som själv jobbat så lite med de yngsta medborgarna, var detta oerhört givande att få ta del av.

Första dagen fick vi också lyssna på ett exempel kring hur de lite äldre barnen arbetat i ett tätt samarbete med samhället och hur barn och yrkesroffs tillsammans bidragit till att skapa ett monument i Kalmar stad. Två pedagoger tog oss med in i projektet med hjälp av filmer och bilder och de presenterade med ett sådant engagemang som bara kan uppstå när någon slags symbios uppstått mellan barn och pedagoger i jakten på kunskapen.

Utemiljöerna är det jag har flest bilder på. Kanske för att vi höll ett extra fokus på detta med tanke på att vi själva är sugna på att förändra våra egna gårdar. Under vårterminen har vi observerat vad barnen gör och säger på gården. Utifrån det vi ge barnen nya möjligheter till utforskande. På Trollets gårdar kryllade det av återvunnet byggmaterial. Utan att det på något sätt såg stökigt ut. Vi fick veta att en grundprincip de använde sig av var att dela upp en aktivitet i tredjedelar. En tredjedel förberedelse, en tredjedel att vara i aktiviteten och den sista tredjedelen skulle ägnas åt iordningställande. Detta märktes så tydligt. Att promenera på gården var lite som att strosa runt på Bauhaus byggavdelning. Mycket olika material som ligger välsorterat i fack och redo att användas. Med skillnaden att detta är gratis. Och tillgängligt för barn.

När man går där bland navkapslar, pärlor, kabeltrummor, återvunna vägbrunnar och garnnystan så kan man inte låta bli att med högsta ödmjukhet ändå tänka: hur svårt ska det va? Mestadels av materialet är inte dyrt, mycket är till och med gratis. Lokalerna de har är inte särskilt stora. Torgen som delas av avdelningarna är i och för sig ganska rymliga, men femåringarnas hemmamiljö var inte på något sätt större än de våra barn har tillgång till. De får inte mer pengar än någon annan kommunal förskola. Enligt förskolechefens uppgifter är de 5,2 barn per personal. Då ska man känna till att Trollet inte tar in några vikarier utan istället överanställt personal, i form av utetorgspedagoger, torgpedagoger, atelieristor och pedagogistor. Byggt på dessa förutsättningar lyckas de skapa en alldeles magisk värld för barn att bli sina ”allra bästa jag”.

Såklart förstår jag att det inte är så enkelt som de låter. Organisationen tillsammans med barn och kunskapssyn har fått växa fram hos barn och pedagoger under väldigt många år. Alla förstår att det är inte en förändring som sker i en handvändning. Och jag är övertygad om att det varit en tuff och svårframkomlig väg många gånger. Dock tänker jag att det är det väl dessa tillfällen, dvs mötet mellan dem som tänker olika, som man nyttjat för att förändra och komma framåt. Vidare. Det gemensamma temat som de har, tänker jag också stärker deras redan starka ”VI” Ett fokus att diskutera kring och utveckla tillsammans.

Som tur är så har vi redan en fantastisk grund att stå på och bygga ifrån, här på Berghultsenheten. Grymma pedagoger som vill utvecklas och som finns här för barnen. Varje dag möts jag av glädje och en vilja att skapa de allra bästa förutsättningarna för våra yngsta. Även våra förskolor har goda förutsättningar. Några är nybyggda och fräscha med lite mindre gårdar, medans andra är lite äldre men med desto större och mer utmanande utemiljöer. När man är iväg på studiebesök som dessa, är det lätt att tänka att allt man ser är fantastiskt och något man vill sträva mot men så riktigt så är det inte, tänker jag. Vi behöver egentligen bara ha ett öppet sinne och fundera över (precis som varje år) vad har vi, vad vill vi behålla och vad vill vi förändra? Sedan är det bara att köra.

Som ni förstår så har vi mycket att smälta och mycket att gå vidare med framöver. Den stora frågan återstår. HUR startar vi förankringen HOS OSS och vad gör vi på måndag? I ryggsäcken har jag nu packat ner en fantastisk erfarenhet av ett studiebesök från en annan förskolevärld. Funderar över VAD i denna ryggsäck som tar allra störst plats. Trots inbjudande miljöer och många spännande fakta kring organisation så blir det nog ändå de sista minuterna från Annas och Mimmis föreläsning om barnen i samhället som gjorde starkast intryck på mig. De känslor som pedagogerna bjöd på när de skulle avsluta sin presentation, den starka upplevelsen det innebar att se dessa proffs påverkas så märkbart av det som barnen varit med om, vad barnen lärt sig och vad de bidragit till. Ingen av dem hade en röst som bar. Båda var så tagna av stundens allvar och det som de upplevt ihop med barnen på förskolan. Det påverkade mig oerhört och gjorde mig påmind om hur roligt vårt arbete kan vara. Pedagogerna var så öppet rörda av privilegiet att få samarbeta med dessa barn. Så ska man sikta in sig på ett enda fokus, så är det nog hit jag tänker att vi vill. Hitta kraften i den glädje som skapas när man får arbeta TILLSAMMANS. Att omvandla glädjen till en drivkraft som varje dag för oss framåt i ett gemensamt utforskande och lärande. När vi lyckas med det, blir vårt jobb inte bara världens viktigaste. Utan också världens roligaste.